Anders T Ohlsson i Sufflören en av flera monologerunder 2015 års Scenkonstbiennal Foto:RogerStenberg

Maktstrukturer, identitet och genus på Scenkonstbiennalen

Vartannat år arrangeras Scenkonstbiennalen, Sveriges största branschmöte för landets scenkonstnärer. I år arrangerades den mellan den 26 och 31 maj i Malmö. Förutom några internationella, speciellt inbjudna gästspel hade juryn ...

Av: Magnus Dahlerus | 07 juni, 2015
Reportage om scenkonst

Moraltalibaner ströp kvinnliga konstnärskap Om 1800 och 1900-talens fundamentalistiska människosyn. Del 1

Utställningen "De drogo till Paris" på Liljevalchs konsthall i Stockholm i slutet av 1980-talet visade verk av ett antal framgångsrika nordiska kvinnliga konstnärer som hundra år tidigare hade vågat utmana ...

Av: Lilian O. Montmar | 17 juni, 2011
Kulturreportage

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

diktandet är ett annat sätt att vara mor

Donna me prega, - per ch'eo voglio dire d'un accidente - che sovente - è fero ed è si altero - ch'è chiamato amore: sì chi lo nega - possa 'l ver sentire ...

Av: Gilda Melodia | 24 december, 2017
Utopiska geografier

Huset med de många rummen En ekumenisk exposé



 Hagia Sofia, Istanbul. Foto: Thomas Notini1. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Johannesevangeliet 14:2-3)

De här orden av Jesus har vållat åtskillig diskussion bland bibelforskare. Vad menar Jesus med ”de många rummen”?

Detta är en del av det stora avskedstal Jesus håller till sina lärjungar, det som också innehåller hans förbön för dem, en förbön, där frågan om enhet och sammanhållning tycks vara något som han särskilt oroar sig för:

Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Johannesevangeliet 17:21)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många bibelforskare tycker sig här se något mycket mänskligt. Lärjungarna framstår som sinsemellan väldigt olika personligheter, olika viljor. Jesus tycks ha varit medveten om detta, och han såg också vilka risker det innebar för framtiden. Den spänning som fanns mellan Jesu lärjungar skulle snart, mycket snart, medföra att den kyrka som bär hans namn gick i skilda banor, med konflikter och splittringar som följd. Men idag, när vi blickar ut över det stora och vittförgrenade träd som den världsvida kristna kyrkan är, kan vi ändå se inte bara splittring och konflikt utan också en rikedom, en enhet i mångfalden, som borde kunna ge ömsesidig inspiration och uppbyggelse.

Det första konkreta exemplet på olikheterna inom lärjungakretsen syns redan i det faktum, att det finns fyra olika evangelier, fyra olika berättelser om Jesu liv och verk. De fyra evangeliernas tillkomsthistoria är en komplicerad frågeställning, som det skulle föra för långt att gå in på här i detalj. Men det råder i stort sett enighet om, att de fyra evangelierna ytterst går tillbaka på fyra olika traditioner, muntliga såväl som skriftliga, som har sina respektive ”författarnamn” som yttersta upphov. Där är två av apostlarna: Matteus, den omvände tulltjänstemannen, och Johannes, ”älsklingslärjungen”. Där är också två personer som inte omnämns i evangelierna men väl i Apostlagärningarna och Paulusbreven: Markus, aposteln Petrus sekreterare, och Lukas, läkaren och hedningen som blev aposteln Paulus medarbetare. Tidigt i kristendomens historia gjordes det försök att ”skriva ihop” dessa fyra evangelier till ett enda evangelium, en s.k. Evangelieharmoni. Man tyckte att en enda enhetlig berättelse om vad Jesus gjort, sagt och lärt skulle räcka. Men man gav snart upp alla sådana försök. Det återstod bara att inse, att här föreligger fyra olika vittnesbörd om Jesu liv, ord och gärningar. Det har sagts, att de fyra evangelierna är ”Jesu liv sett genom fyra olika temperament” – och mer träffande än så kan det nog inte beskrivas.

2. Jesus framträdde med ett budskap som gick på tvärs mot den dominerande judiska riktningen, den rabbinska fromheten med dess stränga iakttagande av en mängd bud – en riktning som i Nya Testamentet betecknas med den kontroversiella och ofta missbrukade termen fariséer. Det handlade även om bud som inte fanns klart utsagda i Bibeln utan som var sekundära resultat av rabbinernas skrifttolkning. En fromhet, som av Jesus uppfattades som stelnad och som han både utmanade och tog direkt avstånd från, i varje fall så som den då tillämpades. När hans lärjungar plockar ax ur en åker på sabbaten för att stilla sin hunger och de skriftlärda protesterar mot detta, säger Jesus: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” När Jesus på en sabbat står i begrepp att bota en man med en förtvinad hand och anar att de skriftlärda då kommer att anklaga honom för brott mot sabbatsbudet, säger han: ”Om någon av er har ett får och det faller ner i en grop på sabbaten, griper han då inte tag i det och drar upp det? Hur mycket mer värd än ett får är inte en människa.”

Jacob Jordaens: De fyra evangelisterna, 1625Av den stränga rabbinska lagfromheten var uttalanden som dessa tillräckligt provocerande och uppfattades som kränkande. Men det som fällde avgörandet, det som gjorde konflikten mellan Jesus och hans lärjungar å ena sidan och det rabbinska religiösa etablissemanget å andra sidan helt olöslig, var det förhållandet att Jesus, både i sitt eget självmedvetande och enligt sina lärjungars uppfattning, var den väntade Messias. Men för de skriftlärda rabbinerna, som var mycket ärliga och uppriktiga i sin fäderneärvda tro och sin fromhet, var det något med Jesus som inte stämde. Att den väntade Messias, Israels befriare, skulle kallas ”Guds Son”, så som Jesu lärjungar och anhängare gjorde, var för dem något främmande och rentav anstötligt. Den väntade Messias skulle enligt den rabbinska judendomen ha en enda väsentlig uppgift: att kasta de romerska ockupanterna ur sadeln och återupprätta kungadömet Israel med en Davidsättling på tronen. Men Jesus, som är påtagligt maktpolitiskt ointresserad, säger till de skriftlärdas förtret: ”Mitt rike är inte av denna världen.” Och beträffande buden om ren och oren föda, säger han: ”Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.”

3. Nästa skede i den unga kristna kyrkans och församlingens historia finner vi spår av i Apostlagärningarna. Och här är det framförallt en fråga som drivs till sin spets: Tron på Jesus som frälsaren, som ”Vägen, Sanningen och Livet”, har getts åt judar, i Israel; judar som följde den judiska lagen och firade den judiska gudstjänsten, men som vid sidan därav samlades för att höra Jesu ord läsas och för att fira nattvarden, Herrens måltid. Den första kristna församlingen i världen, urförsamlingen i Jerusalem, var en sådan församling, en judekristen församling, där judisk gudstjänst firades och där man också samlades för att höra Jesu ord läsas och för att fira Herrens måltid.

När så lärjungarna skall börja göra allvar av uppmaningen från Jesus,”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matteusevangeliet 28:19), då inställer sig frågan: Måste hedningarna, d.v.s. icke-judarna, först konvertera till judendomen för att få del i gemenskapen med Jesus Kristus, eller finns det en särskild väg för hedningarna, icke-judarna?

I Apostlagärningarna finner vi spåren av den diskussionen, och det är helt uppenbart, att svaret inte var någon självklarhet. Paulus, som kommit in i apostlakollegiet först efter Jesu död, var helt övertygad, och hans svar var radikalt: Hedningarna, de som inte genom födseln tillhörde det judiska folket, hade en självklar hemortsrätt i Kristi kyrka och församling genom sin tro och sin bekännelse till Kristus. För dem gällde inte den mosaiska lagen med sina bud om ren och oren föda, omskärelse o.s.v. De blev rättfärdiga, de blev räknade som tillhöriga Guds folk genom sin tro, inte genom laggärningar. Men för Petrus, som säkerligen förblev praktiserande och lagtrogen jude intill sin död, blev denna fråga ett dilemma. Ända till den händelse som skildras i Apostlagärningarnas tionde kapitel, mötet med den romerske officeren Cornelius i Caesarea. Cornelius får i en dröm höra Gud tala till honom och be honom att kalla aposteln Petrus till sig. Samtidigt får Petrus en uppenbarelse från Gud, i samband med att en måltid lagas till åt honom. Och denna uppenbarelse sker liksom för att förbereda honom inför mötet med den hedniske Cornelius: ”Han såg himlen öppen och det kom ner något som liknade en stor linneduk. Hängande i sina fyra hörn sänktes den ner på jorden, och i den fanns alla markens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. En röst sade till honom: ’Petrus, slakta och ät!’ Petrus svarade: ’Nej, nej, herre! Aldrig har jag ätit något oheligt eller orent.’ Då hörde han för andra gången en röst: ’Vad Gud gjorde till rent skall inte du göra till orent.’ Detta hände tre gånger, och sedan lyftes duken strax upp till himlen.”

Kejsare Konstantin den Store. Mosaik i Hagia Sofia i Istanbul. Foto: Thomas NotiniDet står i fortsättningen att Petrus ”grubblade över meningen med den syn han haft”, och det framstår ganska klart, att här markeras hur Evangeliet om Jesus Kristus tar steget från den rent judiska världen in i den hedniska. Cornelius blir omvänd till tron på Kristus, och han blir det på de villkor som skulle komma att gälla för hedningar: tro på Kristus och inte uppfyllande av yttre lagbud.

Det markerar också något som vi vet med historisk facit i hand: att den hednakristna linjen snart skulle komma att segra. De sista spåren av en judekristen församling – d.v.s. Jesustroende judar som firar judisk gudstjänst, håller den judiska rituella lagen men därutöver förkunnar Evangeliet om Kristus, låter döpa sig och firar nattvard – finner man ett par århundraden efter vår tideräknings början i Pella i Östjordanlandet.

4. Nya Testamentets vittnesbörd om den kristna urkyrkan upphör med Apostlagärningarna och de nytestamentliga breven. I någon mån speglar också Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, förhållandena under en tid då de kristna var utsatta för svåra förföljelser. Vissa resultat av exegetiken, bibelforskningen, och en del mycket gamla utombibliska källor kan ändå ge oss en del informationer om hur livet för den äldsta kristna kyrkan tedde sig.

År 60 f.Kr. hade det gamla grekisk-hellenistiska väldet i Palestina dukat under för gott, och det var romarna som var herrar över i stort sett hela Medelhavsområdet. Men romarna tog över ett viktigt arv från grekerna, nämligen deras kultur, deras språk och deras filosofiska begreppsvärld. Grekiskan – inte latinet – var alltså vid vår tideräknings början det språk man använde för att kommunicera mellan det vidsträckta Romarrikets olika regioner och tvärs över de många språkgränserna. Grekiskan fyllde då något av samma funktion som engelskan gör idag. Och det är den enkla orsaken till att Nya Testamentet är skrivet på grekiska. Även en stor del av judenheten, framförallt de judar som bodde utanför Palestina, var grekisktalande och hade förlorat kunskaperna i hebreiska; de läste Gamla Testamentets böcker i grekisk översättning och använde t.o.m. grekiska i sina gudstjänster.

Av Nya Testamentets skildringar vet vi, att ett flertal av de första kristna församlingarna utanför Palestina grundades i Mindre Asien, d.v.s. dagens Turkiet. Och därför vet vi också, att den första kristna missionen, apostlarnas och lärjungarnas mission, nästan uteslutande riktade sig till städerna runt Medelhavets kuster. Även detta hade med språket att göra: Det var i städerna man förstod och talade grekiska. Längre inåt landet, framförallt i Mindre Asien och dagens Mellanöstern, fanns ett myller av olika folkgrupper och språk, och där hade grekiska språket inte fått lika starkt fäste. Det var först i ett något senare skede som kristna kyrkor och församlingar grundades i områden där man inte talade grekiska.

5. Som tidigare nämnts, går de fyra evangelierna tillbaka på fyra olika traditioner. Och många bibelforskare räknar med, att det under åtminstone de två första århundradena efter vår tideräknings början fanns olika kyrkor, olika grupper av församlingar, som följde var sin evangelietradition: Markuskyrkorna, Johanneskyrkorna, Matteuskyrkorna och Lukaskyrkorna. Därför vet vi också, att man inom t.ex. Markuskyrkorna och Johanneskyrkorna inte kände till berättelsen om Jesu födelse. Julen infördes inte allmänt som kyrklig högtid förrän i slutet av 300-talet. Påsken, Kristi Uppståndelses fest, är den äldsta kristna högtiden och har förblivit den utan jämförelse största och viktigaste.

Inom den reformationskristna delen av världen har man en tendens att betrakta Bibeln, Guds Ord, som något en gång för alla fastställt och givet. Men man bortser då lätt från, att det vi idag känner som Bibeln, Den Heliga Skrift, är resultatet av åtminstone 300 år av samvetsgrant och noggrant redigerings- och sorteringsarbete. Under de första århundradena av vår tideräkning cirkulerade en stor mängd skrifter, som gjorde anspråk på att vara evangelier, apostlabrev o.s.v. Det blev en uppgift för den kristna kyrkan, som så småningom kom att samlas till koncilier, allmänna kyrkomöten, att fastställa vilka av dessa skrifter som var äkta och genuina och således igenkännliga som Guds rena ord. Först någon gång i början av 400-talet föreligger Bibeln i stort sett i den form den har idag.

6. Den äldsta kristna trosbekännelsen var mycket enkel. På grekiska bestod den av två ord: IESOUS KYRIOS – ”Jesus är Herre”. Mer än så ansåg de första kristna inte att de behövde säga om Jesus. Men den tidiga kyrkan levde i en värld som var fylld av ett myller av olika religioner, kulter, filosofier och vishetsläror. Ibland hände det att företrädare för sådana kulter och vishetsläror sökte sig in i de kristna församlingarna och försökte anpassa det kristna budskapet i enlighet med sina uppfattningar. Två sådana riktningar var gnosticismen och manikeismen och deras olika varianter. Det som förenade dessa riktningar var, något förenklat uttryckt, att man uppfattade tillvaron som en fientlig motsats mellan en ond och en god verklighet, där materien, det skapade, var det onda, skapat av en ond skaparmakt, medan det goda var av rent andlig, icke-materiell natur och ett utflöde av den gode, evige Guden. Detta fick naturligtvis konsekvenser för hur man såg på Gud och inte minst på Jesus Kristus. Det kunde innebära att man förnekade att Jesus var människa överhuvudtaget, eller det kunde innebära att man helt förnekade hans gudomlighet.

Inom de kristna kyrkorna och församlingarna kände man intuitivt, att här hade det trängt sig in något som var främmande – det var inte det äkta evangeliet om Jesus Kristus, det var inte ”den tro som en gång för alla har anförtrotts åt de heliga” (Judas brev v. 3). Man blev tvungen att slå sig ner och försöka definiera vad kristen tro var. Så började det som kallats den kristna läroutvecklingen, formulerandet av trosbekännelser – ”dogmer – och kristen troslära.

Sagrada Familia, Barcelona. Foto: World InsiderDetta ledde till att den kristna kyrkan från 300-talet till slutet av 700-talet kom att samlas till sju allmänna kyrkomöten, som alla hade till uppgift att formulera och närmare bestämma vad den kristna tron innebar. Och här visade det sig för första gången, att språkförbistring skulle spela en ödesdiger roll.

Grekiskan var ända fram till 400-talet det dominerande språket inom den kristna teologin. De grekisktalande teologerna använde sig av termer och begrepp som de ärvt från den gamla grekiska filosofin. Men vid samma tid fanns det också kristna kyrkor utanför det grekiska språkområdet: i Egypten, i Etiopien, i Syrien och i Armenien bl.a. En återkommande fråga i de teologiska diskussionerna gällde Jesu identitet. Att Jesus är både Gud och människa var man ense om. Men på vilket sätt? Är Jesu mänskliga och gudomliga naturer sammanvävda med varandra eller lever de sida vid sida? Vi kan idag även som kristna uppfatta sådana diskussioner som ett tämligen meningslöst hårklyveri. Men för den tidens kristna framstod de som frågor på liv och död. I korthet kan man säga, att de icke-grekisktalande kristna inte förstod hur de grekisktalande tänkte och de grekisktalande inte förstod hur de icke-grekisktalande tänkte. Man talade helt enkelt förbi varandra, fastän man troligen i grunden hade alldeles samma tro. Men följden av denna splittring blev förödande. Bl.a. den koptiska kyrkan i Egypten, den etiopisk-ortodoxa kyrkan, den armenisk-ortodoxa kyrkan och den syrisk-ortodoxa kyrkan uteslöts ur den ena och odelade kyrkans gemenskap. Idag har ett visst närmande skett, och man inser att någon teologisk grund för splittring inte längre finns. Men som en armenisk-ortodox biskop sade: ”Vi kan inte stryka ett streck över vår historia.”

7. Under det första och ett stycke in på det andra århundradet av vår tideräkning blev de kristna tidvis utsatta för svåra förföljelser. Mest kända är kanske gladiatorspelen på Colosseum i Rom, där kristna slets i stycken av vilda djur, som underhållning för den församlade romerska societeten. Idag är Colosseum i Rom invigt som en helgad plats, helgad till många kristna martyrers minne.

Men ändå gick det så småningom förvånansvärt snabbt för den kristna tron att bli etablerad som religion i Romarriket. Kristendomens ställning och anseende stärktes succesivt, och ett nyckelårtal är år 323, då den romerske kejsaren Konstantin – känd som Konstantin den Store – i ett dekret till Österlandets folk förklarar ”de kristnas Gud för att vara den ende sanne Guden”. Kristendomen var då i praktiken redan upphöjd till statsreligion, och den gamla grekisk-romerska kulten var endast tolererad. Knappt sex årtionden senare, år 380, kom så ett dekret utfärdat av kejsaren Theodosius, varigenom kristendomen blev den enda tolererade religionen (vid sidan av den marginaliserade judendomen), medan den gamla hedniska kulten förbjöds.

Kejsare Konstantin fann det svårt att administrera hela det vidsträckta Romarriket enbart från Rom och beslöt därför att anlägga en ny, andra huvudstad i det gamla Bysans, vid Bosporen. Staden byggdes ut och rustades upp och fick namnet Konstantinopel, och där kom Konstantin att residera omväxlande med Rom, så länge han levde. Vid sin död delade han upp sitt stora rike mellan två av sina söner: Den ene blev kejsare i Västrom, med säte i staden Rom; den andre blev kejsare i Östrom, med säte i Konstantinopel – staden som i den grekisk-ortodoxa liturgin än idag omnämns som ”det Nya Rom”.

Den sista nattvarden. Träskulpturgrupp, Ulm c. 1520. Foto: Thomas NotiniUppdelningen av Romarriket i två halvor kom efter hand också att få följder för utvecklingen inom kyrkan. I den västra delen av kyrkan kom latinet efter hand att tränga undan grekiskan. Kontakterna med den gamla grekiska teologin och den hellenistiska filosofiska bildningen började så småningom tunnas ut. Nya, helt latinspråkiga teologer, som t.ex. Augustinus, började framträda.

I den västra halvan av Romarriket började man också drabbas av ett nytt problem: de ständigt återkommande invasionerna norrifrån av olika germanska folk: hunner, goter m.fl. Så småningom försvagades Romarriket alltmer, dess samhällsinstitutioner upplöstes, allt förföll. Den nyss nämnde Augustinus reagerade på detta förfall genom att skriva en bok med titeln ”De Civitate Dei”, ”Gudsstaten”, där han tecknar en vision av ett herravälde som skall vara både andligt och världsligt, under ett och samma styre. Detta skulle så småningom få ett dramatiskt genomslag i kyrkohistorien.

År 476 gick det Västromerska riket under för gott under trycket av de gotiska invasionerna. Den siste romerske kejsaren, Romulus Augustulus, abdikerade och drog sig tillbaka till sin villa vid Adriatiska havet, och en germansk härförare och kung vid namn Odovakar intog hans plats.

Nu fanns en ännu skarpare gräns mellan det som en gång varit Västrom och det Östrom som skulle bestå, med Konstantinopel som huvudstad, i ytterligare knappt tusen år. Den gotiska samhällsbildningen på det gamla västromerska rikets territorium var inte särskilt stark. Nu kom istället en annan makthavare att successivt fylla det vakuum som det gamla kejsardömet lämnat efter sig och överta den tidigare kejsarmaktens plats och inflytande: biskopen av Rom, enligt traditionen aposteln Petrus efterträdare, som kom att kallas papa, påve. Under århundradenas gång kom detta påvedöme att knyta alltmer av både andlig och världslig makt till sig – mycket under inspiration av de idéer som framförts av Augustinus i hans bok om Gudsstaten. Man hänvisade också till bibelstället i Matt 16:18, Jesu ord till Petrus: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”

Allt detta formade sig till ett anspråk, som man inom den östra halvan av kyrkan kände stor bestörtning och fullkomligt främlingskap inför: att Roms biskop, påven av Rom, skulle vara en Kristi ställföreträdare på jorden och att hela kyrkan skulle lyda direkt under honom. För de kyrkor som grundats i öst – i Konstantinopel, i Alexandria, i Antiokia, i Jerusalem – var det en självklarhet att man utgjorde en jämbördig enhet av självstyrande kyrkor, förenade av samma tro och av kärlekens band.

Även andra skillnader i synsätt uppstod mellan öst och väst: synen på sakramenten, synen på Treenigheten, synen på frälsningen och försoningen.

Konflikten eskalerade under århundradenas gång och ledde så småningom till en tragisk brytning, som har beskrivits på detta sätt av kyrkohistorikern Ezra Gebremedhin:

En sommardag 1054 kom kardinalen Humbertus och två andra påvliga budbärare in i Hagia Sophia d v s den heliga vishetens kyrka i Konstantinopel just innan gudstjänsten skulle börja. De var inte där för att delta i gudstjänsten utan hade ett ärende av helt annat slag. De lämnade en bannbulla på altaret och vandrade ut ur kyrkan. Det berättas att kardinalen skakade av dammet från sina fötter. Medan han gick ut genom kyrkans vänstra dörr yttrade han orden: Låt Gud se och döma. En förtvivlad diakon sprang efter honom och bad honom ta tillbaka bannbullan – förgäves. Humbertus var bestämd och bannbullan föll på marken utanför kyrkan. (Ezra Gebremedhin, ”Arvet från kyrkofäderna” 1992.)

Ett splittringens sår hade tillfogats den kristna kyrkan, ett sår som dessvärre ännu inte är läkt. Kyrkan blev uppdelad i två åtskilda halvor. Ser man på dagens sydösteuropeiska karta, finns gränsen kvar där: Det är gränsen mellan det katolska Kroatien och det ortodoxa Serbien. Detta var också gränsen mellan Västrom och Östrom, sedan Konstantin den Store delat upp sitt rike. Mentalt och andligt finns, dessvärre, den gränsen kvar också idag, på ett sätt som haft förödande följder ännu i vår tid.

8. Konstantinopel föll år 1453 under turkarnas erövring, och den ortodoxa kyrkan i den del av östern som behärskades av turkarna gick in i ett slags inre exil. Man var tolererad som trosgemenskap, men biskopar och andra kyrkliga ledare skulle godkännas av den turkiske sultanen och var ansvariga inför honom.

I väst utvecklades under medeltidens senare århundraden en märklig kontrast mellan två olika verkligheter. Å ena sidan en enastående kulturell blomstring inom sakralt måleri, kyrkoarkitektur, sakral musik, hymndiktning o.s.v. Å andra sidan ett omfattande andligt och moraliskt förfall. Den helige Franciskus av Assisi såg detta förfall redan i början av 1200-talet och reagerade emot det, och vår egen heliga Birgitta skildrar mycket livfullt den misär som mötte henne i Rom på 1300-talet: kyrkor som var helt förfallna och där kor, höns och getter gick omkring och orenade; kloster som mer var krogar och bordeller än härdar för bön och andligt liv o.s.v.

Både Franciskus och Birgitta valde att försöka visa kyrkan en väg till förnyelse utan att bryta sig ur den. När vi i början av 1500-talet är framme vid reformationen, är situationen en annan. En situation som kräver ett eget kapitel.

Men man kunde slutligen återknyta till det som sades inledningsvis: att de kristna idag, tack vare den ekumeniska rörelsens inflytande, har börjat lära sig att se olikheterna, de skilda traditionerna, historiens komplexitet, inte som ett hinder utan som en berikande tillgång, något att ta ömsesidig lärdom av.

Kanske ett försök att tolka ”de många rummen”.

 

Thomas Notini

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dikten är min ständige följeslagare

"Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar." De här raderna ur läseboken "Svenskarna och deras hövdingar" av Verner von Heidenstam minns Astrid Lindgren. Hon ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 24 december, 2010

Tankens ambivalens III

22/1 Bakom mig är mina ögon slutna Den stora generaliseringen har låtit mig vakna kl 04.42. Klockan nu 04.49 och jag är redo i soffan. Vänta… kaffe… måttet, tre skedar…! 04.56. Redo!   Varje ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Charles Thévenin - La prise de la Bastille

Fransk revolution i tysk tappning

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 06 augusti, 2016

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Den förbannade dumheten

Man slutar aldrig att förvånas, förvånas över människans dumhet. Men mänsklig dumhet har alltid funnits och kommer sannolikt så att göra även framöver. Vad som förvånar än mer och vad ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 25 februari, 2012

Nattvandrarens blick

Ögats anatomiskt grundläggande uppgift, att i nära samarbete med celler och synnerver omvandla ljus till nervimpulser, har varit densamma genom alla tider, vare sig det gäller de allra enklaste organismernas ...

Av: Niklas Eriksson | Essäer om konst | 24 augusti, 2017

100 år av Hannah Arendt

100 år av Hannah Arendt Under året som var inträffade ett av dessa jubileum som egentligen är pseudohändelser, men som ändå ger en hälsosam anledning att minnas folk och händelser som ...

Av: Anders Forsberg | Porträtt om politik & samhälle | 22 december, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.