Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | 25 april, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Vad är en Högskola och hur är dess Demokratiska ansvar?

Enligt Dewey är den i första hand enligt definition; ”en social institution” och utbildning en social process. Skolan är en form av socialt liv dit alla krafter bör koncentreras. Krafter ...

Av: K-G Svanström | 03 oktober, 2012
Övriga porträtt

Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Roberta och dagens rätt, ristorante Ristoria. Foto Belinda Graham

Ristoria - Italienska berättelser om mat, dryck och det goda livet

Ristoria är en riktig pärla i Göteborgs skattkista. Den här italienska drömmen har än så länge inte upptäckts av de stora turistskarorna – fast det lär inte dröja länge. Ristoria öppnade ...

Av: Belinda Graham | 13 december, 2017
Kulturreportage

Tågluff i Ungern



 Balatonsjön  med klosterkyrkan i Tihany i bakgrunden. På stationen Déli i Budapest äntrar jag tåget som ska föra mig till Balatonfüred, en färd på tretton mil som tar drygt två timmar. Fort går det inte. Men resan kostar bara 80 kronor. Och jag vill färdas bland folk och fä i makligt tempo. Som jag gjorde i tonåren under den första tågluffarsommaren 1972. För att fira att Internationella Järnvägsunionen fyllde 50 år såldes en speciell interrailbiljett till ungdomar. För 350 kronor kunde man under en månad åka med de flesta tåg i Europa. Det var tänkt som en engångsföreteelse men blev en succé som permanentades.

Vagnarna tycks ha trafikerat Ungerns järnvägsnät sen dess. De är charmiga men tämligen slitna. Man får inte gå på toa när tåget står på stationerna eftersom allt går rakt ut genom ett rör ner på spåret. Luftkonditionering finns givetvis inte men alla fönstren är nerdragna och det fläktar friskt i kupén.

Till sist blir Balatonsjöns mjölkvita yta synlig mellan träden. Människor ligger ner och badar. Vissa står upp men även när de befinner sig en bra bit från stranden når vattnet dem inte mer än till låren. Plattensee, som den heter på tyska, är Centraleuropas största sjö – mindre än Mälaren men större än Hjälmaren – och mycket långgrund. Medeldjupet är drygt tre meter och som mest är den tolv meter djup. Just därför värms vattnet upp snabbt; badsäsongen börjar i maj och varar in i oktober.

Vattnets färg förändras oavbrutet, beroende på ljuset, vädret, tiden på dygnet och betraktarens fantasi. Från mjölkvitt till blått, turkost, grönt, brandgult och rosa – en ständigt skiftande spegling av själens och landskapets nyanser.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Man skulle också kunna kalla sjön för det stilla havet. Här råder ett närmast egendomligt lugn, en stilla frid och tystnad. Förutom vissa transport- och nyttofartyg är all motortrafik på sjön förbjuden. Inga vattenskotrar eller båtar som drar runt vattenskidåkare syns till. Däremot ljudlösa segelbåtar och stolta svanar som förnämt glider förbi.

en byst av Tagore invid strandpromenad i Balatonfüred.Våren 2012 blev Balatonsjön livligt exponerad i Sveriges Television. Jörgen Jönsson, Pernilla Wiberg, Magnus Wislander, Susanne Ljungskog och ett antal andra framgångsrika idrottare kämpade om titeln Mästarnas mästare. Säsongens avsnitt spelades in just här.

Sjön har två väsensskilda sidor. Sydsidan är flackare och mindre spektakulär men har bättre badstränder och ett rikare nöjesliv. Här flockas barnfamiljer och partysugna ungdomar. Jag tillhör inte dessa kategorier och väljer därför Balatonsjöns nordsida – den mer kulturella, sofistikerade och natursköna delen. Jag bor i den gamla fina kurorten Balatonfüred, känd bland annat för hälsobringande termalkällor och ett utmärkt hjärtsjukhus.

Det är längs strandpromenaden – stadens pulsåder – som man flanerar. Man kan gå fram och tillbaka hur många gånger som helst under skuggande plataner och väldoftande lindar och ändå hela tiden se något nytt. Tidigt på morgonen är städarna ute. De sopar, krattar och plockar skräp. Vid strandkanten står fritidsfiskarna med sina metspön och väntar på napp. En och annan joggare passar på att springa innan värmen blir för svår. Luften är ännu frisk.

Längre fram på dagen blir det kvalmigare. Människor svalkar sig i Balatonsjön men beger sig sen till strandpromenadens serveringar för att dämpa hunger och törst. I kvällningen – när solen sjunker och en viss svalka infinner sig – exploderar folklivet. Det blir trångt på promenaden. Aktiviteter och uppträdanden avlöser varandra.

Just när jag besöker Balatonfüred pågår en vinfestival. Ett tiotal av traktens vinodlare har förskansat sig i stugor längs promenaden. De säljer ädla drycker för en tia glaset och i närliggande stånd kan man köpa korvar, langos, saltgurkor och annat tilltugg. Människor trängs vid långbord och stämningen är hög.

Det sägs att Balatonfüred är traktens elegantaste och mest förnäma badort. Det kan nog stämma. Men allt är relativt. Vi befinner oss inte direkt på Côte d’Azur. På kvällarna kan man visserligen se en del damer i vackra dräkter och herrar i kostymer fingå längs promenaden, men majoriteten är enkelt klädda. Snobbism hör inte hemma här.

strandpromenaden i Balatonfüred, med dansuppvisningBalatonfüreds strandpromenad, Tagore sétány, är uppkallad efter indiern Rabindranath Tagore, 1913 års nobelpristagare i litteratur. I oktober 1926 besökte den då 65-årige skalden Budapest. Han drabbades av hjärtbesvär och fördes snabbt till det välrenommerade sjukhuset i Balatonfüred, där han inte bara behandlades utan också fick gott om tid att rekreera sig. Han trivdes. I ett brev till en ungersk väninna skriver han: ”Jag har sett nästan alla världens länder, men ingen annanstans har jag skådat en sådan vacker harmoni mellan himmel och vatten, som den jag hade förmånen att få uppleva vid stranden i Balatonfüred; min själ fylldes av hänförelse.”

Som tack för den välgörande vistelsen planterade Tagore ett trädskott, en lind, i parken vid sjukhuset. Enligt en indisk sägen ska den som på sin ålderdom sätter en lind få leva åtminstone till dess plantans första löv spricker ut. Tagore kom att leva i ytterligare 15 år. Senare har ett antal framstående författare, vetenskapsmän och politiker – bland annat den indiska premiärministern Indira Gandhi – planterat lindplantor i parken som en hyllning till Tagore.

Framför Tagores träd finns idag en skulptur, en byst av författaren. Med sitt svallande hår och böljande skägg blickar Tagore ut över folkmassorna som rör sig längs den strandpromenad som bär hans namn.

Tåget till Balaton är en gammal ungersk folkvisa som även finns i svensk översättning. Andra versen lyder så här:

Tåget pustar över pusztan,

Josjka far och badar uti Balaton,

stiger av i Tihany där mormor bor,

mormor hon har fjorton gäss och några kor.

La la la la… 

strandpromenaden i Balatonfüred med  några människor som dricker vin utanför en av vinstugorna.  Man kan ta tåget till de flesta orter vid Balatonsjön men faktiskt inte till just Tihany, ett underbart litet samhälle – väldoftande och pittoreskt – som ligger på en kuperad halvö med samma namn. Den ståtliga klosterkyrkan, som kröner toppen, syns miltals omkring.

Från Balatonfüred går både bussar och färja till Tihany. Jag väljer båten, en stillsam färd på 20 minuter. För att komma från hamnen till själva byn traskar jag uppför branta backar. Kring kyrkan, längs slingrande gränder, ligger klungor av gamla stenhus, ofta vitkalkade och med tjocka halmtak. I de välhållna trädgårdarna blommar stockrosor, dagliljor och lavendel.

Faktum är att hela Tihany doftar av denna aromatiska buske. Det pågår en festival till lavendelns ära och man kan inhandla diverse produkter som framställs därav: tvål, olja, doftpåsar, saft samt givetvis lavendelplantor att pryda sin trädgård med.

Nästa dag gör jag en utflykt längre västerut, tar tåget från Balatonfüred till Badacsony. Fort går det inte. De 28 kilometrarna avverkas på ganska exakt en timme. Men det är en trevlig resa, och eftersom färden i stort sett följer vattnet har jag gott om tid att blicka ut över stränderna och sjön.

Badacsony är namnet både på en ort och ett vulkaniskt berg i vars jordmån vinstockar trivs förträffligt. Här framställs traktens bästa viner. Vill man njuta av både dem och en hänförande utsikt ska man vandra upp mot bergets topp längs Szegedi Róza – en smal, brant väg som kantas av serveringar och butiker vilka säljer vin, antingen per glas att inmundiga på plats eller i större kvantiteter att ta med sig.

Egers minaretNär jag väl har nått toppen i den 30-gradiga hettan är jag genomsvettig och oerhört törstig. Jag sjunker ner på en servering och beställer en iskall öl. Först under nedstigningen är det dags att läppja på vinerna och samtidigt blicka ut över Balatonsjöns blanka yta. Halvvägs ner äter jag lunch på en restaurang hos vinhuset Szeremley, sitter i skuggan i en lövsal av vinstockar och fröjdas åt både utsikt och bordets läckerheter.

Sen vandrar jag tillbaka till stationen och tar tåget till Balatonfüred.

Det är min sista kväll vid sjön. Jag vandrar åter fram och tillbaka längs Tagore-promenaden, tittar på människor och uppträdanden, lyssnar på musikanter och dricker några glas lokalt odlat vin. Jag unnar mig även ett glas av det utmärkta fruktbrännvinet palinka på Café Promenade.

Sen går jag hemåt, mot Hotel Annabella. I en platan sitter en uggleunge och skriker efter mat. 

Jag är på väg från Balatonfüred till Eger, biskopssäte och centrum i ett vindistrikt med samma namn. Under färden byter jag tåg i Budapest – anländer till stationen Déli och tar sedan tunnelbanan sju hållplatser till Keleti, varifrån tågen till Eger avgår. Färden går i maklig takt mot nordost genom ett böljande jordbrukslandskap med gigantiska solrosfält.

Eger är en charmig småstad (knappt 60 000 invånare), belägen vid foten av de mäktiga Bükkbergen. I den ungerska historien är den känd för att ha motstått en turkisk belägring 1552, mycket tack vare tapper befolkning och starka befästningar. Under en månad lyckades, enligt vad som sägs, 2 000 soldater hålla stånd mot 100 000 turkar. Men då fick de också god hjälp av samhällets kvinnor som från murarna hällde kokande olja över fienderna.

Eger ett torg i Gamla stanFör att stärka sig drack de ungerska soldaterna stora mängder vin. Deras skägg och kläder färgades röda av drycken. Snart spreds ett rykte bland turkarna: ungrarna får övernaturliga krafter genom att dricka tjurblod. Angriparna flydde i panik. Sen dess kallas traktens rödvin Egri bikavér – Egers tjurblod.

Turkarna återvände dock drygt 40 år senare och ockuperade Eger i nästan ett sekel. En smäcker minaret minner om den tiden. Andra sevärdheter är slottet och de trivsamma kullerstensgränderna däromkring, den nyklassicistiska basilikan, torget Dobó tér med sin barockkyrka, de imponerande badanläggningarna samt, inte minst, den svalkande parken Érsekkert med fontäner, statyer, gigantiska träd, blomsterprakt och slingrande promenadvägar.

Det som framförallt lockar besökare till Eger är dock Szépasszony-völgy – De vackra kvinnornas dal – en halvtimmes promenadväg väster om centrum. I grottor nedanför vinsluttningarna håller fjorton lokala producenter sina vinkällare öppna för allmänheten. Det är bara att strosa från den ena till den andra, slå sig ner på en träbänk bland glada människor och provsmaka.

Enklare viner kostar en femma per glas, de bättre några kronor mer. Naturligtvis kan man även köpa med sig buteljer. I kvällningen lämnar jag De vackra kvinnornas dal och strosar mot hotellet med en flaska tjurblod dinglande i näven.

 

Johan Werkmäster, text och bilder

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I begränsningen anas Mästaren

Julens glansiga prydnadsänglar trumpetar att det gudomliga blev människa. Även om julens pynt kan verka obegränsat förutsätter det ett budskap om begränsning. Gud utsatte sig för mänsklighetens och världens begränsningar ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 24 december, 2009

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

 Niels W. Gade. Originalfotot tillhörigt Oslo Stadsmuseum

Niels W. Gade Ett tonsättaröde och kulturhistoriens nyckfullhet

Vi tycks utgå från att de konstnärer – bildkonstnärer, tonsättare, diktare, dramatiker m.m. - som har sina namn inskrivna i historien har nått denna status på grund av sina extraordinära ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 12 februari, 2017

Anteckningar om Vägen till språket

I Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Dikter av Sara Falkstad Byrne

  Drottningen av Matang   alla hundar liknar varandra   har en sandbrun färg, samma som dammet på marken utanför butiken i Matang, ett slitet anhang med vippande öron.   på ett aluminiumbord en fet och tatuerad man, ogenerad i kalsongerna sovande i het ...

Av: Sara Falkstad Byrne | Utopiska geografier | 24 januari, 2011

Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Shane Carruth, människan och naturen

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg ...

Av: Rasmus Lygner | Filmens porträtt | 24 juni, 2017

Inget Namn

  Hebriana H. Bebådelse   Två rader ner och början är inom synhåll kom alla armar som ska bära bära allt som stavas kall grogrund inom raden det är ryggraden som ...

Av: Författare: dikten | Utopiska geografier | 16 mars, 2009

Söderköping. Foto: Björn Gustavsson

Om brunnsverksamheten i Söderköping

Artikelserie om svenska spa-inrättningar. (Text nr 1.)

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.