Cifariello Ciardi. Foto: PaoloBoretti

Mellan vrede och lekfullhet

Den 26 november spelas Fabio Cifariello Ciardis musik i Uppsala på Uppsala Konsert & Kongress, denna gång handlar det om en ”opera” med KammarensembleN, video, elektronik och journalister. Tidningen ...

Av: Guido Zeccola | 24 november, 2015
Musikens porträtt

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen DEL 6.

Korta berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 14 Maj, 2017
Utopiska geografier

Om den amerikanske författaren James Purdy

”The Complete Short Stories of James Purdy” har just kommit ut i USA (Liverright Publishing, 35 dollar), en tegelsten på 726 sidor. Recensenten i New York Times Book Review i ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 augusti, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Musikkrönika i maj

”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – ...

Av: Björn Gustavsson | 27 Maj, 2015
Gästkrönikör

Midvinternatt – en muslimsk julbetraktelse



I midvinternattens hårda köld lyser stjärnorna desto klarare. Deras uråldriga ljus färdas mot oss genom de väldiga rymderna från den tid då inga människor fanns på vår jord. 

Då rådde den  eviga natten, innan det flammande blosset tändes av Guds hand, det allra första ljuset, som blev till genom ordet: ”Varde ljus!” Vilka budskap för de med sig till oss? Vilka hemligheter är det som ”endast stjärnorna vet”? Ruvar de på en visdom äldre än människan själv? Dessa och många fler likartade frågor har sysselsatt stjärntydare i tusentals år. Särskilt Österlandet förknippar vi med de gamla astrologiska vetenskaperna. Jag tänker på det gamla Sumer och Babylon med dess tempeltorn på vars tak prästerna stod och kikade upp mot det gnistrande himlavalvet.

Och en strålande stjärna, som glänser över sjö och strand, och lyser för tre astrologer från Österlandet, selar också en vikig roll i det skeende som är anledningen till att vi firar jul i Sverige: natten för Jesu födelse i stallet i Betlehem.

Den stilla natten, den heliga natten, då allt var frid, och stjärnan blid. Enligt Koranen talar Kristus till de församlade redan i krubban. Med en röst, full av den visshet som endast profeterna äger, talar han så till de förundrade; Josef och Maria, ”de vakande fromma två”, och till de tre vise männen.

berit_2.jpg
Illustration: Berit Gabrielsson
Stora ord talar han. ”Israels barn, jag är sänd av Gud till eder att bekräfta den Tora, som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed.” Stjärnan spelar en viktig roll i julevangeliet, ändå en biroll. Detsamma kan sägas om Kristus Jesus: hans roll är viktig och till och med oundgänglig, ändå en biroll. Huvudrollen innehas i stället av den Ahmed – mera känd som Muhammad - som här förebådas av den nyfödde. Han är den Sanningens ande som ska uppfylla alla tidigare profetior och fullborda Tora och evangelium. Muhammad är Guds älskade och utan honom hade inte världen blivit till. Han är begynnelsens ljus, det flammande blosset och samtidigt profeternas insegel. Han är Alfa och Omega. Den nyfödde talar så inför de häpna. Och även åsnan torde ha hört honom, för så är det ju med helgon, profeter och apostlar, många av dem behärskar djurens och växternas språk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det berättas till exempel om en kamel, som blivit illa slagen och klagade inför profeten Muhammad, och om ett träd som böjde sig ned inför honom i vördnad, och om ett annat som ryckte upp sina rötter och vandrade emot honom, för att vittna, att det ej finns någon gud förutom Gud. Kung Salomo talade fåglarnas språk, och en av hans budbärare är fågeln Hudhud, som skickas med brev till den mäktiga drottningen av Saba. Och många fler liknande historier berättas hos oss muslimer.

Efter den lille pojkens tillkännagivande av sin profetiska kallelse och sin bebådelse av Sanningen ande följer sedan de där undren som vi alla känner till; att hela spetälska och blinda, gå på vatten och uppväcka de döda. Koranen nämner dock något annat som Nya Testamentet (dock inte apokryferna) utelämnar, nämligen att den unge Jesus tillverkar fåglar av lera och blåser liv i dem. Man kan tänka sig att fåglarna flyger ut i rymden och tillbaks till stjärnorna med det glada budskapet om en födelse som fick Sions dotter att jubla. Stora stund, heliga stund. De tre vise männen – Kaspar, Melkior och Baltasar – sägs ha kommit vandrande från Österlandet, en av dem troligen från Arabien, den andre från Persien och den tredje från Etiopien. De finns de som menar att alla tre egentligen var s. k ”mager” från Persien, dvs. zoroastriska präster, eftersom man där sedan länge ansåg att uppstigna stjärnor bebådade märkliga födslar.

Stjärnorna hade hur som helst berättat för de tre att en mycket märklig människa snart skulle komma att födas. De gav sig iväg för att hylla det märkliga barnet, Kristusbarnet, och överräcka gåvor av guld, rökelse och myrra. Då de kom fram till stallet sade de: ”Var är den nyfödde judakonungen? Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern och hava kommit för att giva honom vår hyllning.”

Medan de talar ligger den lille ”kungen” i krubban och slumrar sött. Natt över Judaland, natt över Sion. Herdarna sover trött. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort men hem”, säger psalmisten. Och mycket riktigt, från den heliga natten och den heliga familjen som stod församlade kring det talande spädbarnet i den anspråkslösa krubban för mer än två tusen år sedan, återkommer jag till vår egen tid och mitt eget anspråkslösa hem i Uppsala. När jag funderar över Betlehems stjärna så här i juletider, kan jag inte låta bli att själv gå ut på min balkong och kika mot det gnistrande och glimmande himlavalvet. I de grå höghusen sover människorna. Snön lyser vit på taken. För att komma i rätt känslostämning föreställer jag mig att huset i själva verket är en sumerisk ziggurat, ett tempeltorn, och att jag själv är en sumerisk stjärntydare som söker efter tecken i skyn. Stjärnorna tycks så tändas en efter en, och jag tänker att för varje stjärna sker kanske ett under, en märklig människa föds, en som kommer att vara lycklig, lida och dö under sin korta jordevandring. Men inga vise män från vare sig öst eller väst kommer att färdas långväga för att hylla den lille med dyrbara gåvor. Han eller hon kommer inte att nämnas i något evangelium och ingen kommer att fira en högtid till hennes åminnelse. Liksom stjärnorna obevekligen förbleknar när gryningen kommer - mörkret flyr, dagen gryr – så kommer också dessa mycket märkliga människor att försvinna spårlöst, ja uppgå i det stora omgivande mörkret. Släkte följde på släkte, blomstrades, åldrades, gick – men vart? Midvinternattens köld är hård. Men mitt svar på denna underliga gåta är, att jag tror, tror att det finns någon där ute som ser dem, sörjer för dem, leder dem, och minns dem när de är borta. Någon med makt, visdom och skaparkraft. Det var om honom Jesus berättade, och efter honom Muhammad. Han är Herren, den Vise, den Höge, den Ende, som i tidernas begynnelse tände ett flammande bloss, till att upplysa sin skapelse och skingra den eviga natten. Det är ock han som fäst stjärnorna på himlen. Strålande stjärna. Du, som i Österland, tändes av Herran.
Mohamed Omar

Ur arkivet

view_module reorder

zombies jul och novelletten

Om ifall nog jag det inte gjort mest tvivelaktig kometkarriär som ärkeförfattare och absolut lyxskald hänt, fortsatt måste nu nog anses därmed höra till de anständiga männen i samhälletten, hade ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 december, 2013

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 11 juni, 2013

Är öst verkligen öst, väst verkligen väst?

Jag for västerut till USA och där till Kalifornien och västkusten. Därifrån vidare västerut till Hawaii. Om jag fortsatt västerut hade jag kommit till Japan. En hel del japaner hade ...

Av: Anna-Karin Svedberg | Essäer om samhället | 06 Maj, 2016

Litteraturens etik

Vad är autonomi? Finns det en litteraturens etik? Detta är de grundläggande frågorna för Carin Franzéns studie För en litteraturens etik som Mårten Björk granskar för Tidningen Kulturens räkning. Är ...

Av: Mårten Björk | Essäer om samhället | 18 december, 2007

dr Krabba 8

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 25 november, 2011

De farligaste fängelserna har osynliga galler. Om Tariq Ramadan

I en tid då Sverigedemokraterna pekar ut muslimska invandrare som orsak till allt ont i det svenska samhället och då flera europeiska länder infört en islamofobisk lagstiftning genom förbudet mot ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om samhället | 01 november, 2010

Thomas Middleton  Foto Wikipedia Public domain

En Shakespeares jämlike

Det är ett väldigt ståhej kring Shakespeares 400-årsjubileum. Hans samtida kollegor som Christopher Marlowe och Ben Johnson står helt i skuggan av honom. Och så har vi Thomas Middleton (1570-1627) ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 27 juli, 2017

Bättre Förr  foto Thomas Wihlman

Den fåfänga jakten på service

Kanske är du som jag, beställer ibland böcker, skivor eller något annat från utlandet, sådant som inte lagerförs i Sverige. Detta är inte alltid en enkel procedur. Som att ha ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 16 juli, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.