Maria och Elisabets möte i Helga Trefaldighets kyrka

På Mariakorets östvägg i Helga Trefalighets kyrka finns en märklig bild. Två kvinnor står under bar himmel och känner på varandras magar. Albertus Pictor har målat dem som två nära ...

Av: Mikael Mogren | 18 december, 2008
Kulturreportage

Livets långfredagar

Är det något speciellt med långfredagar? I många länder, särskilt i Nordeuropa, är gudstjänsterna på långfredagen bland årets mest besökta. I gamla Östtyskland försökte kommunistledarna utrota långfredagen ur befolkningens medvetande ...

Av: Mikael Mogren | 22 april, 2011
Essäer om religionen

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | 06 juni, 2011
Utopiska geografier

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | 11 januari, 2017
Utopiska geografier

Ögonblicket mellan livet och döden



altAtt stiga in i döden med berått mod äger både för och nackdelar. Att för egen hand avsluta sin tillvaro innebär att man inte kan uppleva konsekvenserna av sin handling. Han tänkte på detta och insåg att här förelåg en iögonfallande inkonsekvens om handlingen syftade till att ge respons. Om själva avdagatagandet var ett rop på hjälp. Oberoende av vilka svar och vilken sorts reaktioner handlingen kunde tänkas generera så fick man inte någon möjlighet att ta del av dem. Detta var en motsägelse i en självmördares resonemang. Om man nu förutsatte att denne tog sitt liv på grund av att han ville ha respons på det faktum att han överhuvudtaget existerade. Att han ville bli sedd i sitt elände. Att folk skulle få upp ögonen för hans outgrundligt hopplösa tillvaro. Att inga utvägar fanns för honom åt något håll annat än att lämna denna värld.

När han tänkte på sig själv insåg han att hans liv ägde inte någon konsistens överhuvudtaget. Det fanns bara skrotvärdet kvar. Hans skröpliga kropp, hans eländiga minnen och hans sorg och ångest var outhärdiga storheter. Att bära den gamla omhuldade sorgen som var solkig och nedkladdad av ångesten och detta i denna skröpliga kropp utgjorde en skamlig och rent av tröttsam historia.

Han ville säkert ta sig själv av daga och på detta sätt understryka eländigheten i sitt vara om han bara resonerade kring dessa praktiska skäl. Det hade räckt gott och väl. Och om han drev frågan till sin spets skulle han kunna säga att om handlingen nådde ett tillfredsställande resultat skulle han inte få uppleva det då han ju var bortom all existens efter dödens inträde. Om han nu egentligen var det. Där fanns ju alla dessa teorier om ett liv efter döden. Diverse religioner och andra livsåskådningar hade tagit på entreprenad att förutskicka och försäkra de stackars arma själarna på jorden om en existens som ofta beskrevs som vida högre och mer kvalitetssäkrad än den eländiga och enehanda existensen här på jorden. Men han tänkte sig inte det hela så. Frågan om existens bortom döden intresserade honom inte. Inte heller att få någon form av respons. Han hade en annan inriktning på sitt frånfälle. Han hade en mer personlig syn på döden. Döden var inte något Francis Bacon, «Figure at a Washbasin» som fanns efter själva frånfället utan döden var de exakta ögonblick som passerade just mellan livet och döden. Ingen sorg eller eftertankes kranka blekhet var inblandad. Endast en skarpt glänsande eufori i att uppleva den exakta skärningspunkten mellan liv och död. Han var ute efter att uppleva saligheten just i dödsögonblicket. Att han skulle få känna de där få sekunderna av himmelsk extas när han steg över den heliga tröskeln och förpassade sig över gränsen. Just när han genom sin handling försatte kropp och själ i detta mellantillstånd som kunde vara i några nanoögonblick på sin höjd enligt hans tolkningar och beräkningar.

Han ägnade sig i dagar åt att söka regissera sin egen död. Att försöka iscensätta den rent intellektuellt. Vad det hela skulle innebära och vad dödsögonblicket innebar rent existentiellt och också skulla kunna ge honom av värde.  Att han analyserade och rent av dissekerade dödsögonblicket. Hur det kunde se ut. Explosionen när kroppen träffades av den våldsamma kraften. Hur länge hinner han tänka? Han var inte nöjd med vad han kommit fram till så långt utan tänkte vidare i dagar och veckor och strosade runt i parker och funderade över hur han kunde bemästra dödsögonblicket så att han erhöll kontroll. Han trodde naturligtvis inte på någon fysisk kontroll utan en intellektuell upplevelse där han förstod i vilka sekvenser döden inträdde. Och han kanske skulle definiera dödsögonblicket genom att börja förhålla sig initialt redan strax innan själva dödshandlingen? Om han så att säga rent intellektuellt mäter upp själva uppfarten. Den avslutande transportsträckan. Om han ställde sig vid tunnelbanetågets perrong och funderade på hur det skulle kännas när det kraftfulla tågsättet tog tag i honom och kastade honom ned mot banvallen och krossade hans huvud och ben och malde kroppen till köttslamsor. Han ville nå kontroll där. Också i tanken. Kanske fungerade det inte på annat sätt än att han just när han tänkte sig att starta handlingen genom ett enkelt hopp rakt ut framför tåget höll upp med handlingen och avstod och begav sig hem. Var det kanske ett sätt att erhålla kontroll och känna av dödsögonblicket? Att få instrument för analys. Han tänkte sig här vara på rätt spår. Om han kunde suggerera sig själv så övertygande att han blev inriktad på att han skulle hoppa ned framför tåget och att han då av ren viljekraft hejdade sig och på så sätt vände ödets gång. Det kunde vara en lösning. Han ägnade dagarna åt att läsa dödsannonser och gå igenom reportage om groteska olyckor där hemska scener utspelade sig och där folk berättade i upprörda ordalag om hur den ena personen undgick döden med blotta förskräckelsen medan den andra av en irrationell tillfällighet blev den som omkom. Han trodde sig ha funnit essensen och lösningen på vad han letade efter. Han skulle manövrera med döden. Det var inte någon annan han ämnade lura eller spela roulette med utan bara sig själv. Sitt eget sinne. Sin själ. Och döden förstås. Och detta skulle pågå i dagar och kanske veckor och han skulle till slut vara så van vid dödsögonblicket eller momenten strax innan att själva handlingen, att framkalla döden genom det avgörande hoppet, skulle framstå som banal och enkel att utföra utan känslostörningar.

Francis Bacon, «Oedipus and the Sphinx after Ingres» Dagen var inne för det första försöket och han klädde sig enkelt och praktiskt och tänkte på att han kanske kunde göra slag i saken redan denna första gång och då måste han ha rena underkläder då han säkerligen skulle obduceras. Genast insåg han det idiotiska i sin tanke då hans kropp säkerligen skulle krossas och endast bestå av en blodig massa köttslamsor och krossade ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han begav sig ned till tunnelbanan och ställde sig vid spåren där han tänkte sig att det första försöket skulle ske. Han stod nära spåren med de svarta skornas spetsar just vid cementkanten. Han kände hur det pirrade i hela kroppen. Han hade sett till att han var nykter så att varje fiber i hans kropp skulle uppleva hela det inbjudande scenariot. Vågor av en sorts underlig upphetsning sköljde över honom inombords nästan som lust. Han upplevde sig som avklarnad och redo.

Han hade också tänk på hur han skulle hantera sin släktingar. När han nu ämnade hoppa hade detta beslut föregåtts av diverse förberedelser. Han hade två syskon med familjer och en sjuk mor som låg på hemmet. Han ville ju inte bli kvar i denna tillvaro. Men han hade ordnat upp det hela på ett bra sätt.  Han hade avslutat sina konton, ringt de närstående och lyssnat på deras vardagsbestyr för att på så sätt fått höra dem i levande livet och inordna dem i sina mentala förberedelser. Allt skulle vara på sin plats. Det var en ordnad reträtt. Han hade också försökt tala med Gud. Gud talade inte direkt till honom. Gud talade egentligen aldrig till honom. Han var inte religiös men vid ett sådant exklusivt tillfälle i sitt liv antog han att det var nödvändigt att söka kontakt. Men Gud gav inte ens några enklare tecken. Han avundades de som erhöll exklusiva tecken och budskap i diverse former och under skilda och ofta spektakulära dagsbetingelser. Han kände sig ändå vara nära Gud i sina tankar. Han var inte religiös men ändå en grubblare. Hans omgivning hade alltid hetsat upp sig apropå hans ständiga ifrågasättande och åsiktsbyten och eviga propåer om det fanns eller inte fanns någon Gud.

Francis Bacon, «Two figures with a monkey» Varför talade aldrig Gud till honom? Hade han syndat på något outgrundligt sätt som han inte förstod sig på? Hade han inte uppmärksammat den allsmäktiges tecken? Eller förstod han inte att det är just det som är tecknet? Att han där uppe påvisar tomheten? Att han visar på den strävan som måste till. Och att detta med att få nåden är att vänta, att existera i sin bestämning oavbrutet utan frågor. Att acceptera sitt öde utan att kräva sitt.

Men nu kände han att han hade försatt sig i en privilegierad situation. Han bestämde över sitt öde. Han var genom tankekraft härskare i eget rike. Och att detta var Guds hemlighet med existensen. Så tänkte han nu. 'Du äger ditt eget rike' mumlade han inom sig. Att saligheten tiger still liksom hälsan sägs göra. Att han helt enkelt bara behöver vara och verka i sina omständigheter och inte pocka på svar eller ens ställa frågor. Nu hade han skådat Gud. Att tomheten i hans liv bestod i att han själv härskade över sitt liv. Att han själv skapade sitt liv. Att han själv var en skapare. Självskaparen.

Det var en ny och euforisk insikt som nästan krävde några dagars kontemplation innan han iscensatte sin plan. I det ögonblicket kom tåget in på perrongen och han kände en kraftig knuff i ryggen och föll ut mitt framför det väldiga tåget.

Benny Holmberg

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

De biologiska föräldrarna. Mötet.

Jag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 01 december, 2014

Emmakrönika XXX Sista krönika?

efter natts funderingar, inte trollbunden, tror jag mig insett att det aldrig blir något emellan oss mer mera, att det verkligen är det du vill och avgjort för gott för ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 30 oktober, 2009

Fru Gregorius egen berättelse

Hjalmar Söderberg skrev sin mästerliga kortroman "Doktor Glas" år 1905. Nästan hundra år senare skrev Bengt Ohlsson "Gregorius" med utgångspunkt i Hjalmar Söderbergs bok. Bengt Ohlsson belönades med Augustpriset samma ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2009

Formale og materielle verdier

En filosofisk framstilling av verdibegrepet med henblikk på dets formale og materielle aspekt. Max Scheler (1874-1928). En av de filosofer som var opptatt av en filosofisk motivert framstilling av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 03 januari, 2011

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | Essäer om film | 17 mars, 2014

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten

Zigge Holmgren: En nyrenässans för porträttkonsten Porträttkonsten har som uttryck under lång tid varit förbundet med titlar, hedrande utmärkelser och som minnesbilder av avlidna personligheter. Men i dag kan vem som ...

Av: Emma Olsson | Bildreportage | 06 oktober, 2006

Medeltidsveckan XXX Del 2

Att Medeltidsveckan är en vecka som både inspirerar och informerar är en sak som Fornsalen (Gotlands Museum) har tagit fasta på. De anordnar flera väldigt intressanta och givande föreläsningar under ...

Av: Jessika Ahlström och Alexander Sanchez | Kulturreportage | 20 augusti, 2013

Suvi Sárá Aina Ann. En sann berättelse om exotisering av människor från andra…

”Suvi Sárá Aina Ann” var den första lappkvinna 1) som exporterades till olika europeiska länder för att ställas ut som exotisk sevärdhet i museer och djurparker. Hon kom år 1580 på ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 19 februari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.