Tove Folkesson: Bäst man lever skall man dö

Tove Folkesson, poet och sångerska. Har studerat, språk, arkitektur och musik. Gillar att bada, fika och köra traktor. Började skriva poesi en natt 2003, utan att jag egentligen förstod hur ...

Av: Tove Folkesson | 11 juli, 2011
Utopiska geografier

Marie Tonkin

Marie Tonkin. En dikt

Marie Tonkin frilansar som skribent och redaktör och är redaktionsmedlem för tidskriften Pilgrim. Hon har publicerat diktsamlingen Pyramider i paradiset (2012).

Av: Marie Tonkin | 14 februari, 2017
Utopiska geografier

Roman Charity och amning i konsten

Den gamla mannen suger girigt på den unga kvinnans fasta bröst. Motivet med sina erotiska undertoner lockade många konstnärer under 1600- och 1700-talet. Peter Paul Rubens målning av Roman Charity ...

Av: Mathias Jansson | 23 december, 2014
Essäer om konst

Tankens ambivalens (Första brevet)

Vän och Broder! Inför din långa talan, dina styckade meningar och stormridna formuleringar fyllda av redan burna tankar, kan jag ännu inte skönja någon kontur och av läsningen har jag ett ...

Av: Göran af Gröning | 02 juli, 2014
Utopiska geografier

"Svensson klär av sig"



altValaffischer ockuperar torget i Stockholmsförorten som det här reportaget utspelar sig i. En del har ryckts ner, söndrats och slängts till marken av meningsmotståndare. Kvar hänger i alla fall Jan Björklunds tandglugg och dit gatlyktorna inte når, där en gångled försvinner in i ett dämpat töcken, stirrar Göran Hägglund in i en förvånad struts ögon.

Verklighetens folk. Ord från det kristna partiets ledare som blev en "kulturdebatt" där asfalten, det vill säga grunden, utgjordes av frågan om vem som hade rätt att företräda Svensson. De som lever i verkligheten. Många som av olika anledningar inte deltog i debatten i tevesoffor, tevestudios och på kultursidor - som kanske arbetade, umgicks med vänner, eller uppdaterade sina Twitter- och Facebookkonton, kort sagt inte hann - frågar sig hur nån kan ställa sig utanför denna så kallade verklighet och sen analysera den.

Nära det här torget i en förort söder om Stockholms innerstad ligger det en lokalpub. Om helgerna höjer de volymen och har vakter i dörren som nekar alltför tydligt prostituerade kvinnor inträde. Under en vardagskväll är stamgästerna här, cirka ett tiotal, några unga kids räknar mynt vid de enarmade banditerna och håller sig lite i bakgrunden, biljardbordet är upptaget, belysningen pendlar mellan erotisk 90-talsstämning, psykos och Kulturhuset goes studentfest.

Rökrummet liknar telefonhytterna man kan drabbas av på olika företagskontor. De vita väggarna är lika inbjudande som att hoppa ur ett flygplan utan fallskärm. Man känner sig upptryckt mot en konsistens som vilken sekund som helst vill förklara för dig att "från och med nu går allt åt helvete".

Vid pissoaren lättar en man med långt stripigt hår på blåsan. Han säger att han behärskar en handfull språk, spanskan påtvingades honom av spanjorerna. Påtvingas vi inte alla vårt språk? Mannen, som påminner om en kortväxt kopia av karaktären "Chief" i Gökboet, grubblar över frågan ett ögonblick.

- Öh, svarar han. Tal vez, det är möjligt.

En blond kvinna som nått medelålderns tröskel vinner uppmärksamhet i baren. Som enda kvinna i det manliga barsällskapet dansar hon i takt till musiken som dryper ur väggarna. Ögonblicket senare är hon uppe på baren och har inlett en amatörmässing strippshow. Stämningen blir en annan, ur männens strupar seglar jubelrop fram, mobilkameror filmar hennes nakna mage och svarta underkläder. Barägaren skrattar, går och samlar ihop tomma ölglas, frågar: Det här stör väl inte er?

- Jo. Faktiskt, säger de tillfrågade. Brukar hon strippa?

- Äsch. Hon är en inventarie, en möbel, svarar barägaren.

En inventarie, en möbel, ett annat ord för ägodel.

altKvinnans ansikte bär spår av sorg och när hon hoppar ner för bardisken med den skränande musiken tätt intill går hon bort till ett sällskap som sitter vid ett bord ett stycke från baren. Några män reser sig, tar för sig av kvinnans bröst, smeker kroppen och det märks att de börjar svettas. Vem är denna kvinna, denna bars inventarie? En av verklighetens folk som kanske eller kanske inte kommer att kasta en papperslapp i en valurna tredje söndagen i september.

- Tycker du att det är okej? Frågan riktas mot barägaren. Han står i baren och serverar öl till några stamgäster. Kvinnan är tillbaka på bardiskens yta. Hon står på alla fyra, rör sig nervöst och osäkert gungande, ropar på barägaren som för att fråga honom nånting. Männen i baren dricker av veckans öl och ser på, nån fortsätter att spela in allt med mobilkameran.

- Ja, svarar barägaren. Det är hennes val.

Detta ifrågasätts men männen i baren backar upp barägarens argument. "Hoppa upp själv." Det rådet riktas till en ung självsäker man på stolen längst ut i baren. Därifrån synar han kvinnans fladdrande bakdel och slungande blonda hårsvall. "Visa dina pungkulor för mobilkameran." Nej, det vill han inte.

- Står det strippklubb utanför?

- Nej, medger barägaren men skämtar: Det här är en gnidklubb.

Männen i baren skrattar högt. Kvinnan ropar på barägaren igen, han hörsammar henne inte. Barägaren är själv strippa, berättar han och tänker "därför inte ta diskussionen", som han uttrycker det.

- Men om några av dina gäster inte tycker att det är okej att strippa och ta för sig av en kvinnas kropp på det här sättet?

Barägarens röst försvinner i ett hav av åsikter, kritikers, supportrars, berusade stamgäster. I bakgrunden, utan att yppa minsta ord i debatten (hur skulle hon hinna det?), bidar kvinnan kvar i samma rörelser som tidigare. Sen hon tog klivet in i lokalen har hon liksom utfört ett uppdrag, troligen inte beställt av den stripplicenserade barägaren eller männen som smeker hennes vader, utan av en kris i tillvaron.

På väg ut ur lokalen ställer sig de unga killarna vid den enarmade banditen i vägen, räcker fram en hand, instämmer. "Tack", säger en av dem. De är kids som tidigare under dagen stod med en fotboll utanför t-baneuppgången. Vuxet folk vände sig om, skakade på huvudet, tyckte de var högljudda.

Musiken inifrån lokalpuben studsar som osynlig materia mot torgets kylslagna asfalt. Ytterligare en valaffisch har hunnit dras ner under kvällen. Den här gången det grönfärgade partiet som kallar sig miljöns främsta väktare. Major Björklund hänger alltjämt kvar, hans på affischen aningen tvetydiga blick blänger iakttagande ner på torget och de tomma bänkarna.

Ett stenkast därifrån reser sig en kommunal skola. Nu är den tom. I morgon strömmar de som kallas framtiden igenom dess salar, spänner ut bröstkorgarna för att sträcka sig mot himlen. Som för att säkra tillgången till syre. För att nån ska höra dem? Verklighetens folk? Folk i verkligheten. Folk utsatta för verkligheten.

Klas Lundström

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 29 juni, 2009

Superluminal Neutrinos and Empirical Evidence of a Static Cosmos with Beyond Time Interactions

What if Neutrinos Fly Concurrently both in a Curved Static Cosmos and a Flat Expanding Universe?   Spirit of Truth, Enlighten and Guide our ResearchO Mary Conceived without Sin, Pray for us ...

Av: Piero Benazzo | Essäer | 24 november, 2011

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 30 juni, 2013

Kristian Carlsson. Foto: Ekaterina Sisfontes

Förlagskoncern ratar små bokstäver

En av de stora förlagskoncernerna lät häromdagen meddela i ett internt PM som läckt ut att de i sin bokproduktion fram till årsskiftet successivt kommer att fasa ut bruket av ...

Av: Kristian Carlsson | Gästkrönikör | 30 mars, 2015

The new beginning

Pjäs i två akter "I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it" (John Cage) Words, words, words (Hamlet / William Shakespeare) "The rest is silence" (Hamlet's final words)  

Av: Vladimir Oravsky & Kurt Larsen | Utopiska geografier | 06 april, 2009

Guds uppfostringsanstalt

Med Gud i katedern och satan under bänklocken och med pastorns medskickade Jesusbilder om lidandet på korset skickligt skuggade i svag ockra med skäggiga män i fotsida klädnader som höjer ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 15 april, 2011

Postpakets Finland helt åt helvete nu vansinne II

De allt färre anhalters Postpaketsfinland blev ännu värre mer helt åt skogen vansinne II senare under året. Posten Finland har förärat mig nu två olika postnummer trots att har samma ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 03 juni, 2011

Samernas nationaldag

Sjätte februari är samernas nationaldag.  Sápmi, Sameland, har en symbolmättad flagga med inspiration från diktaren Anders Fjellner. Genom att nyläsa Fjellner  lyfter Mikael Mogren fram en del av svenskheten som ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 01 februari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts