En tyrann i tiden – Re Orso på Opera Comique

Det finns många sätt att börja en opera på. Det behöver inte vara med ouvertyren, även om det är det vanligaste. Ouvertyren kan man dessutom lägga i slutet av operan ...

Av: Ulf Stenberg | 26 maj, 2012
Kulturreportage

Depraverte livsstiler

Forord Finnes det ‘depraverte’ livsstiler? Ja, det gjør det. Dette trenger å bli forklart. I tidligere samfunnskulturer var spørsmålet om livets mening og formål en selvsagt ting. René Descartes (1596 – ...

Av: Thor Olav Olsen | 27 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Utbrytarkungens knep

Idag är den 21 augusti. Det här året inföll den 21 augusti på en söndag, vilket betydde att den 21 augusti var en kristen helg, nämligen trettonde söndagen efter trefaldighet, och ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 augusti, 2016
Gästkrönikör

Watson and the Shark (1778) av John Singleton Copley

En död haj är inte konst

Konsthistorien svämmar inte direkt över av hajmotiv. Men de finns, och då med en ganska dramatisk, symbolisk innebörd. I populärkulturens blockbusterfilmer har hajen spelat en tydlig roll, men bilden av ...

Av: Mathias Jansson | 28 februari, 2015
Essäer om konst

Ögonblicket mellan livet och döden



altAtt stiga in i döden med berått mod äger både för och nackdelar. Att för egen hand avsluta sin tillvaro innebär att man inte kan uppleva konsekvenserna av sin handling. Han tänkte på detta och insåg att här förelåg en iögonfallande inkonsekvens om handlingen syftade till att ge respons. Om själva avdagatagandet var ett rop på hjälp. Oberoende av vilka svar och vilken sorts reaktioner handlingen kunde tänkas generera så fick man inte någon möjlighet att ta del av dem. Detta var en motsägelse i en självmördares resonemang. Om man nu förutsatte att denne tog sitt liv på grund av att han ville ha respons på det faktum att han överhuvudtaget existerade. Att han ville bli sedd i sitt elände. Att folk skulle få upp ögonen för hans outgrundligt hopplösa tillvaro. Att inga utvägar fanns för honom åt något håll annat än att lämna denna värld.

När han tänkte på sig själv insåg han att hans liv ägde inte någon konsistens överhuvudtaget. Det fanns bara skrotvärdet kvar. Hans skröpliga kropp, hans eländiga minnen och hans sorg och ångest var outhärdiga storheter. Att bära den gamla omhuldade sorgen som var solkig och nedkladdad av ångesten och detta i denna skröpliga kropp utgjorde en skamlig och rent av tröttsam historia.

Han ville säkert ta sig själv av daga och på detta sätt understryka eländigheten i sitt vara om han bara resonerade kring dessa praktiska skäl. Det hade räckt gott och väl. Och om han drev frågan till sin spets skulle han kunna säga att om handlingen nådde ett tillfredsställande resultat skulle han inte få uppleva det då han ju var bortom all existens efter dödens inträde. Om han nu egentligen var det. Där fanns ju alla dessa teorier om ett liv efter döden. Diverse religioner och andra livsåskådningar hade tagit på entreprenad att förutskicka och försäkra de stackars arma själarna på jorden om en existens som ofta beskrevs som vida högre och mer kvalitetssäkrad än den eländiga och enehanda existensen här på jorden. Men han tänkte sig inte det hela så. Frågan om existens bortom döden intresserade honom inte. Inte heller att få någon form av respons. Han hade en annan inriktning på sitt frånfälle. Han hade en mer personlig syn på döden. Döden var inte något Francis Bacon, «Figure at a Washbasin» som fanns efter själva frånfället utan döden var de exakta ögonblick som passerade just mellan livet och döden. Ingen sorg eller eftertankes kranka blekhet var inblandad. Endast en skarpt glänsande eufori i att uppleva den exakta skärningspunkten mellan liv och död. Han var ute efter att uppleva saligheten just i dödsögonblicket. Att han skulle få känna de där få sekunderna av himmelsk extas när han steg över den heliga tröskeln och förpassade sig över gränsen. Just när han genom sin handling försatte kropp och själ i detta mellantillstånd som kunde vara i några nanoögonblick på sin höjd enligt hans tolkningar och beräkningar.

Han ägnade sig i dagar åt att söka regissera sin egen död. Att försöka iscensätta den rent intellektuellt. Vad det hela skulle innebära och vad dödsögonblicket innebar rent existentiellt och också skulla kunna ge honom av värde.  Att han analyserade och rent av dissekerade dödsögonblicket. Hur det kunde se ut. Explosionen när kroppen träffades av den våldsamma kraften. Hur länge hinner han tänka? Han var inte nöjd med vad han kommit fram till så långt utan tänkte vidare i dagar och veckor och strosade runt i parker och funderade över hur han kunde bemästra dödsögonblicket så att han erhöll kontroll. Han trodde naturligtvis inte på någon fysisk kontroll utan en intellektuell upplevelse där han förstod i vilka sekvenser döden inträdde. Och han kanske skulle definiera dödsögonblicket genom att börja förhålla sig initialt redan strax innan själva dödshandlingen? Om han så att säga rent intellektuellt mäter upp själva uppfarten. Den avslutande transportsträckan. Om han ställde sig vid tunnelbanetågets perrong och funderade på hur det skulle kännas när det kraftfulla tågsättet tog tag i honom och kastade honom ned mot banvallen och krossade hans huvud och ben och malde kroppen till köttslamsor. Han ville nå kontroll där. Också i tanken. Kanske fungerade det inte på annat sätt än att han just när han tänkte sig att starta handlingen genom ett enkelt hopp rakt ut framför tåget höll upp med handlingen och avstod och begav sig hem. Var det kanske ett sätt att erhålla kontroll och känna av dödsögonblicket? Att få instrument för analys. Han tänkte sig här vara på rätt spår. Om han kunde suggerera sig själv så övertygande att han blev inriktad på att han skulle hoppa ned framför tåget och att han då av ren viljekraft hejdade sig och på så sätt vände ödets gång. Det kunde vara en lösning. Han ägnade dagarna åt att läsa dödsannonser och gå igenom reportage om groteska olyckor där hemska scener utspelade sig och där folk berättade i upprörda ordalag om hur den ena personen undgick döden med blotta förskräckelsen medan den andra av en irrationell tillfällighet blev den som omkom. Han trodde sig ha funnit essensen och lösningen på vad han letade efter. Han skulle manövrera med döden. Det var inte någon annan han ämnade lura eller spela roulette med utan bara sig själv. Sitt eget sinne. Sin själ. Och döden förstås. Och detta skulle pågå i dagar och kanske veckor och han skulle till slut vara så van vid dödsögonblicket eller momenten strax innan att själva handlingen, att framkalla döden genom det avgörande hoppet, skulle framstå som banal och enkel att utföra utan känslostörningar.

Francis Bacon, «Oedipus and the Sphinx after Ingres» Dagen var inne för det första försöket och han klädde sig enkelt och praktiskt och tänkte på att han kanske kunde göra slag i saken redan denna första gång och då måste han ha rena underkläder då han säkerligen skulle obduceras. Genast insåg han det idiotiska i sin tanke då hans kropp säkerligen skulle krossas och endast bestå av en blodig massa köttslamsor och krossade ben.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han begav sig ned till tunnelbanan och ställde sig vid spåren där han tänkte sig att det första försöket skulle ske. Han stod nära spåren med de svarta skornas spetsar just vid cementkanten. Han kände hur det pirrade i hela kroppen. Han hade sett till att han var nykter så att varje fiber i hans kropp skulle uppleva hela det inbjudande scenariot. Vågor av en sorts underlig upphetsning sköljde över honom inombords nästan som lust. Han upplevde sig som avklarnad och redo.

Han hade också tänk på hur han skulle hantera sin släktingar. När han nu ämnade hoppa hade detta beslut föregåtts av diverse förberedelser. Han hade två syskon med familjer och en sjuk mor som låg på hemmet. Han ville ju inte bli kvar i denna tillvaro. Men han hade ordnat upp det hela på ett bra sätt.  Han hade avslutat sina konton, ringt de närstående och lyssnat på deras vardagsbestyr för att på så sätt fått höra dem i levande livet och inordna dem i sina mentala förberedelser. Allt skulle vara på sin plats. Det var en ordnad reträtt. Han hade också försökt tala med Gud. Gud talade inte direkt till honom. Gud talade egentligen aldrig till honom. Han var inte religiös men vid ett sådant exklusivt tillfälle i sitt liv antog han att det var nödvändigt att söka kontakt. Men Gud gav inte ens några enklare tecken. Han avundades de som erhöll exklusiva tecken och budskap i diverse former och under skilda och ofta spektakulära dagsbetingelser. Han kände sig ändå vara nära Gud i sina tankar. Han var inte religiös men ändå en grubblare. Hans omgivning hade alltid hetsat upp sig apropå hans ständiga ifrågasättande och åsiktsbyten och eviga propåer om det fanns eller inte fanns någon Gud.

Francis Bacon, «Two figures with a monkey» Varför talade aldrig Gud till honom? Hade han syndat på något outgrundligt sätt som han inte förstod sig på? Hade han inte uppmärksammat den allsmäktiges tecken? Eller förstod han inte att det är just det som är tecknet? Att han där uppe påvisar tomheten? Att han visar på den strävan som måste till. Och att detta med att få nåden är att vänta, att existera i sin bestämning oavbrutet utan frågor. Att acceptera sitt öde utan att kräva sitt.

Men nu kände han att han hade försatt sig i en privilegierad situation. Han bestämde över sitt öde. Han var genom tankekraft härskare i eget rike. Och att detta var Guds hemlighet med existensen. Så tänkte han nu. 'Du äger ditt eget rike' mumlade han inom sig. Att saligheten tiger still liksom hälsan sägs göra. Att han helt enkelt bara behöver vara och verka i sina omständigheter och inte pocka på svar eller ens ställa frågor. Nu hade han skådat Gud. Att tomheten i hans liv bestod i att han själv härskade över sitt liv. Att han själv skapade sitt liv. Att han själv var en skapare. Självskaparen.

Det var en ny och euforisk insikt som nästan krävde några dagars kontemplation innan han iscensatte sin plan. I det ögonblicket kom tåget in på perrongen och han kände en kraftig knuff i ryggen och föll ut mitt framför det väldiga tåget.

Benny Holmberg

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Inte bara Olivetti

Plockade fram retroskrivmaskinen jag fick. Gjorde lyxservice på den. När frigjort tangenterna från det tilltrasslade skrivmaskinsbandet bland dem, häpnadsväckande nog, tangenterna fungerade nog fint, men vagnen gick aldrig framåt. Sökte och sökte om ...

Av: Stefan Hammarén | Gästkrönikör | 17 december, 2014

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 maj, 2013

Larry David – ett komiskt geni

Larry David. Foto: clapcowardsAtt skriva recensioner är något jag alltid har dragit mig för. Det är inte utan att det känns något förmätet att jag som utomstående betraktare ska ...

Av: Ted Logardt | Scenkonstens porträtt | 09 oktober, 2008

Dr Moreau: Dr. Moreau, skivmastrare, har fått en ny djävulsk idé

Ett musikår under protest – 2014 tillbakaspolat

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med 2014. Inte för att problemet är så stort längre eftersom året snart är slut. Men medan det pågick som värst var ...

Av: Peter Sjöblom | Essäer om musik | 31 december, 2014

Bo Carpelan: vemodets poet, inte förtvivlans

När Björn Håkanson recenserade Bo Carpelans diktsamling Den svala dagen från 1961, hade Carpelan avslöjat att han där för första gången tyckt sig nå fram till ett verkligt eget uttryck och varit ...

Av: Tomas Löthman | Litteraturens porträtt | 18 november, 2011

Bättre Förr  foto Thomas Wihlman

Den fåfänga jakten på service

Kanske är du som jag, beställer ibland böcker, skivor eller något annat från utlandet, sådant som inte lagerförs i Sverige. Detta är inte alltid en enkel procedur. Som att ha ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 16 juli, 2016

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Ulf lundell som rockmusiker  Foto betasjufem

Om Ulf Lundell

Visst är det överraskande: författaren Ulf Lundell, en av få författare som fortsatt att skriva böcker på en gammaldags skrivmaskin, nu gett sig ut i cybervärlden och börjar blogga. Han ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 17 november, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.