Böcker har sina öden…

”To hundrede pund er prisen”, så hette en bok som kom på det danska K E Hermanns förlag 1944. Det en översättning av Graham Greenes tidiga thriller ”A Gun for ...

Av: Ivo Holmqvist | 08 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Bangladesh

Inga Olofson – försök till ett äreminne. Och en kram

En kvinna skrev till mig. Det är många år sedan nu, och det handlade om Indien. Hon hade läst mina artiklar om, bl.a., möten med Indira Gandhi, resor i landet ...

Av: Annakarin Svedberg | 21 april, 2017
Kulturreportage

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | 28 mars, 2016
Björn Gustavsson

Symboliska fraktaler

Språkfraktaler. Av Symboliska fraktaler

https://www.facebook.com/profile.php?id=100008863355085

Av: Symboliska fraktaler | 09 mars, 2015
Utopiska geografier

"Svensson klär av sig"



altValaffischer ockuperar torget i Stockholmsförorten som det här reportaget utspelar sig i. En del har ryckts ner, söndrats och slängts till marken av meningsmotståndare. Kvar hänger i alla fall Jan Björklunds tandglugg och dit gatlyktorna inte når, där en gångled försvinner in i ett dämpat töcken, stirrar Göran Hägglund in i en förvånad struts ögon.

Verklighetens folk. Ord från det kristna partiets ledare som blev en "kulturdebatt" där asfalten, det vill säga grunden, utgjordes av frågan om vem som hade rätt att företräda Svensson. De som lever i verkligheten. Många som av olika anledningar inte deltog i debatten i tevesoffor, tevestudios och på kultursidor - som kanske arbetade, umgicks med vänner, eller uppdaterade sina Twitter- och Facebookkonton, kort sagt inte hann - frågar sig hur nån kan ställa sig utanför denna så kallade verklighet och sen analysera den.

Nära det här torget i en förort söder om Stockholms innerstad ligger det en lokalpub. Om helgerna höjer de volymen och har vakter i dörren som nekar alltför tydligt prostituerade kvinnor inträde. Under en vardagskväll är stamgästerna här, cirka ett tiotal, några unga kids räknar mynt vid de enarmade banditerna och håller sig lite i bakgrunden, biljardbordet är upptaget, belysningen pendlar mellan erotisk 90-talsstämning, psykos och Kulturhuset goes studentfest.

Rökrummet liknar telefonhytterna man kan drabbas av på olika företagskontor. De vita väggarna är lika inbjudande som att hoppa ur ett flygplan utan fallskärm. Man känner sig upptryckt mot en konsistens som vilken sekund som helst vill förklara för dig att "från och med nu går allt åt helvete".

Vid pissoaren lättar en man med långt stripigt hår på blåsan. Han säger att han behärskar en handfull språk, spanskan påtvingades honom av spanjorerna. Påtvingas vi inte alla vårt språk? Mannen, som påminner om en kortväxt kopia av karaktären "Chief" i Gökboet, grubblar över frågan ett ögonblick.

- Öh, svarar han. Tal vez, det är möjligt.

En blond kvinna som nått medelålderns tröskel vinner uppmärksamhet i baren. Som enda kvinna i det manliga barsällskapet dansar hon i takt till musiken som dryper ur väggarna. Ögonblicket senare är hon uppe på baren och har inlett en amatörmässing strippshow. Stämningen blir en annan, ur männens strupar seglar jubelrop fram, mobilkameror filmar hennes nakna mage och svarta underkläder. Barägaren skrattar, går och samlar ihop tomma ölglas, frågar: Det här stör väl inte er?

- Jo. Faktiskt, säger de tillfrågade. Brukar hon strippa?

- Äsch. Hon är en inventarie, en möbel, svarar barägaren.

En inventarie, en möbel, ett annat ord för ägodel.

altKvinnans ansikte bär spår av sorg och när hon hoppar ner för bardisken med den skränande musiken tätt intill går hon bort till ett sällskap som sitter vid ett bord ett stycke från baren. Några män reser sig, tar för sig av kvinnans bröst, smeker kroppen och det märks att de börjar svettas. Vem är denna kvinna, denna bars inventarie? En av verklighetens folk som kanske eller kanske inte kommer att kasta en papperslapp i en valurna tredje söndagen i september.

- Tycker du att det är okej? Frågan riktas mot barägaren. Han står i baren och serverar öl till några stamgäster. Kvinnan är tillbaka på bardiskens yta. Hon står på alla fyra, rör sig nervöst och osäkert gungande, ropar på barägaren som för att fråga honom nånting. Männen i baren dricker av veckans öl och ser på, nån fortsätter att spela in allt med mobilkameran.

- Ja, svarar barägaren. Det är hennes val.

Detta ifrågasätts men männen i baren backar upp barägarens argument. "Hoppa upp själv." Det rådet riktas till en ung självsäker man på stolen längst ut i baren. Därifrån synar han kvinnans fladdrande bakdel och slungande blonda hårsvall. "Visa dina pungkulor för mobilkameran." Nej, det vill han inte.

- Står det strippklubb utanför?

- Nej, medger barägaren men skämtar: Det här är en gnidklubb.

Männen i baren skrattar högt. Kvinnan ropar på barägaren igen, han hörsammar henne inte. Barägaren är själv strippa, berättar han och tänker "därför inte ta diskussionen", som han uttrycker det.

- Men om några av dina gäster inte tycker att det är okej att strippa och ta för sig av en kvinnas kropp på det här sättet?

Barägarens röst försvinner i ett hav av åsikter, kritikers, supportrars, berusade stamgäster. I bakgrunden, utan att yppa minsta ord i debatten (hur skulle hon hinna det?), bidar kvinnan kvar i samma rörelser som tidigare. Sen hon tog klivet in i lokalen har hon liksom utfört ett uppdrag, troligen inte beställt av den stripplicenserade barägaren eller männen som smeker hennes vader, utan av en kris i tillvaron.

På väg ut ur lokalen ställer sig de unga killarna vid den enarmade banditen i vägen, räcker fram en hand, instämmer. "Tack", säger en av dem. De är kids som tidigare under dagen stod med en fotboll utanför t-baneuppgången. Vuxet folk vände sig om, skakade på huvudet, tyckte de var högljudda.

Musiken inifrån lokalpuben studsar som osynlig materia mot torgets kylslagna asfalt. Ytterligare en valaffisch har hunnit dras ner under kvällen. Den här gången det grönfärgade partiet som kallar sig miljöns främsta väktare. Major Björklund hänger alltjämt kvar, hans på affischen aningen tvetydiga blick blänger iakttagande ner på torget och de tomma bänkarna.

Ett stenkast därifrån reser sig en kommunal skola. Nu är den tom. I morgon strömmar de som kallas framtiden igenom dess salar, spänner ut bröstkorgarna för att sträcka sig mot himlen. Som för att säkra tillgången till syre. För att nån ska höra dem? Verklighetens folk? Folk i verkligheten. Folk utsatta för verkligheten.

Klas Lundström

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Trulson! Var är du?

 För hundra år sedan, den 24 augusti 1911, avled den skånske konstnären Anders Trulson i en avlägsen bergsby i Abruzzo i Italien, endast 37 år gammal. Under årens lopp har ...

Av: Johan Werkmäster | Konstens porträtt | 24 augusti, 2011

Tankens ambivalens (Tredje brevet)

11/2 I mina tidigare litteraturstudier trodde jag att jag skulle hitta ett ädlare liv, högre i sin strävan att genomskåda maktens struktur och i stället känna den fria andens sublima liv ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 16 juli, 2014

En brittisk generation dömd till undergång 1914-1918. Rupert Brooke, Wilfred Owen,Siegfried Sassoon

Strax innan krigsutbrottet 1914 svepte en vind av allmän stridsyra och patriotism fram över Storbritannien. Unga män från alla landsändar och samhällsklasser trängdes i långa, ringlande köer utanför värvningskontoren, sporrade ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 19 maj, 2013

En rämna i ordvävens ytskikt. Overklighetens Janet Frame

Verkligheten gled undan som en försåtlig illusion. Skräcken ockuperade henne. Inte ens ormbett eller jordbävningar kunde mäta sig med det som gjorde Janet så rädd. Hon satt i en inskränkt ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 augusti, 2012

Way Out West 2011

Warpaint är ett band från Los Angeles som låter känslorna och minnena styra hur deras drömska, svävande musik låter. De säger att de aldrig tröttnar på att spela sina låtar ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 30 augusti, 2011

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2010

Kajsa Dahlbergs Ett eget rum

Om förebilder

Det finns ett radioprogram som heter ”Sommar i P1”. I det kan man få veta allt det senaste inom politiska modetrender. År 2015 var det på modet att underordna programmets ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 04 oktober, 2015

Stillbild ur filmen

Godfried Schalcken och spöktavlan som aldrig fanns

Den holländske 1600-talskonstnären Godfried Schalcken har inte blivit ihågkommen i första hand för sitt konstnärskap, utan snarare som en karaktär i en gotisk novell. Novellen blev en film och sanningshalten ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 11 mars, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.