Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Vilhelm Hammershøi – Måleriets sista andetag

Den danske målaren Vilhelm Hammershøi (1864-1916) presenteras för närvarande på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn i utställningen ”Hammershøi och Europa”. En utställning som kastar ljus på den danske nationalkonstnären ...

Av: Henrik Örnlind | 18 maj, 2012
Konstens porträtt

"Barockbuskis" på Drottningholmsteatern

Samarbetet med operahögskolan fortsätter efter förra årets framgång med "Cosi van tutte" och det är helt i sin ordning. Det gav mersmak.  Det är bara det att denna gång sätter ...

Av: Ulf Stenberg | 09 juni, 2012
Kulturreportage

Når det gode liv ikke er til å skjelne fra streben etter lykke

Innledning Artikkelen min er om følgende anliggende. (1). Liv som henger sammen, er å foretrekke framfor å ha et oppsplittet liv. Meningsfylte liv henger sammen. Det gode liv er om liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 21 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

”Ros med dagg av idel godhet…” Om den heliga Birgitta



Heliga Birgitta, detalj ur altarskåp i Salems kyrka 1400-talRos med dagg av idel godhet, stjärna skimrande av klarhet,

o, Birgitta, nådens kärl!
Skänk med daggen himlens kärlek, några stänk av livets renhet
in i denna tårevärld.”

Så hyllas den heliga Birgitta i en hymn, ursprungligen skriven på latin (”Rosa rorans bonitatem”) av biskopen i Linköping Nicolaus Hermanni – eller Nils Hermansson, som hans namn löd på vanlig svenska. En hymn som skrevs inte långt efter Birgittas död 1373 och som alltsedan dess sjungits överallt i den katolska världen.

Omkring 500 år senare skriver August Strindberg följande omdöme om samma person, den heliga Birgitta, i samband med att han arbetar på sitt drama ”Folkungasagan”:

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Birgitta. Oregerlig kvinna. Den härsklystna emancipissan: fick smörj som barn därför att hon var högfärdig. Profeterar, men klickar. (---) Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”

Det kan vara svårt för oss att tro, att dessa båda citat gäller en och samma människa. Men denna kontrast säger oss en hel del; dels om hur sammansatt Birgitta var som person, men dels – och inte minst – om hur komplicerat och komplexfyllt vår eget förhållande som svenskar, sprungna ur en protestantiskt präglad miljö, är och har varit till detta vårt lands första kanoniserade katolska helgon och tillika en av de i särklass mest kända svenskarna genom historien. Vi har under loppet av 1900-talet blivit tagna på sängen med nya insikter om vilken betydelse den heliga Birgitta hade i sin samtid och hur starkt hennes minne lever inom den katolska delen av den europeiska kontinenten. Birgitta var inte alls okontroversiell eller oemotsagd i sin samtid, men vid reformationen, omkring två århundraden efter hennes död, fann reformatorerna det angeläget att inte bara framställa henne på ett så nedgörande sätt som möjligt utan också, helst, att förmå svenskarna att utplåna henne ur sitt kollektiva minne. Hon var, och har förblivit, ett mycket populärt helgon i den katolska världen, och hennes popularitet bidrog utan tvivel till att stärka och befästa det katolska motståndet mot reformationens idéer.

Idag är läget ett helt annat. Den ekumeniska rörelsen har medfört större öppenhet mellan kyrkosamfunden och därigenom ett ökat flöde av kunskaper ömsesidigt över samfundsgränserna.

Birgitta hör till Sveriges historia och till Europas historia. Hon är så mycket på en gång: stormaktspolitik, andlig förnyelse, kyrklig reform, talangfullt litterärt skapande, vision och profetisk begåvning. Den förre påven Johannes Paulus II utnämnde henne till Europas särskilda skyddshelgon; ingen tillfällighet, eftersom han var från Polen, det land i den katolska världen där hon äras och vördas mest. Detta lär också ha föranlett Johannes Paulus att infoga den svenska flaggan i sitt påvevapen!

Historien om Birgitta tar sin början på Finsta gods i Uppland, där hon 1303 föds som dotter till lagmannen Birger Persson och hans andra hustru Ingeborg Bengtsdotter.

Birgitta-skulptur i Vadstena klosterkyrka. Johannes Runge c:a 1425Birgitta föddes rakt in i det allra högsta samhällsskiktet i det dåtida Sverige. På både fädernet och mödernet hörde hon till landets högst uppsatta aristokrati. Modern Ingeborg Bengtsdotter hörde till den gamla Folkungaätten, och fadern Birger Persson hade också sina rötter inom några av de rikaste och mäktigaste stormannasläkterna. Det ämbete som Birger Persson innehade, lagmansämbetet, var en del av den högsta riksstyrelsen. Lagmännen hade huvudansvaret för rättsväsende och politisk förvaltning inom de olika landskapen i riket. Vi vet dessutom om Birger Persson, att han var dubbad till riddare, att han tidigt var ledamot i kung Birgers råd och att han omsider även blev riksråd.

Det var politiska orostider i Sverige och Norden, inte bara vid tiden för Birgittas upp- växt, utan genom hela medeltiden. Några år efter hennes födelse inträffade den beryktade ”Håtunaleken”, då kung Birger på sitt gods i Håtuna överfölls av sina bröder hertigarna Erik och Valdemar och fängslades. Den följande utdragna kampen mellan Birger och hans båda bröder – de s.k. brödrastriderna – delade nationen och folkopinionen i två läger, och lagmannen Birger Persson hörde till dem som avgjort stod på hertigarnas sida. Så småningom valdes hertig Eriks son Magnus till Svea rikes nye kung. Och Magnus Eriksson är, som vi skall se, den svenske kung vars namn är starkt förknippat med Birgittas tid i Sverige.

Det är viktigt att hålla i minnet, att medeltidens katolska kyrka, i Sverige och på kontinenten, i många avseenden var rätt så olik den katolska kyrka som växte fram under de följande århundradena, framförallt under seklerna närmast efter reformationen. Förhållandet mellan kyrka och statsmakt var ingalunda fastlagt på 1300-talet, och t.ex. Birger Persson hörde till de makthavare som starkt motsatte sig att kyrkan skulle ha för mycket att säga till om i politiska och världsliga angelägenheter. Påvemakten var svag och förmådde inte utöva någon större kontroll över kyrkan, vilket till stor del berodde på att påvarna inte längre residerade i Rom, utan i Avignon i Frankrike, och var starkt beroende av den franska kungamakten. De olika länderna inom den katolska kristenheten utvecklade sin egen särart med egna seder och bruk t.ex. ifråga om gudstjänstordningar. Och, inte minst betydelsefullt, ett stort förfall rådde på många håll inom både kyrkoledning och klosterväsende. Kyrkliga ämbeten och vigningar såldes till dem som hade gott om pengar, och en omfattande andlig och moralisk korruption härjade bland biskopar och furstar, abbotar och präster. Förhållanden som dessa bildar en viktig bakgrund till Birgittas kommande livsgärning.

Det stod mycket tidigt klart, att Birgitta Birgersdotter var utrustad med en alldeles särskild och ovanlig begåvning. Man anser att hon var endast omkring tio år gammal, när hon upplevde sin första vision. Hon hade lyssnat till en predikan om Jesu lidande och fick på natten i en drömsyn se den korsfäste Frälsaren. De biktfäder, som senare tecknade ner hennes minne inför helgonförklaringen, skrev om denna händelse, att Birgitta ”från den dagen hade en sådan känsla för Kristi lidande, att hon sällan utan tårar återkallade minnet därav”.

 Kung Magnus Eriksson, illumination till Landslagen c:a 1350År 1314, när Birgitta var bara elva år gammal, dog hennes mor Ingeborg. Fadern Birger hade blivit alltmer upptagen av rikets angelägenheter men var samtidigt mån om att hans dotter skulle få en trygg uppväxt i ett gott hem, där det också var möjligt för henne att få en moders omsorger. Det beslöts därför att hon skulle tas om hand som fosterdotter av hans svåger riksdrotsen Knut Jonsson och hans maka, på godset Aspanäs, strax intill Malexander vid sjön Sommen i Östergötland.

Så kom alltså Birgitta att tillbringa ett par år hos sin morbror, och allt tydligare visade det sig, att hon besatt en säregen, unik andlig utrustning. Hon fick nya visioner och starka upplevelser av Kristi närvaro, ibland på ett sätt som oroade hennes omgivning. Särskilt känd är en episod, då hennes fostermoder – riksdrotsen Knut Jonssons hustru, Birgittas moster – sent om natten kom in i flickornas sovrum och fann Birgitta naken, knäböjande vid sängen och försjunken i djup bön. Fostermodern uppfattade detta som ett lättsinnigt påfund av den unga flickan, kanske rentav någon form av ockult besvärjelse, och hon tog omgående fram riset för att tukta sin egensinniga fosterdotter. I samma ögonblick som hon höjde riset för att slå – så sägs det i hävderna – brast det i små bitar och blev oanvändbart. När hon frågade Birgitta vad hon höll på med, svarade Birgitta gråtande:

Jag steg bara upp från sängen för att prisa honom som alltid brukar hjälpa mig.

Vem då? frågade fostermodern.

Han, den korsfäste, som jag har sett.

Barndomstiden på Aspanäs blev kort. År 1316, endast tretton år gammal, blev Birgitta Birgersdotter bortgift med den då artonårige lagmanssonen Ulf Gudmarsson från Ulfåsa, son till lagmannen i Västergötland Gudmar Magnusson, som var en av Birgittas far Birgers gamla vänner.

Ulfåsa är mycket vackert beläget på en udde vid sjön Boren i Östergötland, ett stycke nordöst om Motala. Av den medeltida egendomen Ulfåsa finns idag ingenting kvar utom några lämningar av grunden till huvudbyggnaden, men vi vet av beskrivningar att det var en stort och rikt utrustat gods med många byggnader.

Tretton år gammal och tvingad att gifta sig med en man som fadern valt ut – sådan var seden i det dåtida Sverige och ännu långt fram i tiden; något vi kan ha i minne när vi idag diskuterar barnäktenskap inom olika invandrarkulturer. Och för Birgitta var detta beslut av hennes far en oerhörd chockupplevelse. Hon hade redan som barn känt mycket starkt, att hennes kallelse var en annan än att gifta sig och bilda familj; hon var övertygad om att hon var kallad till ett liv i jungfrudom och i odelat, hängivet tjänande av Gud och Guds kyrka, i bön och kärleksgärningar. Hon bönade och bad att få slippa, men fader Birgers beslut var orubbligt.

Ändå förefaller det som om Birgittas och Ulfs 27-åriga äktenskap blev ovanligt lyckligt. Den unga Birgitta, ännu ett barn, kom överens med sin unge make om att de under de två första åren av äktenskapet skulle leva i avhållsamhet. Och som någon sagt, kanske var det där deras kärlek började; kanske var det så Birgitta kunde följa det som hon såg som sin kallelse, under de villkor som var henne givna. Allt tyder på att den unge Ulf Gudmarsson helt och fullt respekterade sin flickhustrus begäran, som säkert också understöddes av många rådgivare i det unga parets närhet.

Ulf Gudmarsson blev så småningom lagman, men inte i Östergötland, där familjen bodde, utan i det nordliga grannlandskapet Närke. Som vi har nämnt, hörde lagmännen till rikets styrande skikt och rekryterades från stormännens och ridderskapets kretsar. På det internationella planet räknades dessa personer som kungliga, vilket var orsaken till att Birgitta sedermera i Europa kunde tituleras ”principessa de Nerici” – ”prinsessa av Närke”.

Birgitta Birgersdotter och Ulf Gudmarsson fick vartefter tillsammans åtta barn. Som lagmanshustru kom Birgitta i nära samröre och kontakt med rikets styrelse och blev noggrant underrättad om vad som hände både där och i det politiska och kyrkopolitiska livet ute i världen. Hon engagerade sig starkt i dessa frågor, och hon utvecklade som husmor på Ulfåsa också ett socialt engagemang som var helt unikt för hennes tid. Hennes starka patos för de sämst ställda i samhället, de fattiga och sjuka, de utstötta och maktlösa, följde henne genom hela livet och kom alltid till uttryck i praktisk handling.

Drottning Blanka av Namur. Målning av okänd konstnär, 1800-tal, Nationalmuseum (tidigare på Gripsholms slott)Hon var, som nämnts, född in i det mäktigaste och rikaste samhällsskiktet i landet. Ibland har man jämfört henne med ett helgon från århundradet innan, den helige Franciskus av Assisi, som var född i stor rikedom men gav bort allt han ägde och sedan levde ett liv utan jordiska ägodelar. Birgitta valde en annan väg. Hon lämnade aldrig sin samhällsklass och sin egendom, men hon strävade medvetet efter att inte bli personligen bunden till sådana ting utan att istället använda dem i det godas tjänst, för att förverkliga Guds vilja. Och det skedde inte utan inre kamp. Ofta förebrår hon sig själv för att vara ”högfärdig” och för att älska jordiska ägodelar mer än Gud. Som belysande exempel kan nämnas en episod på Ulfåsa, då makarna Birgittas och Ulfs enkla säng just hade blivit utbytt mot en ny, ståtlig praktsäng. Birgitta står och bäddar den nya sängen, när hon plötsligt känner ett hårt slag i huvudet. Ingen människa syns till, men slaget gör rejält ont. När hon sedan gått några steg, hör hon en röst som kommer någonstans från väggen. Det är Kristus själv som talar till henne och säger:

Jag stod inte, utan hängde på korset. Mitt huvud hade ingenting att luta sig mot, men du söker sådan fåfänglighet och vila.”

Från den stunden sägs det, att Birgitta bara sov i den praktfulla sängen när Ulf var hemma. När han var borta i sina ämbetsärenden – och det var han ofta – sov hon mest på golvet, på halm eller på en björnfäll.

Ganska snart efter sitt giftermål inrättade Birgitta ett hem för sjuka och fattiga i närheten av Ulfåsa, och hon gick själv dagligen dit för att ge dem vård, mat och annat som de behövde. Det hände ofta att hon bjöd fattiga till sitt bord på Ulfåsa och själv gick runt och betjänade dem. De fick god och närande mat, medan Birgitta själv förtärde vatten och bröd. Någon gång hände det också att hon bjöd till sig tolv fattiga kvinnor och tvättade deras fötter, en handling med förebild hos Jesus själv i Evangeliet (Johannesevangeliet 13:1-17). Med tiden inrättade hon fler sjukhem runt om i landskapet. Hon begav sig till Stockholm, där hon inledde ett arbete bland de prostituerade. Hon sökte upp dem på bordellerna runt i staden och lyckades övertala många av dem att följa med henne till Ulfåsa, där de fick bo i ett särskilt inrättat gästhem; genom olika slags omsorger blev de upprättade till kropp och själ och åter inlemmade i samhällsgemenskapen. Hon skänkte regelbundet kläder till fattiga och penninggåvor till klostrens hjälpverksamhet. Sven Stolpe skriver i sin något tendentiösa Birgittabiografi: ”Hon hjälpte över huvud alla som hade det svårt, antingen det var fråga om fattiga, syndare, pilgrimer, föräldralösa eller änkor; hon var för alla som den mildaste moder, full av medkänsla.”

Under åren på Ulfåsa etableras också den nära kontakten mellan paret Birgitta och Ulf och den unge kungen Magnus Eriksson och hans belgiskfödda drottning Blanka av Namur. Ulf arrenderade den gamla folkungaborgen i Vadstena, den som så småningom skulle komma att inrymma det första birgittinerklostret. Vi vet att Birgitta under en följd av år var ”hovmästarinna” hos kung Magnus och drottning Blanka vid hovet i Stockholm. Det innebar troligen att fungera som något slags ceremonimästarinna vid olika officiella evenemang, och Birgitta tjänstgjorde uppenbarligen också som drottning Blankas hovdam.

Allt tyder också på att Birgitta fick ett uppdrag att vara den unge kungens rådgivare och mentor i både andliga och världsliga, politiska frågor. Vi vet inte hur pass officiellt detta uppdrag var, men det säger ändå en hel del om hur högt ansedd och erkänd hon var för sina ovanliga kvaliteter redan vid denna tidpunkt. Bl.a. författade hon ett stort antal kapitel om hur en kung bör leva och handla, som hon gav den unge kung Magnus att använda som ett slags ”handbok”. Birgitta var i dessa frågor påverkad av det synsätt som redan kommer till uttryck i den helige Augustinus verk om ”Gudsstaten” (400-talet) och som hävdar att det jordiska styrelseskicket i allt måste söka sin förebild i Guds ord och Guds vilja. Magnus får således rådet att dels läsa helgonlegender, dels läsa berättelser om ”tappra mäns bragder”, så att hans sinne vänds till Gud och så att ”han lär sig, hur han kan avbryta riksstyrelsen med ärbara förströelser”.

Längre fram i tiden, efter Ulf Gudmarssons död, förändras Birgittas förhållande till kungen mycket drastiskt. År 1346, när Birgitta genom en uppenbarelse fått befallning att grunda en ny klosterorden, testamenterar kung Magnus det gamla folkungapalatset i Vadstena till Birgittas klosterprojekt. Men bara en kort tid därefter förbyts vänskapen i en oförsonlig fiendskap, av skäl som verkar något dunkla, men två bidragande orsaker känner vi till. Magnus Eriksson företar ett korståg till Ryssland, som i strid med Birgittas uppmaningar och varningar blir ett plundrings- och härjningståg, som slutar i nederlag för den svenska hären – det blev inte den renodlade missionsresa, som Birgitta efter en uppenbarelse gett befallning om. Birgitta hade alltså efter uppenbarelser uppmanat kungen att inleda detta korståg för att omvända de ”otrogna” ryssarna i öst till den sanna katolska tron – en omständighet som än idag gör att Birgitta betraktas med stor motvilja i den ortodoxa världen.

Birgittas egenhändiga handskrift, Uppenbarelserna 4 Boken, tillkommen i Rom på 1360-talet. Kungl. BiblioteketBirgitta beskyller också Magnus för att ha inlett en homosexuell förbindelse med en yngre riddare, givetvis en mycket svår synd enligt den tidens synsätt. Det är därför värt att lägga märke till, att det inte finns någon annan källa som nämner homosexualitet hos kung Magnus än Birgittas påståenden. Är detta något som Birgitta i sitt stundtals överspända tillstånd bara fått för sig? Det väcker således en undran om det även kan ha funnits andra, dolda motiv bakom Birgittas plötsliga och dramatiska förändring av sitt förhållande till kungen. När Birgitta så småningom bor nere i Rom, medverkar hon t.o.m. aktivt i planerna på ett uppror i syfte att störta kung Magnus från tronen.

Det råder inget tvivel om att Birgitta älskade sin man Ulf mycket högt och att kärleken och tillgivenheten var ömsesidiga. Men de båda var antagligen rätt olika till temperament och kynne. Ulf var en stor vän av bordets läckerheter och svingade gärna en och annan bägare mer än vad den naturliga törsten påkallade. Han hade säkerligen ingenting ont i sinnet, och han trodde säkert fullt och fast på Guds nåd och Kristi kärlek. Men för Birgitta, som så starkt vinnlade sig om ett liv i materiell försakelse och koncentration på de andliga tingen och ”det enda nödvändiga”, var Ulfs livsstil ett bekymmer.

I medeltidens kristna liv utgjorde pilgrimsfärderna ett viktigt inslag. Det ingick i varje from kristens livsprojekt att företa en eller flera pilgrimsresor. Vallfartsorterna var många. Jerusalem och Rom var de främsta, men därutöver fanns en lång rad vallfartsmål som var förknippade med framstående helgons liv och verksamhet. Syftet med pilgrimsvandringarna var flera. Dels fick man andlig vägledning och inspiration vid de heliga platserna, genom de minnen av heliga mäns och kvinnors liv som vårdades där och genom det gudstjänst- och böneliv som upprätthölls där. Men dessutom hade pilgrimsvandrandet att göra med föreställningarna om avlaten.

Man har ibland uppfattat avlaten som liktydig med syndaförlåtelse, men riktigt så enkelt är det inte. Avlaten är ett något mer komplicerat teologiskt tankebygge och har att göra med tanken på skärselden, ett tillstånd mellan jordelivet och paradiset, där själarna under längre eller kortare tid får tillfälle att renas från den syndaskuld som de ådragit sig under jordelivet och som de inte gjort bot för medan de levde. Genom att utföra vissa föreskrivna handlingar – som t.ex. vallfarter – kunde den enskilde erhålla ett visst antal dagars avlat, d.v.s. ett visst antal dagar kortare tid i skärselden. (Som vi minns, var det denna avlatslära som Luther tog avstånd från med de 95 teserna och sin förkunnelse om nåden och tron allena.)

Även i Norden fanns vallfartsorter, såsom t.ex. Nidaros – det medeltida Trondheim – där Olav den Heliges minne vårdades. Det finns traditioner, om än inte helt styrkta, att Birgitta och Ulf vallfärdade dit.

Birgittahuset i Rom, så som det ser ut idagVad vi däremot säkert vet är, att de båda företog en lång vallfärd till Santiago de Compostela i Spanien, platsen där aposteln Jakob enligt traditionen ligger begraven. I Birgittas familj hade man i fyra generationer vallfärdat till just Santiago de Compostela.

Möjligen krävdes det en viss övertalning från Birgittas sida för att få med Ulf på denna långa pilgrimsfärd. Men vi vet också av de senare vittnesbörden, att Ulf Gudmarsson med åren närmade sig Birgittas fromhet och andliga ideal alltmer och att de båda vid tiden för vallfarten till Santiago de Compostela verkade för samma mål och med samma livsinställning.

Med på färden till Spanien, som ägde rum hösten 1341 till våren 1342, följde också prästen Svennung, sedermera abbot i Varnhems kloster. Det var ett härjat Europa de mötte; sedan länge rasade det utdragna kriget mellan Frankrike och England. Och i kyrkan rådde förvirring, oreda och djupt moraliskt förfall, eftersom påvarna inte längre fanns i Rom utan levde i ett slags lyxbetonad exil i Avignon i Frankrike, utan möjlighet att utöva något verkligt ledarskap för kyrkan.

Hemfärden från Spanien blev dramatisk. I det franska Arras insjuknade Ulf mycket allvarligt, och hans liv tycktes sväva i fara. Birgitta vänder sig i sin förtvivlan i bön till Frankrikes nationalhelgon, den helige Dionysios, Saint-Denis. Under bönen får hon en uppenbarelse, som hon sedermera tecknar ner. Hon möter i uppenbarelsen helgonet själv, sankt Dionysios, som säger: ”Eftersom du älskar mig med särskild fromhet, vill jag meddela dig, att Gud genom dig vill göra sin vilja bekant för världen, och att du är antvardad i min vård och mitt beskydd. Därför skall jag alltid hjälpa dig, och jag ger dig detta tecken, att din make inte nu skall dö i denna sjukdom.”

Ulf tillfrisknade också, och färden hem till Sverige fortsatte. Vad man särskilt kan lägga märke till i denna uppenbarelse är, att det är första gången som Birgitta får ett besked om det som hon i fortsättningen uppfattar som sin uppgift: att bli ett redskap för att göra Guds vilja bekant i världen.

Efter hemkomsten från vallfarten till Santiago de Compostela var dock Ulf Gudmarsson fortfarande sjuk. Birgitta var uppfylld av intryck från sin långa resa och troligen också starkt sporrad av den uppenbarelse hon fått motta om sin kommande stora uppgift. Paret slog sig ner i Alvastra kloster, troligen delvis för att den sjuke Ulf behövde vårdas. 1343 avled han i klostret, där han också begravdes. (Hans gravhäll har i modern tid grävts fram i den gamla klosterruinen.) Ett nytt skede började i Birgittas liv. När Ulf låg på sitt yttersta, satte han en guldring på Birgittas finger, som ett tecken på att deras gemenskap skulle fortsätta även efter döden.

Det gick inte mer än ett par dagar efter Ulfs begravning, förrän Birgitta till allas förvåning tog av sig ringen och lade den åt sidan. Då man frågade henne, varför hon gjorde så med den gåva hon fått från sin döende livskamrat, svarade hon:

När jag lämnade min make, lämnade jag med honom också all kroppslig kärlek, och fast jag älskade honom som mitt eget hjärta, skulle jag inte ens med en ringa penning vilja återköpa hans liv, om det skedde mot Guds vilja; när jag gick med ringen i min hand, var det en börda för mig, därför att när jag betraktade den, erinrade sig min själ våra ljuva stunder i det förflutna. Men för att min själ nu skall kunna helt inrikta sig mot Guds kärlek, vill jag avstå från ringen och från min make och överlåter mig helt åt Gud.”

Ulf Gudmarssons död blev den stora vändpunkten i Birgittas liv. Hon stannade kvar i Alvastra kloster, ett kloster som tillhörde cistercienserorden. Hon deltog aktivt i klostrets alla gudstjänster, och hon etablerade kontakt med den som skulle bli hennes främste biktfar och själasörjare under resten av tiden i Sverige, den lärde kaniken i Linköping magister Matthias.

Birgittas relikskrin, klosterkyrkan i Vadstena

Vid denna tid börjar också hennes uppenbarelser att komma tätare och intensivare. Hon tecknar ner dem på svenska, och magister Matthias översätter dem till latin, som var det stora internationella språket vid denna tid. (Endast ett fragment av hennes egen handskrift har bevarats för eftervärlden och finns i Kungliga Biblioteket.)

Det kan därför vara på plats att säga några ord dels om hur dessa uppenbarelser fungerade och hur de uppfattades i hennes samtid.

De bilder som målas upp i Birgittas uppenbarelseskildringar är alltid livfulla, dramatiska, för många ibland även groteska och rentav motbjudande. Därför är det värt att uppmärksamma, att hon nästan alltid säger, att hon hör sina uppenbarelser, inte att hon ser dem. Vad som sker är troligen oftast inte, att hon faktiskt bokstavligen med sina ögon ser ett skeende med en mängd märkliga detaljer. Snarast går det till så, att hon försätts i ett slags starkt extatiskt tillstånd – ett inre tillstånd – som hon sedan har förmågan att uttolka. Och det är först i denna tolkningsprocess som detaljerna målas ut. Det är som om hon aktivt söker efter bilder för att återge vad hon i sitt inre har upplevt. Därför använder hon ofta de relativa uttrycken liksom eller som om: ”Jag såg liksom en flod…” … ”Det var som om en rök steg upp…” o.s.v. De enskilda detaljer som uppenbarelseskildringen sedan ställs samman av är alltså ett resultat av hennes egen uttydning av vad hon upplevt. Och hennes bilder och symboler kan vara nog så originella. Gud kan liknas vid både en skata och en brännvinspanna – men säkert på ett sådant sätt, att hennes samtid förstod mycket väl vad som menades.

Vad sedan gäller frågan hur hennes uppenbarelser och hennes framträdande över huvud taget uppfattades av omvärlden, måste vi ha i minnet den helt annorlunda trosvärld och verklighetsuppfattning som rådde i hennes samtid.

Det var ingalunda så, att vem som helst kunde framträda och påstå sig ha fått uppenbarelser från Gud och sedan bli trodd och accepterad. Vi ser också att Birgitta själv ofta misstänkte att hennes visioner och uppenbarelser var villfarelse och den ondes bländverk. Det var bl.a. därför som hon stod i nära förbindelse med magister Matthias, eftersom han var en av de präster och teologer som ansågs ha den särskilda förmågan att ”skilja mellan andarna” – alltså den gåva som aposteln Johannes talar om i 1 Johannesbrevet 1:4: ”…sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud”. Men när en uppenbarelse – eller någon annan händelse utöver det vanliga – blivit vederbörligen prövad och erkänd av kyrkan såsom äkta och av gudomligt ursprung, då blev den inte mer ifrågasatt. Medeltidens människa räknade verkligen med att Gud kunde meddela sig genom enskilda människor, genom uppenbarelser eller undergärningar.

Vår tid kan knappast göra sig en föreställning om hur grundmurad denna inställning var i den tidens västerländska kultur. Sven Stolpe har mycket riktigt påpekat, att för medeltidsmänniskan var Gud den enda sanna verkligheten. Och inte nog med det; man kunde därför självklart alltid också skilja mellan den person som förmedlade uppenbarelsen och det som personen ifråga förmedlade. Birgittas uppenbarelser kunde ibland måla upp de mest förfärliga porträtt av andra människor, både höga och låga, på ett sätt som idag antagligen skulle ha lett till ärekränkningsåtal. Men de som drabbats av de hårda domarna i Birgittas uppenbarelser var lika vänligt inställda till henne ändå. Den dom som uttalats mot dem var ju Guds, inte Birgittas!

Heliga Birgitta, kalkmålning i Hargs kyrka Uppland, 1400-taletUndantag fanns dock. Det fanns vissa som, trots det kyrkliga erkännandet, inte trodde på Birgittas gudomliga kallelse utan betraktade hennes uppenbarelser som utslag av härsklystnad och intrigmakeri. Det gällde särskilt några hovmän, som blivit hårt drabbade av domsord i hennes visioner. En av dem passade vid ett tillfälle på att tömma sitt nattkärl över henne från sitt fönster i Stockholm, när hon passerade förbi på gatan nedanför. En annan tog tillfället i akt, vid en större samling på Stockholms slott, att knuffa till henne så hårt att hon föll i golvet. Birgitta saknade inte fiender.

Efter Ulf Gudmarssons död levde Birgitta kvar sex år i Sverige. Två särskilt viktiga händelser inträffade i hennes liv under denna period: dels den stora kallelsevisionen, där hon uppmanas av Kristus att grunda en ny orden; dels hennes diplomatiska ingripande i det långa kriget mellan England och Frankrike – också det efter en vision. Denna fredsmäklaraktion bildar en lång och intressant händelsekedja, som det skulle föra för långt att gå in på här. Det kan räcka med att konstatera, att både hennes fredsförslag och innehållet i hennes uppenbarelser togs emot med stor vördnad och respekt på både den engelska och den franska sidan.

Under en vistelse i folkungaborgen i Vadstena 1346 får Birgitta ta emot en mycket stark uppenbarelse, där det är Kristus själv som på ett pockande, nästan påträngande sätt söker henne och kallar henne till hennes stora uppdrag. Kristus säger till henne:

Du skall vara min brud och mitt språkrör, du skall höra och se andliga ting, och min ande skall stanna hos dig ända in i döden.”

Efter detta följde en rad uppenbarelser, där Birgitta får Kristi uppmaning att grunda ”en ny vingård” och där reglerna för den nya orden efter hand tar form; sin slutgiltiga utformning får de under Birgittas tid i Rom. Man kan säga att den nya ordensregeln, liksom för övrigt Birgittas hela teologiska tänkande, kännetecknas av två viktiga drag: en stark centrering kring Kristi lidande och dess frälsningshistoriska betydelse, samt ett betonande av moderligheten och dess funktion som förmedlare av Guds vilja.

Birgitta ser Kristi lidande och korsfästelse som ett ständigt pågående skeende. Kyrkan är Kristi kropp, vi är alla lemmar i hans kropp. Det innebär, att när vi människor syndar och gör vad ont är, tillfogar vi Jesus nya sår och korsfäster honom på nytt. Men genom att själva ha del i Kristi lidande kärlek, hans lidande och uppoffrande kärlek till världen, kan vi själva bli renade och födda till nytt liv genom honom. ”Amor meus crucifixus est” – ”Min kärlek är korsfäst”; det är vad Birgitta hör Jesus Kristus säga, och det är än idag Birgittinerordens valspråk.

I Birgittas uppenbarelser talar Kristus om sig själv inte bara som fader utan även som moder. Världen var även på Birgittas tid ödelagd av våld och grymhet, utövad av män, och i stor avsaknad av goda, faderliga förebilder. Hos jungfru Maria ser Birgitta en moderlighetens förebild, som får en särskild roll i hennes klosterorden liksom i hennes tankar i stort om hur världen skall kunna nå frid och frälsning.

Två stora frågor i samtiden oroar Birgitta mer än något annat: det omfattande andliga och moraliska förfallet i kyrkan och bland de styrande, både i Sverige och runtom i Europa, och att påvarna övergett Rom och lever i lyx och överflöd i Avignon i Frankrike. I hennes uppenbarelser förekommer våldsamma angrepp på vällustiga, ansvarslösa och maktmissbrukande påvar, men det är inte påvedömet i sig hon angriper. För Birgitta hör det till kyrkans etablerade och av Gud givna ordning, att dess överhuvud skall vara påven, Kristi ställföreträdare på jorden, att påven skall residera i Rom, apostlarna Petrus och Paulus stad, och att han skall leva ett anständigt och förebildligt liv, värdigt det höga, gudomliga uppdraget.

Dessa bekymmer tillsammans med ärendet att utverka påvligt godkännande av hennes klosterprojekt leder fram till hennes beslut att bryta upp från Sverige och bege sig till Rom. Det sker 1349, men antagligen anar hon inte att hon aldrig kommer att återse sitt hemland.

Färden gick genom ett Europa som var härjat av digerdöden, den stora pestepidemin som hade kommit österifrån. Med på resan följde tre präster, som i fortsättningen skulle fungera både som hennes biktfäder och som hennes sekreterare, med uppgift att fortlöpande översätta hennes uppenbarelser till latin. Även en adelsman vid namn Magnus Petri Tre Liljor och en väninna Ingeborg Dannäs Bielke fanns med i hennes resesällskap.

Den heliga Birgitta - detalj ur altarskåp Tjällmo kyrka

När Kristus i en vision gav Birgitta befallning att bege sig till Rom, sade han till henne, att stadens gator var ”beströdda med guld och färgade röda av helgonens blod”. Den verklighet som sedan mötte henne i den heliga staden blev en stor chock och motsvarade knappast orden i visionen. I ett brev, som saknar tydlig adressat, beskriver hon stadens tillstånd på detta sätt:

Materiellt, i så måtto att stadens världsliga furstar som borde vara dess försvarare har blivit dess vildaste rövare. Därför har stadens hus förstörts, många kyrkor har alldeles övergivits, trots att där bevaras de välsignade benen av helgon, som strålar genom ärorika underverk och vilkas själar i upphöjdhet kröns i Guds rike. Dessa helgons tempel har fått sina tak förstörda och portar avlägsnade, och de har förvandlats till avträden för människor, hundar och vilda djur.”

Kyrkor som gradvis förvandlats till offentliga toaletter för människor och djur. Bisko- par, präster och munkar som levde öppet med älskarinnor. Nunnekloster som fungerade mer eller mindre som bordeller. Kyrkor där det aldrig eller sällan hölls gudstjänster. Bakom detta långt skridna förfall låg det förhållandet, att Rom sedan länge var i händerna på rivaliserande och varandra bekämpande adelsfamiljer. Dessa familjer stod även i maskopi med organiserade rövarband som spred stor förödelse där de drog fram – den tidens maffia och terrorister i kombination. Rom var i stor utsträckning laglöst land, och detta var naturligtvis en av de bidragande orsakerna till påvarnas franska exil.

Birgitta och hennes följe bodde de första åren i ett kardinalspalats intill kyrkan San Lorenzo in Damaso. Efter några år, genom en romersk väninnas förmedling, flyttade hon över till det hus vid Piazza Farnese, strax ovanför Tibern, där hon skulle tillbringa resten av sitt liv, med undantag för några år vid hovet i Neapel samt kortare vistelser på några andra platser i Italien. En kort tid före sin död gjorde hon även via Cypern en pilgrimsresa till Jerusalem och det Heliga Landet. Huset vid det som idag kallas Piazza Farnese står kvar än idag och inrymmer den nutida Birgittinerordens moderkloster och ett gästhem som under årens lopp besökts av många skandinaver.

Så småningom kom Birgittas dotter Katarina till Rom och stannade kvar hos sin mor så länge hon levde. Birgitta bemöttes alltid som den kungliga person hon enligt tidens normer var. Hennes uppenbarelser, som översattes till både latin och italienska, blev snart väl kända. Liksom i Sverige ådrog hon sig en del fiender, men de allra flesta vördade henne som en from och helig kvinna och ett autentiskt vittne för Guds vilja.

En strid ström av uppenbarelser kommer till stånd under åren i Rom. Birgittas samlade skrifter omfattar 1400 sidor i vanligt boktrycksformat och de utgör det rikhaltigaste och märkligaste litterära godset vi har kvar från 1300-talet i Sverige. I en av uppenbarelserna från tiden i Rom är det jungfru Maria som talar och beskriver en förfallen kyrkobyggnad. Många sådana fanns, som vi sett, i Rom, men denna raserade helgedom får symboliskt framställa hela den katolska kyrkan:

På den högra sidan av den heliga kyrkan har grunden givit efter till den grad, att kyr- kans högsta valv har fått flera sprickor. Detta ger upphov till så farliga ras, att många av dem som går därunder mister livet. Flera av de pelare som borde resa sig i höjden böjer sig nu ända ner till marken, och hela golvet i kyrkan är så gropigt, att blinda människor som kommer in faller med fara för livet. Det händer till och med att sådana som ser klart faller svårt tillsammans med de blinda på grund av de farliga groparna i golvet. Av dessa orsaker befinner sig Guds kyrka i ett mycket farligt läge. Följderna av detta kommer inte att låta vänta på sig. Ty helt säkert kommer kyrkan att rasa, om den inte får hjälp med att sättas i stånd.”

Det var två ting som höll Birgitta kvar i Rom: att få påvligt godkännande av klosterregeln och att se påven slutgiltigt återvända till den heliga staden. Det första fick hon uppleva; vid ett tillfälligt besök i Rom 1370 gav påven sitt godkännande till grundandet av ”Den Allraheligaste Frälsarens Orden”, Birgittinerorden. Det stod nu Birgitta fritt att återvända hem till Sverige för att inleda sitt stora klosterprojekt. Men hon dröjde kvar. Ännu hade inte påven återvänt från Avignon. Det skedde inte förrän fyra år efter hennes död, mycket tack vare de ihärdiga förmaningarna i hennes uppenbarelser.

Sjuttio år gammal och tydligen drabbad av en obotlig sjukdom återvände Birgitta 1373 till Rom och huset vid Piazza Farnese efter sin pilgrimsfärd till det Heliga Landet. Sjukdomen förvärrades, och fem dagar före sin död fick hon höra Kristus tala till henne från husaltaret i hennes rum; han förutsade dagen och stunden för hennes död.

Sina sista timmar i livet tillbragte Birgitta, på sin egen begäran, liggande på en träplanka, som än idag förvaras i en glasmonter i Birgittahuset i Rom. Hade Frälsaren dött för henne uppspikad på ett kors, så ville hon inte dö bekvämt i en säng. Hon biktade sig, tog emot nattvarden och de sjukas sista smörjelse. Barnen Katarina och Birger fanns med vid hennes dödsläger. Efter att ha uttalat ett av Jesu sju ord på korset, ”I dina händer, Herre, befaller jag min ande”, dog hon stilla.

Vid budet om hennes död samlades så mycket folk ute på piazzan, att hennes kropp inte kunde föras bort till begravning förrän efter ett par dagar.

Efter en tid fördes Birgittas jordiska kvarlevor genom Europa och till Sverige och Vad- stena, platsen för det planerade klosterbygget. Överallt där begravningsföljet drog fram samlades stora människoskaror. Birgitta var redan känd, respekterad och vördad i hela den dåvarande västvärlden.

Med på färden följde dottern Katarina, arvtagerskan, som nu skulle föra moderns stora verk vidare. 1384 kunde klostret i Vadstena invigas. 1391 blev Birgitta Birgersdotter av påven högtidligen upptagen bland helgonens skara, med en egen dag i kyrkokalendern, den 7 oktober, som än idag är namnsdag för namnet Birgitta i den svenska almanackan.

Jag är inte alldeles säker på att den Heliga Birgitta hör till de historiska personer som jag gärna hade velat möta. Liksom så många andra skulle jag nog ha ryggat tillbaka inför hennes egensinnighet, om än inte lika våldsamt som August Strindberg. Men i sin samtid var Birgitta obestridligen en kämpande ande som väckte till besinning och självrannsakan i en kyrka som höll på att vittra sönder inifrån. Idag vittnar ett femtiotal birgittinerkloster i nästan alla världsdelar, tillhöriga olika grenar av Birgittinerorden, om den märkliga attraktionskraften i det arv hon lämnade efter sig. Även i den (formellt sett) lutherska Svenska kyrkan finns ett sällskap, ”Societas Sanctae Birgittae”, som på olika sätt vårdar det andliga och kulturella arvet från Birgitta, och dess medlemmar klär sig t.o.m. i ett slags birgittinska munk- respektive nunnedräkter på särskilda birgittinska högtidsdagar. Dagens birgittiner ägnar sig med energi åt det ekumeniska arbetet, de splittrade kyrkosamfundens närmande till varandra. Grundarinnans valspråk ”Ut unum sint” (”på det att de alla må vara ett” – ett citat av Johannesevangeliet 17:21) vägleder dem i detta. Problemet är dock, att slutmålet för enhetssträvandena, nu som tidigare, anses vara allas upptagande i den katolska kyrkan under påvedömets ledning. Men kanske kan vi så här i påvevalstider tro att det så småningom kommer en förändrad och förnyad tillämpning av denna tanke.

 

Thomas Notini

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 maj, 2014

Akseli Gallen-Kallelas Badstuga (1889), detalj

Bastun i konsten – en värmande historia

Från Kalevala fram till idag har bastun varit en viktig symbol för olika livsskeden. Dess associationer till relationer och diskussioner används i allt från existentiella frågor om livets olika skeden ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 februari, 2015

46. Kjell

Kjell skyndar över Mårtenstorget. Han är på väg till lasarettet för att sortera bland de gamla apparaterna. Han har varit där i perioder under hela hösten. Ombyggnationen som är på ...

Av: Kjell | Lund har allt utom vatten | 09 november, 2012

Idioten på muséet

Hörde en gång om en idiot som gjorde ett museum på precis allt som flöt iland hos honom vid ett klippors ytterskär, bl.a. åror, lådor med smuggelsprit, talrika naziuniformer, EFFOA:s ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 oktober, 2011

En hundra år gammal kyla

Det var ett tag sedan vi lämnade motorvägen. Nu slingrar vi oss fram på små vägar mellan solbelysta fält. Säden gungar sommargrön i julihettan och vi letar med hjälp av ...

Av: Elisabet Lunhga | Gästkrönikör | 17 november, 2014

Cistercienserna, och deras etablering i det ”nordliga landen bortom världens gränser”

Ser man på det senaste decenniets historiska och religiösa ”flugor” både i Sverige och internationellt, jag tänker bland annat på tempelherrar, ”Arn”, St. Hildegard av Bingen, St. Birgitta av Vadstena ...

Av: Carl Ek | Essäer om religionen | 09 september, 2013

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.