Linda Johansson

Sluta dalta med ungdomar om Förintelsen

Den 27 januari varje år samlas större delen av världen kring en gemensam minnesceremoni för Förintelsens offer. Det har nu passerat sjuttio år sedan sanningen – den brutala sanningen – ...

Av: Linda Bönström | 27 januari, 2015
Gästkrönikör

Bild: Hebriana Alainentalo

Kontrastens pälskvinna - lagen dödar oskyldiga djur!

”Hunden är människans sjätte sinne” Samiskt ordspråk

Av: Nina Michael | 04 september, 2015
Gästkrönikör

Kunnskapens basis

I tidligere tider var det alminnelig å tale og skrive om at menneskenes kunnskap om seg selv, andre, verden, naturen og Guds eksistens hadde et fast og sikkert grunnlag - ...

Av: Thor Olav Olsen | 19 november, 2009
Agora - filosofiska essäer

Kafka - mellan raderna

Boel Schenlaer porträtterar Franz Kafka utifrån den nyss utgivna boken:" Raderna som Kafka strök" på Bakhåll.  Att Kafkas samlade skrifter – den så kallade kvarlåtenskapen – såväl dagböcker, brev som litterära verk ...

Av: Boel Schenlaer | 04 november, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Traditionen i den kristna kyrkan



Marcus Myrbäck om Jaroslav Pelikans The Christian Tradition: A History of the Development of Doctrine. Band I: The Emergence of the Catholic Tradition. .




 

 

Den stora utmaningen för de kristna gentemot judarna var att skriftligen bevisa att 1) Lagen var uppfylld i Jesus och att 2) han som Skriften vittnar om i själva verket hade kommit i Jesus, att denne person uppfyller alla Skriftens förutsägelser och löften. Här inleddes ett skriftkrig där vissa texter som fanns i två olika versioner – den av judarna använda hebreiska texten och den av de kristna använda grekiska bibelöversättningen Septuagintan vilka sinsemellan kunde skilja sig åt – kunde läsas olika av judar och kristna. De kristna kunde till och med anklaga judar för att förvränga och radera ut stycken ur Gamla testamentet när den hebreiska texten inte till fullo överensstämde med Septuagintan. Judarna förlorar delar av sin styrka när allt färre judar behärskar hebreiska och alltså inte längre kan argumentera med den som grund. När Septuagintan och kristna latinska bibelöversättningar blir gängse befästs också k

Annons:

Den kristna teologins och läroutvecklingens historia är ett intresseväckande stycke berättelse. När Jesus tog farväl av sina lärjungar för sista gången lämnade han kvar hos dem en gåta som de var tvungna att leva med och försöka besvara: Vem var denne vår mästare egentligen? Utifrån evangeliernas skildringar av Jesu förhållande till sina lärjungar är det tydligt att de var förtrogna med hans inre gudomliga väsen (i alla fall var det så deras föreställning om honom såg ut).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På Jesu fråga till sina lärjungar om vem han själv är svarar Petrus hos Matteus: ”Du är Messias, den levande Gudens son” (Matt 16:16). Under Jesu liv anar lärjungarna mer och mer om vem deras mästare egentligen är och de inser med tidens gång någonting av Jesu intima förhållande till Gud Fader. Men detta förhållande mellan Jesus och Gud är ännu dunkelt och gåtfullt för dem; de kan inte se med klarhet exakt vem Jesus är och vad hans liv och ord betydde och skulle komma fortsätta att betyda. Detta är den gåta Jesu lärjungar lämnades med: att söka besvara frågan vem deras mästare var på djupet, hur hans liv och ord skall förstås och närmare söka klarhet i hans förhållande till Gud Fader.

Historien om denna föresats att tolka gåtan som är Jesus är berättelsen om den kristna teologins och läroutvecklingens historia. Om detta handlar Yaleprofessorn Jaroslav Pelikans välskrivna och lärorika The Christian Tradition: A History of the Development of Doctrine. Band I: The Emergence of the Catholic Tradition som handlar om den kristna läroutvecklingen under de första sex århundradena efter Kristus. Pelikan skriver nämligen att historien om lärans utveckling inte till fullo är att jämställa med teologihistorien, den senare som ofta behandlar de stora teologernas tänkande.

Detta till skillnad från läroutvecklingens historia som behandlar kyrkans allmänna tro och bekännelse, under vars auktoritet teologen är underställd, en auktoritet de mest briljanta teologerna själva givetvis påverkar. Poängen här är dock att det trots allt att det finns en väsentlig skillnad dem emellan som Pelikan vill göra läsaren uppmärksam på. Det är alltså om kyrkans tro denna bok behandlar, om den tro som tar sig uttryck i kyrkans gudstjänstliv och stadfästs i officiella dogmer och trosartiklar.

Varje redogörelse för kristendomens intellektuella historia är i någon mening alltid besläktad med en annan genre, nämligen filosofins historia. De behandlar ungefär samma tidsspann, flera av de mest namnkunniga gestalterna ges utrymme för både i dogm- och teologihistoriska och filosofihistoriska verk. Det är inte särskilt konstigt egentligen. Filosofins och teologins historia är besläktade med varandra. De frågor som upptar filosofen har också ofta upptagit teologen. Och här har filosoferna och teologerna ofta kunnat lära av varandra. Både Spengler och Heidegger har med varsin liknande rad kunnat säga att ”Augustinus är den ende som sagt någonting av värde angående tidens problem” (i Västerlandets undergång respektive Vara och tid).

Flera medeltida teologer har spelat roll för logikens historia. Omvänt har filosofin alltid befruktat (men också varit en stötesten) för teologin. Augustinus lärde sig oerhört mycket av Plotinus och nyplatonismen. Thomas av Aquino fick avgörande ingivelser till sin teologi av Aristoteles. Men det finns också väsentliga skillnader. Pelikan framhåller följande:

”For one of the most decisive differences between a theologian and a philosopher is that the former understands himself as, in Origen's classic phrase, ”a man of the church”, a spokesman for the Christian community. Even in his theological speculations and in his polemic against what may have been the public teaching in the church of his time, a theologian such as Origen knew himself to be accountable to the deposit of Christian revelation and to the ongoing authority of the church” (Pelikan s. 3).

En filosof står i en annan mening fri gentemot auktoriteter och skolbildningar. Pelikan framhåller att denna skillnad måste bäras i minnet i varje undersökning av kristendomens intellektuella historia. Teologen får inte misstas för en filosof. Detta eftersom det skulle skymma den källa från vilken teologen hämtar näring för sitt tänkande. Man skulle kunna säga att filosofen alltid utgår från det kritiska förnuftet. Teologen däremot, framhåller Pelikan, befruktas alltid av ”those elements in the history of doctrine which have been, at one and the same time, the most creative and the most reactionary, namely, those that have come from the faith and the life of the church” (ibid, s. 9). Denna befruktande källa för all kristet tänkande hänger samman med en hjälpfull begreppsåtskillnad Pelikan gör i inledningen till sin framställning. Författaren hävdar att den kristna läran i själva verket utgörs av tre delar, förbundna men ändå distinkta i sig själva: det som kyrkan tror, undervisar om och bekänner. Jag förstår det som att det kyrkan 1) tror handlar om tillgivelse, andlighet och dyrkan.

Detta synes vara den del av kyrkans liv som har med vanliga kristnas vardagliga, verkliga liv och trosuppfattningar frånskilt det akademiska skriftstudiet. Tron är här som mest oartikulerad och opreciserad i begrepp. Här vägleds den kristne mer av outtalade, intuitiva känslor inför Gud och den gudomliga verkligheten. Det kyrkan 2) undervisar om är det kyrkan lär ut som varande Guds Ord vilket utvunnits ur bibelläsning och förmedlas till kyrkans folk genom predikan och undervisning. Det kyrkan 3) bekänner är den lära som tar sig uttryck i dogm och i trosartiklar.

Här är tron som mest teoretisk och systematiskt utvecklad. Här kanske det kan hävdas att tron kommer först i tiden; livsstil och praxis föregår nog det teoretiska förnuftet. Bekännelsen är den officiella och auktoritativa framställningen av tron, som dock kommer till liv i tron , det vill säga kyrkans allmänna verklighet och gudstjänstliv.

Håller läsaren dessa tre med varandra förbundna begrepp i huvudet kan den som följer Pelikans redogörelse se hur dynamiskt och sammansatt kyrkans läromässiga historia varit.

De tre delenheterna griper ständigt in i varandra och formar tillsammans kyrkans lära. Det är ett egenartat förhållande särskilt för kristendomens intellektuella historia att kyrkans allmänna religiositet har satt avgörande intryck på det kyrkan på sin mest teoretiskt teologiska nivå bekänner. Flera av de av teologerna fastställda dogmerna härrör i själva verket inte ursprungligen från det teologiska förnuftet utan från kyrkans religiositet.

Ett exempel: att döpa spädbarn var kyrklig praxis i alla fall från och med Tertullianus (155–240) och framåt, men troligen förekom det tidigare än så. Rent allmänt såg och ses dopet som den ingångsrit till det kristna livet som renar individen från begångna synder. Men, börjar teologerna fråga sig, varför döper vi spädbarn som ännu inte kan tänkas ha begått någon synd? Utifrån detta väcks tanken hos Origenes att denna praxis visar att barnen faktiskt kanske har del i synden trots allt. Eftersom det tillhör kyrkans praxis måste det finnas en tanke och avsikt bakom denna praxis.

Pelikan sammanfattar hans tankegång: ”Of which sins? Or at what time have they sinned? Or how can there exist in infants that reason for washing, unless in accordance with the idea that no one is clean of filth, not even if his life on earth has only been for one day?” (ibid s. 291). Av detta uppkommer tanken på den allmänt kända kristna idén om arvsynden, som spelat en så stor roll för kristendomens historia. Detta är ett genomgående drag för den kristna läroutvecklingens historia i Pelikans framställning: kyrkans andlighet, tro och gudstjänstliv har genom årtusenden haft avgörande betydelse för vad det teologiska förnuftet måste utveckla och vika sig inför. (Ytterligare exempel på hur kristna folkliga föreställningar gjort avtryck på läran är både Mariakulten och helgondyrkan.)

En stor fråga för den tidiga kristna rörelsen var på vilket sätt kristendomen var en fortsättning på den judiska tron: 1) de judekristna funderade över 'vad är det nya med det nya förbundet?' och 2) de hednakristna funderade över 'vad har vi ärvt från judisk tro?'. Det fanns en del kristna som menade att Gamla Testamentet var ett överspelat kapitel som onödiggjorts av den nya lära Jesus kommit med (Marcion bland annat). Det slutar dock med att kyrkan övertar den hebreiska Bibeln, vars berättelse ortodoxin hävdade uppfylldes i och med Jesus och den efterföljande kyrkan. Här uppkommer en kamp mellan judar och kristna (vare sig de var judekristna eller hednakristna) över vilken grupp den hebreiska Bibeln rätteligen tillhörde.

Den stora utmaningen för de kristna gentemot judarna var att skriftligen bevisa att 1) Lagen var uppfylld i Jesus och att 2) han som Skriften vittnar om i själva verket hade kommit i Jesus, att denne person uppfyller alla Skriftens förutsägelser och löften. Här inleddes ett skriftkrig där vissa texter som fanns i två olika versioner – den av judarna använda hebreiska texten och den av de kristna använda grekiska bibelöversättningen Septuagintan vilka sinsemellan kunde skilja sig åt – kunde läsas olika av judar och kristna. De kristna kunde till och med anklaga judar för att förvränga och radera ut stycken ur Gamla testamentet när den hebreiska texten inte till fullo överensstämde med Septuagintan. Judarna förlorar delar av sin styrka när allt färre judar behärskar hebreiska och alltså inte längre kan argumentera med den som grund. När Septuagintan och kristna latinska bibelöversättningar blir gängse befästs också kristna tolkningar av de bibliska skrifterna. Judendomen tappar också kraft på grund av att många energiska och karismatiska judiska gestalter går över till kristendomen.

Jag menar att i och med att den tidiga kyrkan övertog den hebreiska Bibeln fick de en tradition och en hel erfarenhetsvärld att förstå och fortsätta förstå sin verklighet igenom – deras värld fick en djupare klangbotten, ett rum i vilket deras tankar och handlingar kunde eka och ge svar. Emellertid gav detta kyrkan en del svårigheter: Pelikan hävdar till exempel att bekymret i den kristna traditionen över förhållandet mellan Guds nåd och människans fria vilja kommer sig av att de kristna förlorade kontakt med det judiska tänkandet, som hade haft befästa tolkningar av denna fråga att utgå från. Här kan det kanske sägas att de kristna hamnar i en svår belägenhet, när de övertar den hebreiska Bibeln men inte har kunskap om hela den tolkningstradition som gjort den begriplig, en tolkningstradition förbehållen och bevarad av judarna och deras traditioner.

Helt enkelt: kyrkan övertog en erfarenhetsvärld (den hebreiska Bibeln) men fick inte tillgång till det ramverk (den judiska tolkningstraditionen) utifrån vilken de enklare skulle kunnat orientera sig i denna erfarenhetsvärld. Att kyrkan lösgjordes från denna tolkningstradition berodde kanske delvis på att den tidiga kristendomen snabbt blev 'hednisk kristendom'. Detta till följd av flera orsaker men bland andra av 1) Paulus berömda missionsverkamhet som gjorde att de flesta kristna hade hednisk bakgrund och 2) att kristendom blir romersk statsreligion från och med år 314 och framåt. Härmed förlorade kristenheten samröre med den judendom den föddes ur.

I anslutning till detta avslutar jag med två frågor grundade i hypotetiska scenarior: 1) Hur hade kristendomen sett ut om den inte så kraftigt som den gjorde klippte banden till den judiska traditionen (förutom tillägnelsen av de bibliska skrifterna)? Hur radikalt annorlunda hade den kristna förståelsen av Gud och Jesus sett ut om de tydligare dragit på den judiska traditionens förståelsehorisont? Och 2) Hur hade kristendomen sett ut om den skulle förblivit en inom-judisk rörelse och därmed naturligen skulle förstått Jesus inom ramen för den judiska traditionen och dess förståelsehorisont?

 

Marcus Myrbäck

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Frihet är jämlikhet är solidaritet

  Eugene Delacroix, La BastilleEn idéhistorisk exposé över den franska revolutionens honnörsord Det är näst intill omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den enorma betydelse som den franska revolutionens berömda ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om politiken | 25 augusti, 2008

Jonas Wessel. Professorn

Professorn      De kallar mig ”Professorn”, eftersom jag inte kan le Och läser om azurrymdens vita dvärgar, om Titius-Bodes lag Jag har min bestämda plats här på Tudorpuben Längst in i hörnet, under faunens ludna ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 10 februari, 2014

Symbolisk imagism; ett fragment av Ezra Pound

Den plats varifrån jag beger migär den samma som den jag kommer fram till.(Parmenides) Tänker, tänker jag, att ovan nämnda citat får ikläda sig formen för denna essä vars cirkel är ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 29 december, 2013

Utsikt från ett av´hotellrummen i Elbphilharmonie

Hamburg och Elbphilharmonie

Elbphilharmonie i Hamburg – ett av Europas mest påkostade och spektakulära konserthus – invigdes i januari med en hejdundrande premiärkonsert där förbundskansler Angela Merkel, president Joachim Gauck och hundratals journalister ...

Av: Björn Gustavsson, text och bilder | Resereportage | 27 januari, 2017

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 november, 2012

Att närma sig närmandet - Jünger, Hofmann och LSD enligt Carl Abrahamsson

"My interest in drugs have caused me various difficulties. But I take drugs too seriously to believe that one should make a habit of them and use them like cigarettes." ...

Av: Carl Abrahamsson | Essäer om litteratur & böcker | 04 december, 2008

 Marie Tonkin

Om förlåtelse som motståndshandling

En ny brinnande aktuell krönika av Marie Tonkin

Av: Marie Tonkin | Gästkrönikör | 24 mars, 2017

av Caspar David Friedrich

Götterdämmerung!

Charles-Valentin Alkans op. 27, ”Le chemin de fer”, hör till de många musikaliska tolkningarna av järnvägsresandets fart och fläkt. Det är mindre direkt ljudhärmande än avgångsvisslan och ångpuffarna i H ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 22 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.