Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Vilhelm Hammershøi – Måleriets sista andetag

Den danske målaren Vilhelm Hammershøi (1864-1916) presenteras för närvarande på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn i utställningen ”Hammershøi och Europa”. En utställning som kastar ljus på den danske nationalkonstnären ...

Av: Henrik Örnlind | 18 maj, 2012
Konstens porträtt

"Barockbuskis" på Drottningholmsteatern

Samarbetet med operahögskolan fortsätter efter förra årets framgång med "Cosi van tutte" och det är helt i sin ordning. Det gav mersmak.  Det är bara det att denna gång sätter ...

Av: Ulf Stenberg | 09 juni, 2012
Kulturreportage

Når det gode liv ikke er til å skjelne fra streben etter lykke

Innledning Artikkelen min er om følgende anliggende. (1). Liv som henger sammen, er å foretrekke framfor å ha et oppsplittet liv. Meningsfylte liv henger sammen. Det gode liv er om liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 21 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Midvinternatt – en muslimsk julbetraktelse



I midvinternattens hårda köld lyser stjärnorna desto klarare. Deras uråldriga ljus färdas mot oss genom de väldiga rymderna från den tid då inga människor fanns på vår jord. 

Då rådde den  eviga natten, innan det flammande blosset tändes av Guds hand, det allra första ljuset, som blev till genom ordet: ”Varde ljus!” Vilka budskap för de med sig till oss? Vilka hemligheter är det som ”endast stjärnorna vet”? Ruvar de på en visdom äldre än människan själv? Dessa och många fler likartade frågor har sysselsatt stjärntydare i tusentals år. Särskilt Österlandet förknippar vi med de gamla astrologiska vetenskaperna. Jag tänker på det gamla Sumer och Babylon med dess tempeltorn på vars tak prästerna stod och kikade upp mot det gnistrande himlavalvet.

Och en strålande stjärna, som glänser över sjö och strand, och lyser för tre astrologer från Österlandet, selar också en vikig roll i det skeende som är anledningen till att vi firar jul i Sverige: natten för Jesu födelse i stallet i Betlehem.

Den stilla natten, den heliga natten, då allt var frid, och stjärnan blid. Enligt Koranen talar Kristus till de församlade redan i krubban. Med en röst, full av den visshet som endast profeterna äger, talar han så till de förundrade; Josef och Maria, ”de vakande fromma två”, och till de tre vise männen.

berit_2.jpg
Illustration: Berit Gabrielsson
Stora ord talar han. ”Israels barn, jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den Tora, som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed.” Stjärnan spelar en viktig roll i julevangeliet, ändå en biroll. Detsamma kan sägas om Kristus Jesus: hans roll är viktig och till och med oundgänglig, ändå en biroll. Huvudrollen innehas i stället av den Ahmed – mera känd som Muhammad - som här förebådas av den nyfödde. Han är den Sanningens ande som ska uppfylla alla tidigare profetior och fullborda Tora och evangelium. Muhammad är Guds älskade och utan honom hade inte världen blivit till. Han är begynnelsens ljus, det flammande blosset och samtidigt profeternas insegel. Han är Alfa och Omega. Den nyfödde talar så inför de häpna. Och även åsnan torde ha hört honom, för så är det ju med helgon, profeter och apostlar, många av dem behärskar djurens och växternas språk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det berättas till exempel om en kamel, som blivit illa slagen och klagade inför profeten Muhammad, och om ett träd som böjde sig ned inför honom i vördnad, och om ett annat som ryckte upp sina rötter och vandrade emot honom, för att vittna, att det ej finns någon gud förutom Gud. Kung Salomo talade fåglarnas språk, och en av hans budbärare är fågeln Hudhud, som skickas med brev till den mäktiga drottningen av Saba. Och många fler liknande historier berättas hos oss muslimer.

Efter den lille pojkens tillkännagivande av sin profetiska kallelse och sin bebådelse av Sanningen ande följer sedan de där undren som vi alla känner till; att hela spetälska och blinda, gå på vatten och uppväcka de döda. Koranen nämner dock något annat som Nya Testamentet (dock inte apokryferna) utelämnar, nämligen att den unge Jesus tillverkar fåglar av lera och blåser liv i dem. Man kan tänka sig att fåglarna flyger ut i rymden och tillbaks till stjärnorna med det glada budskapet om en födelse som fick Sions dotter att jubla. Stora stund, heliga stund. De tre vise männen – Kaspar, Melkior och Baltasar – sägs ha kommit vandrande från Österlandet, en av dem troligen från Arabien, den andre från Persien och den tredje från Etiopien. De finns de som menar att alla tre egentligen var s. k ”mager” från Persien, dvs. zoroastriska präster, eftersom man där sedan länge ansåg att uppstigna stjärnor bebådade märkliga födslar.

Stjärnorna hade hur som helst berättat för de tre att en mycket märklig människa snart skulle komma att födas. De gav sig iväg för att hylla det märkliga barnet, Kristusbarnet, och överräcka gåvor av guld, rökelse och myrra. Då de kom fram till stallet sade de: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”

Medan de talar ligger den lille ”kungen” i krubban och slumrar sött. Natt över Judaland, natt över Sion. Herdarna sover trött. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem”, säger psalmisten. Och mycket riktigt, från den heliga natten och den heliga familjen som stod församlade kring det talande spädbarnet i den anspråkslösa krubban för mer än två tusen år sedan, återkommer jag till vår egen tid och mitt eget anspråkslösa hem i Uppsala. När jag funderar över Betlehems stjärna så här i juletider, kan jag inte låta bli att själv gå ut på min balkong och kika mot det gnistrande och glimmande himlavalvet. I de grå höghusen sover människorna. Snön lyser vit på taken. För att komma i rätt känslostämning föreställer jag mig att huset i själva verket är en sumerisk ziggurat, ett tempeltorn, och att jag själv är en sumerisk stjärntydare som söker efter tecken i skyn. Stjärnorna tycks så tändas en efter en, och jag tänker att för varje stjärna sker kanske ett under, en märklig människa föds, en som kommer att vara lycklig, lida och dö under sin korta jordevandring. Men inga vise män från vare sig öst eller väst kommer att färdas långväga för att hylla den lille med dyrbara gåvor. Han eller hon kommer inte att nämnas i något evangelium och ingen kommer att fira en högtid till hennes åminnelse. Liksom stjärnorna obevekligen förbleknar när gryningen kommer - mörkret flyr, dagen gryr – så kommer också dessa mycket märkliga människor att försvinna spårlöst, ja uppgå i det stora omgivande mörkret. Släkte följde på släkte, blomstrades, åldrades, gick – men vart? Midvinternattens köld är hård. Men mitt svar på denna underliga gåta är, att jag tror, tror att det finns någon där ute som ser dem, sörjer för dem, leder dem, och minns dem när de är borta. Någon med makt, visdom och skaparkraft. Det var om honom Jesus berättade, och efter honom Muhammad. Han är Herren, den Vise, den Höge, den Ende, som i tidernas begynnelse tände ett flammande bloss, till att upplysa sin skapelse och skingra den eviga natten. Det är ock han som fäst stjärnorna på himlen. Strålande stjärna. Du, som i Österland, tändes av Herran.
Mohamed Omar

Ur arkivet

view_module reorder

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 maj, 2014

Akseli Gallen-Kallelas Badstuga (1889), detalj

Bastun i konsten – en värmande historia

Från Kalevala fram till idag har bastun varit en viktig symbol för olika livsskeden. Dess associationer till relationer och diskussioner används i allt från existentiella frågor om livets olika skeden ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 februari, 2015

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 09 november, 2012

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

En hundra år gammal kyla

Det var ett tag sedan vi lämnade motorvägen. Nu slingrar vi oss fram på små vägar mellan solbelysta fält. Säden gungar sommargrön i julihettan och vi letar med hjälp av ...

Av: Elisabet Lunhga | Gästkrönikör | 17 november, 2014

Cistercienserna, och deras etablering i det ”nordliga landen bortom världens gränser”

Ser man på det senaste decenniets historiska och religiösa ”flugor” både i Sverige och internationellt, jag tänker bland annat på tempelherrar, ”Arn”, St. Hildegard av Bingen, St. Birgitta av Vadstena ...

Av: Carl Ek | Essäer om religionen | 09 september, 2013

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.