”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Synden

Innledning Temaet for denne epistelen er dobbelttroen og dobbelttroende folk. Mitt synspunkt er at dobbeltroende folk er langt hardere ute å kjøre enn den en oppfatter som fundamentalist. I det sistnevnte ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hjältemodets upplösning och förruttnelse. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 30 december, 2013
Essäer

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Den obesegrade solen

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret ...

Av: Guido Zeccola | 20 december, 2017
Essäer om religionen

Midvinternatt – en muslimsk julbetraktelse



I midvinternattens hårda köld lyser stjärnorna desto klarare. Deras uråldriga ljus färdas mot oss genom de väldiga rymderna från den tid då inga människor fanns på vår jord. 

Då rådde den  eviga natten, innan det flammande blosset tändes av Guds hand, det allra första ljuset, som blev till genom ordet: ”Varde ljus!” Vilka budskap för de med sig till oss? Vilka hemligheter är det som ”endast stjärnorna vet”? Ruvar de på en visdom äldre än människan själv? Dessa och många fler likartade frågor har sysselsatt stjärntydare i tusentals år. Särskilt Österlandet förknippar vi med de gamla astrologiska vetenskaperna. Jag tänker på det gamla Sumer och Babylon med dess tempeltorn på vars tak prästerna stod och kikade upp mot det gnistrande himlavalvet.

Och en strålande stjärna, som glänser över sjö och strand, och lyser för tre astrologer från Österlandet, selar också en vikig roll i det skeende som är anledningen till att vi firar jul i Sverige: natten för Jesu födelse i stallet i Betlehem.

Den stilla natten, den heliga natten, då allt var frid, och stjärnan blid. Enligt Koranen talar Kristus till de församlade redan i krubban. Med en röst, full av den visshet som endast profeterna äger, talar han så till de förundrade; Josef och Maria, ”de vakande fromma två”, och till de tre vise männen.

berit_2.jpg
Illustration: Berit Gabrielsson
Stora ord talar han. ”Israels barn, jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den Tora, som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed.” Stjärnan spelar en viktig roll i julevangeliet, ändå en biroll. Detsamma kan sägas om Kristus Jesus: hans roll är viktig och till och med oundgänglig, ändå en biroll. Huvudrollen innehas i stället av den Ahmed – mera känd som Muhammad - som här förebådas av den nyfödde. Han är den Sanningens ande som ska uppfylla alla tidigare profetior och fullborda Tora och evangelium. Muhammad är Guds älskade och utan honom hade inte världen blivit till. Han är begynnelsens ljus, det flammande blosset och samtidigt profeternas insegel. Han är Alfa och Omega. Den nyfödde talar så inför de häpna. Och även åsnan torde ha hört honom, för så är det ju med helgon, profeter och apostlar, många av dem behärskar djurens och växternas språk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det berättas till exempel om en kamel, som blivit illa slagen och klagade inför profeten Muhammad, och om ett träd som böjde sig ned inför honom i vördnad, och om ett annat som ryckte upp sina rötter och vandrade emot honom, för att vittna, att det ej finns någon gud förutom Gud. Kung Salomo talade fåglarnas språk, och en av hans budbärare är fågeln Hudhud, som skickas med brev till den mäktiga drottningen av Saba. Och många fler liknande historier berättas hos oss muslimer.

Efter den lille pojkens tillkännagivande av sin profetiska kallelse och sin bebådelse av Sanningen ande följer sedan de där undren som vi alla känner till; att hela spetälska och blinda, gå på vatten och uppväcka de döda. Koranen nämner dock något annat som Nya Testamentet (dock inte apokryferna) utelämnar, nämligen att den unge Jesus tillverkar fåglar av lera och blåser liv i dem. Man kan tänka sig att fåglarna flyger ut i rymden och tillbaks till stjärnorna med det glada budskapet om en födelse som fick Sions dotter att jubla. Stora stund, heliga stund. De tre vise männen – Kaspar, Melkior och Baltasar – sägs ha kommit vandrande från Österlandet, en av dem troligen från Arabien, den andre från Persien och den tredje från Etiopien. De finns de som menar att alla tre egentligen var s. k ”mager” från Persien, dvs. zoroastriska präster, eftersom man där sedan länge ansåg att uppstigna stjärnor bebådade märkliga födslar.

Stjärnorna hade hur som helst berättat för de tre att en mycket märklig människa snart skulle komma att födas. De gav sig iväg för att hylla det märkliga barnet, Kristusbarnet, och överräcka gåvor av guld, rökelse och myrra. Då de kom fram till stallet sade de: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”

Medan de talar ligger den lille ”kungen” i krubban och slumrar sött. Natt över Judaland, natt över Sion. Herdarna sover trött. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem”, säger psalmisten. Och mycket riktigt, från den heliga natten och den heliga familjen som stod församlade kring det talande spädbarnet i den anspråkslösa krubban för mer än två tusen år sedan, återkommer jag till vår egen tid och mitt eget anspråkslösa hem i Uppsala. När jag funderar över Betlehems stjärna så här i juletider, kan jag inte låta bli att själv gå ut på min balkong och kika mot det gnistrande och glimmande himlavalvet. I de grå höghusen sover människorna. Snön lyser vit på taken. För att komma i rätt känslostämning föreställer jag mig att huset i själva verket är en sumerisk ziggurat, ett tempeltorn, och att jag själv är en sumerisk stjärntydare som söker efter tecken i skyn. Stjärnorna tycks så tändas en efter en, och jag tänker att för varje stjärna sker kanske ett under, en märklig människa föds, en som kommer att vara lycklig, lida och dö under sin korta jordevandring. Men inga vise män från vare sig öst eller väst kommer att färdas långväga för att hylla den lille med dyrbara gåvor. Han eller hon kommer inte att nämnas i något evangelium och ingen kommer att fira en högtid till hennes åminnelse. Liksom stjärnorna obevekligen förbleknar när gryningen kommer - mörkret flyr, dagen gryr – så kommer också dessa mycket märkliga människor att försvinna spårlöst, ja uppgå i det stora omgivande mörkret. Släkte följde på släkte, blomstrades, åldrades, gick – men vart? Midvinternattens köld är hård. Men mitt svar på denna underliga gåta är, att jag tror, tror att det finns någon där ute som ser dem, sörjer för dem, leder dem, och minns dem när de är borta. Någon med makt, visdom och skaparkraft. Det var om honom Jesus berättade, och efter honom Muhammad. Han är Herren, den Vise, den Höge, den Ende, som i tidernas begynnelse tände ett flammande bloss, till att upplysa sin skapelse och skingra den eviga natten. Det är ock han som fäst stjärnorna på himlen. Strålande stjärna. Du, som i Österland, tändes av Herran.
Mohamed Omar

Ur arkivet

view_module reorder
Erik B. Gustavsson,

Jag mötte en målare

Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett ...

Av: Gunnar Lundin | Konstens porträtt | 27 september, 2010

Poesi i poetik och praktik

Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2016

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gerhard Leberecht von Blücher

Krig och fred i Belgien

I samband med det tyska överfallet på Danmark och Norge stävade en nästan ny kryssare, uppkallad efter just Blücher, in mot Oslo natten till den 9 april 1940. Ombord ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 23 oktober, 2015

Allt är trafikens fel

Trafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet ...

Av: Isabella Clevenhag Sörängen | Gästkrönikör | 27 mars, 2012

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Israelisk musik från många kulturer

Israelisk musik från många kulturer Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om musik | 03 maj, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.