Krigets år 1914

Den 20 december 1913 står det i bladet om att ett ”bondetåg” till kungen börjar planeras i Stockholm för att betyga honom sin försvarsvilja. Drivkraften bakom idén är en grosshandlare ...

Av: Lilian O. Montmar | 11 februari, 2014
Kulturreportage

Marie Tonkin

Marie Tonkin. En dikt

Marie Tonkin frilansar som skribent och redaktör och är redaktionsmedlem för tidskriften Pilgrim. Hon har publicerat diktsamlingen Pyramider i paradiset (2012).

Av: Marie Tonkin | 14 februari, 2017
Utopiska geografier

Gunnar Lundin. Nya dikter

På 70- och 80-tal gav jag ut en roman och fem diktsamlingar på Norstedts. Sedan dess sju essäsamlingar på Symposion, ellerströms och senast (2004-09) på h:ströms. Central är I rörelsetrilogin på det ...

Av: Gunnar Lundin | 11 mars, 2013
Utopiska geografier

Den Gåtfulle

Om inte krig funnits, skulle vi då förstå innebörden av fred? Är hälsa något vi kan uppskatta utan att ha varit sjuka? Filosofen Herakleitos levde i Efesos mot slutet av 500-talet ...

Av: Stefan Whilde | 02 april, 2012
Stefan Whilde

Människosyn och natursyn



 Människan, naturen och hela universum har antagit karaktären av apparatenGrov modell över vår idag dominerande syn på människan och naturen

Vår västerländska kulturs syn på människan och naturen – och relationen dem emellan – har naturligtvis, som alla kulturer, en historia. Det har med andra ord inte alltid varit som det är, och det kommer inte heller att (behöva) förbli som det är. Det går en linje från Aristoteles (Om själen, Daidalos, 1999) till Thomas av Aquino (Aquinas, Copleston, F. London, 1955).

Människan är, enligt Aristoteles, en del av naturen. Hon har visserligen en själ, men den kan inte frigöras från kroppen, och den är inte odödlig. I själva verket har allt levande en själ. Med ”själ” menar han vad vi i dag kunde kalla en drivkraft, en drift. Själen är det som får varelsen att bete sig på ett typiskt sätt. Sålunda har växterna en själ som får dem att växa och föröka sig, djuren har en själ som, förutom att den driver dem att växa och föröka sig, gör att de har upplevelser, och människan har en själ som dessutom gör henne förmögen att tänka. (se Hans Rosings blog i januari 2009). I utarbetandet av sin Lex naturalis förenas kristendom och Aristoteles hos Thomas (Andersen, 1997). Människan är som alla varelser inordnad i naturen. Samtidigt är människan Guds – och naturens – högsta skapelse. Jag ser dock inte hos Thomas den typ av (enligt min mening överdrivna) betoning av människan som Guds avbild, som hos en del andra kristna kan leda till en arrogant inställning till naturen som objekt för hänsynslös rovdrift och utnyttjande (jfr Schumacher, von Wright m.fl.).

Det är annars, menar jag, i o m Bacon, Descartes (Avhandling om metoden) och Newton som vår ”moderna” syn på människa, natur och värld bryter fram med verklig kraft. Bacon kräver att naturen ”tämjs” (Merchant). Enligt Descartes dualistiska synsätt är det själsliga och det kroppsliga väsensskilda och av varandra oavhängigt existerande delar av verkligheten. Det kroppsliga, utsträckta, existerar i rum och tid, medan det själsliga, icke utsträckta, däremot inte existerar i rummet, utan är strängt privat (subjektivt). De är således två helt väsensskilda substanser. Därmed görs tingen, kropparna och naturen mät- och manipulerbara på ett helt annat sätt än tidigare. Med Newton fullbordas den mekanistiska natursyn, som, via upplysningen (Voltaire, Diderot, Condorcet, Kant m.fl.) och industrialiseringen och vidare, ytterligare förstärkts och kommit att prägla vår ännu samtida syn på människan. Ju starkare positivismen, från och med Comte, sedan växer sig, ju mer stärks också den moderna vetenskapens reduktionistiska tänkesätt – främst inom naturvetenskapen, men också inom samhällsvetenskap och humaniora. Sålunda får vi en räcka mot helheten hos såväl människan som naturen och dessas inbördes relation riktade – och ofta subversiva – reduktionismer: fysikalism, biologism, psykologism, ekonomism, sociologism och (vissa former av) naturalism. Människan övergår alltså från att vara en helhet till att bli en samling åtskilda fragment. 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Människan, naturen och hela universum har antagit karaktären av apparater utan andra (och djupare) relationer än mekaniska. Ännu befinner sig dock människan i ett förment centrum (trots att hon tenderar att göra även sig själv illa) och naturen ses som en mer eller mindre outsinlig resurs att exploatera. Invävt i sådana synsätt, och deras handlingsimplikationer, finns starka tendenser till ett tänkande och beteende präglat av inskränkt fragmentering, förenkling, förklaring, kortsiktighet, a-moral och likgiltighet, objektivism osv. Svartrockarnas dominans har i det sekulära samhället därtill ersatts av vitrockarna (Lasch, C. The Culture of Narcissism, 1979) – och andra rockar.

Nya vindar

reduktionismer: fysikalism, biologism, psykologism, ekonomism, sociologism  Ändå: nya vindar började göra sig gällande redan – eller främst - under 60-talet (Rachel Carson, Borgström osv., med förelöpare redan på 30-talet: Naturskyddsföreningen, Elin Wägner osv.) Härefter har följt en alltmer utbredd ”miljömedvetenhet”, många gånger initierad av ”skandaler” och en stark allmän opinion, ex hormorslyr – och dioxindebatten och kemiska företags agerande (Teckomatorp).

 Parallellt följer framväxten av ekologiska föreställningar och Ekosofi (dess filosofiska överbyggnad). Al Gore och andra har fått viss genklang osv. Men fortfarande återstår mycket att göra – och visst förefaller det väl troligt, att naturen alltid får stå tillbaka, när människan så behagar i kraft av verkliga eller – fr.a. – skapade behov. Trots detta är det en byig vind. Inte minst norrmännen Arne Naess och Sigmund Kvalöy Saetereng har bildat skola och också fått lärjungar. Schumacher är alltjämt en ekonomiskt annorlunda tänkare – även om han fått efterföljare (i Sverige exempelvis Kenneth Hermele).  Många lärjungar till Schumacher (Alternativa synsätt på morgondagens samhälle redigerad av Satish Kumar). tänker var och en, och inom sin disciplin, också annorlunda. I Schumachers anda. Även – och kanske inte minst – när det gäller ekologi. Etcetera.

 Konkurrensen och tillväxten – människan och identiteten

 Den dogmatiska tron på individuell och kollektiv konkurrens på snart sagt alla det mänskliga livets områden, som den måhända än mer dogmatiska tron på ständig ekonomisk tillväxt, utgör två huvudstråk inom västerländsk och, därmed, svensk kultur. Med allt vad detta innebär av konsekvenser för människan, naturen och människan-och-naturen. Konkurrens och tillväxt är med andra ord synnerligen viktiga inslag i vårt förståelserum. Sedan åtminstone ett halvsekel har dessa uppfattningar börjat utmanas, och är idag starkt ifrågasatta av en (allt större) minoritet betydande tänkare. Bland dessa den världsberömde filosofen Georg Henrik von Wright, ekonomen och fritänkaren E.F. Schumacher, hans efterföljare från skilda discipliner i den s.k. ”Schumacherskolan” och den kontroversielle ekologen och ekosofisten Sigmund Kvalöy-Saetreng. Mot övertron på konkurrens och ekonomisk tillväxt ställer de senare – förenklat uttryck – bl.a. vikten av att framhäva människans ansvar och samhörighet, småskalig produktion och livsstil, individuell och kollektiv mänsklig identitet, respekt för naturen (och människan som del i denna), kritik av vetenskapens grundantaganden och teknologins användning, människans förankring i landskapet, förmågan att lösa problem på ett pragmatiskt och segt sätt rotat i ett utspritt ruralsamhälle, självtillit och (viss) självförsörjning samt en allmän skepsis visavi de rådande huvudparadigmen.

 von Wright utgår från den ekologiska krisen som faktum (1994) – och finner att inte minst ”teknosystemet” kanske bär den huvudsakliga skulden till densamma. Han menar sig inte heller känna till ett enda övertygande, eller ens ett, seriöst, argument för möjligheten av ständig tillväxt. (1986, 1993, 1994). Bland både hans försvare och kritiker åstadkom han en viss irritation i.o.m. sin s.k. ”provokativa pessimism” i sin bok ”Myten om framsteget”:

“Men långt mer ansvarslös och samtidigt handlingsförlamande finner jag en optimism som menar att man lugnt kan låta utvecklingen gå vidare i stort sett som förr i förvissning om att allt mer forskning, ny teknik och marknadskrafternas fria spel ändå till slut skall ställa allt till rätta. Jag har ett intryck att det är i en sådan vanmaktens optimism som regeringarna sjunkit ner och i vilken de försöker söva de människomassor över vilka de styr. “ (von Wright, 1993, s 150).

Dock ser von Wright möjligheten att en ny trend kan vara en annan möjlig framtidsväg, även om det är än mer osäkert vart den kommer att leda:

“En annan sak är, att den mekanistiska och strängt deterministiska uppfattning, som utmärkte den klassiska fysiken, i vissa avseenden urholkats och försvagats under intryck av nya rön och teorier - alltifrån kvantumfysikens tillkomst i seklets början till de nyheter som brukar sammanföras under namnet kaosforskning. Det är ännu för tidigt att uttala sig om de återverkningar som dessa de yttersta tidernas skeende i vetenskapen kommer att få för uppfattningen av människan som en del av naturens stora sammanhang.” (von Wright, 1994, s 345). Då hade ännu inte ”strängteorin” blivit uppmärksammad.

The Death of NatureSchumacher är mest känd för sin uppgörelse med den klassiska och neoklassiska ekonomins tro på storskalighet och ”tillväxthysteri” i boken ”Small Is Beautiful” (1974) – som dels var ett resultat av studier och meditation över såväl burmesisk som buddhistisk levnadsvisdom, dels av en fortlöpande kritik av just den ekonomistiska troslärans huvudsatser. I vår kurslitteratur är han dock representerad av sin mer filosofiskt grundläggande ”A Guide for the Perplexed” (1977). Om än ekonom var han redan före dessa böcker, och blev så ännu mer efter dem, ansedd som en kritisk ekonom av rang och något av en ”guru” inom miljörörelsen.  Hans människosyn (i den andra boken) är, som jag ser det, i någon mån antropocentrisk, i det att han rangordnar naturen i enlighet med bl.a. medvetande- och självmedvetandegrad: mineraler, växter, djur och människor (vilket han inte är ensam om). Men även om människan är ”högst” bär hon med sig alla de övriga utvecklingsstadierna i sig; människan är med andra ord en självmedveten individ med minnet av gruskornet i sig. 

Kvalöy är återigen en av alla dessa (Naess, Brox m.fl.) betydande norska filosofer, ekologer och ekosofer. Kvalöy pläderar i främst för betydelsen av att vara förankrad i sitt landskap. En förankring, som han menar befrämjar identiteten, självtilliten, självförsörjningsförmågan, pragmatismen och det ekonomiskt robusta – och geografiskt utspridda – rurala livet. Mot detta ställer han alltså det urbana, centrumfixerade (Oslo!) konkurrens- och tillväxtsamhället (som i princip dock gäller hela världens lokalsamhällen med högst ett par tusen innevånare). Han betonar i också bl. a. det goda och viktiga arbetet som innehåller mångsidighet och som befinner sig i ett sammanhang. Arbetet som inte skövlar eller förstör utan främjar natur och samhälle och där även barnen har en given plats.

Till skillnad från (löne-) arbetet utan sammanhang, som saknar mångfald, skövlar och förstör och som inte befrämjar vare sig solidaritet eller lojalitet, och där det inte heller finns plats för barnen (eller ungdomarna). Där den sociala bärkraften undermineras av konkurrens, mobilitet, utbytbarhet och rotlöshet. I en essä, presenterar han den norska själens sagofigur: Askeladden. Askeladden finns inte alls inom vare sig svensk, finsk, dansk eller tysk folkloristik. Han eller hon är väldigt norsk, och uppvisar just de egenskaper som rimmar med hans allmänna idéer som nämns ovan. En intressant uppgift är, att när Norge på allvar började centrum-, tillväxt- och konkurrensfixeras steg de i Norge tidigare låga självmordstalen dramatiskt.

Naturens och människans försvinnande – metaforer, språk och konst

"The female earth was central to organic cosmology that was undermined by the Scientific Revolution and the rise of a market-oriented culture...for sixteenth-century Europeans the root metaphor binding together the self, society and the cosmos was that of an organism...organismic theory emphasized interdependence among the parts of the human body, subordination of individual to communal purposes in family, community, and state, and vital life permeate the cosmos to the lowliest stone." (Merchant, The Death of Nature, 1980. s. 278)

Francis Bacon kallade bland annat naturen för en ”simpel sköka””Till grund för identifikation av kvinnor och djuriskhet med en lägre form av mänskligt liv ligger den åtskillnad mellan natur och kultur som är grundläggande i humanistiska ämnen som historia, litteratur och antropologi, vilka godtar åtskillnaden som ett obestritt axiom. Dualismen mellan natur och kultur är en nyckelfaktor i den västerländska civilisationens frammarsch på naturens bekostnad. När föreningsbanden i det äldre hierarkiska världsalltet skars av, placerade den europeiska kulturen sig allt mer ovanför och vid sidan av allt som naturen stod för” (Merchant, Naturens död, s.165).

Det patriarkala kom däremot att symbolisera ordning, rationalitet, logik och kom att förknippas med det vetenskapliga tänkandet. Francis Bacon kallade bland annat naturen för en ”simpel sköka”, vilket tydligt visar att den vetenskapliga attityden hade en stark maskulin framtoning vid tillfället. 

”Naturen som kvinna, som vetenskapsmannen skall betvinga. Han skall metodiskt och systematiskt avslöja moder Natur, blottlägga hennes hemligheter, intränga i hennes sköte och sålunda tvinga henne till fullständig underkastelse. Den nya vetenskapliga attityden har därmed från början givits en stark maskulin framtoning” (von Wright, 1994, s.65)

Kunskap ger makt – ett citat med ursprung i Francis Bacon – fick dubbla innebörder rent idéhistoriskt. Dels skulle naturen/naturkrafter kuvas – därtill kvinnan – men detta tillät också den undersökande, induktiva (jag återkommer till den i nästa uppgift), vetenskapen att blomma. Vi skördar frukterna av denna utveckling, som har både positiva och negativa konsekvenser. Men det finns en arrogans i Bacons ”strävan att etablera och utvidga själva människosläktets makt och herravälde över världsalltet”, genom vilket ”människosläktet (kunde) återskaffa den förfoganderätt över naturen som tillhör den genom gudomlig förordnande”, som inte enbart var förbehållen Bacon.

Under rubriken "Språk och världsbild" går Hermodsson till rätta med olika slag av reduktionism. "För att bli lyssnad till måste jag ha ett språk, samma språk som de talar som har makten." ”Alltså inte poesi, det unikas, genuinas språk i form av anrop, besvärjelse, protest.” "Ytterst är det ett samhälles härskande världsbild som avgör vilket språk som hålles för 'adekvat'." I det språket kallas kon för "foderomvandlare" (även laktosenhet har förekommit min anm.) och sorgen och raseriet över förödelsen av älskad natur för "miljömedvetande". "Vad har vi vunnit på att kalla natur för miljö? – Vi har förlorat naturen. Menar Hermodsson. Detta är något jag tycker vi verkligen bör begrunda "Det är en antihuman världsbild, som bortreducerar människan som kännande, andlig varelse och förvandlar världen till apparatur”. (Hermodsson, Elisabeth, 2000). 

 Att respektera ett berg

människoarten i den västerländska kulturen blivit allt sämre på att vidmakthålla den levande dialogen mellan grupper och enskildaBeskrivningar av de naturnära kulturernas världsbild har vi ofta svårt att tillgodogöra oss. Detta beror väl framförallt på att vårt moderna västerländska språk förutsätter sådana (distinkta) kategorier som: tid, rum, individ, ägande, mål, medel, nytta, framsteg, materia och ande. För Hopiindianerna i Nordamerika finns inget abstrakt koordinatsystem av tid och rum där händelser äger rum.

 Deras verklighetsuppfattning består istället av enheterna det manifesta och det icke manifesta.

(Friberg, Helmfrid, 2006.) Till det manifesta hör allt som är eller har blivit uppenbart för våra sinnen, ett slags oändligt utvidgat nu, där allt som ”har hänt” fortfarande är med i skapandet av tillvaron. Till det icke-manifesta hör tankar, drömmar, längtan, minnen och sägner, dvs. allt som kan hänföras till inre mentala processer. Det icke manifesta rör sig mot det som vi kallar framtiden. Det strävar efter att manifesteras, liksom blomman som ännu ligger icke manifest i fröet längtar efter att bli till. Hopis gör ingen skillnad mellan materia och ande. Allt är liv. Det som vi kallar själ omskriver Hopis med ”det som förnims i hjärtat”. Här avses inte bara människans hjärta utan lika mycket växternas, djurens och tingens ”hjärta”.(Friberg i kurslitteraturen)

Det själsliga är en kvalitativ aspekt. Det är därför komplicerat att med den logiska empiriska vetenskapens hjälp bevisa dess existens. Det skapar förstås problem för en analytisk filosof och empirist som Arne Naess (Klenell, 2006).

Icke desto mindre. Arne Naess är en av de verkligt stora förgrundsgestalterna inom djupekologin och ekosofin. Vetenskapen kan bara ge prognoser om vad olika handlingar innebär. Samhället styrs och formas på ett oklart sätt genom dolda och icke uppfattade normer. De samverkar med den dominerande vetenskapliga beskrivningen. Naess är inspirerad av Spinozas naturfilosofi, där han ser människan som en del av naturen och naturen som en del av människan. Naess pekar sålunda på en alternativ människobild, där självförverkligande också omfattar förverkligande av de helheter som vi är delar av.

Naess specifika ekosofi (Ekosofi T) är ett ekocentriskt perspektiv på relationen människa/miljö. Den bör enligt honom ersätta det antropocentriska. Förändringen från antropocentrism till ekocentrism sker genom självrealiseringsprincipen. Det innebär en utveckling från ett mindre egobaserat Litet själv till ett större Stora Själv som innefattar hela skapelsen.

Naess besökte vid ett tillfälle den ca 8000 meter höga bergstoppen Gaurishankar men stannade vid 6000 meter av respekt för berget. Efter det bar han med sig berget i sitt inre till sin död förra året. En mer ingående analys av Naess hoppas jag få tillfälle att återkomma till, eftersom det skulle föra för långt här. Antologin av Light och Rolston, som implicit redan finns med i denna text, återkommer då också.

Existentialismens människo- och natursyn sedd genom Martin Buber

 Verkligt liv levs i nuet och Jag/Du relationens (båda) subjekt påverkar varandra inbördes i en äkta relation. Dialogen är sålunda för Buber den viktigaste av alla andliga livsformer. Människans, likaväl som en kulturs förmåga att gestalta dialogen mellan subjekt speglar dess livskraft. 

Det innebär att en enskild människas existens är förknippad med kvalitén på hennes/hans relationer.

En kulturs existens har därmed samband med hur människor relaterar till varandra och Annat liv.  Buber menar att människoarten i den västerländska kulturen blivit allt sämre

på att vidmakthålla den levande dialogen mellan grupper och enskilda, och att livet i stället blivit alltmer politiserat. Han pekar på språkets vulgarisering genom propaganda, vilket kan liknas vid vår tids kommersiella reklam och mediasamhällets kommunikationsformer. Förskjutning från konst och poesi som form för dialog speglar en objektifierad verklighetsuppfattning, enligt Buber: Han lyfter fram betydelsen av mötets andliga dimension, som för honom innebär mötet med något som är större än (en) människa. (Klenell, ibid., Jag och Du, Människans väg, Bonniers, 1960).

Buber ser världen, där relationer byggs upp, som trefaldig. Den första livssfären är livet med naturen. Det är en ickespråklig relation där Du-sägandet stannar vid ”språkets tröskel”. Den andra dimensionen är livet med människorna. Relationen innebär, säger han, språk och ett givande och tagande. Den tredje dimensionen är livet med den andliga världen. Där är relationen ”höljd i moln” säger Buber, men den är språkskapande på ett ordlöst väsensartat sätt. Här kan man komma att tänka på mystiken. Upplevelsen av att bli till-talad utan att uppfatta ett Du är drivkraften bakom svar i form av konstnärlig gestaltning, tänkande och allt annat handlande och skapande. Med uttrycket den andliga världen förknippar vi ord som själ och själsligt. 

Problem och möjligheter

Habermas tror mer på religionen än på Gud Det kanske viktigaste problemet med vårt svenska och västerländska förhållande till människan och naturen är att vi inte upprättat – eller återupprättat - någon egentligt respektfull relation dem och oss emellan. Vi gör både varandra och naturen illa. Människan-och-naturen som miljö i bred mening (stadsmiljö, naturmiljö, livsmiljö osv.) får därmed stryka på foten, och ofta lyckas vi inte ens i tider med utpräglad ekologisk kris mobilisera oss för ett djupare miljöarbete; särskilt inte när andra intressen som främjandet av lönearbetet, ökad och fortsatt överkonsumtion, ekonomisk vinning, konkurrens etc. tränger sig på (vilket är regeln snarare än undantaget). Möjligheterna eller nödvändigheten ligger i, tror jag, att i grunden och långsiktigt förändra själva vår livsstil. Det senare är dock betydligt enklare att säga (skriva) än att faktiskt genomföra.

 Ändå finns positiva tecken i tiden. Det finns rörelser och engagemang för mänskliga rättigheter, fred, värdiga sociala relationer osv. Det finns miljörörelser och en ökad medvetenhet om den globala uppvärmningen, överexploateringen av naturresurserna och förgiftningen av skog, mark och vatten. Det finns exempel på samlevnadsformer som kan visa på den väg som med Naess/Gandhi m.fl. är målet. Andligheten eller nyandligheten har dessutom fått något av en renässans både i form av nyväckt traditionell religiositet och New Age. Åtminstone utanför Sverige talas det även om framväxten av det post-sekulära samhället (jfr debatten mellan filosofen Habermas och kardinal Ratzinger, nuvarande Benedictus XVI).

 Man kan tänka sig åtminstone tre huvudmodeller av människa/naturförhållanden:

 1. Den mekanistiska och exploaterande
2. Den delvis insiktsfulla och vårdande men försiktiga
3. Den heliga och vördnadsfulla

 Man kan vidare tänka sig åtminstone tre grundhållningar eller attityder som hyser potentialen att omvandlas till konkreta handlingar till gagn eller men för det medmänskliga, naturen och människan/naturen (miljön i vid mening):

 1. Den naivt optimistiska eller, med von Wrights terminologi, vanmaktens optimism. D.v.s.: ”mer av samma”.

2.  Den provokativa pessimismen som samtids- och framtidskritik. D.v.s. ”mindre av samma och mer av annat”.

3. Den possibilistiska (Koskinen, ibid.) med en strävan att ”förena” kunskap och etik för att åstadkomma dialog och positiv förändring.

 Både vad beträffar vårt gängse förhållande till medmänniskan och naturen och vår grundläggande hållning till liv och framtid dominerar de två förstnämnda alternativen (alltså punkterna 1 resp. 1 eller 1:1): den mekanistiska exploateringen och den naiva optimismen. Samtidigt är den andra kombinationen (2:2) idag reell och – trots tillfälliga bakslag – under växande. Den tredje vägen (3:3) är emellertid ännu inte särskilt bred eller närvarande annat än möjligen bland vissa ”primitiva folk” och bland ekosofer. Målet bör då vara, menar jag, att etappvis fasa ut den första vägen (den alltså dominerande) och genom diskussion och praktisk politik försöka etablera den andra fullt ut och på allvar - för att slutligen försöka åstadkomma en förskjutning i riktning mot den tredje vägens grundläggning i ett mer allmänt problemmedvetande.

 Var stöten effektivast och först skall sättas in, och med vilka verktyg, är däremot mycket svårt att spekulera i. En tanke skulle ju kunna vara att bilda ”allianser” över nätet och genom inte bara ökad dialog utan också diapraxis (som redan nu förekommer bl.a. i Indien, Afrika och Israel/Palestina på freds-, miljö- och religionsområdena). Vidare finns skäl att – svårt men möjligt – på bredare basis föra fram och ut de former av relationistisk tänkande/kännande/handlande som på olika sätt förespråkas av våra kursförfattare: Merchants (och andras) kritik av avfeminiseringen och automatiserandet av människa/naturförhållandet, Bubers existentialfilosofiska handlingsimplikationer i kölvattnet av en mer utvecklad Jag-Det-relation, Hermodssons (och andras) försök att återupprätta/förändra det språk vi filtrerar våra uppfattningar och handlingsdispositioner igenom, Kvalöys, Fribergs och Naess landskaps- och lokalsamhällesförankring, Schumachers och von Wrights vetenskapskritik osv.

 En djupare natur/miljöidentifikation, som per definition skulle bidra till kraftigt förbättrat miljöengagemang, skulle också bli resultatet om vi förmådde att utvidga Protagoras homo mensura-sats (välvilligt tolkad som humanismens fundament) till en sats av typen ”naturen som alltings mått”. Låt oss meditera över vibrationstemat hos Hopiindianerna och moderna kvantfysiker. Låt oss inse, med jesutipatern Ignatius Jesudasan i Chennai, att kontemplation > identifikation > tro som ger en grund att stå på i vårt förhållande till både varandra som människor och till människan i naturen och naturen i oss. Det vi tror på har en stark tendens att bli sant till sina konsekvenser.

 Och igen: alla variabler och/eller förhållanden är reciproka. Det innebär exempelvis, att vår syn på människan, naturen och människan-och-naturen i sin tur påverkar vårt förståelserum i termer av traditioner, kulturer, religioner osv.

Carsten Palmer Schale

 

Litteratur

 Aristoteles: Om själen, Daidalos.1999.
Andersen, S: Som dig själv. Nya Doxa. 2007.
Buber, Martin: Jag och Du. Dualis. 1923.
Copleston, F: Aquinas. London, 1955.
Friberg, G (pdf-fil): Hopi-indiandenernas bild av universum.
Hans Rosings blog http://hansrosing.blogspot.com/2009/01/miljfilosofi-i-mnniskan-och-naturen.html) samt filosofihistorisk standardlitteratur.
Helmfrid, H: Natursyn och hållbarhet. 2006. http://goto.glocalnet.net/hillevihelmfrid/PDF/Natursyn_hallbarhet_kort.pdf
Hermele, K: Ekonomerna, tillväxten och miljön, Carlssons förlag, 3:e upplagan, 2000.
Hermodsson, E: Där världen blir till. Balder förlag. 2000.
Jesudasan, I: Gospels of Deconstructed Adamic Myth. Global Vision. 2009.
Klenell, Ingalena: Dialogen som möjlighet. 2006.
Koskinen, L: Tro på framtiden. Rabén Prisma. 1994.
Kumar,S (red): Alternativa synsätt på morgondagens samhälle. W & W 1981.
Kvalöy Saetereng. S: The Ash-lad. The classical figure of Norwegian ecophilosophy and ecopolitics. http://www.hint.no/~aaj/ask.pdf. 2005.
Kvalöy Saetereng. S: kursfil, särtryck från “Ikke bare si det men göre det! Universitetsförlaget/Alternativ Framtid 1992
Lasch, C: The Culture of Narcissism. Warner.1979.
Liedman, S-E: I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria. Bonnier Alba. 1999.
Light, A. & Rolston III, H (eds): Environmental Ethics. Blackwell. 2006.
Merchant, C: The Death of Nature. Harper Collins.1980.
Merchant, Carolyn: ”Naturens död” Symposion.1994.
Naess, Arne: The Deep Ecological Movement”, i Sessions, Georg, (red). 1995.
Naess, Arne: Livsfilosofi. Natur och kultur. 2000.
Schumacher, E.F:”Small Is Beautiful”. Blind & Briggs.1974.
Schumacher, E F: Vägledning för vilseförda. Pan. 2003.
von Wright, GH: Vetenskapen och förnuftet. Bonniers. 1986. 
von Wright, GH: Myten om framsteget. Bonniers.1993.
von Wright, GH: Att förstå sin samtid. Bonniers.1994.
Understreckare i Svenska Dagbladet d. 18/6 2009: Habermas tror mer på religionen än på Gud.

 

 

 

 

 


 


 


 


 


 

Ur arkivet

view_module reorder

Omläsning kopplad till ultrakonservativa ord

Ezra Pound får oss att tänka på Cantos, inspärrad i bur i Pisa, T.S. Eliot, Italien, missat Nobelpris i litteratur, kinesisk lyrik, politisk radiopropaganda, okuvlig fascism, James Joyce och så ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 12 maj, 2013

Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Sofia Albertina och andra kyrkoledare

Hösten 2009 har Sverige fått två nya biskopar som är kvinnor. Det är Eva Brunne i Stockholm och Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift. Den svenska prinsessan Sofia Albertina var ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om religionen | 08 december, 2009

Tankar kring Maria Wine och Artur Lundkvist (Korsväg II)

”Jag färdas och jag färdas inte, i minnet färdas jag där allt är sig likt och allt är sig olikt, det är en spegel av vatten som ådras, rynkas, döljer ...

Av: Göran Af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 27 maj, 2014

Sri Aurobindo

Indisk renässans jagar undan såväl skallmätare i Lappland som sociala ingenjörer

Allt som lever har sitt eget existensberättigande, sin egen rättmätiga livskamp.

Av: Anna-Karin Svedberg | Kulturreportage | 28 december, 2015

Goya. Häxor. Foto: Sparkit

Förföljelsen och dödandet av häxor och shamaner

Nina Michael om häxors trosföreställningar, svenska häxprocesser och dödsstraff.

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 02 april, 2015

Andlig fattigdom i en rik värld

Människan är det enda djur som har tråkigt  (Erich Fromm) Den tysk-amerikanska psykoanalytikern, sociologen och filosofen Erich Fromm (1900-1980) har i sin moderna klassiker Att ha eller att vara? (2006) beskrivit ...

Av: Nina Michael | Essäer | 01 oktober, 2013

Premisser för en epistemologisk perversion

Filmen ”The Matrix” kom 1999 och har sedan dess skördat många beundrare. Men hur många är det som reflekterar över filmens mer subtila innehåll, vad the Matrix egentligen representerar och ...

Av: Hugo Kuhlin | Essäer om film | 20 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.