Örebro skriver

illustration: Ida Thunström Örebro skriver Hjalmar Bergmans skugga vilar ännu över Örebro – det inser man redan efter en snabb sväng genom staden, med Hjalmar Bergman-teater, Hjalmar Bergman-rum i kulturreservatet ...

Av: Björn Gustavsson | 20 november, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Kvinna och konstnär – Gabriele Münter

Att konsthistorien är skriven av män för män är en sanning som ständigt upprepas liksom frågan: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Den feministiska konstforskaren Linda Nochlin ...

Av: Lena Månsson | 24 februari, 2013
Konstens porträtt

 Pentti Saarikoski på Tjörn

The Poet of Finland

I samband med sin egen 50-års dag påbörjade journalisten Saska Saarikoski (f. 1963) ”en resa” till sin känslomässigt okända pappa Pentti Saarikoski. Detta litterära geni som levde mellan 1937 och ...

Av: Rolf Karlman | 15 januari, 2017
Litteraturens porträtt

John O´Hara

Nu finns John O´Hara i Library of America.

Sextio av John O´Haras berättelser har nu kommit i den prestigeladdade Library of America (det närmsta en amerikansk motsvarighet till den franska Pléiade-klassikerserien man kan komma), i ett urval och ...

Av: Ivo Holmqvist | 29 september, 2016
Litteraturens porträtt

Den mexikanska Halvökenkulturen – en förening av kultur och miljö



FamiljegravI samhället Tolimán i delstaten Querétaro i Mexiko har kulturen hos ursprungsbefolkningen Otomí uppmärksammats av UNESCO och platsen har tagits upp som Världskulturarv för sitt unika landskap. Här har man funnit att människor och natur samverkat under många århundraden och mycket lite av den unika naturen har förändrats av människorna. Otomí-samhället har anpassat sig efter naturen för att inte störa utan för att smälta in som en del av omgivningen samtidigt som jorden brukats. Det har lett till att landskapet bevarats och till att kommande generationer får möjligheten att leva vidare genom ett fortsatt jordbruk.

Formar människor och natur varandra? Ja, enligt forskarna som studerar miljön och hur vi ska kunna bromsa den oroväckande utvecklingen av naturförstöring med klimatförändring som påföljd, så är det så. För att förstå varför ett ekologiskt system bryter samman bör vi studera samhället och hur det samverkat med det ekologiska systemet under en längre tid. Forskarna Fischer-Kowalski och Haberl säger i Socioecological transitions and global change: trajectories of social metabolism and land use (2007) att de ekologiska och sociala systemen är sammanlänkade och att de bägge systemen interagerar i en ”co-evolutionary process”, det vill säga de utvecklas tillsammans och alltid inom ramen för bägges möjligheter och begränsningar.

I dagens västerländska samhälle verkar det dock så långt mellan begreppen samhälle och natur att det är svårt att se hur det ena skulle kunna hänga ihop med det andra. Vad har storstadens tunga hus, breda gator och uppkopplade invånare med naturen att göra? Steget mellan det vi omger oss av idag och som vi kallar vår kultur och den natur den faktiskt härstammar från har blivit långt. Platser där den mänskliga kulturen tydligt kan förknippas med den miljö den vuxit fram ur, så som La Cultura del Semi-Desierto, Halvökenkulturen på det mexikanska höglandet, framstår desto mer intresseväckande. Kan de lära oss något om oss själva, som ännu varit okänt och om hur vi kan leva ett gott liv, utan att samtidigt förstöra miljön vi behöver?

Måltid i Tolimán

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Långt innan spanjorerna nådde Mexiko på 1400-talets slut var landet bebott av olika grupper av människor. De talade olika språk, de trodde på olika gudar och deras traditioner skilde dem åt. Det som slutligen skulle enas och bli ett enda rike med namnet Mexiko var under lång tid ett område där människor kämpade och slogs för att få makt och rätten till att bruka jorden och tillgång till det värdefulla vattnet för att kunna odla mat. En av dessa grupper var Otomí-Chichimeca. De levde på landets högplatå mitt i en natur som var ständigt utsatt av solens envisa ljus och av långa perioder utan regn. Trots de besvärliga förhållandena lever det ännu idag kvar grupper av samma folk i dessa trakter. Numera kallar de sig för Otomí, som deras språk också heter. Otomí-befolkningen har lärt sig nyttja den torra jorden och anpassa sina anspråk allt efter den halvöken de lever i och utav. En helt egen kultur har växt fram - en halvökenkultur.

Vad menas då med Halvökenkultur? I Tolimán betyder det att samhället präglas av traditioner där förfäderna lever kvar för evigt då de åberopas och tillbeds genom religiösa ceremonier med stark anknytning till naturen. Den katolska tron har blandats med den ursprungliga religionen från tiden före spanjorernas ankomst och många av festligheterna följer jordbrukets cykler. Landskapet som anses heligt av befolkningen domineras av den höga monoliten Peña de Bernal, eller Tonalita, och av den buskiga och taggiga vegetationen på bergssluttningarna. I sin karghet är det ett säreget och vackert landskap.

Tolimáns traditioner hålls levande genom las fiestas, festerna, och pilgrimsfärder upp till toppen av Peña de Bernal på 2500 meters höjd över havet. Enbart i områdena på sluttningarna och runt själva berget finns de 260 familjekapell som områdets invånare besöker regelbundet. Ritualerna befäster familjesamhörigheten. Genom bön vid kapellen, speciellt till förfäderna, framförs hela familjers förhoppningar om rikligt med regn till jorden och växterna. I sång och dans gestaltar nutidens Otomí-invånare bandet mellan människa och natur liksom bandet mellan dem som nu lever och de föregående generationerna. Naturens gång, jordbrukets rutiner och religionens ständiga närvaro i vardagen genom bön, helgondyrkan, musik och dans bildar innehållet i festligheterna. För när det ska bli fest, eller en pilgrimsfärd ska genomföras, då inleder först musikerna och dansarna ritualen och allt eftersom ansluter de andra byborna. Los pifaneros som musikerna heter spelar på flöjter gjorda av torkade vassrör och på små trummor av vide och getskinn. Under pilgrimsvandringarna leder los pifaneros deltagarna hela vägen mellan de olika kapellen och ibland hela vägen upp till monoliten Bernals topp. Det händer att de spelar flera dygn i sträck samtidigt som de går långa och ofta branta sträckor - tid och rum kopplas bort. Dagens helgon står alltid i centrum av ceremonierna, men ibland räcker inte en enda dag utan mer tid går åt. Under hösten firas helgonet San Miguel, den Helige Mikael, i hela tre månader.

San Miguel i ett familjekapellFestligheterna betyder också gemensamma måltider. Maten är ännu en ingrediens i Halvökenkulturen och speglar naturen och det som går att odla i det speciellt torra klimatet. Det är en mat baserad på majs och majsmjöl som tortillan görs av. Starka såser av en mängd olika chilisorter, myrägg, escamoles, eller gräshoppor, grillos, och soppor med squashblommor och kaktusblad, nopales, ger god fyllning till los tacos.

Den gemensamma mattraditionen, musiken och dansen enar människorna. Det blir ett socialt kitt i vilket traditionerna kan fortsätta. Ingen kultur är dock hermetisk och även i de här områdena är påverkningarna från yttervärlden stor. Annan musik blandas in i den traditionella och man kan till och med spåra den populära musiken från norra Mexiko, las norteñas, i de gamla tongångarna som spelas av los pifaneros. Det pengabaserade samhällets inträde i Tolimán för enbart några årtionden sedan höll också på att helt göra slut på traditionerna och musiken och dansen var nära att gå förlorad. Musikerna hade aldrig behövt pengar tidigare eftersom pengar aldrig hade använts i det traditionella Otomí-samhället baserat på självhushåll och byteshandel, men den epoken tog slut. Det bestämdes då av invånarna i Tolimán att musikerna och dansarna skulle betalas, inte med mat och dryck som förr, utan i pengar ur en gemensam kassa. På så vis skulle de kunna fortsätta att samla folket till fest, kapellbesök eller pilgrimsvandringar - och traditionen skulle leva vidare.

I vår europeiska kontext känns det främmande att tänka sig in i ett scenario där vi alla bryter våra liv för att fira någon eller något under kanske tre månaders tid med dagliga fester, vandringar tillsammans med vänner och släkt, gemensam reflektion till takten av levande musik – även om vi visste att detta samtidigt skulle skydda vår hemtrakt till kommande generationer. Inte heller de unga invånarna i Tolimán ser sig som naturliga arvtagare av kulturen med den traditionella musiken och dansen. De kan till och med uppleva spelandet på de enkla instrumenten och dansandet under pilgrimsfärderna som pinsamt. En historisk nedvärdering av ursprungsbefolkningen i Mexiko har lett till att många inte vill erkänna att de är Otomí och vill inte heller tala språket. Pengarna man tjänar som pifanero är dessutom inte mycket. Det västerländska samhället tränger på i synsätt som i organisation och det blir allt svårare att fullfölja riter och traditioner som under så lång tid hållit samman byborna. De låga inkomsterna från jordbruket gör det omöjligt för lantbrukarna att fortsätta att odla som förr. Nu behövs pengar till jordskatten och barnens skoluniformer, för att inte nämna alla prylarna man behöver betala i reda pengar. Släktingar kommer från USA där de arbetat under långa perioder och kommer samtidigt med andra vanor och behov. Det blir en stor kontrast till Tolimáns jordbruksliv.

Peña de BernalUNESCOs Världskultur Peña de Bernal är också ett naturskyddat område. Här finns ett stort antal utrotningshotade växter och djur varav många är endemiska. Det jordbruk som har skyddat dem behöver växa för att befolkningen ska kunna överleva i det moderna ekonomiserade samhället, men verksamheten är nu hårt reglerad både av naturskydd och genom utnämningen till kulturarv. Människorna måste hitta nya vägar till överlevnad utan att förstöra sin omgivning. Den ursprungliga kulturen behöver skyddas i samma utsträckning som den ursprungliga naturen. I sökandet efter utvägar har den lokala kvinnoföreningen Planta Madre i Tolimán bildats. Föreningens medlemmar arbetar aktivt för att människor och natur ska kunna utvecklas vidare i samstämmighet och inte i konkurrens. Medlemmarna som har sett den stora förändringen av sitt närsamhälle och hur miljön har försämrats, försöker finna lösningar genom återplantering av kaktusväxter, naturskydd, miljöutbildning av skolbarn och även genom ekoturism. Dessutom, i enlighet med UNESCOs mål att deras utnämnda områden ska locka till sig turister, anordnas numera i Tolimán kaktusguidning, fågelskådning och örtbastu på Otomí-sätt.

Kanske blir det turismen som räddar Otomí-samhällets fortlevnad. Kanske blir det den nya typen av Världskulturarvsbesökare med intresse för det genuina, det autentiska, som kommer att rädda det vackra och för världen så värdefulla landskapet runt Peña de Bernal. Kulturen och naturen som formats av varandra under århundraden, kommer därmed att bli beroende av att turister söker sig till platsen där det genuina är ett skådespel som erbjuds de tillfälliga besökarna, men som kan ge en inkomst till den lokala befolkningen. Låt oss bara hoppas att naturen får fortsätta att sätta villkoren för den framväxande och förändrade kulturen även i framtiden. Då kommer Otomí-folket att ha vunnit ännu en seger i kampen för en långsiktig överlevnad i samklang med naturen.

Ann-Marie Svensson, text och bilder

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Likt alvsmederna och dvärgamästarna från svunna tider

Med tanke på att den sista filmen i Hobbittrilogin just haft premiär, passar en återblick till sommarens Medeltidsvecka och då speciellt föredraget med Peter Lyon bra. Peter Lyon är numera en ...

Av: Jessika Ahlström & Alexander Sanchez | Kulturreportage | 27 december, 2014

Episoder från Jerusalem: episod 1

Jag bor i Jerusalem. Smålands Jerusalem. Mellan de två Jerusalemer är det nästan ingen skillnad, förutom att den ena ligger i Småland. Kan du gissa vilken? En av de riktigt påtagliga ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 14 september, 2013

Tappad rätt ner i bilen

I Jim Jarmuchs märkliga episodfilmfilm "Night on Earth" finns ett avsnitt med en tysk taxichaufför i New York som varken kan köra bil - den skuttar fram när han trampar ...

Av: Ulf Stenberg | Gästkrönikör | 17 juli, 2009

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Vill ni verkligen ha min röst? Internationella kvinnodagen 2011

"Ett jävla dravel" var egentligen min ursprungliga rubrik för detta lilla stycke som jag först inte tänkt skriva. Hela veckan har obenägenheten oroat mig, hur kan ett ämne, ett samhällsfenomen ...

Av: Linda Bönström | Allmänna reportage | 08 mars, 2011

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Minnets förvandlingar. Om Walter Ljungquist

I de fyra första novellerna i Walter Ljungquists En dörr står på glänt sätts de vuxnas liv mot barnets. De vuxna sörjer tomheten från något förlorat. Barnets liv är ett ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2010

En dag i London

Jag vaknar tidigt en morgon i London, fortfarande halvt slumrande när jag börjar återfå mina sinnen. Jag hör små ljud från staden utanför och solen kisar in genom draperiet i ...

Av: Liselotte Johansson | Gästkrönikör | 08 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.