J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Bild: Hebriana Alainentalo

Det uppbrutna

Texterna som här följer är ett slags mini-essäer och fungerar till största del som ett slags introduktioner till några av de författare som haft/har stor betydelse för min litterära värld ...

Av: Göran af Gröning | 16 juni, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Hon drar pennan över världens kropp

Redan i sin boks huvudtitel har hon gjort oss till fåglar för att vi skall bli poetiska. llustration: Kristina T helin Att läsa dig - Helene Cixous Så många ord ...

Av: Eleonora Bru | 12 augusti, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Marcellos död av Bo Bjelvehammar

Allt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och ...

Av: Bo Bjelvehammar | 13 oktober, 2014
Utopiska geografier

Civila armenier förs till ett närbeläget fängelse i Mezireh av beväpnade turkiska soldater.

Till minne av en kultur som utplånats



Ett folkmord innebär att många, oerhört många oskyldiga människor dödas. Men det innebär också något mer. Ett lyckat folkmord leder till att en hel livsform slutgiltigt utplånas med all sin mänskliga och kulturella rikedom. I folkmord dör inte bara människor, utan också kulturer.
Det osmanska folkmordet på armenier, assyrier och greker skördade mellan två och tre miljoner offer. Att enskilda individer dör är dock bara en del av den kolossala tragedi som ett folkmord innebär. Folkmord innebär också att en kultur förstörs, traditioner utraderas, en historisk kontinuitet får ett abrupt och våldsamt slut.

 


 

Många av det fåtal armenier som efter folkmordet levde i Diyarbakir, Konya, Malatya och andra städer flyttade så småningom till Istanbul. Orsaken var möjligheten att leva ett armeniskt liv. I storstaden fanns det en betydande armenisk befolkning, armeniska kyrkor och andra institutioner och framför allt armeniska skolor för barnen.
Folkmassa vid Hrant Dinks begravning.

Folkmassa vid Hrant Dinks begravning.

Annons:

Folkmordet 1915 var ett folkmord som strävade efter att utplåna hela kulturer och därför innebar det också att tusentals kyrkor, kloster och gravgårdar skändades. I dagens Turkiet finns på de allra flesta ställen inte ett spår av den kristna kultur som en gång blomstrade i dessa trakter. Livet fortsätter men som ett resultat av folkmordet lever de flesta som om den armeniska, assyriska och grekiska kulturen aldrig funnits. Av en mångtusenårig historia återstår endast ruiner av byggnader vars bakgrund ingen längre känner till. Bödlarna har segrat.

I denna situation blir det en motståndshandling att minnas det som en gång var. Den finländske Armenienkännaren Serafim Seppälä har uttryckt det på följande sätt:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter förstörelsen är att minnas det enda man kan göra för att hedra dem som gick förlorade. Minnet är det enda sättet att upprätthålla det som inte längre finns.

Det är därför som armenier, assyrier och greker aldrig slutar tala om detta, trots alla välmenande antydningar om att det är dags att blicka framåt, inte älta det som varit. Att hålla minnet levande blir ett sätt att hedra alla offer. Och det blir en motståndsgärning. Bödlarnas mål var att det inte skulle finnas någon kvar som kunde minnas. Att tiga är att ge dem en posthum seger. Eller som en turkisk kvinna med armenisk mormor uttryckte det: "Att vara tyst om sådant – det är också ett brott. Genom att tiga blir du en medbrottsling."

En organisation som vårdar minnet av det som gick förlorat är Hrant Dink-stiftelsen i Istanbul, uppkallad efter den mördade armenisk-turkiske journalisten. Den har nyligen genomfört en omfattande kartläggning av alla icke-muslimska institutioner som fanns i Turkiet före 1915. Det handlar om armeniska, assyriska, grekiska och judiska institutioner som kyrkor, synagogor, kloster, skolor, sjukhus, barnhem och gravgårdar. Allt har sammanställts i en databas i form av en interaktiv karta där man kan få information om cirka 10 000 institutioner, av vilka hälften är armeniska. Den överväldigande delen av dessa finns inte längre. Antingen förstördes de i folkmordet eller så används byggnaden idag till något annat.

Ett annat av Hrant Dink-stiftelsens projekt handlar om muntlig historia. I projektet, som understöds av det svenska generalkonsulatet i Istanbul, intervjuar forskare armenier från olika orter där det armeniska livet har upphört. Syftet är att se hur den kultur som en gång var burits vidare genom muntlig tradition. Projektet har lett till utgivning av fyra volymer med den talande titeln Sounds of Silence.

Av respondenternas berättelser blir det klart vad ett folkmord innebär för dem som överlever och för följande generationer. Något har gått förlorat. En känsla av hemlöshet, saknad och tomhet infinner sig. De överlevande är fortfarande armenier, men i brist på en armenisk omgivning blir det svårt att utveckla en egen kultur och anamma en armenisk identitet. Efter folkmordet fanns det armeniska skolor endast i Istanbul så armenierna i Anatolien gick i turkisk skola och levde i en turkisk miljö. Som ett resultat är det många som inte kan armeniska, utan är språkligt och ibland också på annat sätt turkifierade.

Många av det fåtal armenier som efter folkmordet levde i Diyarbakir, Konya, Malatya och andra städer flyttade så småningom till Istanbul. Orsaken var möjligheten att leva ett armeniskt liv. I storstaden fanns det en betydande armenisk befolkning, armeniska kyrkor och andra institutioner och framför allt armeniska skolor för barnen. Men samtidigt var den armeniska kulturen i metropolen inte den samma som man var van vid. Inte bara dialekten utan också mycket annat var annorlunda. Något gick förlorat på vägen. För gott.

Det finns några exempel på att lokala myndigheter vill hålla minnet av den gamla mångkulturalismen vid liv och stöder armenisk kultur trots dagens låga antal armenier. Det mest omtalade är den armeniska St. Giragos kyrkan i Diyarbakir, byggd på 1300-talet och den största armeniska kyrkan i Mellanöstern.

Den förstördes delvis och stängdes i samband med folkmordet, men återbördades till den armeniska kyrkan år 1960. Under lång tid var den dock starkt präglad av förfall. Under senare år har emellertid Diyarbakirs kurdiska borgmästare aktivt arbetat för att återuppväcka minnet av den mångkulturalism som en gång rådde i staden. År 2012 återinvigdes en grundligt renoverad kyrka som också huserar ett armeniskt museum. Dessutom hålls där kurser i armeniska, populära bland armenier som berövats sitt eget språk och nu vill lära sig det. Ett hoppets tecken på att försoning är möjlig, att det går att vara trogen mot historien och lyfta fram sådant som tidigare har förträngts.

Men berättelsen om den armeniska kyrkan i Diyarbakir slutar inte där. I samband med de våldsamma striderna mellan den turkiska armén och beväpnade kurder i Diyarbakir i februari i år skadades St. Giragos kyrka svårt och i slutet av mars meddelades att den turkiska staten exproprierar kyrkan. Dessvärre ett tecken på hur vanskligt det är att jobba för försoning och historisk rättvisa i Turkiet. Till alla gårdagens oförrätter kommer de som sker nu i ett Turkiet alltmer på väg in i det auktoritära styrets avgrund.

Svante Lundgren är författare till Hundra år av ensamhet. Osmanska folkmordet på kristna och Sveriges reaktion (Tigris Press 2015)

Svante Lundgren

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tankens ambivalens IV

15/6 Käre Vän, käre vän! Efter en första läsning inställer sig frågan: Vilken metod bör jag använda för att kunna följa alla lösa dagbokstrådar och knyta ihop dem med textens motsägelsefulla tankeformuleringar? ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 01 oktober, 2013

Jag är en torsk i candy crush träsket

Om det inte är du själv, så har du säkert en vän eller bekant, som är fast i Candy Crush Saga träsket. En som spelar frenetiskt, eller en av de ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 28 Maj, 2013

dr Krabba

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 03 oktober, 2011

Niklas Aurgrunn Date med Björk

Dagens ljus intill en liten sjö i Alperna 62, ett par tultande svartvita år där och nåt cowboyhattsår år i Husqvarna på det, ett rum i ett hus utanför Trollhättan ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 28 oktober, 2013

Takarazuka. När teatern som institution säger mer än ord

Under 1980- och 90-talen verkade en genusinriktad japanforskning se en ökning. Den genusinriktade teoretikern Sheldon Garon menar att historiker med fokus på Japan kommit att intressera sig för genusperspektivet då ...

Av: Anna Nyman | Essäer | 23 september, 2009

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Mycket slit och frihet

Rubrikorden ”mycket slit och frihet” härrör från Kristoffer Ramstrands kommentar efter premiärvisningen av filmen Vardagsrevolutionen. Tillsammans med Jeanette Söderwall har han nu fört detta mer än ett år långa dokumentärfilmprojekt ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 19 oktober, 2012

Hilda Doolittle

H. D. i analys hos Freud

Bo Gustavsson om Hilda Doolittles psykoanalytiska möte med Sigmund Freud.

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 04 juli, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.