Cezar Florin Huştiu. Dikter

 Jag heter Cezar Florin Huştiu och kommer från Rumänien; är bosatt i Sverige sedan 2007; jag har bland annat varit verksam som tolk. Jar varit publicerad i antologin Ord på pränt ...

Av: Cezar Florin Huştiu | 20 Maj, 2013
Utopiska geografier

Marilyn, det förevigade barnet, en hummingbird

”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt ...

Av: Nicole E. Wallenrodhe | 04 augusti, 2012
Essäer om film

Walking on Manchester

I Manchester regnar det alltid och vinden blåser oavbrutet, men britterna kallar det vänligt för “bris”. Det är en mörk och kaotisk stad, där det gamla olyckligt tränger sig med ...

Av: Nadia Scapoli | 23 januari, 2014
Resereportage

Bild: Hebriana Alainentalo

17 dikter av Carsten Palmer Schale

Splittrande självpresentation

Av: Carster Palmer Schale | 13 juni, 2016
Utopiska geografier

Agape



Kristus av Michelangelo

Amor trahit amantem extra se…

 

(”Kärleken (Eros) drar den älskade ut­anför sig själv”, Dante, Vita Nuova.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

När en människa tar in världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen. De stora tingen försvinner, det är de små sakerna som är evi­ga. Det finns ett annat ”språk”, som är starkare än Eros; detta är mystikens språk.

 

Du lever ditt normala liv, du följer lagarna, har din tro, sköter dina sysselsättningar, men plötsligt sker någonting som kastar dig utanför allt det som du trodde var verkligt. Dina värderingar, övertygelser och löften kan inte längre skydda dig. Du är isolerad; en kraft som är större än dig har slungat dig ut ur det du en gång kallade din verklighet och värld. Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en: kärleken. Det finns inte bara en kärlek eller endast en form, ett alfabet för att uttrycka eller be­skriva den. Själva ordet kärlek är bara ett ord som vi använder för att ut­trycka någonting som förblir någonting annat. Våra ord och våra kroppar bär inte den här kraften som transfigurerar oss och världen omkring oss inför våra blickar. Vi inhämtar någonting som drabbar vårt individuella plan men det händer med en så osäglig kraft att vi tror oss stå ensamma mot världen. Världen (människorna) kan inte förstå oss då den inte upplever det som vi upplever lika starkt. Här uppstår först två möjligheter, och valet mellan dem beror på vår egen personliga styrka. Om vi är svaga och osäkra stänger vi oss inne i vår nya värld och bryr oss inte om vad omvärlden säger. Är vi starka och säkra gör vi samma sak, men då försöker vi också finna en balans mellan oss och de andra. Men vi förblir instängda även om denna erfarenhet tycks öppna dörrar som tidigare har varit låsta för oss. Emel­lertid finns också en tredje möjlighet: den upplystes väg.

 

Det grekiska ordet Agape har ingenting med de svenska orden barm­härtighet, välgörenhet eller givmildhet att göra. Agape har två möjliga ursprung: verbet ago – att handla, agera, men också putta fram; och agamai, att häpna, att bli extatisk. Ordet ago alstrar också ord som agonia som förutom dödskamp också i allmänhet betyder strid, kamp (jfr antagonism).

Agape (som caritas, charity) är den kärlek som inte saknar jordiska mål men som öppnar sig för alla människor och ger dem kärlek utan att förvänta sig nå­gonting tillbaka.

Men Agape är också någonting annat.

Man kan inte äga denna form av kärlek utan begär. Och detta begär är inte köttsligt, har inget mänskligt mål förutom ljuset mot vilket extasen öppnar oss. Agape förvandlar den som älskar till en dåre i människornas ögon. Samhället omkring oss är inte byggt på Agape, samhället vet ingenting om den extatiska häpenheten. Agape är den kärlek som älskar ända intill döden, inte nödvändigtvis med ett sexuellt begär, och offrar sitt eget liv för den andre. Den andre blir viktigare än en själv. Detta är ingen välgörenhet utan ren dårskap i samhällets ögon.

Denna kärlek öppnar oss mot det extatiska. Och när människan plötsligt och av en slump förnimmer detta tillstånd, då förändras allt. Förtvivlan som denna förnimmelse väcker liknar grymheten hos en rovfågel som slår en min­dre fågel mitt på den klara himlen.

Extas och nåd

Förnuftet är plural, pluralistiskt. Predikaten i våra språk är byggda på det sättet, strukturerade kring en mångfald som följer förnuftets regler. Plural är en absolut form, det finns inget överflöd av betydelser inom den reglera­de mångfalden. Mystiken däremot talar i singularis; den innebär ett avsked från förnuftssfären och ett drunknande i det sakrala. Det sakrala kan ibland tala i religiösa termer och böja sig för normen, men omedvetet, eftersom kraften är för stark och eftersom vi inte vill dö. ”Att älska är detsamma som att dö”, skriver Teresa av Avila. I den ursprungliga ”galenskapen” dör man. Man dör till världen. Paradoxen som verkar uppstå här är bara syntaktisk.

Psykoanalysen talar om sublimering av den sexuella driften. Men den ig­norerar betydelsen av ordet sublim (majestätisk, ren). Monoteismens barnbarn försöker finna svar på frågor som ingen har ställt. Den polske teater­visionären Jerzy Grotowski sade vid ett tillfälle under ett föredrag om Ma­rias uppenbarelser: ”Den galna psykopaten (själens älskare) säger att hon har sett jungfru Maria. Den intelligenta och ’sakkunniga’ humanisten sä­ger att detta inte är möjligt. Han har rätt. Men dåren ser jungfrun Maria… det gör inte humanisten.”

Mystiken talar i singularis. En lärft och ett sinne. Långsamma andetag bara för att loda djupare, i avgrunden. Vrålet ekar i hjärtat. Och avgrun­den är ingen avgrund men en lång våg av bärkraft och en segelyta. Mysti­ken är såsom diktandet: den nedtecknar betydelsernas övermått. Ett över­mått som är omöjligt att kommunicera till de andra utan att väcka miss­tänksamhet och rädsla. Men det är just därför som poeten och mystikern skriver. Jag skriver om något som får mig att darra.

Marcellinus katakomb

Det finns psykoanalytiska tolkningar av mystiken som sjukdom. Mysti­kerna beskriver det som psykoanalysen anger och upplyser om ad excludendum, genom att klassificera det som inte vill anpassa sig till normen som en patologisk form av omogenhet. Detta beror på det inadekvata språk som psykoanalysen använder. När mystikern medger att han/hon känner sig övergiven av Gud, så förklarar den moderna cynismen att personen befin­ner sig i hypnotisk trans; när mystikern bejakar passiviteten tänker psyko­analytikern på masochism.

Bruket av termen ”jag” är tvetydigt i både psykoanalysen och mystiken. För Freud och senare Lacan kan Das Ich (Jaget, som betecknar den psykiska instansen som medlar mellan Detets krav på omedelbar driftstillfredstäl­lelse och Överjagets sociala normer) sammanfalla med Das Selbst (Självet, som är maktcentrum och omsluter både det medvetna och det omedvet­na). Denna teori beskriver inte ett medvetandeinnehåll utan ett schema av beteenden, en behållare som skiljer sig från Id (Detet, det vill säga den del av personligheten som kännetecknas av medfödda, omedvetna drivkraf­ter och som fungerar enligt ”lustprincipen”, med syftet att undvika smärta eller sorg), och från Es (Detet, som representerar drifter av evolutionärt ursprung, exempelvis självbevarelsedriften och fortplantningsdriften) liksom från Über Ich (Överjaget, som betecknar den psykiska instans som innehål­ler socialt medierade lagar, regler och konventioner).

På det här sättet kan det som mystikern kallar ”förlust av jaget” eller för­lust av identitet tolkas som en psykotisk förvirring mellan den inre och den yttre verkligheten, som en förlust av personlig identitet med hallucinatio­ner, psykopatier, paranoia och så vidare som följd.

Men Jaget och Självet som förirrar sig under den mystiska illuminatio­nen är inte det som psykoanalysen vill påstå, utan innebär det narcissistis­ka jagets död. Tvärtom är det just Jaget som, hos mystikerna, skapar fantasibilder som vrede, avund, svartsjuka och kättja. En tids­ålder av mönster som förankrats bortom mystikerns egna vanor. En sna­ra som drar åt runt hans ena vad, hindrar blodtillförseln, ett uttalande som låter: HÄR. Ett åsidosättande av resten av kroppen. Han kommer inte att behöva den mer.

En natt, plötsligt som ett norrsken, hör mystikern (oavsett religiös till­hörighet) sitt eget kött skrika en abstrakt tanke om mumien, om kroppen utan organ som ändå inte är oorganisk – en kropp befriad från alla mentala och fysiska automatismer, en kropp utan sociala och religiösa band. Den ensamma kroppen, erotisk just därför att den är befriad från alla begär ef­ter reproduktioner, fortplantningar, återseenden. En kropp som speglar sig änglalikt i en avgrund som inte är Narcissus’ utan tvärtom den fullkomli­ga, varma vittnesbörden om en evig närvaro. En natt när mystikern lyck­as med att inte tänka på Gud som sin ägodel. En natt när mystikern inte längre skriker till Gud: JAG ÄLSKAR DIG, utan absorberas i Gud som om Gud vore ett hål, ett ljust hål i det mellanrum där köttet, i allt sitt be­gär, har blivit Ande.

Vad är då denna längtan och detta omöjliga ord som inte går att yttra? Vad är detta begär som ibland katapulterar mystikern bortom det brukliga sättet att uppleva verkligheten? Han/hon förnimmer det inte som någon­ting andligt och inte heller som någonting köttsligt. Hans/hennes strävan efter en sägbarhet hos det som just beskrivits är nu det centrala. Det är tack vare den här kraften som han/hon lever, som han/hon lever och dör.

Den kristna teologin kallar den kraft som ”trahit amantem extra se…” – ”drar den älskade utanför sig själv” – för Guds nåd. På klassiskt latin har ordet en djupare betydelse: Gratia betyder samtidigt behag, älsklighet, skönhet, grace; tacksamhet; gunst, ynnest. Tydligen kommer betydelsen nåd något sena­re. I Vulgata, den första översättningen av Bibeln till latin, står gratia ofta för nådegåva: gratia Dei, donum in gratia, donum gratiae eller bara gratia, ibland i plural: gratiarum. Maria, full av nåd uppfattas både som en stor yn­nest och välvilja och som att Maria, som bärare av Guds egen gratia, förlåter oss våra synder. Ett nådens år betyder att Gud av kärlek och välvilja ger världen ännu ett år innan domen kommer, under vilket han förlåter oss och tålmodigt väntar på vår omvändelse. En nådastöt är väl det sista, dödande slaget man utdelar för att befria den besegrade från plågor eller för att be­spara honom den förnedring som följer av nederlaget. 

Långfredag

Priscillas katakomb

Långfredagen har alltid fascinerat mig.

Kyrkorna är tomma, Gud är borta. En frånvaro som krossar; tungt är tungt, konkret som världens smärta.

I döden är Gud mer närvarande än i sin närvaro.

Det är denna icke-närvaro som är Guds existens skugga.

Mysteriet, det stora mysteriet är inte Ordet.

Döden är mysteriet, hans död.

Helig är inte Gud, hans död är helig, hans död, tystnaden som halleluja.

Den slitna och plågade kroppen som läggs i graven, stenen.

Och sedan minnet av skriket, strax före döden, de sista orden är blasfemiska.

En förbannelse?

Före döden hans sista ord: varför har du övergivit mig?

Natten. Natten bestrålar natten.

Det är i kränkningen den älskades frånvaro kan uppfattas som närvaro.

Tecknet är en abstrakt dröm, hypotesen är det eviga rummet mellan de älskande.

Ett rum utan liv där barnet kränks och en trubbig skugga skapar blind flykt in i oss själva.

Döden (Natten) överger drömmarnas släckta signallykta, och skogens tunga andedräkt smakar vin.

Osäkra gester är som älvor i vinets dunkel.

Metallgaller. Grova hjärtliga plågor.

Natten är skrik.

 

Resurrectio

Men Gud överraskar alltid.

Mitt i vargtimmen ser vi plötsligt ljuset.

Denna natt är annorlunda, det är en natt som inte liknar någon annan natt.

Guden uppenbarar sig.

Det gör han varje natt, varje stund. Men vi märker det inte. 

 

Guido Zeccola

 

Hans-Jürgen Syberberg- Wagners Parzifal

http://www.youtube.com/watch?v=Mic_EOGOTzE

Ur arkivet

view_module reorder

En moralisk historia

Mandy Rice-Davies har avlidit sjuttio år gammal efter att länge ha kämpat mot cancern, meddelar BBC. Om omständigheterna hade varit annorlunda, påstår någon som kände henne, hade hon kunnat bli ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 29 december, 2014

Det är läsaren som ger poeten ett ansikte

Eugenio De Signoribus är en av Italiens främsta poeter. Han föddes i Marche, en region i Italien i vilken än Giacomo Leopardi föddes. Han har givit ut flera diktsamlingar: Case ...

Av: guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 21 december, 2009

Urkult 2011 med fantastisk musik och eldshow

Någonstans mellan Bräcke och Ragunda dånar ett tåg fram. Nåja, dånar, är kanske att ta i – det gamla veterantåget körs i bekväma 90 kilometer i timmen, och det tar ...

Av: Mikael Audell, Sunna Nordgren | Allmänna reportage | 09 augusti, 2011

Mimesis ett (icke)begrepp hos Heidegger?

Martin Heideggers filosofiska tänkande är en destruktion av den västerländska filosofins egen historia, ett tänkande som vänder sig tillbaka mot filosofins ursprung och på nytt ställer sig inför de frågor ...

Av: Henrik Örnlind | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2013

Årskrönika av Crister Enander

Det blir bara ytligare. Det blir mindre betydande. Halten sjunker i snabb takt och det som kan kallas för bestående förvandlas alltmer till något mossigt och absurt antikvariskt. Men var ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 24 december, 2011

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

Tino Sehgal - immaterialitetens konst

Tino Sehgal, Louise Höjer, Richard Julin. Foto: Jesper Nordström Tino Sehgal ställer ut konstruerade situationer som skiljer sig från performances genom att de inte får dokumenteras på något sätt - varken med ...

Av: Charlotte Norlin | Konstens porträtt | 18 mars, 2008

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.