Thomas Eakins The Agnew Clinic  1889

Dr. Agnews bröstoperation och andra cancerogena konstverk

All cancer är inte rosa, även om det kan verka så i oktober då det arrangeras stora insamlingar och galor för att uppmärksamma bröstcancer. Hela oktober förvandlas till en rosa ...

Av: Mathias Jansson | 26 oktober, 2016
Essäer om konst

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 mars, 2014
Gästkrönikör

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid Conrad Haas var en renässansman på 1500-talet, som utförde märkliga raketexperiment. Han uppfann både flerstegsraketer och "flygande hus" utanför staden Sibiu (Hermannnstadt) i Rumänien ...

Av: Bertil Falk | 18 februari, 2010
Essäer

Från Oidipus till Afghanistan via Hollywood. Intervju med Susanne Bier

Susanne Bier behöver ingen presentation. Filmälskare i hela välden är belåtna med hennes filmer. Hon har skrivit in sitt namn bland de stora nordiska filmskaparna tillsammans med Carl Theodor Dreyer ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 12 oktober, 2010
Filmens porträtt

Från tablåspel till kyrkodrama



altFöljande är en genomgång av Olov Hartmans dramatiska arbeten. Det ger en bild av en ovanlig litterär utveckling och av det moderna, kyrkospelets framväxt. Den kritiska udden i granskningen förstör inte helhetsbilden av den karaktäristik som författaren själv ger av Hartman:

»ganska enastående inom nutida, ja, även tidigare svensk dramatisk litteratur».

 ". . . varje ny fas i kyrkospelets utveckling
 avspeglar en teologisk och litterär debatt.

 (Olov Hartman)

 

                                                           I

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 Att följa en stjärna (1945)

En inventering av Olov Hartmans dramatik måste ta sin början med det år 1945 på Diakonistyrelsens förlag utgivna julspelet Att följa en stjärna. Detta julspel, som ur­sprungligen skrevs för att framföras av elever vid Söringe folkhögskola, där Hartman dåförtiden var lärare, tål naturligtvis - lika litet som t. ex. Erik Lindegrens Posthum ungdom (1935) tål att jämföras med samma författares Sviter (1947) - ingen jämförelse med de senare alstren, men det är märkligt att se hur pass mycket i detta julspel, som senare har kommit att gå igen, eller kanske snarare i fullt måtto förverkligas, i såväl Hartmans teoretiska formuleringar kring sin kyrkospelstanke, som i själva kyrkospelen.

Här finns fröet till en liturgi. Här finns en kör. Här finns en ansats till inläsning av samtida aktualiteter i de texter - främst julevangeliet - som legat till grund för spelet. Så har t. ex. gatusoparen Ruben och gårdskarlen vid Betlehems hotell, Laban, fått föl­jande rader på sin gemensamma lott:

Sopa, sopa patriot,
under tandagnissel
herrefolkets vapenskrot.
Sopa, sopa
sönderbrutna gissel.

Efter det tyska sammanbrottet 1945, varvid herrefolksdrömmens likbeströdda matta fullständigt slets bort under fötterna på de tyska ledarna, var dessa rader ytterst aktu­ella. Här förekommer även Kristus, men så sparsamt, att det endast är i den allra sista scenen, som han uppträder vid sidan av Maria under hemfärden från Egypten. Och när han talar - två repliker omedelbart före den sista kören - så är han, vilket är symp­tomatiskt, inte inne på scenen. Sedermera har man ju inom kyrkospelsrörelsen fullständigt tagit" avstånd från spel av typ Ober-Ammergau, såsom icke lämpliga som förebilder för liturgisk dramatik. I dessa skådespel profaneras Kristusgestalten genom att framställas av skådespelare, har man menat. Hartmans återhållsamma utnyttjande av Kristusbarnet i Att följa en stjärna tyder på att han redan år 1945 var tveksam på denna punkt och säkert också delvis medveten om profaneringsfrågan.

Skulptören och bildkonstnären Arne Julius Jones illustrerade flera av Olov Hartmans böcker. Men Arne Julius Jones är närvarande i många svenska städer med sina mystiska och kosmiska strukturer. Det är således en mängd i Hartmans senare dramatik integrerande faktorer, som redan i detta lilla enkla tablåspel finns antydda. Dock! Det viktigaste saknas: inriktningen mot altaret! Detta är skådespel, icke ett liturgiskt spel, icke ett kyrkospel.

Litterärt sett är spelet dels föga märkligt, dels mycket ojämnt till sin kvalitet. Rim­men i versen låter ofta något långsökta. Det förekommer att ord rimmar på sig själva och att ord inte rimmar alls (äoner-troner). Jesu två repliker är i värsta daltstil. De återges här i sitt sammanhang:

 Maria:    Kom hit till mor!
Jehu:  Han stack sig på törnen   för denna fattiga örnens skull.
Jesus: (klar gossröst)  Men mor - jag tog honom bort från örnen!
Jehu:   Av örnar och våld är världen full,  man kan inte för alla sparvar små ömma.
Sakarias: Den pojken, den kan ni nog aldrig gömma. Och törnen växer det var man bor.
Jesus:  Jag skall rädda flera, när jag blir stor.

 Rent komiskt är följande replikskifte mellan Josef och Maria:

Maria: Kan du fatta att en riktig   människa är född åt världen.
Josef:   Den är ond Maria!
Maria:   Är den?

Vem är ond? Människan som är född, dvs. Kristusbarnet, eller är det måhända världen som är ond? Det är naturligtvis världen som är ond, men som synes finns en stillsam av syntaxen betingad syftningsglidning. Marias idiotiska fråga gör inte saken bättre. Nej, något litterärt mästerverk är Att följa en stjärna inte, men det är inledningen till Hartmans författarskap, och har därför ett visst intresse vid studiet av kyrkospelets utveckling. Till det allra bästa i stycket hör emellertid scenen med Herodes på döds­bädden, som för all del inte är märkvärdig på något sätt, men som i alla fall inte direkt kan avfärdas som dålig. En och annan replik visar också fram mot den Hartman som sedermera skulle komma. Det är exempelvis väldigt hartmanskt av Hartman att låta Herodes' poliser kalla betlehemsstjärnan  "landsförrädisk".

Den heliga staden (1953)

Det dröjde nu åtta år tills Hartman återigen gav sig spelförfattandet i våld. Det var året 1953 som Den heliga staden förelåg i tryck på Rabén och Sjögren/Tidningen VI:s för­lag. Bland Hartmans fem hitintills i bokform publicerade opus intar Den heliga staden en särställning. Icke så att stycket skulle höja sig över de andra hartmanska skapelserna. Men det är det enda av hans arbeten, som inte har baserats på en biblisk berättelse.

Hand­lingen utspelar sig i Olov Skötkonungs Sigtuna, eller, som det heter i dramat, i Guds Sigtuna (efter det på de i Sigtuna av Olov Skötkonung präglade mynten påförda mottot SI DEI, vilket uttytts som Situne Dei), och vad som framställs är brytningen mellan kris­tendomen och den hedniska odinskulten.

Att Hartman valde odinskulten som motpol till kristendomen och som dess värste fiende, är icke så underligt. Den förskräcklige, enögde Odin med sina korpar, sin svekfullhet, sin runvisdom, sina sejdkonor och allt annat gör honom till en utmärkt djävul. I verkligheten var det framför allt Tor som bjöd kristen­domen spetsen, vilket inte minst isländska skalders lovprisningar av dunderguden på dånande drottkvätt vid denna tid bär vittnesbörd om. Torshammaren blev symbolen med vilken hedningarna mötte korset.

Personerna i Den heliga staden är alltså tagna ur den svenska historien, men ett bib­liskt motiv, som dock aldrig får överhanden, utan ligger och molar lite i skymundan, finns dock inflätat till identitet med sigtunamotivet. Det är, som spelets titel antyder, motivet om den heliga staden, ett nytt Jerusalem.

 Det är emellertid i Den heliga staden fortfarande icke frågan om ett liturgiskt drama, men ej heller är det frågan om någon berättelse i tablåer. Den heliga staden är ett drama rätt och slätt, och dessutom ett ganska bra drama. Det speciellt hartmanska har här kru­pit fram och avtecknar sig skarpt i de rappt korthuggna replikskiften, som för handlingen framåt utan några döda punkter:

Krympling: Jo, vi trodde vi skulle få lite mat här.
Olov: Då trodde ni fel.
Han med hostan: Men det var hit vi skulle komma.
Olov: Här finns inga matrester.
Trashank: Det gör ingenting, vi äter vanlig mat också.
Olov: Är det ett sätt att svara en kung?
Torgny: Det tänkte jag just fråga.
Han med hostan: Ursäkta oss, men vi är faktiskt bjudna.
Olov: Vad säger du, karl?
Torgny: Jag kommer att tänka på hovet i Miklagård.
Olov: Såå, förekom sådana bjudningar där?
Torgny: Nej, men ett luktvatten som skulle ha gjort dem uthärdliga.

Som synes så saknas här varken snabba replikskiften eller humor. Det har blivit sting i Hartmans penna.

Den heliga staden är skrivet för att spelas i Sigtunastiftelsens friluftskyrka. Huruvida det avgörande för valet av spelplats har varit att friluftskyrkan har ett altare, eller det helt enkelt har varit så att Hartman ansett den öppna platsen vara en lämplig "lokal", kan vara svårt att avgöra.

Men då ju dramat icke är ett liturgiskt drama - men väl ett drama med liturgiska inslag - är det inte alls omöjligt att det sistnämnda är fallet, och att själva idéen med inriktningen mot altaret, som sedermera har blivit så avgörande för Hartman, helt enkelt föddes ur det faktum att spelplatsen hade ett altare.

Här finns f. ö. också en liturg. Biskop Turgot inleder antifonen från altaret, och Tidegärden gör sitt intåg i Hartmans dramer för att stanna där. Men den liturgi det är frågan om gör snarare intrycket av att vara en liturgi avsedd för teatern, en liturgi att spelas och beskådas, än en kyrkospelets liturgi avsedd för var och en att deltaga i.

Körbehandlingen i Den heliga staden visar för övrigt hur pass mycket Hartman ut­vecklat sig under de åtta år, som ligger mellan Att följa en stjärna, och Den heliga staden. Den omogna, stavelseräknade versen i Att följa en stjärna har i Den heliga, staden fått ge vika för en fri vers som lätt och ledigt låter anpassa sig efter vad författaren vill ha sagt. Hartman har lärt sig att ge sin vers form efter innehållet.

Det är ganska märkligt att en man som ger ut sitt första skådespel vid 39 års ålder vid 47 års ålder kommer med ett drama, som företer en så påfallande utveckling, som Den heliga staden gör. Och ändå stannade det inte vid Den heliga staden. Det dramat var bara avstampen.

                                                     II

altProfet och timmerman (1954)

När Hartman 1954 nedkom på bokdiskarna och i landets kyrkor med Prof et och timmer­man, hade ett nytt skede inträtt i hans dramatiska författarskap. Från scenens tiljor i Att följa en stjärna via stentrappan nedanför altaret i Sigstunastiftelsens friluftskyrka var steget inte långt in i själva kyrkan. Det var det steget som Hartman tog med Profet och timmerman.

Tablåspelet hade blivit drama och dramat blev kyrkospel. Det medeltida mysteriespelet, som förlorade altaret och spatserade omkring med uttunnad liturgi rin­nande i ådrorna, återfår plötsligt sitt altare och tillförs genom en ordentlig transfusion ny frisk liturgi. Utvecklingen vrids tillbaka - och framåt!

I essayn Kyrkospelets dilemma i samlingen Jordiska, ting (1956) skriver Hartnian: ».. . problemet är just hur kyrkospelsrörelsen skall undgå det medeltida mysteriespelets öde att så småningom mista sitt altare». Hartman är således medveten om denna fara, t.o.m. så pass medveten att han, sedan han väl återbördat altaret till kyrkospelet, vidtar åtgärder för att det ska få stanna kvar och inte gå samma öde till mötes som under medeltiden. Det är NU Hartman framhåller liturgin, och det är NU han riktar in intresset mot altaret.

Det är dock med en viss tvekan som Profet och timmerman kan få passera som en illu­stration till kyrkospelstanken i dess nuvarande utformning. Under kyrkospelskursen i Sigtuna sommaren 1957 framhölls nämligen med skärpa att kristusgestalten icke må ingå bland dramatis personae och framställas av någon agerande.

Detta är något som man stän­digt trycker på inom kyrkospelsrörelsen, och Tuve Nyström formulerade det sålunda i Förbundet för Liturgi och Dramatiks bulletin, januari 1957: "Är ett kyrkospel av den arten att en Kristusroll är så genomförd att den inte kan läggas om till prototyp eller dess texter överföras till läsning av Liturg eller Lektor, anser vi att uppförandenas plats är scenen och icke kyrkans kor. Att spela, imitera Kristus hör teatern till."

Där kom det alltså, mycket klart och tydligt formulerat! Detta är en naturlig följd av erfaren­heterna från de medeltida mysteriespelen. Skall kyrkospelen vara en liturgisk gudstjänst, så finns ju Kristus redan där. Han är, som Nyström säger, "på ett speciellt sätt när­varande". Inriktningen mot altaret är helt inriktningen mot Kristus.

I Profet och timmer­man är emellertid timmermannen en till identitet projicerad symbol för Kristusgestalten. Vill man betrakta timmermannen som en prototyp, så är prototypen onekligen en trojansk häst innanför kyrkomurarna, och frågan är om kyrkospelstanken inte skulle vinna på att även köra prototypen på kyrkporten.

I sin recension av "premiären" på Profet och timmerman, som timade i Köpenhamn, skrev Ulf Söderlind i Vår Lösen: »Såsom vi upplevde Profet och timmerman var den en fin förkunnelse, men knappast en liturgisk gudstjänst». Säkerligen går dock dramat att uppleva som en liturgisk gudstjänst. I varje fall finns i texten alla förutsättningar därtill."

Profet och timmerman bygger på den gripande berättelsen om Jona, Guds profet, han som är mest känd för sin fransyska visit i valfiskens buk, och som sedan han äntligen insett att man inte slipper undan sin Herre så lätt, gick ut för att på Herrens befallning predika Nineves undergång för invånarna, som inte tycks ha varit Guds bästa barn.

Litterärt står Hartmans framställning av Jonas konfliktsituationer avgjort högre än de bägge föregående verken. Det sammanhänger väl därmed att Hartman i och med kyrko­spelstanken funnit den form, som passar såväl hans dramatiska begåvning som hans ideo­logiska förankring i evangelierna bäst. Den dramatiska handlingen är koncentrerad. Texten läggs inte ut av en torr präst utan framställs handgripligt framför kyrkobesökaren. Blicken mot altaret! Prosan är något mer polerad än i Den heliga staden. Respekten för kyrkorummet kan i detta fall ha varit utslagsgivande - det är dock frågan om ett första försök med kyrkospel - men spelet kan näppeligen sägas ha blivit lidande på det. Versen är fri, kanske bitvis stereotyp. De kristna symbolerna är väl tillvaratagna, såväl i själva utnyttjandet av kyrkorummet med dess rekvisita som i texterna.

altLivets krona (1956)

Med Livets krona, kan kyrkospelstanken sägas vara i princip fullständigt genomförd. Här finns tre personer: Adam, Eva och äppelgivaren. Här finns liturg och kör. Timmer­mannen har försvunnit ur rollistan och fullständigt intagit sin plats i centrum: i altaret! Ändock kanske Livets krona inte kan sägas fullt lyckad i alla avseenden. Litterärt är den faktiskt sämre än Profet och timmerman. Detta gäller för versen, särskilt i de ställen där skarven mellan Bibeln/kyrkospråket och Hartman syns. När t. ex. den vita kören säger:

 O Guds blod som borttager världens
 synder
 röda näckros på livets källa

så är nog tanken god, men utförandet mindre lyckat. "Röda näckros på livets källa" ter sig som ett veritabelt västgötaklimax. Detta förmodligen på grund av de i medvetandet djupt rotade raderna:

 O Guds Lamm, som borttager världens synder,
 Fräls oss, milde Herre Gud

icke heller kan raden

  o närhet där fjärran icke är fjärran

sägas vara annat än olyckligt formulerad.

Raden är direkt pekoral och kan möjligen få passera som dålig parodi på Erik Lindegren. Det finns en del sådana störande intermezzon i Livets krona, men helhetsverkan är vacker, och det är bara i några enskilda detaljer som störningar träder i dagen.

Timmermannen har alltså försvunnit ur rollistan i Livets krona. Genom att återigen lägga en gammaltestamentlig berättelse till grund för ett drama har Hartman lyckats frigöra sig från den kontakt med Kristusgestalten, som kan förleda till profanering av densamma. Valet av motiv från Gamla Testamentet har emellertid även en annan sida. Liksom församlingen och deltagarna i ett kyrkospel har blicken vänd mot altaret, så står även Gamla Testamentet - genom vilket väntan på Messias löper som en röd tråd - vänt mot ett altare, och detta altare ligger i den kyrkobyggnad som Nya Testamentet utgör, och altaret är helt enkelt de fyra evangelierna.

Den brinnande ugnen (1958)

 Denna det Gamla Testamentets inriktning mot evangelierna har Hartman i sitt senaste, och avgjort bästa spel, poängterat, genom att placera de fyra i Uppenbarelseboken nämnda gestalterna, vilka kyrkofadern Irenaeus associerade med de fyra evangelisterna, kring altaret.

Den brinnande ugnen är överhuvudtaget ett symbolmättat spel, ett mäktigt spel, ett oratorium av förödande resning, som lämnat alla försök i genren långt bakom sig. Prakt­fulla replikskiften omväxlar med skön lyrik. Bibelspråket och nutidssvenskan har här ingått ett lyckligt äktenskap. Man får leta med mikroskop, ljus och lykta efter fadäser. De finns tydligen inte!

Det är såväl den kanoniska som den apokryfiska Danielsbokens berättelse om männen i den brinnande ugnen, som Hartman återberättar. Platsen är ett tidlöst Babylon, en totalitär stat med hemlig polis och koncentrationsläger, och tiden är genompyrd av fruktan för, ja, varför inte vätebomber? Så här kan ett av de stora inspirerande partierna - och de är många - låta i Den brinnande ugnen:

Dotter Sion: En syndare har gjort bättring.
Demas: Hur många?
Dotter Sion: En enda.
Demas: Det var inte mycket.
Dotter Sion: Men det var det hundrade fallet. Som ingen kunde hjälpa.
Sadrak:: Och denne var en samarit.
Babel: Hör ni vad de säger? Är samariten också teologi?
Storsatrapan: Vad är det med samariten?
Sadrak: Han har fått syndernas förlåtelse, ers excellens.
Siorsatrapen: Jag begriper mig inte på edra ordnar och utmärkelser, men hur understår ni er att ge dem till samariter ?
Abed-Nego: Syndernas förlåtelse är inget förtjänsttecken.
Sadrak: Den utdelas bara till syndare.
Haman: Tydligen ett slags straff.
Sadrak: Snarare en benådning.

Denna snabbanalys av innebörden av syndernas förlåtelse är fullt förståelig för en sekulariserad nutidsmänniska. Fruktansvärd i sin åskådlighet är också den satiriska tros­bekännelsen till staten:

Haman: Tror du på Babel, folkens moder ?
Demas: Ja.
Haman: Och på Storkonungen, hennes störste son, frälsare?
Demas: Ja.
Haman: Och på en helig allmännelig statsmakt, människovärdenas åtskillnad, lagens ofel­barhet och de statsbelönade gärningarnas odödlighet.
Demas: Jag ska försöka.

Men det finns också ett på den apostoliska trosbekännelsen baserat parti av helt annan karaktär:

Väsendena:         Riglars dårskap och insegels vanmakt!

                    I      Var möts icke de fyra ekrarna var är icke världens nav

                    II    där kerubernas vingar driver vindarna åtskils

                           och deras tusen ögon genomkorsar rymdernas mörker

                    I      o eviga mittpunkt allestädes, lekamen

                           utspänd av de fyra hästarnas skrämsel

                   II    korsfäst på vindrosens kalkblad begraven

                          i hennes fröhus innanför nervernas korsning

                   I      uppstånden bortom människans tanke avlägsen längre

                          än stjärnor spetsade på oxens horn

                   II    jublande mellan lejonets käftar onåbar innanför bettet  

                         sargad fågel i örnens klor och aldrig spetsades

                                                                   hjärtat inom hans hjärta

                         Riglars dårskap och insegels vanmakt!

Raden "lekamen utspänd mellan de fyra hästarnas skrämsel" påminner misstänkt om raden "mitt jag är spänt mellan fyra hästar i fyra väderstreck" i dikten Sökaren, som ingår i Erik Lindegrens Sviter. Men vare sig det här är frågan om en direkt allusion till Lindegren, eller Hartman och Lindegren bägge har samma associationskälla, så kan nog det ovan citerade poemet ses som en trosviss, av jubel fylld pendang till Lindegrens av ångest inspirerade splittrade sonetter i mannen utan väg.

altJust denna Hartmans av evangeliet betingade positiva inställning kombinerad med hans rent litterära kvaliteter, gör honom ganska enastående inom nutida, ja, även tidigare svensk dramatisk litteratur. Vad raden "lekamen utspänd av de fyra hästarnas skrämsel" beträffar, så har Hartman själv hänvisat till de fyra hästarna i Uppenbarelseboken, vilka möjligen skulle ha kunnat vara såväl Lindegrens som Hartmans utgångspunkt.

I Uppenbarelseboken är f. ö. de fyra hästarna associerade med Lejonet, Oxen, Människan och örnen (de fyra väsendena). De fyra hästarna skulle hart när kunna representera de fyra evangelierna, som då, i detta sammanhang, också skulle symbolisera korsets fyra armar: symbolglidningar som stundom förekommer i altaruppsatser. Som synes av dessa antydningar ligger under den lättill­gängliga ytan en betydligt svårtillgängligare symbolvärld, som ger den mer vane kyrko­besökaren en intensivare möjlighet att tränga in i det kristna mysteriet.

                                                        III

 I en uppsats kallad Symbolen i kyrkokonsten, säger Hartman: "En relation som alltid måste rymma starka spänningar är tradition-nyskapelse." Starkare än många andra torde Hartman ha upplevt dessa spänningar under utformandet av kyrkospelstanken och för­verkligandet av densamma. Det ligger en oerhörd tyngd av traditioner bakom kyrkospelet.

Men kyrkospelet är när det kommer till kritan något vida mer än en nyskapelse som svetsats ihop med hjälp av teologitradition, litterärt arvegods och dramatik. Kyrko­spelet är heller inte enbart en predikan, lika litet som det endast och allenast är liturgi. Först alla momenten skapar kyrkospelet.

Men jag vill här kraftigt påpeka en sak: det är troligt att först när kyrkospelet intar sin plats inom mässans ram, en egentligen ganska given plats, d. v. s. inträder på den punkt i mässan som nu upptages av textutläggningen, så kan man kanske vara säker på att kyrkospelet bevaras inom kyrkobyggnaden och inte löper sta utanför kyrkporten och bildar eget.

Ska då kyrkospelet muras in mellan psalmen som följer på Trosbekännelsen och psalmen som föregår kyrkobönen? Ja, otvivelaktigt. En sådan utveckling vore för kyrkans del önskvärd, ty det skulle innebära att den sven­ska mässan upphöjdes i en praktfullare, andaktsfullare och mer åskådliggörande dignitet.

Tankegången är naturligtvis en vidareutveckling av kyrkospelstanken. Det kan nämligen inte vara en slump att Den brinnande ugnen liksom mässan inleds med ett

                                            Helig, helig, helig

                                             Herre Gud allsmäktig!

lika litet som det knappast är en slump att Den brinnande ugnen liksom mässan mynnar i Fader vår och Välsignelsen. Profet och timmerman mynnade i ett Kyrie. Det är bakvänt. Men redan i Livets krona är Välsignelsen det sista. Hartman tenderar med andra ord klart mot mässan.

Medvetet eller omedvetet. Men det går sakta. Det är som en tung och ovig pråm, som lyder det bastanta rodret långsamt, mycket långsamt. Men även om det inte finns någon vind i några segel, så är farten tillräcklig. Det är styrfart på Hartmans kyrkospelstankeskuta.

Man får inte heller glömma att de stämmor som från början höjdes mot kyrkospelet snart tystnade. Man föreställde sig att det var teatern som flyttade in i koret men upptäckte att kyrkospelet präglades av en värdighet, högtid och andakt, som fjärmar det från varje tanke på profanering av kyrkorummet.

Hartman har kanske själv aldrig tänkt sig en Kyrkospelshandbok med tre årgångar kyrkospel. Men en dylik ar egentligen kyrkospelstanken utdragen i dess yttersta konsekvens, och säkert är i dessa tider behovet av en förnyelse av mässan stort. I vilken utsträckning - handen på hjärtat - har predikan varit verksamt bidragande till flykten från kyrkorummet???

Slutord

Hartmans utveckling är lustig. Den går ju baklänges. Det grekiska dramat uppstod med Thespis ur den hieratiska kördiktningen, medeltidens mirakel- och mysteriespel föddes ur den kristna kulten, och den poetiska Eddans mästerliga miniatyrdrama, Lokasenna, tycks ha sina rötter rotade i primitiv hednisk kult. Hartman började med ett julspel, fortsatte med ett drama för att slutligen hamna i kulten. Men den bakvändheten är endast ett kuriosum. Viktigare är att Hartmans teologi inte behöver dissekeras och undersökas. Den är enkel och okomplicerad, bara en kort förkunnelse, som han anser icke nog kan upprepas: Gud är Kärleken!

Bertil Falk
(Ursprungligen publicerad i Vår Lösen # 5-6/1960)

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ty poesins förblivande finns ingenstans

Ambivalenta betraktelser

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 14 maj, 2017

Kvinnan och det heliga

Är Gud man eller kvinna? Ja, frågan kan verka dum eftersom Gud saknar kön, åtminstone i den västlänska civilisationen.Men om vi tänker på Gud är den första bilden som vi ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 maj, 2013

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 april, 2017

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | Resereportage | 13 februari, 2012

Tåligt inväntar döden människans mognad

Maurice Blanchot är den store frånvarande i 1900-talets franska litteratur och filosofi, metafysikern som möter friheten avklädd varje förklädnad, en nästintill okänd man som få känner och än färre räknar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 19 juni, 2013

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.