Att trivas i lidandet - Lidandet som njutning

Det kan finnas en förrädisk skönhet och bisarr njutning i själsligt lidande. Att förlora sig i egen plåga. Själsligt lidande kan generellt utvecklas till en bekväm ankarplats där inget får störa ...

Av: Benny Holmberg | 07 september, 2009
Essäer om religionen

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | 23 september, 2012
Övriga porträtt

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition…

Hägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är ...

Av: Håkan Roos | 02 december, 2014
Essäer om samhället

Kulturens stängda dörrar. Om fri entréreformen och folkets tillgång till kultur

  Genom museets entré springer två barn in. En flicka i blont, lockigt hår håller sin lillebror i handen. Visar honom alla leksaker i museibutiken. Skrattar. Föräldrarna kommer in bakom dem ...

Av: Frida Oskarsson | 25 januari, 2011
Kulturreportage

Något lockande. En resa till Capri



Capri från  annorlunda synvinkel Då man hör namnet Capri vad tänker man på om inte den förr så populära låten ”Det var på Capri vi mötte varandra”, och vad skall man jämföra denna ö med om inte kvinnan?! Det är solen med det blonda ljuset och mjuka soldiset, konturerna och de höga bergen och explosiva stupen som är det väsentliga i öns natur. Det mjuka soldiset som man ofta ser omkring Capri upplever man nästan som en del av ön, den fuktiga luften är inte heller ovanlig.

Efter en timmes båtfärd från Neapel kan man se hur Capris höga konturer börjar växa fram.

Det har varit en häftig men ändå njutbar båtresa med kast mellan vågorna. Mycket folk men någon sjösjuka har inte synts till. Väl i hamn vid Marina Grande väntar en halvtimmes obekväm bussresa upp till Anacapri, det  är omkring 30 grader varmt och bussen är lastad till sista ståplats.

Det blir en bussresa som kommer att etsa sig fast i `ens minne. Färden går längs en smal vältrafikerad väg. Det syns att chauffören är van vid vägen och att han är en skicklig chaufför är det ingen tvekan om. Den mötande trafiken stryker ibland på decimeters avstånd. Nu börja det kännas hur högt man är, det blir en skräckupplevelse då man passerar stupen på några hundra meter bara en halv meter från vägen och med endast ett smalt väg räcke emellan och på andra sidan vägen är en bergvägg. Tanken får `en att rysa om det har hänt någon gång att någon buss  kört av vägen och störtat utför stupen. Men man måste lita på chaufförens skicklighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vad vore Anacapri utan Villa San Michele?! Det är ett ”guldkorn” som lockar turisterna till ön. Det var läkaren och författaren Axel Munthe som lät bygga det i slutet av 1800 talet och som nu är museum och stipendie och gästbostäder för svenska kulturarbetare. Att komma innanför murarna där gästbostäderna ligger möts man av ett klosterlikt lugn, en oas. Det är en skön kontrast då man kommer från det stressiga turistlivet utanför. Här finns möjlighet att koppla av och att jobba koncentrerat och ostört om man så vill, tillvaron i den nya miljön har mycket att ge. Det finns även en gemenskap här man träffas på svenskmöten och umgås och konserter ordnas i museets trädgård.

Anacapri ligger ca 500 meter över havet och man har en utsikt, om inte soldiset hindrar, in mot fastlandet där Neapel ligger och ner vid Capris hamn Marina Grande kan man se lyxjakterna ligga som små  vita prickar. Det är en lagom stor stad och några risker för att den skall växa känns inte stor det finns knappast något nybyggt det är mest den ursprungliga vitkalkade bebyggelsen som finns kvar där. Det känns skönt att det inte är större än att man ofta blir igenkänd om man har varit där tidigare och man blir  ofta hälsad välkommen tillbaka och de minns att man bodde på Villa San Michele. Man känner en mänsklighet och värme hos öns befolkning.

Vad vore Anacapri utan Villa San Michele?Citronen har blivit som en symbol för ön, storleken här slår alla rekord. Det är citronlikören och utsmyckningen med citroner på  porslin och keramik som har blivit det vanligaste. Kanske är det citronens starka gula färg som får `en att tänka på solen och som är orsaken att man ser den som en symbol för Capri. Värmen tycks inte bekymra turisterna det är då det är som varmast kl 11 – 17 som de besöker ön det rör sig ofta mellan 30 – 35 grader då. Någon svårighet att göra över med pengar är det inte priserna är   höga och det är en livlig kommers längs gatorna och serveringar är det gott om. Efter kl 17 – 18 är det lugnt även utanför Villa San Micheles murarna då har de flesta av turisterna försvunnit de har åkt tillbaka till fastlandet, det är dyrt på ön priserna är höga vilket nog ofta är orsaken  att de flesta är där bara över dagen. Det är på kvällarna då det är svalt, 24 - 25 grader, som öns invånare träffas själva och umgås på sina kvällspromenader. Ner vi torget ordnas det ofta olika form av aktiviteter  på kvällarna, konserter, folkdans, revyer m.m.

En solnedgång på Capri är något man aldrig glömmer. Vid sommartid kan man på kvällarna njuta  av det eldröda klotet som sjunker ner i havet borta vid vulkanön Ischia. En sådan solnedgång är sällan man får uppleva. Men man tycker att den är alltför snabb efter 10 – 15 minuter är tyvärr njutningen över.
Efter solnedgången inträder nattmörkret snabbt och nu har naturen med bl.a. de ihärdiga cikadorna tystnat.
Det känns skönt med tystnaden men samtidigt känns det som något saknas då cikadorna tystnat.

Pratar man om ett paradis går tanken otvivelaktigt tillbaka till Villa San Michele och Capri och har man varit där en gång är det oundvikligt att man längtar tillbaka. Det är en vistelse som ger mycket både av njutning och arbete.

Rolf Zandén, text och bilder

 

Ur arkivet

view_module reorder
Dali Atomicus av Philippe Halsman Foto Wikipedia

Miljoners miljarder bilder…

Adjektivet ”ikonisk” som knappt ens är försvenskat sprider sig med löpeldens hastighet. Nu senast är hundra fotografier som tidskriften Time samlat ”ikoniska”, dvs. alltigenom välkända. Bilder virvlar runt oss varje ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 november, 2016

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Bildning – ingen sport?

  Biblia et stanze av Veronique Traditio.TEMA BILDNING  Tema Bildning Hur förhåller sig bildningen till specialiseringen? Den allmänna bildningen är själva begreppets huvudsats; det är författaren och skriftställaren Leif V Erixells utgångspunkt. Det ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 10 april, 2008

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski

Det är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker ...

Av: Jessica Johansson | Litteraturens porträtt | 02 november, 2011

Tidig turism i Norrbotten

Den tidiga turismen i Norrbotten var männens angelägenhet och vedermödornas och de storslagna vyernas värld. Grunden fanns i geologernas, botanikernas, och kartografernas erfarenheter. De var inte på jakt efter marknader ...

Av: Niels Hebert | Reportage om politik & samhälle | 04 december, 2007

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 06 december, 2011

Hämndens rus

“One day the last portrait of Rembrandt and the last bar of Mozart will have ceased to be — though possibly a colored canvas and a sheet of notes will ...

Av: Anton Stigermark | Essäer | 13 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.