Jonas Wessel: Ett meddelande från prinsessan Månuggla

  … med grön hud för 800 år sedan. Deras kroppsvätskor kan producera halvrasavkommor … i kosmos. Mörk är mockan som mejar ner … som en skörd. Var hälsade. Jag är ...

Av: Jonas Wessel | 23 september, 2013
Utopiska geografier

Cecilia Persson, prosa

Cecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på ...

Av: Cecilia Persson | 05 september, 2011
Utopiska geografier

Den förhatliga kulturrelativisten

Lena Andersson skriver i DN 4e november om hur framställningen av historiska epoker (i det här fallet 1700-talet) i tv-serien Anno 1790 är symptomatiskt för en alltmer dominerande historisering, kontextualisering ...

Av: Anna Remmets | 08 november, 2011
Gästkrönikör

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | 14 november, 2013
Essäer om film

Den mexikanska Halvökenkulturen – en förening av kultur och miljö



FamiljegravI samhället Tolimán i delstaten Querétaro i Mexiko har kulturen hos ursprungsbefolkningen Otomí uppmärksammats av UNESCO och platsen har tagits upp som Världskulturarv för sitt unika landskap. Här har man funnit att människor och natur samverkat under många århundraden och mycket lite av den unika naturen har förändrats av människorna. Otomí-samhället har anpassat sig efter naturen för att inte störa utan för att smälta in som en del av omgivningen samtidigt som jorden brukats. Det har lett till att landskapet bevarats och till att kommande generationer får möjligheten att leva vidare genom ett fortsatt jordbruk.

Formar människor och natur varandra? Ja, enligt forskarna som studerar miljön och hur vi ska kunna bromsa den oroväckande utvecklingen av naturförstöring med klimatförändring som påföljd, så är det så. För att förstå varför ett ekologiskt system bryter samman bör vi studera samhället och hur det samverkat med det ekologiska systemet under en längre tid. Forskarna Fischer-Kowalski och Haberl säger i Socioecological transitions and global change: trajectories of social metabolism and land use (2007) att de ekologiska och sociala systemen är sammanlänkade och att de bägge systemen interagerar i en ”co-evolutionary process”, det vill säga de utvecklas tillsammans och alltid inom ramen för bägges möjligheter och begränsningar.

I dagens västerländska samhälle verkar det dock så långt mellan begreppen samhälle och natur att det är svårt att se hur det ena skulle kunna hänga ihop med det andra. Vad har storstadens tunga hus, breda gator och uppkopplade invånare med naturen att göra? Steget mellan det vi omger oss av idag och som vi kallar vår kultur och den natur den faktiskt härstammar från har blivit långt. Platser där den mänskliga kulturen tydligt kan förknippas med den miljö den vuxit fram ur, så som La Cultura del Semi-Desierto, Halvökenkulturen på det mexikanska höglandet, framstår desto mer intresseväckande. Kan de lära oss något om oss själva, som ännu varit okänt och om hur vi kan leva ett gott liv, utan att samtidigt förstöra miljön vi behöver?

Måltid i Tolimán

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Långt innan spanjorerna nådde Mexiko på 1400-talets slut var landet bebott av olika grupper av människor. De talade olika språk, de trodde på olika gudar och deras traditioner skilde dem åt. Det som slutligen skulle enas och bli ett enda rike med namnet Mexiko var under lång tid ett område där människor kämpade och slogs för att få makt och rätten till att bruka jorden och tillgång till det värdefulla vattnet för att kunna odla mat. En av dessa grupper var Otomí-Chichimeca. De levde på landets högplatå mitt i en natur som var ständigt utsatt av solens envisa ljus och av långa perioder utan regn. Trots de besvärliga förhållandena lever det ännu idag kvar grupper av samma folk i dessa trakter. Numera kallar de sig för Otomí, som deras språk också heter. Otomí-befolkningen har lärt sig nyttja den torra jorden och anpassa sina anspråk allt efter den halvöken de lever i och utav. En helt egen kultur har växt fram - en halvökenkultur.

Vad menas då med Halvökenkultur? I Tolimán betyder det att samhället präglas av traditioner där förfäderna lever kvar för evigt då de åberopas och tillbeds genom religiösa ceremonier med stark anknytning till naturen. Den katolska tron har blandats med den ursprungliga religionen från tiden före spanjorernas ankomst och många av festligheterna följer jordbrukets cykler. Landskapet som anses heligt av befolkningen domineras av den höga monoliten Peña de Bernal, eller Tonalita, och av den buskiga och taggiga vegetationen på bergssluttningarna. I sin karghet är det ett säreget och vackert landskap.

Tolimáns traditioner hålls levande genom las fiestas, festerna, och pilgrimsfärder upp till toppen av Peña de Bernal på 2500 meters höjd över havet. Enbart i områdena på sluttningarna och runt själva berget finns de 260 familjekapell som områdets invånare besöker regelbundet. Ritualerna befäster familjesamhörigheten. Genom bön vid kapellen, speciellt till förfäderna, framförs hela familjers förhoppningar om rikligt med regn till jorden och växterna. I sång och dans gestaltar nutidens Otomí-invånare bandet mellan människa och natur liksom bandet mellan dem som nu lever och de föregående generationerna. Naturens gång, jordbrukets rutiner och religionens ständiga närvaro i vardagen genom bön, helgondyrkan, musik och dans bildar innehållet i festligheterna. För när det ska bli fest, eller en pilgrimsfärd ska genomföras, då inleder först musikerna och dansarna ritualen och allt eftersom ansluter de andra byborna. Los pifaneros som musikerna heter spelar på flöjter gjorda av torkade vassrör och på små trummor av vide och getskinn. Under pilgrimsvandringarna leder los pifaneros deltagarna hela vägen mellan de olika kapellen och ibland hela vägen upp till monoliten Bernals topp. Det händer att de spelar flera dygn i sträck samtidigt som de går långa och ofta branta sträckor - tid och rum kopplas bort. Dagens helgon står alltid i centrum av ceremonierna, men ibland räcker inte en enda dag utan mer tid går åt. Under hösten firas helgonet San Miguel, den Helige Mikael, i hela tre månader.

San Miguel i ett familjekapellFestligheterna betyder också gemensamma måltider. Maten är ännu en ingrediens i Halvökenkulturen och speglar naturen och det som går att odla i det speciellt torra klimatet. Det är en mat baserad på majs och majsmjöl som tortillan görs av. Starka såser av en mängd olika chilisorter, myrägg, escamoles, eller gräshoppor, grillos, och soppor med squashblommor och kaktusblad, nopales, ger god fyllning till los tacos.

Den gemensamma mattraditionen, musiken och dansen enar människorna. Det blir ett socialt kitt i vilket traditionerna kan fortsätta. Ingen kultur är dock hermetisk och även i de här områdena är påverkningarna från yttervärlden stor. Annan musik blandas in i den traditionella och man kan till och med spåra den populära musiken från norra Mexiko, las norteñas, i de gamla tongångarna som spelas av los pifaneros. Det pengabaserade samhällets inträde i Tolimán för enbart några årtionden sedan höll också på att helt göra slut på traditionerna och musiken och dansen var nära att gå förlorad. Musikerna hade aldrig behövt pengar tidigare eftersom pengar aldrig hade använts i det traditionella Otomí-samhället baserat på självhushåll och byteshandel, men den epoken tog slut. Det bestämdes då av invånarna i Tolimán att musikerna och dansarna skulle betalas, inte med mat och dryck som förr, utan i pengar ur en gemensam kassa. På så vis skulle de kunna fortsätta att samla folket till fest, kapellbesök eller pilgrimsvandringar - och traditionen skulle leva vidare.

I vår europeiska kontext känns det främmande att tänka sig in i ett scenario där vi alla bryter våra liv för att fira någon eller något under kanske tre månaders tid med dagliga fester, vandringar tillsammans med vänner och släkt, gemensam reflektion till takten av levande musik – även om vi visste att detta samtidigt skulle skydda vår hemtrakt till kommande generationer. Inte heller de unga invånarna i Tolimán ser sig som naturliga arvtagare av kulturen med den traditionella musiken och dansen. De kan till och med uppleva spelandet på de enkla instrumenten och dansandet under pilgrimsfärderna som pinsamt. En historisk nedvärdering av ursprungsbefolkningen i Mexiko har lett till att många inte vill erkänna att de är Otomí och vill inte heller tala språket. Pengarna man tjänar som pifanero är dessutom inte mycket. Det västerländska samhället tränger på i synsätt som i organisation och det blir allt svårare att fullfölja riter och traditioner som under så lång tid hållit samman byborna. De låga inkomsterna från jordbruket gör det omöjligt för lantbrukarna att fortsätta att odla som förr. Nu behövs pengar till jordskatten och barnens skoluniformer, för att inte nämna alla prylarna man behöver betala i reda pengar. Släktingar kommer från USA där de arbetat under långa perioder och kommer samtidigt med andra vanor och behov. Det blir en stor kontrast till Tolimáns jordbruksliv.

Peña de BernalUNESCOs Världskultur Peña de Bernal är också ett naturskyddat område. Här finns ett stort antal utrotningshotade växter och djur varav många är endemiska. Det jordbruk som har skyddat dem behöver växa för att befolkningen ska kunna överleva i det moderna ekonomiserade samhället, men verksamheten är nu hårt reglerad både av naturskydd och genom utnämningen till kulturarv. Människorna måste hitta nya vägar till överlevnad utan att förstöra sin omgivning. Den ursprungliga kulturen behöver skyddas i samma utsträckning som den ursprungliga naturen. I sökandet efter utvägar har den lokala kvinnoföreningen Planta Madre i Tolimán bildats. Föreningens medlemmar arbetar aktivt för att människor och natur ska kunna utvecklas vidare i samstämmighet och inte i konkurrens. Medlemmarna som har sett den stora förändringen av sitt närsamhälle och hur miljön har försämrats, försöker finna lösningar genom återplantering av kaktusväxter, naturskydd, miljöutbildning av skolbarn och även genom ekoturism. Dessutom, i enlighet med UNESCOs mål att deras utnämnda områden ska locka till sig turister, anordnas numera i Tolimán kaktusguidning, fågelskådning och örtbastu på Otomí-sätt.

Kanske blir det turismen som räddar Otomí-samhällets fortlevnad. Kanske blir det den nya typen av Världskulturarvsbesökare med intresse för det genuina, det autentiska, som kommer att rädda det vackra och för världen så värdefulla landskapet runt Peña de Bernal. Kulturen och naturen som formats av varandra under århundraden, kommer därmed att bli beroende av att turister söker sig till platsen där det genuina är ett skådespel som erbjuds de tillfälliga besökarna, men som kan ge en inkomst till den lokala befolkningen. Låt oss bara hoppas att naturen får fortsätta att sätta villkoren för den framväxande och förändrade kulturen även i framtiden. Då kommer Otomí-folket att ha vunnit ännu en seger i kampen för en långsiktig överlevnad i samklang med naturen.

Ann-Marie Svensson, text och bilder

 

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 36

   

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 21 april, 2012

En ovanlig strateg

General Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur ...

Av: Bertil Falk | Porträtt om politik & samhälle | 08 oktober, 2013

Kroppens strukturer i ledning och leda

Utifrån temat leda skriver jag om kroppar som känner leda och kroppar som utsätts för en hantering som är tänkt att utesluta leda. Kroppsbegreppet Vårt synsätt på kroppen har förändrats radikalt i ...

Av: Birgitta Smiding | Agora - filosofiska essäer | 28 juni, 2012

Det övervakade lönearbetets kultur

Machoismen är någonting jag har extremt svårt för. Även om jag som skådis alltsedan de sena tonåren har gjort mitt bästa för att avlägsna mig från alla sådana miljöer så ...

Av: Johannes Söderqvist | Essäer om samhället | 06 november, 2012

Balustrad

Små gummor Rostiga grönsaker fladdrar i vinden. Träden såsar sig ännu i nedan. En fågel, ett skepp, ett uppochnervänt strandparaply. Promenadvägen mot slottet är kantad med minnen som ingen vågar ...

Av: Hans Hallerfors | Utopiska geografier | 27 september, 2008

Veckan från hyllan. Vecka 22-2013

Kravallerna i Husby och andra förorter. Ett smärtsamt nederlag för alla. För Husbyborna, för Stockholm, för Sverige, för hela samhället. Förhoppningsvis blir det en väckarklocka som får oss alla att uppmärksamma ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 25 maj, 2013

När Kroatiens kondomer läcker

Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 10 december, 2013

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.