MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | 10 Maj, 2009
Reportage om scenkonst

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | 15 november, 2014
Gästkrönikör

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | 09 december, 2010
Musikens porträtt

Columbus arv



Bogdan är en kortvuxen, satt man i 35-årsåldern, anställd hos rederiet CMA CGM som elektriker. Hans väg till havet och världens tredje största rederi följde altandras upptrampade stigar via bristen på möjligheter och behovet av nåt nytt. För den utomstående förefaller det logiskt att förståelsen och insikten om människors olika kulturer, mentaliteter och förutsättningar i det globala politiska spelet växer sig större ju fler länder du besöker, desto fler hamnar du lägger till vid. Om inte det så växer väl åtminstone sympatin, tänker jag.

Seglatserna sker i redan plöjda vatten, just där kolonialisterna seglade mot nya stränder för att praktisera det rastänkande och göra verklighet av drömmarna om exploatering och expanderande riken till sin yttersta spets.

Men för Bogdan har de elva åren ute till havs, med otaliga varv runt jorden och besök i hamnar längs samtliga världsdelar, inneburit raka motsatsen. Han är öppen rasist, förklarar han, men "inte för att han läst Hitler eller Mussolini", det är just erfarenheterna som planterat de i praktiken nazistiska åsikterna.

 - Det ligger i blodet hos svarta, säger han. Det är nåt som fattas hos svarta, som de vita uppenbarligen har. De svarta är inte civiliserade, de klättrade ner från träden. Det är DNA.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han berättar om sina möten med afrikanska länder och de sargade huvudstäderna, mångt förstörda efter decennier av militärjuntor, västvärldens ekonomiska strukturanpassningsprogram och inbördeskrig där naturresurser utgör blodiga troféer. Men dessa företeelser talar vi inte om, Bogdan talar istället om hur de inte respekterar gatorna, hur de spottar på dem och bara drar omkring. Han säger "de", och kategoriserar människor efter hudfärger.

Bor det många icke-européer i hans eget hemland, Rumänien, frågar jag.

  - Nej, hela Östeuropa är homogent.

Bogdan är produkten av kulturell isolering, ett hopkok av till synes eviga och nya fördomar som levt och som kommer leva vidare i generationer. Nåt som kan liknas - men inte försvaras - med det obegripliga ordspråket: "Det går inte att lära en gammal hund att sitta." Bogdan får i det här anseendet symbolisera den gamla hunden, han lär inte lära sig att sitta, inte i ett mångkulturellt samhälle.

Det märkliga är just hur mer års erfarenhet och resande runt utanför Europa har intensifierat skepsisen - ja, för att inte kalla det hatet - gentemot icke-europeer. I synnerhet svarta. För Bogdan borde Afrika utan svårigheter kunna "bli ett Europa", men det kan inte för de vill inte, och de vill inte för att de föredrar att klia sig på magen.

- Se bara på Sydafrika. Efter apartheid stack britterna därifrån och vad hände? Landet föll samman totalt. I övriga Afrika är det likadant, européerna stack - men varför inte utbilda sig och ordna upp saker och ting. Istället stjäl de, luras de och lever på varann. Som de alltid gjort.

 I Sydafrika innebar apartheid att merparten av befolkningen levde under förnedrande omständigheter, diskriminerade på grund av sin hudfärg. När Belgien lämnade Kongo i början av 1900-talet hade 17 svarta en högre utbildning - av en befolkning på flera miljoner.

Bogdan bidrar visserligen bara med historieförfalskning, men hans dravel är ett talande fenomen på en framväxande öppen rasism grodd i fördomar som börjar så framgångar i Europa, och framför allt det forna östblocket. Hur kan en utbildad man i sina bästa år och med ett välavlönat arbete inom en av människans äldsta industrier fälla såna kränkande uttalanden utan minsta tillstymmelse till reflektion eller ödmjukhet inför de tidigare exploaterades fortsatta utsatthet?

I den moderna världen, som den europeiska kolonialismen byggde, finns inte plats för alla, beklagar Bogdan. "Inte om de inte kan anpassa sig."

Jag vill fråga Bogdan på vilket sätt han anser att Europa gjorde Afrika rättvist, rentav mänskligt, genom att göra människor till slavar, förvägra dem rättigheter och därefter inte ta nåt ansvar för århundraden av plundring. Men jag gör det inte, jag finner det inte lönt och han ser att jag förfasas av hans öppna rasism. Han ursäktar att han uttråkar mig med sina åsikter och byter samtalsämne, börjar tala om fartyget och nån hamn han lagt till i.

Jag är kluven. Människor som har möjlighet att resa har ett stort ansvar, anser Ryszard Kapuscinski, Polens främste journalist, som spenderade 40 år på resande fot, mestadels i Afrika.

"Att visa andra människor har sina känslor och behov, att vi måste förstå och lära känna dem; och de som har gjort det är skyldiga att visa upp det och förklara", skriver han i Reporterns självporträtt.

Orden kan tolkas på olika sätt, sedda ur olika perspektiv, med olika inställningar. Men i grunden är orden en universell lärdom, hellre lära av än döma andra människor.

Min blåögda bild av sjömannen som generellt ödmjuka individer som lärt sig respektera och acceptera sin omvärld har jag aldrig riktigt trott på själv. Den är naiv. Men nånstans på vägen har jag ändå krampaktigt klamrat mig fast vid den, beslutat mig för att finna den där yrkeskonstnären, romantiske sjömannen utan fördomar.

 Förmodligen är det inte lönt, det går inte att generalisera en hel yrkeskår, en livsstil som lever kvar som en relik från svunna tider och försöker anpassa sig i ett globalt tidevarv.

Sjömannen har nog aldrig varit den uppsluppne livsnjutaren vi blivit vana vid från barnlitteraturens äventyr. Ståendes på däck med en pipa i mungipan och ett varmt, inbjudande leende på läpparna. Så framställdes sjöfararen Christofer Columbus och övriga erövrare, inte blott som hjältar utan som själva utopin av sjömannen som senare präntat sig fast i mig. I själva verket var ju Columbus en slug affärsman, beslutsam och manipulativ sökte han med fingerfärdighet och besatthet efter stränder i överhetens och katolska kyrkans namn.

Erövraren längs havet, var är den i dag?

Med turismens genomslag blev vi plötsligt alla erövrare beväpnade med solkräm, all-inclusive-paket och jakten efter upplevelser. Jakten efter det annorlunda. En känsla av utvaldhet har alltid präglat resenären. Det är, som Kapuscinski snuddar vid i sitt resonemang, en gåva som den rika världen givit sig själv men förvägrat andra: att kunna resa. Men den moderna människan sviker ansvaret att vara ödmjuk och öppen inför sin omvärld. Det ansvaret har hon, vid närmare betraktelse, aldrig varit intresserad av. Eller kanske än värre valt bort till förmån för sin personliga mission, sin personliga erövring av världen.

Istället eftersträvar hon en slags upplevelsens orgasm med boende, seder och sällskap som påminner om hemmet medan övriga världen lydigt ska agera exotisk kuliss. Istället för med Bibeln missionerar den moderna människan med sin egen livsstil.

Globaliseringen av handeln lämnar småstaterna i bakvatten, skriver skribenten och författaren Anders Mathlein i essän Små önationer samarbetar för att överleva, publicerad i SvD den 10 januari 2004:

"Turismen - också den ofta behärskad av utländska bolag - har på många håll blivit en ny monokultur."

Människan är töjbar, foglig och i grunden inte särskilt ifrågasättande. Hon är resultatet av sociala, ekonomiska och politiska kulturer som, tänker jag, bidragit till att Europa aldrig gjort upp med sitt förflutna som erövrare, plundrare och kristna fundamentalister som tvingat på övriga världen europeiska seder.

Vi skulle alla behöva göra upp med vårt sätt att leva i dag, som är en direkt följd av "upptäckten" av de amerikanska kontinenterna 1492. Men vem vill ge upp solresorna till det prisvänliga tredje världen eller den högteknologiska lyxen vi kan unna oss tack vare billiga personal- och driftskostnader i asiatiska fabriker?

Svaret går att finna i havet. I de här delarna av Atlanten är det i snitt 5,000 meter djupt, förklarar besättningen på bryggan.

Var börjar jag leta?

Det svaga diset i fjärran gör sikten i kikaren närmast obefintlig. Det känns symboliskt, jag lever i villfarelsen att jag genom varje resa bidrar till min egen återfödelse, min uppgörelse med de lögner och falska historieskrivelser som påtvingats mig sen barnsben. Men i själva verket tycks jag bara landa i en vägg av dis, grumlig men samtidigt inbjudande. Bekvämligheten är ofta behagligare än tillvaron i det okända. Bekvämligheten, inser jag, är just vad erövringen handlar om. Det fanns aldrig nån plats för det okända, än mindre för nån nyfikenhet, i erövrarnas planer och skrivna politik existerade bara det redan kändas seder och bruk. Vem skulle vara nyfiken som redan levde i Guds utvalda samhälle och tillhörde rätt ras?

Containrarna står stadiga ovanpå varann medan solnedgången skiner upp fartygets ansikte. I horisonten ligger distäcket kvar. Människan kommer aldrig ge upp tanken på att korsa haven, den sitter för djupt inpräntad i henne. Det handlar inte om yrkesgrupper, inser jag, det handlar snarare om människan, och oförmågan att inse hur stor världen är fastän hon står naken och utelämnad framför den.

Klas Lundström, text och bild

Ur arkivet

view_module reorder

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe. Colosseum

Edgar Allan Poe (1809-1849) debuterade med diktsamlingen "Tamerlane and other poems" (1827). Flera av hans noveller och skådespel innehåller dikter, och han gav sitt sista verk, den kosmologiska "Eureka" (1848) ...

Av: Edgar Allan Poe | Gästkrönikör | 07 oktober, 2015

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

Tänker en skiss, ett fragment av bild utan disposition: Jag förstod att jag tillintegjort dagen. Bortsett från denna missberäkning var det inte speciellt anmärkningsvärt. Jag var ju inte olycklig. Mitt enda ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 14 september, 2017

Norden nalkas, välkommen oreda - om Ragnar Josephsons bok om Carl August Ehrensvärd

Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758 ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 juni, 2014

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Exit Brexit?

”Olika metoder för ’objektiv upplysning’ vid folkomröstningar” är titeln på den skrift från 1921 som Herbert Tingsten blev docent på och senare professor i statskunskap vid Stockholms Högskola, som det ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 juni, 2016

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.