Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | 05 juli, 2008
Media, porträtt

Florens i mitt hjärta

Marknaden i San Lorenzo har sett ungefär likadan ut i femhundra år. Folk som bott i trakten genom generationer säger att den är tidlös. Dom köper frukt där. Frukten är ...

Av: Stefan Whilde | 28 oktober, 2010
Gästkrönikör

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser

Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi Poesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del ...

Av: Carsten Palmer Schale | 17 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Samurajestetiken



Svärdets vägNär Moses, Jesaja och andra Bibelns Profeter talar om ljud och oro från kroppens inre överensstämmer detta med japanernas gamla tro att själen har sin boning i människans mage. Det är vetenskapligt bevisat att magen snarare än hjärtat utgör kroppens mittpunkt. När den japanske samurajen skar upp magen med sitt korta svärd eller med dolken, när han begick seppuku och befriade själen från kroppens hölje, var det en förnuftsmässig handling.

Seppuku eller kappuku - harakiri i folkmun - innebär att andäktigt och i lagligt reglerade former ge krigaren/samurajen en chans att sona sina synder, be om förlåtelse för begångna oförrätter och undgå skammen; han tröstar vännerna, bevisar sitt ärliga uppsåt och tillstår sin skuld, sin stora skuld.

 Samurajen som beslutat ta sitt liv griper med fast hand om svärdets eller dolkens fäste, med blicken fixerar han kärleksfullt vapnet, samlar tankarna och låter klingan/bladet med ett kraftigt slag glida genom huden in bland tarmarna, strax under livbältet, på vänster sida. Snabbt vrider han vapnet ett trekvarts varv och gör ett snitt mot bukens högra sida. Inte en ansiktsmuskel visar smärtan han känner. Medan han drar vapnet ut ur kroppen böjer han sig framåt, sträcker fram huvudet utan att säga ett ord. Samtidigt reser sig kaishaku - som under hela akten knäböjt invid samurajen och bevakat varje rörelse han utfört - och lyfter sitt svärd för att så, med ett slag, skilja samurajens huvud från kroppen.

Samurajkrigare finns det ej längre. Samurajen och hans livsfilosofi, bushido, är icke tillåtna företeelser i dagens samhällen och föraktas av makthavare som bygger sin strävan mot dunkla mål med andra medel än hederlighet. Men enskilda individer stretar emot. Författaren Yuki Mishima, bisexuell och attraherad av S/M, begick seppuku för att visa det alltmer demoraliserade Japan att samurajens ideal ej var helt glömda. Mishima attraherades också av den kristne martyren Sebastian; Mishima får sin första utlösning som pojke när han i en av faderns böcker ser en kopia av Guido Renis Sebastianporträtt och drömmer om att bli älskad av martyren: "Pilarna borrar sig in i det spända och andande köttet och trasar sönder kroppen inifrån. Det är kval av högsta smärta och extas."
För att förstå detta bör man veta något om bushido.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

SeppukuI bushidons djup finner man buddismens vetskap att endast ödet ger sann trygghet, att ett lugnt accepterande av det som är oundvikligt också medför mod att orädd möta fara och död. Det är inte fel att översätta ordet "öde" med Gud. Vad buddismen saknar finns i shintoismen, total trohet och hängivelse till Härskaren. Men vem är Härskare? Härskaren är naturligtvis Gud, eller, som i det feodala Japan Gud mänskligt förkroppsligad i Fursten. Det är detta som ger den självmedvetne och dödsföraktande samurajen vetskap om att han, men icke ödet eller Härskaren eller Gud, är dödlig. Arvsynden är ett okänt begrepp inom shintoismen och bushidon. Istället tror man på människans medfödda godhet, på den mänskliga själens renhet; en själ som står i nära förbindelse med ödet, Härskaren, Gud. Hur kan en själ med sådana förbindelser vara annat än ren!

Samurajkrigaren, Japans själ, riddaren med körsbärsblomman som symbol och med bushidofilosofin som livsmönster utstrålar, som Mishima, manlig kraft och skönhet. Ordagrant betyder bu-shi-do "de ridderliga soldaternas väg", eller "regler för riddare". Bushido är samurajens "lagbok", men den finns ej nedskriven utan har genom seklerna förmedlats muntligen eller av riddare och lärda män noterats med fjäderpensel i dagboksblad. Bushido är frukten av århundradens erfarenheter av krigsvetenskap och filosofiskt vetande alltifrån Yoritomos 1100-tal till det sekulariserade Japans framväxt under 1800-talet. Bushido är en utpräglat feodal filosofi, visserligen anpassad till den professionella krigarkasten, samurajen, men tänkbar även idag och i en vidare social kontext.

Bushidofilosofin lär samurajen fosterlandskärlek och trohet mot Härskaren. Bushido är ingen religion, men Härskaren/Gud är allestädes närvarande - den kan praktiseras även av katoliker och judar, ateister och muslimer. Bushido ger samurajen en känsla av och en vilja till anständighet; det är milda, rofyllda och angenäma levnadsregler för det gamla Japans främsta klass, en konservativ aristokrati som fostrade förträffliga, det vill säga hederliga och ödmjuka krigare och statsmän.

BushidoBushidofilosofins etiska principer står fria från vetenskaplig observans. För den aristokratiske samurajen är vetenskap inte något i sig värdefullt. Vetenskap tjänar endast målet att nå vishet och visshet. Det var även Sokrates' insikt. Den kinesiske filosofen Wan Yang Ming formulerade det så här: "Att veta och handla är ett och detsamma". Att känna ödet, att veta Härskarens, eller Guds vilja är att agera i dets/Hans tjänst. Samma moral finns i det västerländska munkväsendet: "Bed och arbeta." Att vara uppriktig, sann och rättfärdig, att vara plikttrogen (giri) och att våga säga sanningar, att våga göra det som är inopportunt, utmärker även samurajetiken. Eller med Konfucios ord: "Att veta vad rätt är och intet göra är att inte våga visa mod."

En av prinsarna Mito: "Att storma in i striden och där förlora livet kan vilken simpel krigare som helst, men verkligt mod är att leva när det är rätt att leva och att dö då det är rätt tid för att dö."

Var sak har sin tid. Kärlek, att vara storsint och visa medkänsla ansågs av samurajen tillhöra de främsta dygderna. Bushi-no-masake, krigarens ömma känslor, uttrycker människans ädla drag, men denna barmhärtighet är inget flummigt sinnestillstånd: barmhärtighet innebär att såväl rädda liv som att döda. Konkret innebar det att samurajen alltid var beredd att skydda de svaga, undertryckta och besegrade.

Hövlighet, uppriktighet och sanningslidelse står i motsatsställning till lögner och tvetydigheter. Samurajen menade att ju högre samhällsställning en man innehar desto större krav bör man ställa på honom att han talar sanning och handlar ädelt. En samurajs ord - bushi-no-ichigon - var tillräckligt för att förvandla vad som antogs vara sant, till verklig sanning.

Samurajens motparter i det feodala Japan var bönder och köpmän, vilka stod längst ned på rangskalan. I dagens Japan är det inte så. Klyftan mellan samurajmakten och köpmännens rikedomar skapade samhällsbalans; romarnas imperium fick dödsstöten när kejsarfamiljen började ägna sig åt handel. En av de tidigaste presidenterna i USA, John Adams (1796), strävade efter denna "balans", dvs stark boskillnad mellan den politiska och ekonomiska makten (se: Svarta Fanor, nr.16).

SamurajFör samurajen stod det klart att vägen till ära och framgång inte går via förmågan att skaffa många ägodelar eller stor förmögenhet. Likt La Mancha föraktade samurajen den som samlade på guld (dvs pengar) och konst - det var en smutsig hantering. Eftersom bushidoläran med kraft avvisar strävan efter rikedomar, blev det lätt för Härskaren att hålla samurajeliten sober och okurrumperad. Ofoget i vår tid att kräva betalning för varje utförd tjänst kände anhängarna av bushido ej. En tjänst i andens namn, av en präst eller lärare, kunde inte betalas med guld eller silver, inte därför att tjänsten prästen eller läraren gav var värdelös utan därför att den var av oskattbart värde - ingen betalning var tillräckligt stor för att återgälda/betala den givna tjänsten.

Sådan moral kräver självklart självbehärskning, självkännedom och självtillit. Ära når samurajen genom na (ett gott namn), menmoku (ett gott rykte) och geibun (en god moral). Fruktan för skam hängde som ett damoklessvärd över varje samurajs huvud. Vad som gällde var det långsiktiga målet för dygderna tålamod och seger: "Vad angår det mig om du blottställer dig själv och förolämpar mig? Min själ kan du aldrig smutsa ned med dina förolämpningar."

Feodala dygder innebar att vid samurajens kamp mellan kärlek och plikt segrade alltid troheten till Härskaren. Mödrar manade sina söner att offra allt, även livet, för Härskaren. En sådan religiös hängivenhet, en sådan total lydnad, tolkades av Härskaren som samurajens egen fria vilja; livet var medlet och ära var målet.

För att nå så högt anställda anspråk på liv och död, krävs utbildning. I samurajkaraktären man skapade ställdes förfinad klokhet och sublima själsegenskaper i skuggan av färdigheten chi, vishet, vilket är ett betydligt mer omfattande begrepp än vetskap eller vetenskap. Samurajen var i första hand en handlingens man; filosofi och litteratur är emellertid primära ingredienser vid hans utbildning vid sidan av fäktning, jujustu eller yawara, ridning, konsten att hantera ett spjut, militär taktik och skönskrift, etik och historia. Utbildningen omfattade även konsten att uthärda smärta, att förbli hövlig trots smädelser: tag med tålamod och rent samvete emot och uthärda alla vidrigheter och all ovänskap. När Himlen förlänar en man ett ämbete, stärkes själen genom lidanden och kroppen genom hårt arbete. Visserligen är det modigt att förakta döden, men störst mod visar dock den som vågar förbli kvar i livet, sammanfattar Inazo Nitobe i skriften Bushido. The Soul of Japan. An Exhibition of Japanese Thought (1989).

Oratio militisAlltså: seppuku är ett annat andans barn än vansinne och andlig extremism. Svärdet är samurajens själ. Svärdet ger honom mod och självaktning redan när han vid fem års ålder drar på sig sin första samurajdräkt och utbildningen påbörjas. Vid femton års ålder är samurajen en vuxen och fri man, befriad från de lagar som styr samhällets övriga medborgare. Det långa svärdet, daiton och shoton eller det korta svärdet, dolken, katanan och wakizashin, lämnar därefter aldrig platsen vid hans högra lår.

Bushidofilosofin lär samurajen att han är Ingen och att han bör leva av Intet. Detta att leva i kaliyuga var något som även Gottfried Benn strävade efter och denna dröm om ett fascinerande Önskevara förknippade den tyske diktaren med det politiska program den italienske filosofen Julius Evola propagerade. Det som förenar Evola och Benn är upproret mot "de gamla kyrkorna" vilka de menar behöver förnyas i samma takt som samhället förvandlas till ett klassamhälle. Liknande idéer finns hos Hermann Hesse, som noga läst Evola innan han i ett brev till förläggaren Peter Suhrkamp (27.4.1935) beskriver en stagnerad värld som lider av ett av "den gudomliga ordningen" förorsakat allmänt förfall. Liknande reaktioner på Evolas filosofi finner man i Ernst Jüngers och Carl Schmidts dagboksanteckningar.

Huvudingredienserna i Evolas filosofi är ett antal värdeladdade hedersbegrepp som i mycket sammanfaller med samurajernas bushidofilosofi: trohet, tålamod, välvilja mot svaga och undertryckta, viljan att tjäna utan att sko sig själv. En intressant och intelligent uttydare av Evolas filosofi är den italienska filosofen Carlo Michelstaedter, född 1887 och död vid unga år, med revolverns hjälp, år 1910. Michelstaedter är dessutom en av huvudpersonerna i den också i Sverige uppmärksammade italienske författaren Claudio Magris bok Ett annat hav (1992) där den ene av bokens tre aktörer, Enrico, är Magris alter ego såtillvida att det är uppenbart att författaren identifierar sig mycket starkt med Enricos längtan efter total frihet, intellektuell, andlig, kroppslig. En annan av de tre aktörerna i Magris märkliga bok är Enricos älskade, Carlo, som tar sitt liv strax efter det Enrico lämnat honom för att förverkliga det som de båda och den tredje i kamratkretsen, Nico, drömt om, nämligen att ställa sig fri från alla ickeabsoluta sammanhang, ensam med "det bara, nakna Jaget, viljans stiltje."

Magris skriver att Enrico skriver så i dagboken när han flyttat till Istrien, men detta är även själva grundtonen och grundtesen i Carlo Michelstaedters filosofi sådan man kan förstå den i La Persuasione e la rettorica - publicerad efter filosofens död, i Genève 1913.

Varför skriver Magris denna bok? Är Enrico, Carlos vän och älskare, ett Evolaporträtt? Uppenbart är att Magris vill intensifiera intresset för Michelstaedter, en av de unga som blivit myt och legend därför att han dog ung men hunnit publicera tillräckligt mycket av varaktigt värde för att man skall kunna ana vad som kunde blivit om han levt vidare. I Italien är Michelstaedter ingalunda glömd - ej heller Evola. Båda filosofernas böcker publiceras ständigt i nya upplagor. Av Michelstaedter rekommenderas förutom den tidigare nämnda boken, Poesie, Dialogo della salute e altri dialoghi samt Epistolario.

Striden i Shiroyama I Magris "dokumentär" citeras brev från Carlo till Enrico. Den 29 juni 1910 påpekar Enrico att Carlo "begär ingenting. Och liksom Du inte förnimmer tiden eftersom Du i varje ögonblick och varje handling är fri, finns också i varje ord Du yttrar en röst som kommer från det fria livet...". Närmare samurajens bushidovisdom lär man inte kunna komma. I La Persuasione... finns det "slutliga ordet, diagnosen på den sjukdom som fräter civilisationen," skriver/säger Magris/Enrico. "Övertygelse är," menar Carlo, "att i nuet ha full kontroll över sitt liv och sin person, förmågan att leva varje ögonblick fullt ut, utan att offra det för något som kommer att ske eller som man hoppas skall ske så snart som möjligt." Jag citerar mig själv: i bushidon finner man buddismens vetskap att endast ödet ger sann trygghet, att ett lugnt accepterande av det som är oundvikligt också medför mod att orädd möta fara och död.

Vad Magris skriver i Michelstaedters anda kunde inte sägas tydligare varken av det feodala Japans samurajer eller av Evola eller av Albert Camus, eller av Hermann Hesse, eller av Ernst Jüngers "anark". I lättläst form ger Magris röst åt ett feodalt tänkande, om man så vill åt en antidemokratisk filosofi som har stark anknytning till sartreism, jesperism och nietzscheanism. Michelstadter står, som samurajerna, främmande för etiska och estetiska kompromisser; människans Vara måste ges möjligheter att nå djupare dimensioner utan att tvingas förlita sig på språket, på poesin (och poeter som "fjäskar för verkligheten"). 

Dessa existentiella möjligheter kräver att den intresserade öppnar ögon och öron för att fånga upp även de mystiska existenser som finns bortom judendomens och kristendomens domäner (Michelstaedter var jude), vilket naturligtvis innebär att den som ger sig ut på denna vandring varken kan vara anti-semit eller förakta den som är kristen. I Magris bok når Enrico fram till Patalonien, målet där han kan förverkliga drömmen om att bli Ingen, äga Intet, njuta av sömnen efter dagslånga riter och inordna sig under "tänjbara och vaga enheter" som vädret och djurens parningstider.

Solens skuggaDet förekommer ofta att man binder upp Evolas filosofi till Platon och till tysk idealism och att hans tänkande därför står i kontrast till 1900-talets båda andra stora italienska filosofer, Giovanni Gentile och Benedetto Groce. Jag menar att detta är en farlig feltolkning även om också tysk idealism värnar om de stora utopierna trohet, rättvisa och frihet. Evolas och samurajernas filosofi når bortom den tyska idealismens humanism. Målet är istället en konformitet som av tradition och tack vare vidsynthet värnar om och skyddar människans frihet att få vara sig själv, att få själ och kropp i harmoni, något som endast är möjligt i Härskarens, i Guds, tjänst. Evola strävade efter en "andlig monarki" av Guds Nåde och detta, kan man lätt konstatera, kontrasterade markant mot de ledarprinciper som under hans tid praktiserades i Rom, Berlin och Moskva.

 I boken Gli uomini e le rovine (1953) skriver Evola att man bör bekänna sig till idealet "att simma mot strömmen", trots att det för den enskilda människan är möjligt endast vid vissa tillfällen, under vissa perioder och utifrån "priviligierade positioner" att reagera och sätta sig till motvärn mot den kapitalistiska maktapparaten: en framgångsrik och total förändring kan emotses först då en "överordnad makt ingriper". 

Den icke-kristne Evola menar Gud - endast då är den "andliga monarki", grundad av Guds Nåd, möjlig, om vilken filosofen tidigare talat vitt och brett. Om Evola själv var medveten om det paradoxala i sitt önskefilosoferande låter jag vara osagt.

Bo I. Cavefors

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Cavefors arkiv och rättigheter finns.

Ur arkivet

view_module reorder

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Carlo Bosco - med makt över modet

 Foto: Annika Malmsten Han är en av Sveriges främsta modefotografer och har jobbat världen över. Nu har han stannat upp några år och startat School of Fashion Photography Stockholm ...

Av: Annika Malmsten | Konstens porträtt | 25 november, 2008

Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2015

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 maj, 2011

10. Ines

Hon hällde upp tretåren och satte sig vid pulpeten. Gudrun hoppade upp i knäet och lade sig tillrätta, spann och värmde. Det kan behövas, tänkte hon, även om kroppen är ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 17 februari, 2012

Gränser som förenar – ett grundmotiv i postjugoslavisk film

Sanjin Pejkovic diskuterar gränsmotivet i jugoslavisk film. Han  lyftar fram två filmer som haft distribution i Sverige. Det rör sig om Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994)och Ingenmansland (Nicija zemlja ...

Av: Sanjin Pejkovic | Essäer om film | 05 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.