A Hidden Part of the Culture: the Business Culture

  Business Culture (företagskultur) är en viktig del av kulturlivet. Idag är den mer och mer hårfint granskad av publik och offentliga organisationer. Teorien har påverkats av den så kallade 5C: ...

Av: Bernardo Nicoletti | 26 april, 2013
Essäer om samhället

Lars Gustavsson Foto CC BY-SA 3.0

Om Lars Gustafsson och översättningarna

När Strindbergs genombrottsroman ”Röda rummet” gavs ut som seriemagasin för en hel del år sedan kom jag med en hovsam invändning i Svenska Dagbladet. Den erbjöds till skolor i klassuppsättning ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 april, 2016
Litteraturens porträtt

Collografi gör gott för själen

Kärt barn har många namn. Jag får en känsla av att det ter sig så för konstnärerna som uttrycker sig genom collografi – eller collagrafi, alternativt limtryck, som denna tryck- ...

Av: Marit Jonsson, Formom | 16 februari, 2012
Essäer om konst

En resa i kvantvärlden. Intervju med Jim Baggott

Det finns saker som är svåra att förstå sig på. Till dem hör utan tvekan kvantfysik. Den legendariske Richard Feynman som gav en rad berömda föreläsningar i ämnet - och ...

Av: Susanna Kumlien | 28 maj, 2013
Övriga porträtt

En evig död åt vår ångest



den uppfyllda tystnadenÅngest och smärta utgör en gemensam del av den mänskliga erfarenheten. Den kan också sägas vara en utgångspunkt för en metafysik som både är kroppslig och själslig. Skribenten här strävar efter att utveckla ett meningsfyllt språk i förhållande till denna vår ångest. Ett uttryck som väsentligt skiljer sig från civilisationens patologiska ångestsyn, och synen på denna inre smärta som ett brott mot ”vad som borde vara”.

0

Jag reser mig. Sträcker mig uppåt, förbi molnens formationer mot solens livgivande strålar. Bredvid ekens sträva yta framstår världen träda in i ett annat ljus. Det är höst, solen penetrerar försiktigt lövverket och bryts upp, i flera samtida mindre ljusligheter. För mitt inre är kampen tillfälligt över, jag omfamnar amor fati; älskar ödet, uppnår detta i ett sällsamt ögonblick av stillhet.

I

Inuti mig har jag burit på en existentiell ångest, periodvis i det närmaste total. Tidigare hade jag sökt dess utplåning och förintelse. Alla kan hamna i en kamp mot livsbetingelserna och därmed även sig själva. Sådan var min situation och därmed även min berättelse.

Under en längre tid har dock perspektiven förskjutits mot ett annorlunda förhållande. Det som tidigare upplevts vara ohyggligt är det inte längre, inte på samma sätt. Idag träder det förflutna in i ett annat ljus. Ett ljus som inte vill förinta den egna berättelsen, historien, men heller ej strävar att låta det förflutna upprepa sig, likt spegelbilder i en spegelbild.

II

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1 Jan 2013På en nivå är den ångest människan bär på, en berättelse om smärta. Utifrån en högre platå betraktat kan denna ångest ses som ett fragment i en metafysisk; gemensam, erfarenhet för det mänskliga släktet – vilket är orsaken till att jag här vill gå från det eget upplevda till det allmänna.

III

Kanske är en gemensam nämnare för hur den moderna människan närmar sig ångest och smärta, att betrakta den som en tillfällighet samt ett brott mot vad som borde vara. Vi kan också göra den abstrakt, så till den milda graden att smärtan inte längre är sig självt, utan ett intellektuellt problem. Att lösas, förtöjas från sin kroppslighet, egentlighet. Genom den enorma apparat av instrumentell logik nutidsmänniskan äger, försöker vi förpassa den till det förklarades dal, och klassificerar samt ordnar det hela enligt logisk-diagnostiska system.

Men vare sig den instrumentella förklaringen av lidandet, eller strävan att förvandla den till något tillfälligt, förmår egentligen att utplåna smärtan, samt vad som ruvar bakom: döden och det vi kan kalla för helvetet. Tystnaden om dessa storheter är inte att tolka som övervunnen rädsla. Snarare är det ett svaghetstecken att vi inte äger ett språk att gestalta vårt öde.

Vi rör oss här tätt intill denna världs osäkerhet inför ett av de fåtal områden den ej till fullo lyckas behärska. Det är min övertygelse att det måste finnas andra vägar framåt än det tomma talet eller förträngning, som väg mot en fungerande hållning inför denna vår livsångest.

IV

Vi söker i språket efter kraftfulla uttryck som kan reflektera våra inre världar, våra tidlösa utmaningar. Som förmår gestalta lidandet på ett sätt som inte gör våld på själva idén om vår mänsklighet. Av just detta skäl, om så bara av just detta, bör rimligtvis få personer förneka att historien rymmer på sätt att gestalta lidandet som är överlägsna det tekniska nuets valda uttryck. 

1 jan 2013 EfteråtBo Cavefors skriver i sin essäbok Agere Contra om det helvetiska tillståndet, som många av oss tidvis har levat i, som både självvalt och underligt nog, meningsfyllt. I essän Himlens förgård pekar den gamle förläggaren ut livet som ”dödlig timlighet”. ”Helvetet är himlens förgård till Kristi liv i himlen.” (S. 106) En möjlig slutsats att dra utifrån detta, är att en tröst om sakernas tillstånd inte tänker det helvetiska som en tillfällighet, utan betraktar det i sin oerhördhet, för att vinna styrka att vandra genom det. 

Att förmå vilan som existerar samtida ångesten, nå acceptans för tillståndet, är att vinna sig själv. Paradoxalt kan det ta sig uttryck i en kamp för stillhet, ett ivrigt vattensökande i en tidvis allsmäktig öken.

V

Människor kan finna viss tröst inför sin ångest i vilt skilda sammanhang. För många människor är dessa oaser dock allvarligt kringskurna. Ibland blott därför att tiden har sprungit förbi den typ av ord och heliga rum som tidigare samhällen vårdade, men också fylldes av rädsla inför.

Stora ord och förklaringar har rivits ned, men de har ej lämnat plats för nya kartor som visar vägen till de platser inom oss själva, vars rum saknar ljus och bild. Jag bävar periodvis inför mitt eget språk, inför förmågan att frambesvärja de stora berättelserna, för faran anses vara stor att tala detta språk. Att ge ord till det mytiska är att erkänna den litenhet som individualitet äger. Att överge detta språk helt och hållet, lämnar dock en enorm hålighet i ett rum som driver oss mot varhelst i en ofantlig rörelse av saknad.

VI

serie 05Vi måste börja tala. Tre ord vars tecken rymmer möjlighet att förstå oss själva, och som vi därmed måste rädda från tidens malström, kan uttalas som kärlek, mening och kyrka. 

Ställd inför insikten att storheter som ryms inom dessa ord kräver avsevärda offer, hamnar den människa som vill fortgå ett liv i avskildhet från existensens heligheter i ett krig mot alla utomstående krafter som vill resa upp det som en gång blivit nedrivet. Det kan manifestera sig i en kamp mot yttre makt, exempelvis mot spillrorna av de stora religionerna, men också mot de människor som tillkämpar sig ett sanningsanspråk.

VII

En tragedi är att människan alltid riskerar att vilja utplåna det hon ej har tillträde till. Både inom och utanför sig självt. Vad är mer modernt än viljan och trosartikeln att det skulle vara möjligt eller ens önskvärt att helt utplåna lidandet? Om vi inte förmår att leva det tillstånd vi lever, återstår döden. Till en evig död vill vi förvisa vår egen ångest, vi förlorar därmed förmågan att lära oss vad den har att säga.

VIII

Tidsligheten från dess att vi föds till dess att vi dör, döljer ett djupt varamysterium. Vad fanns innan och efter? Kan vi, om vi är villiga att se detta mysterium, erkänna för oss själva att ångest och lidande är en ofrånkomlig del av varat?

Låt oss upprätta den insikt att även vi kan finna tröst och lindring i den uråldriga idén att inte döden innebär slutet. Som också omfamnar perspektivet att ödet inte utgör vår eviga fiende, även de stunder då vi är inbegripen i en kamp mot den. Återigen; amor fati.

IX

Vi måste börja tala med oss själva och varandra på ett sådant sätt att språket får betydelse. Som låter språket färdas, fyllt med mening. Först då kan dess betydelse uppfattas, skapas eller formas. För även om det jag är, lever vidare eller försvinner – kommer orden likt den ljusstrimma som spelar på min kropp, där jag ligger under björken, att innehålla sin egen tidlösa närvaro. Dessa flyktiga ögonblick slutar aldrig i någon mening att existera.

X

Måne Dödsskräcken, helvetets makt och den existentiella ångesten kan kanske inte helt botas, inte i vår tid, och inte med de generellt sett accepterade medel som står till buds – men genom att vi, inom oss själva, betraktar det eviga i det tidsliga, kan vi nå tröst inför livets smärta och ångest.

En av flera lärdomar av lidandet är insikten om plikten vi äger i att till fullo vara människor. Vi kan se våra egna handlingar som skadar och agerar enligt förkastliga principer, och vad som vittnar om vår möjliga roll bortom det snäva, kringskuret egoistiska.

För vår egen skull, bör också bejaka de trösterika rum och erfarenheter som historien berett oss. Dessa källor, erfarenheter, bereder möjliga passager för möten med oss själva. Viktigare ändå, lär bli huruvida vi kommer att äga förmågan att se ångest som en del av en metafysisk realitet bortom det sjuka och utplåningsbara.

Robert Halvarsson
Bilder: Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder
Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Guldåldern

I det tillbaka åt annat övervintras, fram innan tidslösheten en röst, överspänt förlopp om. Till henne sörjd fram. Behjärta. M arken hård sagt mig bakom som en sin erekterade tundra ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 maj, 2013

Om dagarna hade jag inte ens tid att tömma hjärtat på rinnande tårar…

Freke Räihä intervjuar  Akram Monfared Arya som berättar om en hel del saker med himlen som bakgrund    Har du läst Åke Hodell? - Jag har läst hans biografi som är skriven av Magnus ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 26 november, 2012

Träd i samtidskonsten - en upp och nedvänd historia

I samtidskonsten behandlas trädet ofta ganska respektlöst. Det slits upp med rötterna och hängs upp och ned i stadsrummet eller i galleriet. Det påminner nästan om en blasfemisk handling som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 29 maj, 2014

James Ellroy  Foto Modernista

James Ellroys Perfidia

Jag ser recensenter som menar att James Ellroys nya roman ”Perfidia” (Modernista; övers: Hans-Jacob Nilsson) – den första titeln i den andra LA-kvartetten – inte är bra för att den ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 16 augusti, 2016

Augustinus

En essä om Augustinus med avstamp i Peter Browns Augustine of Hippo (1967), av Marcus Myrbäck.

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2017

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Noemi Scéci, Krizstina Tóth, Anna Jókai, Ágnes Judit Kiss  Foto: Linda Johansson

Kvinnliga författare från Ungern kämpar vidare under Bokmässans invigningsdag

Balassi-institutets ledare lämnade alla invigningen efter att blivit hårt kritiserade av kända författare, bland andra författarinnan Masha Gessen, vilka öppet kritiserade det statligt finansierade kulturinstitutet och bokmässans samarbete.

Av: Linda Johansson | Essäer om litteratur & böcker | 30 september, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.