Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | 25 december, 2010
Essäer om religionen

Osminkad teater i Tyskland - rapport från Theatertreffen 2009 i Berlin

I Berlin avslutades nyligen den årligt återkommande festivalen Theatertreffen, som nu är inne på sitt 46:e år. Under DDR-tiden fungerade festivalen som den enda möjligheten för öst- och västtysk teater ...

Av: Adam Wickberg Månsson | 25 Maj, 2009
Reportage om scenkonst

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I

Allmänt De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något personligt. För övrigt avser jag att ...

Av: Carsten Schale | 25 januari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Största slaget i USA återskapas. 150 år efter slaget vid Gettysburg

Amerikanerna är stolta över sin korta historia och vill uppmärksamma viktiga händelser med buller och bång. Just nu pågår ett flerårigt arrangemang i flera stater för att uppmärksamma att det ...

Av: Anja Praesto | 31 Maj, 2013
Kulturreportage

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet



Jonas Oskar Jonsson Foto  Sune JonssonVästerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog sig ned i den oändliga storskogen, arbetade, svalt och fortsatte att arbeta och innan livsverket var slut, blommade en bygemenskap, där förut skogen härskat.

När den allra första invandringen skedde i lappmarken, var hela detta väldiga område ett "ingenmansland". Nybyggaren, som efter älvarna och sjöarna sökte sig fram till en lämplig plats för sitt nybygge, möttes av en fullständigt orörd natur. Dessa invandrare slog sig ned varhelst det behagade dem och på tillräckligt avstånd från närmaste granne. Varje hushåll behövde en stor markareal för sitt uppehälle. Jakt, fiske och husdjursskötsel tillsammans med bärgning av de naturliga slåtterängarna gav utkomst åt dessa tidiga nybyggare. Efter att de olika byalagen genom avstyckning och storskiften fått sina områden fastställda och Kronan hade lagt ut de olika kronoparkerna var det i stort sett slut på möjligheterna att "syna in ett nybygge".

Folkmängden ökade och därmed även svårigheterna att erhålla jord. Därtill kom skogsbolagens och de enskildas köp av hemman för att kunna exploatera skogen. Detta var en sorglig historia, eftersom de egendomslösas antal ökade. Försäljningen av ägostyckningar hade ännu inte påbörjats. Folk ville av hävd äga sin jord. Den nedärvda frihetskänslan var djupt rotad. Sveriges historia hade genom århundradenas lopp präglats av fria bönder. I början av 1900-talet började staten upplåta mark; kronotorpslägenheter i kronoparkerna. Många av dem som längtade efter egen jord såg en möjlighet att försörja sig. Men kronotorparen fick inte äganderätt till den jord som han odlade upp.

Det gällde förstås i första hand att få tak över huvudet och en utkomst för familjen och man förlitade sig på att kronotorpen någon gång i framtiden skulle bli kronohemman. Först efter 1929 års författning ägde alla kronoarrendatorer rätt att friköpa sina torp, men lagen var bara en chimär för att tysta folk. Löftena sveks. Statens Kolonisationsnämnd förvägrade senare arrendatorerna rätten att friköpa sina upparbetade kronotorp och kolonat och ytterst få personer lyckades bli ägare till den jord de odlat upp från ris och rot.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

År 1908 skedde den första bebyggelsen på kronoparken i Mötingselberg i Vilhelmina socken i södra Lappland. Två arrendatorer från Grundsjö by, Johan Daniel Johansson och Oskar Jonsson erhöll rätten att anlägga var sin kronotorpslägenhet på parken. Båda två var gifta och hade barn och familjerna slog sig ned i den orörda storskogen.

Oskar Jonsson blev ett riksbekant ansikte genom Sune Jonssons fotografi. I juli 2010 hittade jag ett tidningsurklipp ur Jordbrukarnas Föreningsblad nummer 8, daterat lördagen den 23 februari 1946 i en pappkartong på vinden i släktens friköpta kolonat i Mötingselberg. I artikeln skildrar den dåvarande grannen Oskar Jonsson med egna ord den första nybyggartiden i byn:

"År 1906 hade vi ingivit ansökan om att få anlägga kronotorp och sommaren 1908 fick vi meddelande från revirförvaltaren jägmästare Casell att Johan Daniel och jag en viss dag på parken skulle sammanträffa med jägmästaren, vilken då skulle utstaka våra torplägenheter. Vi hade förut varit där och sett ut lämpliga platser och grävt upp några gropar för att se hurudan jorden var. Vi vore bägge mycket nöjda och överens om läget, men när jägmästaren kom så sade han, att visst tycktes jorden vara bra, men vi hade naturligtvis slagit oss ned där den bästa jorden fanns. Jag svarade då, som sanningen var, att det ju bara var storskog överallt och det måste han hålla med mig om".

altAtt lägga ut kolonat och kronotorp på produktiv skogsmark ansågs alltså vara att förvalta Kronans skogar oekonomiskt.

Han fortsätter: "Bidraget för torpets anläggande var 750 kr och för den summan skulle vi bygga ett bostadshus och en ladugård och odla upp ett hektar mark. Första natten på det nya stället låg vi under en stor gran, som jag kvistat av de nedersta grenarna på. På den tiden fick man ingen förskottsbetalning, utan allt skulle göras färdigt och avsynas innan bidraget utbetalades. Det var ju värst med sådan materiel som oundgängligen måste köpas in, som glas och spik".

Men det är inte bara männens arbetsinsats som är minnesvärd. Minst lika stort arbete utfördes av kvinnorna, för hur skulle det ha gått om kvinnorna inte hade knogat minst lika mycket som männen? Hans hustru Maria Jonsson uttrycker sig sålunda:

"Ja det var nog värst i början. När vi huggit undan skogen på det ställe där vi skulle bo, så var det som om vi varit på bottnen av en brunn. Vi såg himlen endast rakt ovanför oss, solskenet kom aldrig direkt ned till oss, ty skogen skymde solen hela dagen. Det var skugga jämt. Och träd och stockar var det överallt. När det var mörkt, var det nästan omöjligt att röra sig utomhus".

Grannar tillkom under årens lopp, Eli Eliasson och Waldemar Johansson. Så gick åren med strävsamt arbete. Där bodde de i en liten by, en odlad oas i urskogen. Under de långa vintrarna kunde de fara över isen, men sommartid bar familjerna förnödenheterna miltals över bergen på knaggliga gångstigar och över myrarnas halkiga spänger. Om någon blev allvarligt sjuk resulterade det i svåra transporter på bår och vilda forsfärder sommartid. Första världskriget rasade och därefter kom den svåra arbetslösheten och därmed ett nytt säreget kapitel i den lilla byn i samband med den stora krisen 1922.

Jonas Oskar Jonssons stugaUppodlingen av våtmarkerna hade börjat i Nederländerna på 1600-talet och spritt sig till Tyskland och sedan vidare norr ut. I Tyskland hade man satsat på kolonat sedan i slutet av 1800-talet. När första världskriget bröt ut växte spekulationerna i torv som framtidens energitillgång. Kolpriset, som legat runt 20 kronor per ton rakade i höjden och var som högst 150 kronor år 1918. En rad torvbolag startades med vidlyftiga projekt och industriproduktionen av bränntorv kom i gång. Statens Järnvägar eldade motvilligt en del av sina lok med torv. Detta efter att man hade fått stränga order från regeringen att använda mer inhemskt bränsle. Men bara några år efter krigsslutet hade kolpriset sjunkit till förkrigsnivåer. England, som före kriget hade haft monopol på kolexporten i Europa, fick konkurrens av Tyskland, Frankrike och Belgien. Därtill kom vattenkraften, elektriciteten och oljan. Torvbubblan brast och en rad mer eller mindre spekulativa bolag gick i konkurs. Nödåren ledde till hungerdemonstrationer. Arbetslöshetsproblemen måste få en lösning, annars hotade en revolution som den i Ryssland, där kommunisterna hade tagit över makten.

I Sverige gick 150 000 personer arbetslösa; 400 000 familjemedlemmar led nöd och staten fick betala hundra miljoner till nödhjälpsarbeten och understöd. Nu måste man tänka nytt. Hellre än att gå arbetslösa, skulle folk kunna försörja sig genom att bryta nymark. Till grund för hela kolonisationstanken låg en utredning som genomförts under ledning av den tidigare ordföranden för Renbeteskommittén, friherre E. Marks von Würtemberg. Man tänkte sig att när svenskarna förut lyckats med att kolonisera i främmande land bland folk med främmande språk, skulle de väl också kunna kolonisera i eget land och bland eget folk på fruktbar jord. Fram till 1922 lades sammanlagt 430 lägenheter ut på ett tjugotal platser mellan Pajala och Hamra kronopark i Dalarna. Från Malmfältarbetarna i Gällivare var efterfrågan mycket stor, tre sökande på var och en av de 92 lägenheterna.

Alla kolonat skulle bebyggas genom kolonisternas egen försorg och varje kolonist erhöll 4 500 kronor som lån amorteringsfritt på fem år för att bygga hus och ladugård och odla upp 2,5 ha jord. Dessutom utbetalades ett odlingsbidrag på 1000 kronor utan återbetalningskyldighet. För livsuppehället utlovades arbete i Kronans skogar.

I lågskor och klädda i bästa gåbortstassen och med hatten på huvudet steg sexton arbetslösa, arbetsvilliga karlar ombord på ett materialtåg i Eskilstuna. Den 22 april 1922 klev de av tåget på den nybyggda tågstationen i Vilhelmina, dit inlandsbanan hade dragits. Efter några steg sjönk de ända ner till knäna i djup snö. De var svältfödda karlar som såg framtiden i korta bitar. Kvinnorna hade de lämnat kvar i civilisationen. Innan familjerna fick komma efter måste först det föreskrivna huset byggas. I fickan hade de sju kronor och femtio öre i socialbidrag, vilket räckte till en måltid om dagen. De forna fabriksarbetarna hade visserligen ingen aning om hur man brukar jord och inte heller hur man fäller skogens träd, men de hade framtidstro. De hade utsett Mötingselberg till sin slutdestination, därför att de visste att de då kom till en bygd, där det redan fanns tre kronotorpare, Oskar och Maria Jonsson, Waldemar Johansson och Eli Eliasson. På deras erfarenheter ville man bygga sin framtid. Tillsammans och solidariskt med varandra var vad som gällde för alla och envar.

altDe erfarna nybyggarna delade med sig av vad de ägde och hade. Jägmästare Pettersson stakade ut kolonaten som kom att ligga efter varandra på en sträcka av sex kilometer. Med en måttstock mättes det utstakade området upp och diskussioner uppstod hur jordlotterna skulle delas upp rättvist. Man kom överens om att dra lott, så att ingen skulle känna sig förfördelad efteråt. De som hade tur fick bra jord, andra värdelös mossa och sten, som inte gick att odla. Man hade föresatt sig att leva på jordbruk och boskapsskötsel och måste dika ut myrmarkerna för att odla hö. Men när snön hade töat bort denna sena vårvinter insåg man vilken sorts mark Kronan hade valt att avstå ifrån.  Kolonisterna hade en hart när omänsklig arbetssituation framför sig.

Arbetslöshetsunderstödet drogs in så fort de kom fram till Mötingselberg. De hade ju arbete! Ja, arbete hade de mer än nog, men ingen inkomst. Vad samtliga litade till var den utlovade goda arbetsinkomsten från skogen under vintern. Men redan andra vintern fanns knappast något arbete i skogarna, då virkespriserna sjönk katastrofalt. Kronan ställde till stor del in sina avverkningar och bolagen hade ju redan sina körare och huggare från trakten.

Arbetsvilliga män luffade omkring på gårdarna och tiggde arbete. De satt redan vid lägereldarna och väntade på att vara först med att lägga dagens skambud. Man tappade sans och vett, när statstjänstemännen auktionerade ut vägarbetena till den person som arbetade för lägst lön. Den som hade tur och fick arbete hade en kronas förtjänst per meter eller maximalt fyra kronor i dagsförtjänst. Därför kallades vägarna i folksmun för "enkronasvägar". Vägmästarna gnuggade händerna och Sverige fick sina vägbyggen till hutlösa underpriser, därför att folk hade bestämt sig för att överleva.

Hur det gick för kolonisterna och vad som finns kvar av deras möda idag efter 90 år skildras i boken "Kolonisterna på hjortronmyrarna".

Lilian O. Montmar

http://home.swipnet.se/Alerta
http://Alerta-forfattaren.blogspot.com

Ur arkivet

view_module reorder

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Mozart med rabatt

”När Mozart var så gammal som jag hade han varit död i många år” är en gammal kvickhet, om det nu var Tom Lehrer eller någon annan som kom på ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 05 december, 2016

Rör inte mitt mixtape, jävla gnällgubbe!

Jag har alltid varit av den åsikten att verkligheten är bäst. Den är nämligen (oftast) mer absurd och skrattretande än alla fiktiva fabrikationer tillsammans. Speciellt tydligt blir detta då man ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 20 januari, 2011

Marias Tårar

Husen ligger tätt i Tokyos sovstäder. Landsbygden har sakta smält samman med staden. Risfält, skogar och små spridda gårdar är nu ersatta av bostadshus och företag som tycks ligga planlöst ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 29 juni, 2009

Sven Lindqvist och konsten att göra akademiska magplask

När Utrota varenda jävel utkom 1992 fick Sven Lindqvist utstå mycket kritik för sin nattsvarta skildring av 1800-talets kolonialpolitik och rasism, som enligt denna bok ledde raka vägen till nazisternas ...

Av: Rickard Berghorn | Essäer | 01 mars, 2012

Kurt Peter Larsen har tappat minnet

Den danske författaren Kurt Peter Larsen, översatt till engelska, polska, tjeckiska, svenska, tyska, holländska... och vars pjäs "AAAHR!!!" blev utsedd till vinnare av den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 22 oktober, 2008

Tidsperspektiv

Ju äldre jag blir ju mer fascinerad blir jag över de konstruktioner och dekonstruktioner – och mycket annat – som är ett resultat av att tänka i och ”genom” olika ...

Av: Carsten Palmer Schale | Agora - filosofiska essäer | 10 juni, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.