Projekt Bok 19

Att leva som människa i denna värld eller Vetenskap-världsbild-sätt att tänka   Tacksam prisade han det ofattliga att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa. (Heidenstams ord på sin gravsten)  

Av: Erland Lagerroth | 05 november, 2011
Essäer

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 juli, 2014
Utopiska geografier

Swedenborg, Poe och multiversum – en svindlande historia

I de skälvande åren strax innan Andra världskriget publicerade den engelska filosofen Olaf Stapledon (1886–1950) en av de märkligaste romaner som skrivits: Star Maker (1937). Den namnlösa berättaren upplever hur ...

Av: Rickard Berghorn | 30 september, 2012
Essäer

 Esko Männikkö lägger stor vikt vid hängningen av sina verk. Foto: Emil Fagander

”I do it my way”.

En av Finlands mest omtalade och framgångsrika samtida bildkonstnärer visas just nu i en stor utställning i Stockholm. Esko Männikkös måleriska bilder sätter sig fast i betraktarens medvetande, direkt eller ...

Av: Nancy Westman | 23 oktober, 2017
Konstens porträtt

Trötta Trieste



Piazza Unità d’Italia, taget från hotellfönstret på Duchi D’Aosta. Foto Lotta NylanderÄnnu idag är det grönsaksmarknad på förmiddagen framför det hus där familjen Joyce bodde vid Piazza Ponterosso. Det är bara några få och lite övergivna stånd, en äldre och hårdför dam dominerar fullständigt kommersen på torget. Fontänen använder hon uppenbarligen som lagerplats. Där förvarar hon borden och ställningarna till sitt stånd och nu står hon och plockar upp dem och ställer ut dem på torget. Snart börjar hon gapa och skrika och försöker med aggressiva åtbörder och med nävarna viftande i luften att köra bort två kvinnor som vill sätta upp ett mindre och mer provisoriskt stånd. Det är tidig morgon. Dagen har just så sakteliga börjat masa sig upp och invånarna har vält sig ur sängarna. De små och oftast trånga kaféerna öppnar tidigt, före dess att klockan ens har hunnit bli sex. Det är enbart stamkunder som tittar in för en snabb kopp kaffe eller två och ibland en liten morgonsup och för att slänga käft en stund innan de ska iväg till jobbet, samtidigt som innehaverskan sopar golvet och städar inför den kommande dagen. Nattens kyla biter sig fortfarande fast i luften. Fukten tränger på från havet. Men när solen börjar leta sig upp stiger värmen snabbt.

Det är den korta och intensiva italienska våren som kommit.

Det är inte många som är uppe och rör sig i morgonväkten även om biltrafiken börjar bli allt intensivare. Det är något sömnigt och trött över Trieste, över hela staden vilar en uppgiven känsla av att tiden har rusat fram men att invånarna inte har märkt det eller hunnit fatta vad det är som hänt. Som mekaniska dockor fullgör de ändå sina plikter, går till sina arbeten, dricker sitt morgonkaffe och byter gårdagens skvaller mot dagens nyheter. Men ingen har bråttom. Ingen ska göra något viktigt. Det är längesedan staden var en sjudande metropol, en pulserande och livfull hamnstad. Visst finns hamnen kvar, men den har förlorat sin betydelse för många år sedan. Och det som en gång gjort Trieste känt långt utanför landets gränser, som den stora exilstaden där människor från världens alla hörn blandades och skapade en ångande och kreativ häxkittel, av det finns idag ingenting kvar. Trieste är snarare sinnebilden för en överbliven stad, en plats som blivit kvar, fångad i sin egen vilsenhet när historiens vagn rullat vidare.

De första dagarna är det lätt att slås av hur vackert Trieste ligger nedanför bergen och hur staden öppnar sig ut mot Adriatiska havet som ville den omfamna och välkomna vattnet. Arkitekturen är ofta imponerande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det syns tydligt att under sjuttonhundratalet har kejsarinnan Maria Teresa gått hårt fram och – som överallt där hon drog fram i sitt stora Habsburgska rike – uppfört enorma och väldiga och imponerande byggnader, en stadsdel kallas än idag för borgo teresiano, Teresas kvarter. Hon har också ombesörjt att vägarna är raka, breda och respektingivande. Hon lät även gräva upp och skapa den lilla Canal Grande. Kejsarinnan Maria Teresa drömde om att omskapa sitt väldiga rikes enda verkliga hamnstad till en betydande inkörsport till den Habsburgska dubbelmonarkin. Pompa och ståt, att göra allt i stor stil utan att spara på sekinerna, var hennes sedvanliga recept. Och visst finns resterna kvar, men de ser mest sorgsna och övergivna ut, lite lätt flagnande och ledsna över att ha blivit övergivna och bortglömda. Trieste har förvandlats till ett enformigt och glanslöst museum över sitt eget förflutna. Det märks också på dess invånare.

Människorna i staden rör sig makligt, på en gång sakta och högfärdigt, längs med de stora promenadstråken och Canal Grande eller på piren som sticker rakt ut i havsviken. De vill vara stolta över sin stad men orkar inte riktigt med att bära bördan med bevarat självförtroende. I stället försvinner de in i sina egna privata liv. De nöjer sig med sina pälsar, sitt välstånd, sina små sitthundar som ska vallas runt tre gånger dagligen på de få gräsmattor som finns i staden och där exkrementhögarna frodas i drivor.

Cattedrale di San Giusto Vad som finns kvar, vad som lyckats överleva i historiens tunga och kravfyllda skugga, är den bottenlösa melankolin. Den stad som den bildade och kunnige professor Claudio Magris skriver om är en stad som han hämtat och skapat ur minnets förrädiska flod. Att han gjort sig ett världsnamn på att resa bort från Trieste, genom att ge sig ut på en historisk odyssé längs med Donau, är ett talande exempel. Trieste är en stad byggd och skapad av minnen; en plats med ett storslaget förflutet men med föga framtid. Till och med Café San Marco är numera tömt. Inte en student sitter längre kvar för att föra engagerade diskussioner om veckans senaste utkomna böcker, inte en endaste författare sitter och dricker ett glas rött under tiden pennan raspar över anteckningsblockets tomma sidor i jakt på att fånga tidens anda. Sedan rökförbudet infördes i Italien är Café San Marco en intellektuell öken av glömda dagar och förlorade nätter dit endast förvirrade turister vallfärdar för att se de tomma stolar där en gång James Joyce och Italo Svevo och Umberto Saba satt eller varför inte Claudio Magris gömd bakom dagens Il Piccolo.

Gårdagens storslagenhet – en rest, ett förlorat tillstånd, en svunnen värld – är det enda som återstår. Därav melankolin, känslan av att det riktiga livet pågår någon annanstans, och det enda som finns kvar är förlorade minnen och förbrukade drömmar. En mardrömslik malström öppnar sig, en känsla av förlust drar med sig triesteborna ner i ett fritt fall där ingen botten finns. De tomma boulevarderna och de stora piazzorna som en gång var tumultartade samlingsplatser med mängder av människor och fulla av rörelser, händelser och utspel, de pampiga husen som fylldes av liv och vitalitet har idag i stället blivit banker och statliga administrationer.

Tystnad, en inåtvänd och närmast självhatisk depressivitet och en andligt förfrusen stelhet är Triestes kännetecken idag. En stad utan egentligt liv, där alla fyller sina roller och funktioner under ett saktfärdigt och buttert motstånd. Det är inte utan att man tycker en aning synd om dess invånare, som i stället för att leva ett rikt och glädjefyllt liv tycks ägna sig åt en mycket seriös shopping. Kanske dog staden redan efter första världskrigets slut, när Trieste upphörde att vara en del av den Habsburgska dubbelmonarkin. Då, efter kriget, förlorade staden sin roll som hamn åt det väldiga riket. Den hade inte längre någon avgörande eller betydelsefull funktion att fylla. Dess roll var överspelad och Trieste hade bokstavligen hamnat i historiens bakvatten.

Samtidigt så har även melankolin sin tjusning. När regnet sveper in Trieste i sin blöta mantel och piskar Piazza Unità d’Italia som en matta och människorna kurar ihop sig under sina stora paraplyn och vinden viner runt husknutarna, då är Trieste en stad som välkomnar den tungsinte grubblaren. Då är Trieste en stad för tunga tankar och det storhetsvansinne som alltid lurar runt hörnet på melankolins gråmelerade dysterhet.

Den melankoliske har inget verkligt hopp. Foto Lotta Nylander  Den melankoliske har inget verkligt hopp. Och den som inget hopp har, har heller inget att förlora. Och den som inget har att förlora tycker sig ofta ha genomskådat världen och sett hur förgängligheten och ledan i detta liv gröper ur allt meningsfullt i människans tillvaro. Ur ett sådant förhållningssätt föds lätt en mer oreserverad och okritisk syn på sig själv.

Alla de stora melankolierna i litteraturen och historien har ofta en mörk och dold sida där storhetsvansinnet ligger och sjuder i en farlig brygd av världsförakt och misantropi. Samtidigt äger det sin egen perverterade form av skönhet. Det är lättare att försona sig med staden då den sveps in i ett töcken av melankolisk nostalgi, ett drömskt tillbakablickande på dess svunna storhet. Gatorna är snart tömda. Regnet driver bort människorna. Piazzorna är öde och uteserveringarna tömda. Under några markiser står en klunga och trycker för att slippa att bli genomblöta. Regnet fullkomligt öser ner. Pölarna växer snabbt till små dammar. I rännstenarna forsar regnvattnet mot överfulla brunnar.

Tomt och öde, en obefolkad stad, likt en enorm kuliss som står kvar när skådespelarna har gått hem efter kvällens sista föreställning. Kanske är det, på sitt sätt, en träffande karakteristik av Trieste? Orättvis är den förvisso, men kanske sannare än många andra föreställningar om den en gång levande, pulserande och spännande staden.

De höga förväntningarna på Trieste står självfallet i paritet med djupet av besvikelsen som staden inger den förhoppningsfulle resenären. I protest tar vi in några nätter på stadens flottaste och anrikaste hotell, Duchi D’Aosta. Det ligger vid Piazza Unità d’Italia mitt emot det klassiska kaféet Caffé degli Specchi. Kaféet öppnade sina dörrar redan år 1839 och har faktiskt lyckats bevara en hel del av atmosfären från förr med sin strikta men vänliga personal och sitt stora och dignande utbud av maffiga bakverk, välgjord glassar och alla sorters drycker som tänkas kan. Hotellet är sannerligen inget för budgetresenären men ofrånkomligen en upplevelse med sin sobra elegans, sordinerade effektivitet och känslan av att historiens egen uggla far förbi i skymningen. Varje gång man lämnat rummet och återvänder så ligger bokhögarna i jämnare travar, en nedsutten sängkant är tillrättad, ett papper som fallit från skrivbordet är tillbakalagt.

Tysta och totalt osynliga tjänsteandar är i ständig verksamhet så fort man vänder ryggen till. Det känns en aning spöklikt, overkligt. Till kvällen ligger en handduk på golvet vid sängarna. Tofflorna står framställda. Morgonrockarna är välvikta och upphängda för värmning inne i badrummet. Det är drömlikt. Till en inte helt ringa summa kan gästerna få sina strumpor strukna. Det är självfallet ett artificiellt liv som erbjuds på hotell Duchi D’Aosta, ett avskärmat liv där ingen verklighet tillåts knacka på dörren och störa.

I den byggnad som tidigare låg här och då hyste hotellet tog den store Johann Joachim Winkelmann in och bodde under de ynka åtta dagar i sitt liv som han tillbringande i staden Trieste. På den åttonde dagen, den 8 juni år 1768, stacks han brutalt ihjäl på torget precis utanför dörren till hotellet. Rånmördad, hette det. Och visst saknades de guldpengar han fått av kejsarinnan Maria Teresa och som han just varit i Wien och mottagit.

Canal Grande,  byggnaden i dess slut är San Antonio NuovoLikväl är det oklart vad som egentligen hände, vilket motivet bakom mordet var, om det fanns andra faktorer inblandade än enbart pengarna. Winkelmann kände nämligen sin baneman, Francesco Arcangeli, som snart fick sona sitt brott med sitt liv och avrättades. Det antas allmänt att Arcangeli var Winkelmanns älskare, men historien utreddes aldrig ordentligt utan tystades ner. Guldmynten var borta. Johann Winkelmann var knivhuggen till döds och Francesco Arcangeli förnekade inte att han hållit i kniven. Alltså exit Arcangeli alltmedan staden ömsint och storslaget har tagit hand om den store Winkelmann som förde in klassicismen i den Västeuropeiska kulturen och litteraturen och därmed egentligen påverkade hela vår bild av det förflutna. Det finns statyer och byster av Winkelmann i Trieste, där finns också en stor och pampig och snudd på osmaklig sarkofag. Detta vårdande av hans minne förefaller en aning absurt med tanke på att Winkelmann endast tillbringade sju dygn i Trieste och blev mördad på det åttonde.

Annars levde Winkelmann sitt liv i Rom. Han föddes i det lilla preussiska samhället Stendal och kom efter studier i bland annat Jena snart till den stora italienska huvudstaden. Han reste runt i Italien och deltog även i arbetet att gräva ut och kartlägga Pompeji. Snart konverterade han till katolicismen och arbetade under flera år som prefekt för antikviteterna (Prefetto della Antichità) och bibliotekarie (Scriptor linguae teutonicae) i Vatikanen. Och sedan ville han i princip aldrig lämna Italien. De gånger han planerade att återvända till Tyskland tog det tvärstopp vid Alperna.

Han sade att han blev så deprimerad av Alperna och tanken på att ta sig över för att komma hem till Preussen igen. Så Winkelmann vände och for tillbaka till Rom trots alla enträgna böner om att han skulle återvända. Han erbjöds den ena tjänsten finare än den andra, utmärkelser och storstilade löften. Men han stannade kvar. När kejsarinnan Maria Teresa själv kallade till sig honom hade han dock inget val. Han reste till Wien och mottog hennes höghets hyllningar och – självfallet – hennes guld. Det som blev hans död.

Det allra märkligaste med Trieste är att man inte har någon som helst känsla av att man faktiskt befinner sig i en italiensk stad. Det är alldeles för stillsamt, här härskar inte ett skapande kaos utan den stramaste ordning och reda. Det tyska arvet väger fortfarande tungt. I en undersökning som genomfördes år 1999 visste inte sjuttio procent av italienarna ens att Trieste tillhörde Italien. Kanske ligger Trieste häruppe i sitt östliga hörn fel i förhållande till det övriga landet, kanske är stadens historia med dess egenartade blandning av tyskt och serbiskt och österrikiskt en historia för sig själv som aldrig går att infoga i ett nytt och annorlunda sammanhang.

Men då borde man dra de hårda och obevekliga konsekvenserna av det och skapa ett eget reservat, en egen identitet, en styrka ur sin svaghet. Det gör inte Trieste utan väljer att försöka vila på gamla lagrar, på minnen från fornstora dagar för att formulera det på ren svenska. Även maten är i allra högsta grad oitaliensk. Alla former av kryddor, även i sin mest oskyldiga och allra mildaste existens, tycks bannlysta och smaken av vitlök är lika svag som om det är Dracula själv som stått för tillagningen av maten.

Men på sätt och vis har vi tur i matmisärens miserabla otur.

Första natten när vi kommer till Trieste tar vi en oändligt lång promenad genom den mörka och tysta staden. Vi går fel, och virrar hit och dit och snart korsar vi våra egna spår samtidigt som vi släpar på resväskorna. Till slut bestämmer vi oss att på måfå ta in på ett mindre familjehotell, Albergo Al Viale som ligger på en liten bakgata, Via Nordio 5. Det är sent, klockan är närmare midnatt efter att vi suttit alla timmar på tåget som tog oss över – eller rättare sagt: genom – Alperna. På frågan om det finns någonstans att äta så här dags blir vi vänligt visade in i den nedsläckta och stängda matsalen och får en underbar och välkryddad måltid.

Piazza Unità d'ItaliaEn riktig italiensk middag mitt i natten.

Och efter att under några dagar ha prövat oss runt på flera olika restauranger, den ena tristare än den andra, ger vi upp och går tillbaka till hotellet. Enzo Cemtra, som kocken heter, dukar då upp en romersk middag av allra bästa snitt. Smakerna sjunger i gommen, kryddorna leker med varandra och svärdfisken simmar i en sås så rik på smaker att till och med den stackars fisken måste vara glad att bli begravd så storstilat.

Enzo är rak i ryggen, även om en liten mage har börjat böja den framåt en aning. Han kan vara strax under de sextio. Det gråa håret är snarast vitt men rikligt. Ögonen glittrar och spritter av liv, nästan som på en förvuxen busunge. Han slår sig ner vi bordet för att äta med oss, åtminstone vill han smaka sin egen skaldjursrisotto som han sällan har tillfälle att tillaga. Armarna far vilt i luften. Hela kroppen pratar. Han skrattar mycket så att den tunna vita mustaschen vippar vilt upp och ner. Han har minst sagt svårt för Trieste. Människorna är högfärdiga, sega, trötta och tråkiga, är hans allt annat än smickrande sammanfattning efter att ha bott här i sex år. Han hoppar snabbt upp från stolen och demonstrerar hur en triestebo rör sig och hur detta speglar deras typiska temperament.

Armarna hänger utmed sidorna som två döda lianer, ryggen är krökt framåt i en trött båge, benen lätt vikta och helt stilla och fötterna släpar sig fram några stackars millimeter i taget. Och blicken som nyss var fylld av liv har slocknat till två tomma askfat. Det är ytterst underhållande.

Han lever sig verkligen med själ och hjärta in i rollen. Sedan övergår Enzo till att visa hur en romare är. Nu går han snabbt fram och tillbaka över restauranggolvet. Han viftar och gestikulerar med armarna och kastar snabba blickar runt sig, ler och skrattar och hälsar på folk åt höger och vänster.

Hans demonstration slår med all önskvärd tydlighet fast hans poäng. Han sätter sig vid bordet igen och slår upp lite i sitt glas av den flaska med citrongrappa han bjudit på. Sedan ägnas en lång stund åt att jämföra Trieste med Rom. Inte på en enda punkt föredrar Enzo Trieste. Anledningen till att han trots allt bor kvar här är hans familj.

Hustrun äger och driver hotellet och tittar emellanåt in och sitter med vid bordet en stund. Hon har serbisk-italiensk bakgrund och håret är oändligt vältuperat och sprayat, makeupen vällagd, om än i kraftigaste laget, och hon är avsevärt mer reserverad och stram till sitt sätt än mannen eller kanske snarare mån om att upprätthålla hotellets sken av sober värdighet. När hon sedan går ut till receptionen säger Enzo att det går bra att röka, samtidigt som han hela tiden kastar oroliga blickar ut mot den lilla gången som leder ut till hotellet, och tänder själv girigt en cigarrett som han snabbt varmröker. Så där sitter vi, mätta och lite fånigt leende, lyckliga av den underbart goda maten, och smygröker på en restaurang mitt i Trieste. Situationen är förvisso en aning absurd, men det råder ingen tvekan om att det är trevligt.

När vi sedan går ut i natten har en mild vind börjat blåsa in från Adriatiska havet. Forsythiorna blommar i parkerna och doftar starkt i den svarta Triestenatten. Några få bilar kör ännu omkring. Annars är det förvånansvärt lugnt; som om staden stilla somnat in för natten trots den förhållandevis tidiga timmen. Alla de kinesiska affärerna som blommat upp i Trieste under de senaste femton-tjugo åren, och vilka samtliga markerar sin närvaro med en typisk röd rispapperslampa för att tala om att här är priserna de lägsta tänkbara, har hunnit stänga. Trottoarerna och gatorna är tomma och öde, förutom att några av alla de tusen och åter tusentals vesporna som fyller staden kör förbi i ofattbart hög hastighet. På dagarna står vesporna parkerade i enorma drivor på vissa gator. Då liknar de mest av allt egendomliga kyrkogårdar för någon utdöende och främmande art som samlats för att genomlida sin sista dödskamp. Men annars är allt lugnt. Det är tyst. Det är tomt. Det är mycket stilla. Trieste är en stad som inte längre riktigt lever, som andas tungt och sakta och med stor ansträngning såsom en astmatikerpatient. Det är en stad som hålls vid liv enbart genom konstgjord andning.

castello MiramareTrieste är numera en negligerad stad som gjord för glömska, en dyster plats för emigranter att låta sig plågas och hemsökas av sin tärande hemlängtan på, kanske tydligast bland de tusentals illegala kinesiska flyktingarna, clandestini. Det är en dröm utan väggar, utan varken tak eller golv. Ett viktlöst tillstånd som ständigt söker sig nya mål, som kanske försöker finna en ny språngbräda för att komma vidare till en annan plats, till ett bättre och fullödigt liv.

”Exil är inget annat än frånvaro”, skriver Jan Morris i sin lysande bok ”Trieste and the Meaning of Nowhere”. Och tillägger lakoniskt efter all sin tid i staden: ”Trieste får en att ställa sorgliga frågor till sig själv. Varför är jag här? Vart är jag på väg?”

Jan Morris, som – det bör tilläggas och understrykas – utan tvekan älskar staden och dess dragning mot melankoli och tom tristess, går så långt att hon ser Trieste som en sekulariserad allegori för Limbo, den bortomjordiska orten mellan himmel och helvete. I exilens tomhet prövas och skärskådas själarna; det är här som deras framtida öde avgörs. Det är här domen faller.

Och kanske är bilden av staden som en ständig prövning, en plats där framtidens öden och möjligheter avgörs, en sannare bild än många andra. Kanske är Trieste en stad där allting står och väger och balanserar åt olika håll i väntan på att beslutet, likt den vassa och kalla bilan, faller och allt ligger på plats likt pusselbitarna som äntligen blir en skönjbar och tydbar tavla.

Caffé degli SpecchiSamtidigt har staden en stor tillgång i sin vackra fasad. Vi sitter på Caffé degli Specchis uteservering på Piazza Unità d’Italia och dricker årets första kopp kaffe utomhus. Det är ett av årets heliga och efterlängtade ögonblick, såsom en glädjens återkommande offerrit. Solen är varm, närmast närgången i sin uppvaktning, även om en lätt bris från havet för med sig lite kyla. Människor ler, de skrattar och går förbi under högljudda och allt livligare samtal. Vädret har väckt de av vinterns Bora – denna kalla nordvästliga vind som pinar och hemsöker Trieste varje år – nedkylda livsandarna till liv på nytt och det enorma torget med barockfontänen ”De fyra världsdelarna” är en inbjudande plats, en pampig påminnelse om att Trieste en gång var fyllt av både självförtroende och framtidsanda. Med byggnaderna som omger piazzan, tillkomna och skapade just för att imponera på såväl besökare som invånare, är det lätt att se Triestes storvulna förflutna, dess bombastiska historia. Staden tillkom egentligen enbart för att hovet i Wien bestämde sig för att den Habsburgska dubbelmonarkin behövde en hamnstad som gav det stora riket en öppning mot Medelhavet.

De var i behov av en hamn för att kunna bedriva handel över haven. Valet föll på Trieste. Året var 1719 och sedan dess, då kejsar Karl VI förklarade Trieste som fri hamnstad, inleddes upprustningen och utbyggnaden av den då lilla och obetydliga staden. Men Triestes verkliga storhetstid inföll efter att järnvägen som förband staden med Wien, Budapest, Prag och Berlin byggdes år 1858. Sedan tar i princip allt abrupt slut i samma stund som Österrike-Ungern står på förlorarnas sida i första världskriget. Italien hade inga som helst behov av ytterligare en hamnstad.

Våra cappuccini är sedan länge urdruckna, även den andra omgången som kyparen kommit ut med. Det är tid att röra på sig hur skönt det än är att sitta här och lapa i sig av den värmande vårsolen på Caffé degli Specchi.

Ett par timmar har hunnit försvinna snabbt, lika snabbt som svalornas flykt över den blå himlen som välver sig över det väldiga torget. Piazza Unità d’Italia hävdas allmänt vara Italiens största torg. Dagen är full av ännu oinfriade löften. Den väntar orörd. Vi går sakta upp mot ruinerna efter den ovanligt välbevarade romerska amfiteatern, men det är inte den som är det egentliga målet för promenaden. I skuggan av den imponerande och stora jesuitkyrkan Santa Maria Maggiore ligger den lilla kyrkan San Silvestro. Uppförd i ljust tegel som mörknat genom seklerna är den med sitt lilla klocktorn en av Triestes allra vackraste byggnader, murad i romansk stil. Oansenlig, lite skygg och nästan blyg står kyrkan där som en påminnelse om att religionen inte behöver förhäva sig, inte kräver det himlastormande och bombastiska för att överleva eller framhäva sin existens. Enligt traditionen var det just här på denna plats, där kyrkan senare restes, som de första kristna i staden samlades för att hålla sina förbjudna gudstjänster.

Bakom Santa Maria Maggiore ligger ännu idag jesuitklostret kvar. Annars är Katolska kyrkans närvaro i Trieste ovanligt tillbakadragen, nästan osynlig. Inga munkar eller nunnor syns i gatuvimlet, inte ens en jäktad präst skymtar förbi på väg för att fira mässan. Ingen går och ber sin rosenkrans på väg till affären. Det finns överhuvudtaget ingen känsla av att religionen lever ett aktivt liv här. Även där är Trieste en mycket oitaliensk stad.

Det är dags att gå tillbaka till hotellet. Kanske inte för att sova siesta – värmen är inte tillräcklig för att dränera en på all energi – men för att åtminstone skölja bort lite av stadens damm och avgaser och ligga ner en stund för att vila benen en halvtimme. Vi har efter några dygn lämnat det lyxiga Duchi D’Aosta med dess tunga och täta mattor och förgyllda speglar och återigen bytt hotell. Inte enbart för det orimliga priset, utan för att slippa känslan av att vara övervakad och ständigt iakttagen av osynliga människor. Hotel Centrale ligger vid slutet av Canal Grande, från fönstren syns även sidan på Chiesa Sant’Antonio Nuovo som medvetet ska likna ett romerskt tempel med sin nyklassicistiska stil. Det är svårt att idag se dess tjusning. Den står där mer som en stor och oskön stoppkloss i slutet på kanalen. Men längre ner på Via Ponchielli ligger den vackra grekiskortodoxa kyrkan San Nicolò. Därinne i mörkret härskar en tung och påtaglig mystik, doften av nybränd myrra är stark och stearinljusen fladdrar till i luftdraget från porten. Tystnad, stillhet, andlighet – här råder en förtätad och högst levande atmosfär. En äldre dam står ensam och ber med ett tänt ljus som hon håller fram med båda händerna och huvudet håller hon nedböjt i tecken på respekt och underkastelse.

Västerut från Piazza Unità d’Italia ligger de gamla judiska kvarteren. Här är det gyttrigt och trångt i gränderna, husen ofta byggda av natursten eller dåligt och vittrande tegel och allt har ännu inte renoverats sönder och samman till oigenkännlighet. Här finns inga av de annars så vanliga breda och raka gatorna. En del av atmosfären finns kvar även om den ursprungliga befolkningen drabbats av diasporan eller av värre öden och blivit satta på tyska tågvagnar norrut mot polska förintelseläger. Här ligger idag restauranger, små kaféer, affärer som säljer de egendomligaste saker och prylar som ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill ha ens om de skänktes bort. Det verkar av butikerna att döma som om Trieste blivit en viktig plats för New Age-kulten. Här finns helande kristaller, magiska stenar, doftljus, eteriska oljor mot både impotens och migrän.

SynagoganFör en stund, den korta tid det tar att gå igenom kvarteren, går det att väcka liv i en känsla av att Trieste trots allt är en levande stad, en stad med glada och framtidstroende människor, en stad där vilda katter vågar röra sig fritt och att det bortom de dyra shoppingpalatsen finns affärer och restauranger som är till för vanliga dödliga och inte reserverats för en pengastark borgerlighet. Köpmännen har alltid styrt och dominerat Trieste. Livia Veneziani Svevo skriver till exempel om den svunna staden:

”Trieste var köpmännens stad, knappast intresserade av kultur överhuvudtaget, och inte med något allvar eller djup.”

Än idag dominerar staden handeln inom ett område: kaffe. Trieste är världens största hamn för kaffebönor. Går man bort mot kajplats sju känns den typiska och ljuvligt förföriska doften redan på långt håll om vinden ligger på från rätt håll. Och sedan starten år 1933 ligger det världsomspännande företaget Illy här. Det var Francesco Illy som grundande det framgångsrika företaget och även, två år senare, uppfann illetta, en föregångare till dagens espressomaskin. Det revolutionerande med apparaten var att den ersatte komprimerad luft med ånga för att få fram den perfekta espresson. En teknik som används på vartenda kafé värt namnet idag över hela världen. Gott kaffe är sannerligen viktigt för att leva ett drägligt liv och för att om morgnarna kunna möta världen med öppna ögon, men det är inte allt här i världen. Trieste är en stad som somnat, som domnat bort. Trieste är en stad full av tärande tristess. Redan år 1925 uppger Cook’s Handbook för resenärer att det ”inte finns någon mening med att stanna länge i Trieste”. Staden är inte alldeles olik floden Timavo. Den rinner ut några kilometer norr om Trieste. Men Timavo är en till stora delar underjordisk flod. Den rinner djupt nere under de mäktiga bergen, den syns inte utom vid vissa platser där den tillfälligtvis går i dagern med en imponerande kraft och skapar vackra vattenfall och stora grottor. Trieste lever på samma sätt ett huvudsakligen underjordiskt liv, den existerar i en tillvaro som är gömd och – numera – glömd. Det är dess historia, dess förflutna och de tider som sedan länge flytt och övergivit staden, som gör Trieste värt ett besök.

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Kanon och labyrinten

Litterär kanon. Ett ämne som väcker diskussion fast många kanske inte riktigt vet vad det innebär. Det blir ofta en diskussion om estetik och personlig smak; litteratur som ett slags ...

Av: Daniel Svederud | Essäer om litteratur & böcker | 31 januari, 2012

Vår fascination inför de Sade

Johannes Flink om Juliette eller Lastbarhetens fördelar, Vertigo Förlag Låt oss klara två saker genast: för det första är Vertigos De Sade-utgåvor en estetiskt ambitiös och fantastiskt glädjande händelse. Layouten är ...

Av: Johannes Flink | Essäer om litteratur & böcker | 07 november, 2009

Adonis och den alkemiska förbindelsen mellan öst och väst

Sigrid Kahle fördjupar sig i en viktig aspekt av poeten Adonis liv och verk: frågan om civilisationerna i världen gäller graden, inte arten. Fosterlandet är språket, språket är fosterlandet. Poeten Adonis ...

Av: Sigrid Kahle | Essäer om litteratur & böcker | 19 Maj, 2008

Den osynliga piskan. Om Henning Berger

Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Henning Berger har varit ute på ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2012

Den isdansande ökenblomman

Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en ...

Av: Helena Strångberg | Scenkonstens porträtt | 02 februari, 2009

"Jag går min egen väg"

"Jag går min egen väg"   Foto: Tony Landberg Ett samtal med Ewa Rudling. Text av Carl Abrahamsson. Den svenska fotografins "first lady" Ewa Rudling fyllde nyligen 70 år. Någon risk för pensionering föreligger ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 17 november, 2006

Vikten av vänlighet i Auschwitz

I. Låt barnen komma till mig Wolf meddelar genom barriären av skrik att ungens huvud är synligt. Jag öppnar åter ögonen och försöker fokusera. Min kropp må vara i Block 10 ...

Av: Jonas Wessel | Kulturreportage | 11 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.