41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Folkets träd. En julbetraktelse



På Capitol Hill i Washington D.C. i USA står den sedvanliga stora julgranen på plats. I år lär den vara huggen i norra Kalifornien och således fraktad tvärs över den amerikanska kontinenten till sin plats framför en av den värdsliga maktens främsta boningar, där den lyser julefrid ut över världen – eller så är det förmodligen tänkt.

Eller är det julefrid?

Numera får den stora Capitol Hill-granen nämligen inte längre kallas ”Christmas Tree”. Efter mycket diskuterande, där man beaktat julgranens ställning som specifikt kristen symbol och den amerikanska konstitutionens neutralitet ifråga om religion och livsåskådning, kom man fram till detta: Julgranen i sig vill man inte bli av med, men den måste få ett mer neutralt namn. Alltså kallas den numera ”The People’s Tree”.

Folkets Träd. De kristnas, judarnas, muslimernas, hinduernas, buddisternas, ateisternas och agnostikernas träd.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till saken hör ju, att det är högst ovisst om julgranen över huvud taget är av kristet ursprung. Troligast är den från början en utpräglat hednisk produkt, avsedd att hålla onda andar borta under den mörkaste tiden på året. Som så många andra symbolladdade och traditionstyngda föremål och seder av ständigt växlande utformning och innebörd förlorar sig även julgranen ner i historiens dunkla virrvarr.

Men nu står det där, det lysande och dekorerade Folkets Träd, och det återstår bara för oss att fråga oss: Varför står det där och vad har den att säga oss, ”folket”?

Arbor Gentium

Kulturer har formats, blomstrat, utvecklats och så småningom gått under, genom hela historiens gång, i Västerlandet, såväl som i andra delar av vår värld. När kejsaren Theodosius år 380 upphöjde kristendomen till statsbärande religion inom det vidsträckta romerska imperiet, markerade detta slutet för den antika världen och kulturen. Något nytt hade tagit vid. Den kultur, som med större eller mindre rätt kommit att kallas den kristna, tog vart efter form, den kultur som kom att bilda grundvalen för våra västerländska samhällen. Det kulturarv som de flesta av oss i västvärlden, medvetet eller omedvetet, med eller mot vår vilja, har formats av.

Herself a Rose

Men kanske känner vi idag, mer påtagligt än tidigare, att just denna kultur – den som med större eller mindre rätt kom att kallas den kristna – börjar närma sig något slags slutpunkt, i varje fall i den form vi hittills har känt den. En brytningstid, en övergångstid. Det tycks mig inte heller fel att tala om en värdeförvirringens tid, en tid då alla värden ifrågasätts och inga värden självklart uppfattas som okränkbara, trots alla monumentala internationella deklarationer.

Vaclav Havel har i sina skrifter försökt tolka vår brytningstid, samtidigt som han fullt ut klargör att han inte bekänner sig till någon utopi om vad som står i mänsklig makt att göra. Ändå hävdar han ihärdigt och oförtröttligt, att det finns ett hopp för mänskligheten att bygga på, men bara om våra lagar och rättssystem, vår samhällsordning och vårt samhällsliv, har sin fasta grund i orubbliga värden såsom moral, andlighet, humanitet, enskilt och gemensamt ansvar, samvete och respekt för varje människas värdighet och okränkbarhet. Det kan också få sitt namn genom det som varje troende människa, oavsett konfession, ser och anar bortom det synliga och mätbara.

I kristen terminologi används i samband med julen begreppet inkarnation, ”människoblivande”, något som blir kropp. I detta fall Gud och Guds väsen, det Gudomliga, som tar synlig form och gestalt i personen Jesus Kristus. Men inkarnation är något som kan bli verklighet hos varje människa.

I var och en människa, oavsett tro eller livsåskådning, kan hoppet inkarneras, ta kropp och gestalt. Ett hopp som i både ord och handling bygger upp där andra raserar; visar vänlighet och omtanke där andra visar fiendskap och förakt; visar medlidande där andra visar obarmhärtighet; visar osjälviskhet där andra endast månar om sig och sitt eget; ser en medmänniska i varje människa och inte sorterar och utestänger.

Ett folkets goda träd där goda frukter mognar.

Thomas Notini

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts