Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Liten mening om val

Jag skulle kunna skriva ett öppet brev förstås, hoppas att kanske under frukostens förströelser ser Du just min lilla mening. Eller den elektroniska vägen in i regeringskansliet är alltid tillgänglig, förstås, alltid tillgänglig ...

Av: Linda Bönström | 13 september, 2014
Gästkrönikör

Identiteten

Emnet for dette essayet er følgende tre spørsmål: 1. Hva er jeg? 2. Hvem er jeg? 3. Hva for relasjon er det mellom disse to spørsmål? I første og siste ...

Av: Thor Olav Olsen | 12 december, 2009
Agora - filosofiska essäer

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 Maj, 2013
Essäer om musik

Altaret



Altaret är kvinna. Altaret ska ha den perfekta klassiska kvinnans ”proportioner” med brett bäcken, lite smalare axlar och smal midja. Och precis som en kvinna ska altaret inte vara naket. Det är därför som man brukade strö sand eller grus över det, och sedan små grenar och gräs




 

 

Några av de viktigaste Rishis ( det vill säga visa och heliga männen, sadhus) alstrades så av gudarna eller av gandharva, deras säd blandades med den mentala styrkan. Och detta skedde utan att deras fäder rörde mödrarnas kroppar.
Därför att deras begär (Kama) var starkare än naturlagarna.
Kama var ett annat namn för Prajapati. Kama ejakulerade under en offerakt bara om han såg på gudinnan Väc. Närvarande var också de gamla gudarna och halvgudarna Sadhya och Deva

Annons:

Kvinnan (altaret) måste göra sig vacker i väntan på gudarna och på offret.
Till slut möter hon sin älskare Elden, därför att altaret är kvinnligt men elden är manlig. Och kvinnan ligger och omfamnar mannen, det är bara på det sättet som samlaget blir fruktbart.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varje offerakt blir därför också en sexualakt, eller tvärtom. (Jämför Georges Bataille: Les larmes d'Eros och L'erotisme).
Altaret måste attrahera gudarna för att de ska känna att en offerakt är på gång. Den arkaiska liturgin försöker förföra gudarna på samma sätt som man förför ett djur.
I båda fall blir liturgin ett mord, man vill döda gudens vrede och djurets rädsla.

Altaret ska inte vara en fyrkantig sten, utan ska vara bredare på den vänstra sidan, trångt i mitten och sedan bredare på den högra sidan. På det här sättet kommer gudarna att bli attraherade som om det vore en vacker kvinna, ensam på ett fält, i väntan på en älskare, på en präst eller på ett offer.

Offerscenen blir en erotisk scen och det är inte nödvändigt att kopulationen äger rum offentligt. Ibland räckte det att en kvinnlig varelse visade sig för att gudarnas sperma skulle utgivas.

Några av de viktigaste Rishis ( det vill säga visa och heliga männen, sadhus) alstrades så av gudarna eller av gandharva, deras säd blandades med den mentala styrkan. Och detta skedde utan att deras fäder rörde mödrarnas kroppar.
Därför att deras begär (Kama) var starkare än naturlagarna.
Kama var ett annat namn för Prajapati. Kama ejakulerade under en offerakt bara om han såg på gudinnan Väc. Närvarande var också de gamla gudarna och halvgudarna Sadhya och Deva.

"Till platsen där ritualen skedde kom den vackra gudinnan Vac, när Varuna och Ka såg på henne utgav deras sädesvätskor. Vayu (Vinden) spridde säden direkt in i elden, och av lågorna föddes Bhrgu och Angiras, två siare. När Väc såg på sina två söner, vände hon sig till Prajapati och sade: en tredje siare ska födas och han ska vara min son precis som de andra två. De alstrade siaren Atri som var lika strålande som solen och elden" ( ur Rigveda).

Man kan erinra sig med vilken uthållighet den liturgiska praktiken för att hålla sperman kvar i Kundalinis rot utvecklades, tänka på tantrismen; lika ofta möter vi dock i de arkaiska texterna beskrivningar om hur sperman utges utan kroppslig kontakt med en kvinnogestalt. Ett exempel är i Rigveda (Veda, sanskrit वेद "vetande", är hinduismens äldsta "boksamling". De äldsta delarna kan härstamma från åren 1500-1000 f. Kr.). I boken möter vi Mitra och Varuna ansikte mot ansikte med Urvasis. " Under en offerakt blev de upphetsade av gåvor och dofter och utgav samtidigt sin sperma i en och samma vas" ( ur Rigveda)

Den här gången är det inte lågorna som välkomnar gudarnas frön utan ett ritualistiskt (liturgiskt) objekt, Kumbha, en vas av terrakotta som innehåller "den nattliga floden", som kallas Vasativari.
Det är på grund av detta som Vasistha, den höge rishi, också blir kallad Kumbahayoni, den som hade en vas som livmoder.

Om det är sant att varje händelse i livet beror på en liturgisk akt, hur kan då vissa viktiga händelser som förmedlar sorg och glädje uppenbara sig i ritualen?
Till exempel den lustfulla blicken mellan en kvinna och en man som inte känner varandra.
Film, romaner, bilder, är ofta platsen där dessa blickar broderas och sublimeras därför att de är en del av tillblivelsens slump.

Men brahminerna hade ett svar på allt. Det fanns en präst som kallades Nestr som hade den enda uppgiften att ta hand om sacrificiumofficiantens hustru, den enda kvinna som var närvarande under offerakten.

Kvinnan kastade blicken på kantorn (Udgatr) tre gånger, detta var tillräckligt för att parningen, en av flera under ritualen, skulle äga rum. Kvinnan tänkte: " Du är Prajapati, hanen, han som utger säden, fyll min vagina med din vätska så jag kan bli mor." Sedan satte hon sig och för tre gånger blottade hon det högra låret. Tre gånger fyllde hon upp hennes rörelse men tystad. Alla var tysta, man hörde bara ljudet av flytande vatten. Sedan sökte kvinnan skydd i sitt tält". ( ur Rigveda)

I Atharvaveda sägs att jorden " har svarta knän som ett barn som leker", det beror på elden som omfamnade jorden, på elden som pryder henne med lågan.
Sluter man ögonen känner man lukten av hennes jord.

Det är samma doft som kännetecknar feerna, nymferna, gandharvarna, Asura och Apsaras.
Och den som anropar jorden vill också bli en del av dess doft. Det är en doft som tillhör ett gammalt minne: " Doften som penetrerar lotusblomman, doften av Surjas bröllop, bär de odödliga gudarna. O Jorden, den ursprungliga doften, låt mig invaderas av samma doft". ( ur Rigveda)
Doften, lukten av jorden är säkert gudarnas lyckligaste upplevelse, när jordens doft Bhumi omfamnar inte bara Surya, utan varje kvinna.

"Din doft som impregnerar män och kvinnor, doften är deras lycka och lust, doften hos älskarna, doften hos hästarna, doften hos krigarna, doften hos de vilda djuren, doften hos elefanterna. O snälla Jorden, fyll upp oss också så att ingen kan göra oss illa."
Det är därför som alla bröllop som firades och som kommer att firas är en erinring av det som hände när Soma och Surya famntog  varandra.

 

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder
Monets hus i Giverny,  exteriört Foto Johan Werkmäster

I Monets fotspår genom Normandie

Ett nytt konstreportage av Johan Werkmäster den här gången på spaning efter Claude Monet

Av: Johan Werkmäster | Essäer om konst | 12 december, 2017

”The Lovers” (2001) North Tyneside UK. av Sneha Solank

Svartsjuka, otrohet och brustna hjärtan i konsten

De står nära varandra, sammankopplade som en enhet, omgivna av ett rött varmt sken. Mellan de två älskande växlas romantiska strofer av poesi. Men kärleken är bedräglig, ett virus smittar ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juni, 2015

Utan vatten inget liv

  Ett isande rop drar fram över jorden... Utan vatten inget liv... I vinden hörs språken en blandning av orden.Naken och hungrig, törstig och sjuk. Varje dag knackar de på min inre dörr... Barn med ...

Av: Ragnwei Axellie | Gästkrönikör | 15 april, 2013

Minnen med själen som bild – tribut till Kjell Espmark

Utan siktdjup ingen dikt.Ingen sikt utan dikt. Eftersom detta ska formas till en minnes-essä/resa över en högst levande författare så styr jag först mot det Ithaka som var innan jag lämnade ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 17 augusti, 2014

Minnesmärke över Memphis Minnie i Walls, Mississippi. Foto: Thomas R Machnitzki/Wikimedia Commons.

Memphis Minnie – Elgitarrkung och bluesinnovatör

Sara Forslund porträtterar Memphis Minnie.

Av: Sara Forslund | Musikens porträtt | 29 augusti, 2016

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Att se längre än näsan räcker

 Nei, tacka wil iag wår högtoplysta tid wi lefwa uti,wi weta intet mera af några omöjeligheter ..(Johan Krook 1741) När Emanuel Swedenborg kring år 1716 berättade att han skissat på ett ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 juni, 2012

Var är glädjen?

"Språk är min glädje”, säger Eva B Magnusson, Lindesberg, vars lyrik de senaste åren väckt allt större uppmärksamhet och renderat henne en rad litterära priser. Häromåret fick hon Stig Carlsson-priset ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 26 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.