Bangalore. Religionernas hjärtpunkt

Mer än två månader har gått sedan jag återvände från min resa till tiomiljonerstaden Bangalore i södra Indien och konferensen på Christ Church University. Det är märkligt hur fort minnen ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 24 mars, 2014
Resereportage

Pop-expressionist på besök

Liz Markus – What we are we’re going to wail with on this whole trip. Galleri Loyal, Stockholm,t o m den 29 september 2007. Pop-expressionist på besök. - Jag hoppas ...

Av: Carl Abrahamsson | 11 september, 2007
Övriga porträtt

Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Vem får Nobelpriset i år?

Snart kommer den torsdag i oktober då Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund kliver ut genom den världsbekanta dörren, och meddelar på ett flertal språk vem som i år har ...

Av: Gregor Flakierski | 04 oktober, 2011
Kulturreportage

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet



Jonas Oskar Jonsson Foto  Sune JonssonVästerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog sig ned i den oändliga storskogen, arbetade, svalt och fortsatte att arbeta och innan livsverket var slut, blommade en bygemenskap, där förut skogen härskat.

När den allra första invandringen skedde i lappmarken, var hela detta väldiga område ett "ingenmansland". Nybyggaren, som efter älvarna och sjöarna sökte sig fram till en lämplig plats för sitt nybygge, möttes av en fullständigt orörd natur. Dessa invandrare slog sig ned varhelst det behagade dem och på tillräckligt avstånd från närmaste granne. Varje hushåll behövde en stor markareal för sitt uppehälle. Jakt, fiske och husdjursskötsel tillsammans med bärgning av de naturliga slåtterängarna gav utkomst åt dessa tidiga nybyggare. Efter att de olika byalagen genom avstyckning och storskiften fått sina områden fastställda och Kronan hade lagt ut de olika kronoparkerna var det i stort sett slut på möjligheterna att "syna in ett nybygge".

Folkmängden ökade och därmed även svårigheterna att erhålla jord. Därtill kom skogsbolagens och de enskildas köp av hemman för att kunna exploatera skogen. Detta var en sorglig historia, eftersom de egendomslösas antal ökade. Försäljningen av ägostyckningar hade ännu inte påbörjats. Folk ville av hävd äga sin jord. Den nedärvda frihetskänslan var djupt rotad. Sveriges historia hade genom århundradenas lopp präglats av fria bönder. I början av 1900-talet började staten upplåta mark; kronotorpslägenheter i kronoparkerna. Många av dem som längtade efter egen jord såg en möjlighet att försörja sig. Men kronotorparen fick inte äganderätt till den jord som han odlade upp.

Det gällde förstås i första hand att få tak över huvudet och en utkomst för familjen och man förlitade sig på att kronotorpen någon gång i framtiden skulle bli kronohemman. Först efter 1929 års författning ägde alla kronoarrendatorer rätt att friköpa sina torp, men lagen var bara en chimär för att tysta folk. Löftena sveks. Statens Kolonisationsnämnd förvägrade senare arrendatorerna rätten att friköpa sina upparbetade kronotorp och kolonat och ytterst få personer lyckades bli ägare till den jord de odlat upp från ris och rot.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1908 skedde den första bebyggelsen på kronoparken i Mötingselberg i Vilhelmina socken i södra Lappland. Två arrendatorer från Grundsjö by, Johan Daniel Johansson och Oskar Jonsson erhöll rätten att anlägga var sin kronotorpslägenhet på parken. Båda två var gifta och hade barn och familjerna slog sig ned i den orörda storskogen.

Oskar Jonsson blev ett riksbekant ansikte genom Sune Jonssons fotografi. I juli 2010 hittade jag ett tidningsurklipp ur Jordbrukarnas Föreningsblad nummer 8, daterat lördagen den 23 februari 1946 i en pappkartong på vinden i släktens friköpta kolonat i Mötingselberg. I artikeln skildrar den dåvarande grannen Oskar Jonsson med egna ord den första nybyggartiden i byn:

"År 1906 hade vi ingivit ansökan om att få anlägga kronotorp och sommaren 1908 fick vi meddelande från revirförvaltaren jägmästare Casell att Johan Daniel och jag en viss dag på parken skulle sammanträffa med jägmästaren, vilken då skulle utstaka våra torplägenheter. Vi hade förut varit där och sett ut lämpliga platser och grävt upp några gropar för att se hurudan jorden var. Vi vore bägge mycket nöjda och överens om läget, men när jägmästaren kom så sade han, att visst tycktes jorden vara bra, men vi hade naturligtvis slagit oss ned där den bästa jorden fanns. Jag svarade då, som sanningen var, att det ju bara var storskog överallt och det måste han hålla med mig om".

altAtt lägga ut kolonat och kronotorp på produktiv skogsmark ansågs alltså vara att förvalta Kronans skogar oekonomiskt.

Han fortsätter: "Bidraget för torpets anläggande var 750 kr och för den summan skulle vi bygga ett bostadshus och en ladugård och odla upp ett hektar mark. Första natten på det nya stället låg vi under en stor gran, som jag kvistat av de nedersta grenarna på. På den tiden fick man ingen förskottsbetalning, utan allt skulle göras färdigt och avsynas innan bidraget utbetalades. Det var ju värst med sådan materiel som oundgängligen måste köpas in, som glas och spik".

Men det är inte bara männens arbetsinsats som är minnesvärd. Minst lika stort arbete utfördes av kvinnorna, för hur skulle det ha gått om kvinnorna inte hade knogat minst lika mycket som männen? Hans hustru Maria Jonsson uttrycker sig sålunda:

"Ja det var nog värst i början. När vi huggit undan skogen på det ställe där vi skulle bo, så var det som om vi varit på bottnen av en brunn. Vi såg himlen endast rakt ovanför oss, solskenet kom aldrig direkt ned till oss, ty skogen skymde solen hela dagen. Det var skugga jämt. Och träd och stockar var det överallt. När det var mörkt, var det nästan omöjligt att röra sig utomhus".

Grannar tillkom under årens lopp, Eli Eliasson och Waldemar Johansson. Så gick åren med strävsamt arbete. Där bodde de i en liten by, en odlad oas i urskogen. Under de långa vintrarna kunde de fara över isen, men sommartid bar familjerna förnödenheterna miltals över bergen på knaggliga gångstigar och över myrarnas halkiga spänger. Om någon blev allvarligt sjuk resulterade det i svåra transporter på bår och vilda forsfärder sommartid. Första världskriget rasade och därefter kom den svåra arbetslösheten och därmed ett nytt säreget kapitel i den lilla byn i samband med den stora krisen 1922.

Jonas Oskar Jonssons stugaUppodlingen av våtmarkerna hade börjat i Nederländerna på 1600-talet och spritt sig till Tyskland och sedan vidare norr ut. I Tyskland hade man satsat på kolonat sedan i slutet av 1800-talet. När första världskriget bröt ut växte spekulationerna i torv som framtidens energitillgång. Kolpriset, som legat runt 20 kronor per ton rakade i höjden och var som högst 150 kronor år 1918. En rad torvbolag startades med vidlyftiga projekt och industriproduktionen av bränntorv kom i gång. Statens Järnvägar eldade motvilligt en del av sina lok med torv. Detta efter att man hade fått stränga order från regeringen att använda mer inhemskt bränsle. Men bara några år efter krigsslutet hade kolpriset sjunkit till förkrigsnivåer. England, som före kriget hade haft monopol på kolexporten i Europa, fick konkurrens av Tyskland, Frankrike och Belgien. Därtill kom vattenkraften, elektriciteten och oljan. Torvbubblan brast och en rad mer eller mindre spekulativa bolag gick i konkurs. Nödåren ledde till hungerdemonstrationer. Arbetslöshetsproblemen måste få en lösning, annars hotade en revolution som den i Ryssland, där kommunisterna hade tagit över makten.

I Sverige gick 150 000 personer arbetslösa; 400 000 familjemedlemmar led nöd och staten fick betala hundra miljoner till nödhjälpsarbeten och understöd. Nu måste man tänka nytt. Hellre än att gå arbetslösa, skulle folk kunna försörja sig genom att bryta nymark. Till grund för hela kolonisationstanken låg en utredning som genomförts under ledning av den tidigare ordföranden för Renbeteskommittén, friherre E. Marks von Würtemberg. Man tänkte sig att när svenskarna förut lyckats med att kolonisera i främmande land bland folk med främmande språk, skulle de väl också kunna kolonisera i eget land och bland eget folk på fruktbar jord. Fram till 1922 lades sammanlagt 430 lägenheter ut på ett tjugotal platser mellan Pajala och Hamra kronopark i Dalarna. Från Malmfältarbetarna i Gällivare var efterfrågan mycket stor, tre sökande på var och en av de 92 lägenheterna.

Alla kolonat skulle bebyggas genom kolonisternas egen försorg och varje kolonist erhöll 4 500 kronor som lån amorteringsfritt på fem år för att bygga hus och ladugård och odla upp 2,5 ha jord. Dessutom utbetalades ett odlingsbidrag på 1000 kronor utan återbetalningskyldighet. För livsuppehället utlovades arbete i Kronans skogar.

I lågskor och klädda i bästa gåbortstassen och med hatten på huvudet steg sexton arbetslösa, arbetsvilliga karlar ombord på ett materialtåg i Eskilstuna. Den 22 april 1922 klev de av tåget på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina, dit inlandsbanan hade dragits. Efter några steg sjönk de ända ner till knäna i djup snö. De var svältfödda karlar som såg framtiden i korta bitar. Kvinnorna hade de lämnat kvar i civilisationen. Innan familjerna fick komma efter måste först det föreskrivna huset byggas. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro. De hade utsett Mötingselberg till sin slutdestination, därför att de visste att de då kom till en bygd, där det redan fanns tre kronotorpare, Oskar och Maria Jonsson, Waldemar Johansson och Eli Eliasson. På deras erfarenheter ville man bygga sin framtid. Tillsammans och solidariskt med varandra var vad som gällde för alla och envar.

altDe erfarna nybyggarna delade med sig av vad de ägde och hade. Jägmästare Pettersson stakade ut kolonaten som kom att ligga efter varandra på en sträcka av sex kilometer. Med en måttstock mättes det utstakade området upp och diskussioner uppstod hur jordlotterna skulle delas upp rättvist. Man kom överens om att dra lott, så att ingen skulle känna sig förfördelad efteråt. De som hade tur fick bra jord, andra värdelös mossa och sten, som inte gick att odla. Man hade föresatt sig att leva på jordbruk och boskapsskötsel och måste dika ut myrmarkerna för att odla hö. Men när snön hade töat bort denna sena vårvinter insåg man vilken sorts mark Kronan hade valt att avstå ifrån.  Kolonisterna hade en hart när omänsklig arbetssituation framför sig.

Arbetslöshetsunderstödet drogs in så fort de kom fram till Mötingselberg. De hade ju arbete! Ja, arbete hade de mer än nog, men ingen inkomst. Vad samtliga litade till var den utlovade goda arbetsinkomsten från skogen under vintern. Men redan andra vintern fanns knappast något arbete i skogarna, då virkespriserna sjönk katastrofalt. Kronan ställde till stor del in sina avverkningar och bolagen hade ju redan sina körare och huggare från trakten.

Arbetsvilliga män luffade omkring på gårdarna och tiggde arbete. De satt redan vid lägereldarna och väntade på att vara först med att lägga dagens skambud. Man tappade sans och vett, när statstjänstemännen auktionerade ut vägarbetena till den person som arbetade för lägst lön. Den som hade tur och fick arbete hade en kronas förtjänst per meter eller maximalt fyra kronor i dagsförtjänst. Därför kallades vägarna i folksmun för "enkronasvägar". Vägmästarna gnuggade händerna och Sverige fick sina vägbyggen till hutlösa underpriser, därför att folk hade bestämt sig för att överleva.

Hur det gick för kolonisterna och vad som finns kvar av deras möda idag efter 90 år skildras i boken "Kolonisterna på hjortronmyrarna".

Lilian O. Montmar

http://home.swipnet.se/Alerta
http://Alerta-forfattaren.blogspot.com

Ur arkivet

view_module reorder

Alfred, Lord Tennyson Lätta Brigadens attack

En av poesins huvuduppgifter var länge att propagera för krigiska dygder som hjältemod, lydnad och självuppoffring. Poesin stod i militarismens tjänst. Ett svenskt paradexempel är Viktor Rydbergs Athenarnes sång, som börjar  Härlig ...

Av: Alfred, Lord Tennyson | Kulturreportage | 18 mars, 2014

Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Kalevipoeg, den estniska självkänsla

  Estland utgör ett litet språkområde, men har trots det ett alldeles eget, synnerligen märkligt epos. Det har sin grund i mycket gamla sånger och prosaberättelser. Diktverket heter Kalevipoeg, dvs Kalevsonen ...

Av: Birgitta Milits | Essäer om religionen | 19 januari, 2011

Låt framtiden repa sig! MADE-festivalen 2011, Umeå

Det finns något habilt i en tungsint ståndpunkt på en scen. Inte för att det känns överglänsande mer drömska produktioner - det är inte mätbart på det sättet - men ...

Av: Nils Jernelius | Reportage om scenkonst | 20 maj, 2011

Filosofi som metafysikk

Denne artikkelen er en omarbeidet utgave av foredraget mitt, Filosofi som Metafysikk(1984). Foredraget åpner med følgende ord: «Under arbeidet med presentasjonen av avhandlingen min, Mennesket i verden. En filosofisk undersøkelse ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Foto Bengt Berg

Marsmelankoli. En ny dikt av Bengt Berg

Poeten Bengt Berg har skickat en ny dikt till oss. Dikt som vi gärna publicerar.

Av: Bengt Berg | Utopiska geografier | 09 mars, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.