Knarket och essensen – Den kulturella rockstjärnan

”Amy dog för att hon var en missbrukare” skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet den 3 augusti 2011. Det är mindre än två veckor sedan brittiska sångerskan Amy Winehouse (27) hittades ...

Av: Linda Bönström | 17 oktober, 2011
Kulturreportage

Skammen

Innledning Gitt at vi forstår hva som menes med ‘atferd’, så er menneskelig atferd verdi – og normstyrt. En verdi er om hva som virkelig teller for oss mennesker, som at ...

Av: Thor Olav Olsen | 08 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Indira, Indien och mytologin

Gudarnas hemvist? Hur grönt är gräset där borta i Indien, månntro? Hur grönt kan det vara? Ja, det gräs vi ser på våra resor i landet är ju ofta sönderbränt och gult. När ...

Av: Annakarin Svedberg | 30 september, 2014
Kulturreportage

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | 09 november, 2012
Lund har allt utom vatten

Thérèse av Jesusbarnet och julnåden



Thérèse de LisieuxLiving isn´t just about doing for yourself, but what you do for others as well

Ovanstående tankeväckande sentens tillskrivs den nyligen avlidne Nelson Mandela, Sydafrikas och världens stora frihetsikon. Han ägnade hela sitt liv åt att sprida kärlekens och medkänslans budskap. Ordet ubuntu kan, på zulu och flera andra afrikanska språk, ungefär översättas med medmänsklighet, eller jag är den jag är på grund av vad vi alla är. Detta innebär att vi människor bör leva och vara till för att hjälpa varandra. Kanske har tiden kommit för den stressade västerlänningen att besinna sig en stund och fundera över vår tids sekulära, normlösa och självcentrerade kultur. Ensamhet har blivit den västerländska civilisationens plåga. Medan vi lyckats utveckla våra samhällen ekonomiskt och teknologiskt, så har den ensamma människan alienerats. Förhoppningsvis börjar allt fler inse att det materiella inte ger lycka och att vi även har behov av varandra och en andlig aspekt eller av det heliga. Förmågan att se det heliga i varje människa och viljan att hysa praktisk omsorg om de svaga i samhället är känntecken på äkta fromhet. I vår gudsförnekande tid föds inte många helgjutna människor, men Thérèse av Jesusbarnet (1873-1897) är ett av 1900-talets mest populära helgon. Gud var alltid centrum för hennes längtan efter helighet, att få del av heligheten, för hans skull, inte för sin egen var själva meningen i hennes liv. Det finns med mycket tidigt. Men samtidigt är det något som fördjupas och som förvandlar henne alltmer.

Thérèse var yngsta barnet i en skara på nio barn varav fyra dog. Hon var ett ömtåligt barn, men hon var även öppen för mänsklig ömhet och kontakt. Hon fick mycket mänsklig ömhet och kärlek i sin familj, men modern dog i cancer när Thérèse var fyra år och i hennes ställe trädde storasyster Pauline men även henne skulle Thérèse förlora, liksom ännu en syster, eftersom båda gick i kloster. Lilla Thérèse förlorade visserligen alla sina moders- gestalter, men i gengäld hade hon tät gemenskap med sin far. Hon fick en fast och bestämd uppfostran inriktad mot själsstyrka och moraliskt liv. 

Men då modern dog förändrades hennes tillvaro. Den förr så kavata och gladlynta Thérèse blev blyg och nästan sjukligt känslig, vilket yttrade sig i floder av tårar vid minsta anledning. Samtidigt var det tydligt att denna period innebar en andlig luttringsväg. Den patriarkala familjestrukturen hindrade inte Thérèse att utveckla en nästan häpnadsväckande självständighet och frimodighet, vilket tydligt framkommer i hennes egen barndomsberättelse Självbiografiska skrifter. Men det är en svår kamp. Bland det värsta var att gå i skolan.” De fem år jag gick hos benediktinsystrarna i Lisieux blev de tristaste i mitt liv”, säger hon.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Thérèse som barnUnder en sjukdom av närmast hysterisk art blev Thérèse botad efter en vision. Pingstdagen 1883 får hon uppleva ett av de ytterst få extraordinära nådebevisen i sitt liv- Det är en staty av jungfru Maria, som ger henne ett leende- inga ord – men ett leende. Hon skriver: ”Plötsligt föreföll mig den heliga jungfrun så vacker att jag aldrig förr sett något så vackert. Hennes ansikte utryckte en outsäglig godhet och ömhet. Men det som trängde till djupet av min själ var den heliga jungfruns underbara leende. Då försvann all min smärta och två stora tårar flöt fram i mina ögon och rann långsamt ner för mina kinder”.

Denna episod innebär att helandet intensifieras och det ska fortgå fram till den definitiva helandehändelsen 1886 då en upplevelse, kallad ”julnåden” av Thérèse, betraktas som en omvändelse. I sina Självbiografiska skrifter berättar hon att fadern och systrarna just kommit hem från julens midnattsmässa och antyder att det i hennes överkänslighet även fanns en stor portion av själviskhet och självömkan. Cèline, en av systrarna hade ställt de sedvanliga skorna fyllda med gåvor i den öppna spisen för lilla Thérèse. Detta var en tradition för barn och Thérèse var för gammal för sådant, men hon var när allt kommer omkring familjens yngsta och alla fann nöje i ritualen. Men denna gång var fadern trött och utbrast irriterat: ”Skönt att det är sista året”! Céline och Thérèse råkade höra faderns utbrott och Céline som såg tårarna i systerns ögon rådde henne att inte genast gå ner. Men Thérèse var förändrad. Hon blinkande bort tårarna, hoppade ner för trappan och började öppna sina julklappar med utrop av förtjusning. Pappan skrattade, han hade blivit på gott humör igen och Céline trodde knappt sina ögon. För Thérèse var det en vändpunkt i hennes andliga liv. Hon skriver: ”Jag kände kärleken tränga in i mitt hjärta och behovet av att glömma mig själv för att glädja andra, och alltifrån det ögonblicket var jag lycklig”! Thérèse hade mött Kristi person, som gav henne kraft att handla på ett övernaturligt sätt. Hon övervinner sin överkänslighet och självömkan genom Guds nåd. Detta ser hon som en omvändelse. 

Thérèse filmenEn söndag betraktar hon den korsfäste Jesus. Denna bild väcker i hennes hjärta en levande önskan att hjälpa de människor för vilka Herren dog. Hennes längtan att rädda själar växer från dag till dag. Dessutom leds hon av ett märkligt inre ljus och en entusiasm som ger henne en oerhörd kraft. Hon var så beslutsam att hon förmådde fadern att resa till Rom med henne för att be om tillåtelse från påven att få gå i kloster redan vid femton års ålder. Mot all förmodan fick Thérèse tillstånd att inträda i karmelitklostret i Lisieux 1888 för att viga sitt liv till bön i avskild gemenskap. Två år senare 1890 avlade hon klosterlöften och fick då namnet Thérèse av Jesusbarnet. För den känsliga Thérèse, van att vara omgiven av all tänkbar omsorg, började nu andra strider, då hon utelämnad åt sig själv skulle konfronteras med ett dagligt liv som inte erbjöd mycket mänskligt stöd.

Hennes älskade far drabbades kort tid efter hennes inträde i Karmel av demens, vilket var ännu ett hårt slag för Thérèse. Alltmer kände hon sin oförmåga, bräcklighet och svaghet. Hela hennes liv är inriktat på en önskan att bli helig. Men när hon jämför sig med de stora helgonen som hon har som förebild blir hon villrådig. I ett brev tillägnat moder Marie Gonzague skriver hon: ”Ni vet moder att jag alltid velat bli helig, men när jag jämför mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett högt berg och ett sandkorn, men jag förlorar inte modet. Att göra mig större är inte möjligt, jag måste finna mig i att vara sådan jag är med alla mina brister. Men jag måste finna ett nytt sätt att komma till himlen på en ny, rak kort väg, en alldeles ny liten väg”. Inspirerad av den stora Teresa av Avila säger hon att man måste hålla kärleken brinnande genom att kasta små halmstrån på kärlekens eld. Redan som elvaåring känner Thérèse en längtan att få dö av kärlek och vid fjorton års ålder hade hon verkliga kärleksextaser. Den väg som Thérèse söker är mystikens väg, där Gud verkar i människan genom att hon ger sig själv i relationen till honom. Men utan en helhjärtad villighet till självförsakelse även om den förverkligas i oansenliga ting finns ingen väg till mystik och ingen helighet. Jesus talar hela tiden om att vi måste vara fattiga i anden, bli som barn.

Thérèse söker i den heliga skrift efter ord för besked om hur man trots sin svaghet kan vara helig inför Gud. Det ordet hittar hon i Ordspråksboken 9:4:”Om någon är helt liten må han komma till mig”. Vid sin första nattvardsgång upplever hon en total förening med Kristus.

Thérèse längtarDen dagen var det inte en blick utan en sammansmältning. De var inte längre två, Thérèse hade försvunnit liksom vattendroppen försvinner i havet. Symbolikens syfte är att försöka beskriva det obeskrivbara. Höga Visans kärlekslyrik beskriver människosjälens förening med Gud. Brudgummen är Kristus och själen är bruden. Den hemlighetsfulla enheten med Gud är mystikens mål (unio mystica). Litenhet och svaghet är inget hinder utan ett villkor för att älska Jesus och vara hans kärleksoffer, skriver Thérèse till sin syster Marie av Jesu Hjärta.

År 1895 på Trefaldighetsdagen frambär Thérèse sig själv som offer till Guds barmhärtiga kärlek och uttrycker en önskan att få vara hans brud, beredd att dö martyrdöden för honom. Efter offerakten får hon en nåd som påminner om den stora Teresas transverbation (hjärtgenomborrning) och skriver: ”Det var som om man hade sänkt mig helt i eld. Jag brann av kärlek och kände att jag inte kunde uthärda denna värme en minut till, ja inte en stund utan att dö. Endast Jesus är allt, annat är intet”. Människans djupaste behov är innerlighet och detta kan inte tillfredställas av henne själv eller genom hennes egen kraft. Människan måste födas på nytt och vara som ett litet barn.

Att födas till det nya är att dö från det gamla. Det innebär att leva i världen men inte av världen. Det är personlighetsuppgivelsen i olika skepnader som är kärnan inom de olika religionernas skal; hjärtat heter självuppgivelse, jagförlust. Den lilla vägen var en kärlekens och tillitens väg. Thérèse har sagt: ”Vår Herre ser inte så mycket till våra handlingars storhet eller svårighetsgrad utan till den kärlek med vilken vi utför dem”. Detta påminner om den österländska mystika texten ”Tao Te Ching”, där det också sägs: ”Gör det stora medan det är i det lilla” - deras likartade kunskaper visar hur allmängiltiga mystika insikter är. Både inom zen – och yogatraditionen betonar man gärna vikten av att inte arbeta för resultatens skull. Arbetet måste givetvis vara till någon nytta, men under själva arbetet ska man inte tänka på dess frukter. Det gäller att vara närvarande i det man gör här och nu. 

Buddhismen betonar i likhet med Thérèse av Jesusbarnet att enkelhet är nyckeln till lyckan, eftersom enkelhet innebär begärsfrihet. Vi måste medvetet släppa greppet och bli tomma. Zenbuddister och kristna mystiker är överens om att man måste bli tom för att kunna överstiga jagets begränsning. I varje andligt liv kommer ett ögonblick då man måste släppa taget om alla tankar om Gud och ta språnget in i Gud som är kärleken. Det vi kan lära oss av buddhismen är att våga kasta oss ut i blind tro. I närheten till Kristus har Thérèse lärt sig att kärlek är det enda som gör livet meningsfullt och för henne står det klart att kärlek är motsats till egoism. Det väsentliga är att inte klamra sig fast vid något utan i förtröstan överlämna sig helt till Jesus Kristus.

Thérèse väljer klostretThérèses andliga liv är inte en serie uppenbarelser, sköna känslor, mirakler och extraordinära fenomen även om hon fått uppleva vissa av dessa nådegåvor. Nej, hon somnade till exempel ofta under den inre bönen och skriver: ”Bön är för mig hjärtats upplyftande, den är en enkel blick mot himlen, den är en tacksamhetens och själens anrop mitt i såväl prövning som glädje”. Hennes misslyckande i bönen kan vara en del av hennes väg till heligheten. För alla som har det svårt i bönen kan det vara till tröst och uppmuntran. På långfredagen år 1896 visar sig de första symtomen på Thérèses lungtuberkulos. Hon fick sin första blodstörtning, ett säkert tecken på hennes förestående död. Hon var nu på väg mot döden och hennes överlåtelse var total. Hennes far har gett henne en intensiv känsla av att döden är inkörsporten till det äkta livet. Sjukdomstiden blir en yttersta bekräftelse på autenciteten i hennes överlåtelse och förtröstan. 

Dåtidens läkekonst erbjöd inte mycket lindring för hennes kroppsliga plågor. Under de sista nio månaderna av sitt liv genomgår hon en smärtsam trosprövning. Hon ber att få uppleva Gud på ett djupare plan och faller därför ner i en avgrund av tvivel. I stället för att ge Thérèse en försmak av himlen föreföll Gud överge henne, trots att hon levde ett liv i hängivenhet. Allt detta lidande möter hon modigt. Ända sedan barndomen hade Thérèse fostrats till att tåla lidande och att göra det till något fruktbart. Hon har en djup inre övertygelse att hennes trosnatt betyder något för andra. Erfarenhet av lidande är en del av den mystika erfarenheten, det är vägen till självförståelse och andlig mognad. Lidandet är vår läromästare. Det gäller både det lidande vi frivilligt hamnar i och det lidande vi själva åsamkar oss för att påskynda den andliga processen. Hon vet att hon lider för världen, att hennes tro kompenserar den otro som många befinner sig i. Hennes tre systrar nedtecknade samtalen de hade med Thérèse under hennes sista månader.

Thérèse vigsDär framkommer hur mycket hon hela tiden bevarar både sin humor och andliga klarsyn, vilket visar på hennes självständighet och hur banbrytande hon var. Thérèse är ett exempel på hur en människa som är psykiskt sårad inte är förutbestämd till ett misslyckat liv. Hon valde sin framtid genom fria och ansvarsfulla beslut. Barndomens traumatiska händelser hade kunnat få Thérèse att gå under i depression och mental sjukdom, men hennes kärlek till Jesus botade henne. Att leva med en känsla av tvivel vållade henne stort lidande, men eftersom hon därmed upplevde samma tröstlöshet som så många andra tvivlande människor, kunde hon lättare identifiera sig med dem och hjälpa dem att finna vägen ut ur sin depression genom en hängivenhet mot Gud, som uttrycktes i små vardagliga gärningar. Det var också denna utsatthet som gör att hon har något att säga den postmoderna människan. Den gudomliga kärleken hon strävade efter är en kärlek med lika klar riktning mot medmänniskan som mot Gud. ”Min väg är helt och hållet förtröstan och kärlek”, skriver Thérèse några månader före sin död. Hon är då 24 år men har redan genomvandrat det andliga livets olika etapper och nått fram till en definitiv överlåtelse till Gud.

Thérèse har en känsla av att livet på jorden endast är ett provisorium. Vi är pilgrimer på väg till himlen. Hon såg ofta upp mot den Korsfäste. ”Vår Herre dog på korset och där fick han utstå ångest och kval och ändå var det den vackraste kärleksdöd man kan tänka sig”. Under hennes sista månader återkommer ordet frid allt oftare och strax före sin död skriver hon ”Trots allt mörker är min själ i förunderlig frid”. Den 30 september kom slutet. Eller snarare början. ”Jag dör inte, jag träder in i livet” hade hon skrivit till sin andlige broder Abbé Bellière. ”Min väg är förtröstan och kärlek”. Hennes sista ord: ”Min Gud… jag älskar dig”! beseglade hennes liv.

Thérèse äter den fruktansvärda lekamen Moder Agnes har skrivit en gripande skildring av Thérèses sista ögonblick då hon blev upplyst och strålande. Hennes korta liv har varit en brinnande kärlekshistoria. Thérèse av Jesusbarnet känner sig besläktad med Jungfru Maria. Därför att Guds nåd har gjort henne liten upplever hon sig harmoniera med Marias ödmjukhet. Den lilla vägen som Thérèse upptäckt och vill visa för alla som känner sig fattiga och små, det är Marias väg. Hon har gått den vanliga vägen utan mirakler och extas. Den katolske prästen Wilfrid Stinissen skriver i sin bok Den enkla vägen till helighet att Thérèse av Jesusbarnet har förändrat vår syn på mystik.

Att mystik inte nödvändigtvis kräver visioner och uppenbarelser visste man redan före henne. Men man behöver inte heller vara benådad med höga bönetillstånd som våra stora mystiker beskriver. Thérèse kom sällan till djup försjunkenhet i bönen, men att hon nått mystikens högsta stadium kan ingen betvivla.

Mystik är en direkt erfarenhet av Guds närvaro, en intuitiv förståelse av hans kärlek. Det är en kunskap om Gud förvärvad mer genom kärlek än genom tänkande. Kärlek, andlig vakenhet och förmåga att se Gud bortom händelserna, allt detta definierar och karaktäriserar en sann mystiker. Men mystik behöver inte alls innebära outsägliga extatiska upplevelser eller i första hand handla om föreningen med det gudomliga. De flesta mystiker lägger större vikt vid etik och den vardagliga livshållningen där kärlek till andra människor är det viktigaste.

Den vackraste definitionen på mystik skriven av Paulus ”Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20), gör Thérèse till sin. Stinissen hävdar att den som kan säga så av inre erfarenhet är en mystiker. Han säger också att den som läst Teresa av Avila lätt kan dra felaktiga slutsatser. Vi behöver Thérèse av Jesusbarnet som komplement och korrektiv. Likaväl behöver vi den stora som tillägg till den lilla. Moder och dotter hänvisar till varandra. Thérèse har även radikalt förändrat uppfattningen om helighet. Före henne förknippades helighet med stordåd. Därmed var vägen stängd för dem som kände sig svaga, små och oförmögna till hjältemodiga dygder och till dessa hör de flesta människor.

Thérèse hävdar att det stora hindret på vägen till heligheten inte är våra misslyckanden, vår bräcklighet eller oförmåga utan svagheten att tappa modet. Helighet har för henne inte med storhet att göra och hennes uppgift är att göra varje liten sak med kärlek utan att se så mycket till resultat eller vad andra tycker om henne. Hennes definition av helighet lyder: ”Det räcker med att ödmjuka sig och med tålmodig mildhet stå ut med ofullkomligheten. Detta är den sanna heligheten”. Den lilla vägen är till för vanligt folk i Guds förvirrande stora värld. Det behövs inga djupa teologiska kunskaper för att vandra den. Thérèse har på sitt enkla och förutsättningslösa sätt på djupet nått fram till evangeliets kärna. Hon har fått en djup insikt i att svaghet inte är något som ska övervinnas. Här har hon revolutionerat sin samtid som var starkt präglad av gärningsfromhet. Intuitivt har hon byggt en hel teologi på svaghet och litenhet och lyckats förena luthersk och katolsk syn på nåd och gärningar. Thérèse är en vardagslivets mystiker som finner Gud i de små detaljerna, de små plikterna, det till synes betydelselösa och banala. Hennes budskap är enkelt och lättförståeligt; Vi ska se Jesus i allt. Denna mystik är inte mindervärdig, men vägen dit är en liten väg. Hon menar att varje människa har sin egen väg att gå. Hennes lilla väg är en enkel och okomplicerad väg, men den är ingen dans på rosor. Förtröstan, överlåtelse och kärlek är tre centrala ord i Thérèses lära.

Thérèse och nunnornaI vår tid har psykologin lärt oss mer av vikten att vi försonas med vår otillräcklighet, att vi vågar visa oss sårbara. Men benägenheten till prestationskrav och lusten att erövra livet sitter ingrodd i människan själv. Därför har Thérèse ett budskap till oss alla. Hennes budskap kan förefalla starkare än många andras, eftersom hon uttryckte sig så enkelt och så tydligt att alla förstod henne. Hon har visat att alla människor med sina förutsättningar och brister kan bli frälsta och hon har en hemlighetsfull dragningskraft och lockar alltjämt eftersom hon är full av liv och övertygelse. Ingen syssla var henne för liten eller motbjudande. Är det den insikten hon kan ge oss att vi måste bli fria från våra prestationskrav? De begrepp hon använder; fader, kärlek, fattigdom, broderlig kärlek, överlåtelse är så universella att de kan nå alla människor. Hon kan genom sin lära om tillit och överlåtelse hjälpa många människor att förtrösta och hoppas på framtiden. Med Thérèse kan vi alla små, ofullständiga människor hitta någon att identifiera oss med, någon som visar på en genomförbar väg, trofasthetens och den totala tillitens väg. Genom erfarenheten av trons mörka natt framstår Thérèse på ett särskilt sätt som ett helgon för vår tid.

Hennes budskap har även betydelse när det gäller att omvandla samhället. Heligheten har en oöverträffad styrka. En flod av helighet kan återuppbygga världen på ett mer djupgående sätt än strömmar av våld. I teknikens tidsålder har världen utan tvekan större behov av detta. Hennes låga blev till ljus och värme för världen, Thérèses syntes av den kristna spiritualiteten bevisar hennes vishet och mognad. Redan påven Pius X sade om henne att hon var den moderna tidens största helgon. Tanken att helighet är något för alla var inte vanlig på hennes tid. Hon har förnyat synen på helighet, på mystik, på förhållandet mellan Guds rättvisa och barmhärtighet mellan tro och gärningar. Alla kan finna något hos henne som passar dem. Den 17 maj 1925 helgonförklaras Thérèse av Jesusbarnet av påven Pius XI och 1944 förklarade påven Pius XII henne som Frankrikes andra skyddshelgon tillsammans med Jeanne d’Arc. Frankrikes första skyddshelgon är Jungfru Maria.

Hennes lilla lära blev kyrkolära den 19 oktober 1997 på världsmissionens dag, 100 år efter hennes bortgång. ”För vår tid som törstar efter levande och väsentliga ord, efter hjältemodiga och trovärdiga vittnesbörd, är Thérèse en läromästare”, skriver Johannes Paulus II i sitt apostoliska brev med anledning av Thérèses utnämning till kyrkolärare. Hennes främsta verk är de Självbiografiska skrifterna. Dessutom finns ett par hundra brev bevarade riktade till familjemedlemmarna, till systrarna i klostret och till hennes bröder i missionen, där Thérèse förmedlar sin vishet och utvecklar en andlig ledning för själarna. Hennes skrifter omfattar även ett antal dikter inspirerade av den Heliga Skrift samt böner. Boken ”Sista Samtal” skriver hon när hon är helt nära döden. Thérèse låter oss se vad vi har kvar när all mänsklig tröst är borta. Tron på det eviga livet håller henne uppe, när liv och hälsa ebbar ut. Överlåtelse åt kärlek är hennes yttersta hållpunkt.

Det är enkelt att kritisera julen med dess överflöd av kommersialism och gåvoberg, men julen är också en högtid där traditionen förenar folk i en gemenskap. Dessutom tror jag att julnåden är viktig. Den förvandlade Thérèse från ett överkänsligt, och självupptaget barn till en öppen och hängiven Kristi lärjunge. Hon var medveten om att vi människor genom Guds nåd, som har sammanfogat oss i sin gemenskap, påverkar varandra på vägen. Vi förmedlar nåd till varandra. Hon hade så djup tro att då pappan var på dåligt humör kunde hon se Guds kärlek och tilltal till henne. Av detta kan vi lära att liknande händelser kan förändra och hela våra liv. När andra människor blir arga och hätska mot oss kan vi i detta ana att Gud vill befria oss från självupptagenhet och självömkan. Hennes ”lilla väg” har spridit sig över hela världen och fått en oskattbar betydelse för ett oräkneligt antal kristna. Särskilt i vår moderna tid har den något centralt att säga; att var och en av oss är menad att bli helig, och att det inte kommer an på oss själva utan på Guds nåd att vi når målet. I årets mörkaste tid, på våra breddgrader, firar vi en ljusfest. Julens budskap talar om nåd, frid, glädje och kärlek till alla människor i världen.

 

Lena Månsson 

Sekvensbilderna är från Leonardo Defilippis film The Story of Saint Thérèse of Lisieux

Ur arkivet

view_module reorder

Pedagogen Sören Kierkegaard

"När man verkligen ska lyckas att föra en annan människa till ett bestämt ställe måste man först och främst passa på att finna människan där hon är och börja där ...

Av: Ingmar Simonsson | Essäer | 31 augusti, 2011

De försvann

"Dave ... stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop, Dave? Stop, Dave. I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave ... my mind is going. I can feel it. I ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 27 juli, 2009

Lykke. Del I

 Innledning Lykke er et essensielt aspekt ved livet. Før i tiden hørte lykke med til ett av emnene i filosofi, og siden det alminnelige var at det som ble skrevet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 07 januari, 2014

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Några tankar med anledning av vårdavjämningsdagen

”Life is partly what we make it, and partly what it is made by the friends we choose” sade Tennessee Williams som dog av en kapsyl. En natt, när han hade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 mars, 2013

Under ShivaRatri

Den mest kände personen som du antagligen aldrig hört talas om, är död

Sir George Martin har dött, 90 år gammal. Hela världen minns honom och hans gärning, inte minst de som var med under The Beatles-eran, (som långtifrån är över, enligt mig) ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 21 mars, 2016

Kristen enhet på vägkrog

I senare delen av januari pågår veckan för kristen enhet. Denna vecka återkommer varje år. Och det är ett både spännande och viktigt projekt. I Ödeshög genomfördes sex samlingar. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 22 januari, 2013

Med vin på tungan, parmesan i gommen och osagda ord i danskt hygge

Det sedan ett halvår torrlagda, och till följd av detta: mindre aktiva, kulturhuset Inkonst i Malmö är sig likt när jag kliver in genom dörrarna denna kyliga torsdagskväll i april ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 18 april, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.