När Kroatiens kondomer läcker

Den kroatiska nationen ligger i hjärtat av Europa, mellan det historiska Centraleuropa och Medelhavet. Nationen har i högre utsträckning än många andra länder haft kontakter med Orienten. Efter ett svårt ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 10 december, 2013
Filmens porträtt

Några huvudtankar nu som jag fyller 90

Vid det här laget – jag är på väg mot 90 år - har jag gett ut 21 böcker, och det börjar bli svårt att överskåda denna textmassa, även för ...

Av: Erland Lagerroth | 05 april, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hegel. Sin och vår tids vittne

Georg Wilhelm Friedrich HegelÄr det dags att omvärdera historien? Hegels klassiker Andens Fenomenologi har under hösten kommit ut på svenska (Thales förlag) . Anna-Lena Renqvist begrundar skälen för denna bortklippta ...

Av: Anna-Lena Renqvist | 09 januari, 2009
Agora - filosofiska essäer

Att dela sitt liv med sig själv

I början av året bestämde jag mig för att läsa om en roman: Fredag eller den andra ön. Jag hittade boken av en slump i en andrahandsbutik och insåg att ...

Av: Daniel Svederud | 15 maj, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Om Ivan Aguéli och Ibn Arabis filosofi



Ivan Aguéli”Ibn Arabis namn är inte helt okänt för en svensk läsare med litterär skolning”, skriver Axel Gauffin i sin monografi om konstnären och mystikern Ivan Aguéli. ”Kanske”, fortsätter han, ”känner han igen det från Verner von Heidenstams Endymion, utgiven 1889. Bokens olycklige arabiske hjälte Emin Ibn Arabi härstammar från den gamle skalden Muhji d-din Ibn al-Arabi.”1 Detta skrevs under slutet av 1930-talet. Idag är det mycket få svenskar, inte ens de med ”litterär skolning” som har läst Endymion. Jag hör till de få sjuttiotalister som har gjort det. Men den bedriften har inte hjälpt mig att bättre begripa Ibn Arabis filosofi, ty Heidenstams hjälte har, vid sidan om namn och härstamning, få likheter med den arabiske filosofen från Murcia, som levde mellan åren 1165-1240.

Om man inte blir klok av att läsa Heidenstam blir man inte klokare av att läsa Torbjörn Säfves romanbiografi Var inte rädd (1992). Det är idel påhitt och sofisteri. Men underhållande. Den handlar om Säfves syn på livsfilosofi, inte så mycket om Ibn Arabi.

Vi börjar vid slutet. Ibn Arabi slogs ihjäl av en uppretad pöbel i Damaskus. I en av stadens moskéer fanns nämligen en imam som levde för pengar och inte för Gud. Han dyrkade Mammon. En fredag år 1240 e. Kr ställde sig Ibn Arabi, radikal som han var, i moskéns dörröppning och ropade högt: ”Jag trampar på den gud ni tillber. Han finns under mina fötter!” Ibn Arabi tyckte lika lite som Jesus om att månglarna tog över templen. De bedjande blev förstås ursinniga och stenade honom till döds.

Långt senare upptäcktes en skatt under marken på just den plats där Ibn Arabi hade stått och ropat. Hans ord kunde alltså tolkas bokstavligt: eftersom dessa muslimer levde för pengars och inte för Guds skull så var rikedomen deras gud och denna gud fanns under hans fötter i form av en nedgrävd skatt. Men orden kunde också tolkas bildligt: Ibn Arabi hade genom andlig disciplin släckt sitt begär efter denna världs goda. Han hade nedkämpat sin fiende, världen, som därför fanns ”under hans fötter”. Här stod alltså återigen esoterism mot exoterism, radikalism mot extremism, eller för att tala med Strindberg: ”Buddhan” mot ”svinet”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ibn Arabi, utropar Aguéli entusiastiskt på italienska, è il musulmano per eccellenza, tanto che un teosofo potrebbe chiamarlo una rincarnazione del profeta, det vill säga han ”är muslimen per excellance, så att en teosof skulle kunna kalla honom en reinkarnation av profeten!”2 Aguéli menar att Ibn Arabi förmedlade Muhammeds esoteriska kunskap.

Aguéli skriver: ”Ty jag, jag existerar ej. Jag finns inte till. Det finns ingenting mera gudlöst än att ropa jag! Jag!”3 Det berättas att då Fröding 1894 började känna symptomen på vansinnets herravälde, grep han vid ett tillfälle en tändsticksask, tryckte den hårt mot sin panna och ropade flera gånger: jag, jag, jag! Det har tolkats som ett uttryck för jaghävdelse. Jag tror tvärtom att gesten betyder att jaget bör brännas upp och utplånas i hallajiansk mening. Fröding var trots allt mystiker. Han hade kunnat greppa vilket föremål som helst men valde en tändsticksask. Ibn Arabis monistiska filosofi, som brukar betecknas wahdat al-wujud eller ”existensens enhet”, är inte ny. Det är bara en radikal förklaring och utläggning av Muhammeds lära om tawhid. Gud är en och Gud, som är ren ande, är det enda som verkligen existerar. Därför, menar Aguéli, kunde Ibn Arabi vara en reinkarnation av Muhammed.

När Al-Hallaj utropade sitt Ana al-Haqq! förhävde han sig inte, som många exoteriker tror. I stället gav han uttryck för den yttersta ödmjukheten. Vad han sade var att det bara finns ett jag i kosmos och det är Guds jag. Al-Hallaj var förintad, utslocknad. Han allena är. Han sade vad Aguéli också sade: ”Jag finns inte till”. Utifrån Ibn Arabis filosofi är det meningslöst att tala om unio mystica eller ”föreningen med Gud”. Det finns inte två jag som blandas. Föreningen som sufierna talar om är en metafor för uppvaknandet, insikten, om den enhet mellan Gud och människa som alltid funnits, men som inte alla ser och upplever. Man blir inte ett med Gud, man upptäcker att man är ett med Gud.

Ali Ibn ArabiWahdat al-wujud finns för övrigt närvarande i alla religioners esoterism. Den är ingen ”islamisk” idé utan en verklighet som alla mystiker, oavsett religion, upplever. Koranen säger stolt (41:43) att den inte har kommit med något nytt! I Corpus Hermeticum, förklarar Trismegistos enhetsläran, för Tatios:

Verklighet finns ej på jorden, min son, och kan ej finnas där … Intet på jorden är verkligt, där finnas endast skenbilder … Hon [människan] är ej verklig, min son, såsom människa. Det verkliga består endast i sig självt och förbliver vad det är … Människan är förgänglig, därför är hon ej verklig, hon är blott ett sken och skenet är höjden av villfarelse.

Tatios: Då äro ej själva himlakropparna verkliga, min fader, enär även de förändras.

Trismegistos: Det, som är underkastat uppkomst och växling, är ej verkligt … det gives i dem en viss opålitlighet, i det även de äro föränderliga …

Tatios: Och vad är då den ursprungliga Verkligheten, o min fader?

Trismegistos: Det som är ett och allena, o Tatios. Det som ej består av materie och ej har någon kropp. Det som varken har färg eller form, som ej förändras och ej förgår, utan som alltid är.4

Denna ”högsta varelse som är ovanför allt” får Aguéli att tänka på ”den okände gudens altare” i Athen. Det är denna moderna och samtidigt uråldriga monoteism, eller snarare monism, som Aguéli finner så vackert framställd i Ibn Arabis filosofi, en filosofi som är universell, ja som fanns till långt före religionerna. Madame Blavatsky, som Aguéli lärde sig mycket av, skriver följande om okände gudens altare:

Från den fjärde rasens första tider, då anden allena dyrkades och mysteriet var uppenbarat, ned till den grekiska konstens sista ärofulla dagar vid kristendomens gryning, voro hellenerna de enda, som vågade offentligen uppresa ett altare åt den ”OKÄNDE GUDEN”. Vad som än rörde sig i aposteln Paulus’ djupa själ, då han för atenarna förklarade, att denne ”okände”, som de ovetande dyrkade, var den av honom förkunnade sanne guden – visst är, att denna gudom ej var Jehovah, ej heller var han den som ”gjort jorden och allt vad därpå är”. Ty här menas ej ”Israels Gud”, utan den forntida och nutida panteistens ”okända gud”, vilken ”icke bor i tempel, som äro gjorda med händer”.5

Ibn Arabi var en av de riktigt stora psykonauterna, han utforskade psykets världar, sina egna känslor och sin fantasi. Människans inbillningsförmåga (khayal) var, betonade han, en av flera fungerande vägar till kunskap och insikt. Enligt Aguéli var han en muslimsk Swedenborg, fast större”. Som konst och rörelse”, skriver han, ”är det absolut samma sak som Swedenborg i dogm och analys.” Både Swedenborg och Ibn Arabi hävdade att de inte bara reste i den psykiska, inre världen, utan också i de yttre, himmelska världarna. De var himlafarare. Swedenborg skall ha besökt andra planeter, ja till och med andra solsystem. Med Aguéli delade de en livlig lust att upptäcka och utforska, både religion och vetenskap, både de inre och de yttre världarna. Ibn Arabi var, skriver ju Aguéli, liksom Swedenborg en Columbus, ”mannen som avstår från sömnen därför att han har ett Amerika att upptäcka”.

Men Aguéli jämför också Ibn Arabi med den franske författaren Auguste de Villiers de l'Isle Adam (1838-1889), en som genom romanen och teatern utforskade det mänskliga psyket: känslolivet, drifterna och drömmarna. En av de saker som förenar Ibn Arabi och Villiers är fatalismen. ”Morgane”, skriver Aguéli, ”är teater, d.v.s. en monumental värld, figurerna äro varelser frambragta av scenens luft. De tala, de handla som hypnotiserade av en osynlig värld som fyller hela atmosfären. De äro ödets marionetter”.

Hermes Trismegistos Foto WikipediaAguéli fortsätter, och nu anar man vad det är, som vid sidan om fatalismen, får honom att likna Ibn Arabi vid Villiers. Jo, det är tanken att det endast finns ett enda, osynligt jag, som manifesterar sig i alla skapade ting: wahdat al-wujud. ”Det finns”, skriver Aguéli, ”bara en själ i hela pjäsen. Det är bara en som talar, den osynlige. Han talar lika mycket, lika mycket genom en silverknapp på ett mörkt stoff, genom denna historia om den svarta marmorstatyn – som är nyckeln till det hela – som genom skådespelarnas recitationer”.6 Man kan inte låta bli att erinra sig den av Ibn Arabi så flitigt refererade koranversen ”och då du kastade, var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade” (8:17), som för den ”som har öron att höra” beskriver den mystiska enheten mellan Gud och människa. Den svenske sufin Torbjörn Säfve brukar tala om ”världsteatern”. Livet är en teater och vi lever för att ”roa Allah”. ”Vi lever i en Tanke, som tänker oss”, så tolkar Säfve med en mening Ibn Arabis filosofi.

Perioden från julirevolutionen 1830 till sammanbrottet 1914 utmärktes av den industriella revolutionens genombrott och vetenskapens triumf. Mot slutet av 1800-talet inleddes det mest expansiva skedet i mänsklighetens historia. Världens folkmängd började öka i allt snabbare takt och människor flyttade från landsbygden till städerna. Nya energikällor och nya tekniker förhöjde industrins produktivitet och näringslivets avkastning steg. Allt fler gick i skolan och fler böcker trycktes och lästes än någonsin förut i mänsklighetens historia. Utvecklingsoptimismen tog sig mångahanda uttryck, bland annat genom en ny litterär genre, science fiction, i vilken succéeförfattaren Jules Verne lät fantasin leka med de möjligheter som den nya naturvetenskapen och tekniken syntes erbjuda. I hans romaner blir vetenskapsmannen hjälten, som ställs inför problem och löser dem med sina rationella förmögenheter och sitt tekniska kunnande.

Slutet av 1800-talet fram till första världskriget var la belle époque, den sköna och flärdfulla, ljuva och lyckligt aningslösa epoken då den västerländska civilisationen med oreflekterad självklarhet behärskade världen och var övertygad om mänsklighetens framåtskridande mot allt större materiell, moralisk och social fullkomning. ”Adertonhundratalet”, föreslog Strindberg, ”är nog det största århundradet av alla”. Vid världsutställningen 1889 fann sig ”smakens och hyfsningens” Frankrike, Aguélis nya hemland, ställt i spetsen för den svindlande utvecklingen.

I Paris reste sig Eiffeltornet mot skyarna som ett nytt lika smäckert robust Babelstorn av gjutjärn. Paris var, med sin elektriska gatubelysning, sina boulevarder, monumentalbyggnader och bankpalats, den modernaste av alla stora städer i Europa. Sorbonne, ett av de främsta uttrycken för tredje republikens civilisatoriska och vetenskapliga strävanden, började uppföras 1885 och stod färdigt 1900, samma år som nästa utställning, inför vilken man hade löst trafikproblemen genom en underjordisk järnväg, le métropolitain, den första i sitt slag. Som om allt detta inte vore nog – i mars 1895 hade bröderna Lumière för första gången visat film offentligt. Det var från Paris, den ännu självsäkra västerländska civilisationens, ja imperialismens, pulserande och hoppfulla hjärta, som Aguéli såg ut över den vida världen med sin ”fjärrskådande blick”. Paris var ”1800-talets huvudstad”.

Från Europa utgår expedition efter expedition av upptäckare och forskare. Den mest uppmärksammade svenska expeditionen var utan tvivel ingenjör Andrées försök att nå Nordpolen med luftballong den 11 juli 1897. Ballongen störtade och hela besättningen dukade under på de ödsliga isvidderna. I Inferno får Strindberg ett brev av sin oroliga hustru som tror att hennes man utöver guldmakeriet och swedenborgeriet nu blivit så tokig att han tänker ge sig ut på en luftfärd till Nordpolen. August lugnar sin hustru med att det inte är han, utan släktingen, fotografen Nils Strindberg, som ska följa med Andrée. Flygning hade Nils Strindberg lärt sig i Paris. I slutet av 1860-talet försvann David Livingstone och ett stort följe någonstans mellan Zanzibar och Tanganyika-sjön under sökandet efter Nilens källa. New York Herald-korrespondenten Stanley bemästrar tropiska sjukdomar och svårforcerad terräng och följer Livingstone i spåren under tre år.

Aguéli fascineras av Stanley liksom av Columbus och drömmer själv om att bli upptäcktsresande, en blandning av soldat och vetenskapsman. Han studerar språk, etnografi och botanik som förberedelse. Aguéli vill fara till London och träffa Stanley i hopp om att erhålla hans rekommendationer.7 Han planerar att göra affärer i kolonierna8 och längtar efter att tränga djupt in det svarta, subsahariska Afrika. Zanzibar var den plats där europeiska upptäcktsresanden inhandlade sina förnödenheter och inledde sina resor till ”mörkrets hjärta”. Aguéli är väldigt nära att ta sig till kryddön, ”med några araber”, men det blir aldrig av. ”Men just som båten skulle gå, så fingo vi oroliga nyheter från havet.”9 Jules Vernes första roman, Fem veckor i ballong (1863) utspelas för övrigt i Afrika och handlar om en strapatsfylld färd med ballongen Victoria mellan Zanzibar och Senegal.

”En människa”, sade Sartre, ”bär sin samtid inom sig, liksom en våg bär hela havet”. Aguéli bar på sin samtids stora känslor. Världen skulle kartläggas, krigen ta slut, folken förbrödras och civilisation och bildning lyfta människan mot nya höjder av förfining. Detta var de stora insamlings- och systematiseringsprojektens och de voluminösa lexikonens tid och Aguéli slukade de nya ordböckerna och uppslagsverken och de nya kunskaperna om främmande språk och religioner och hans visioner och idéer växte med det allt större vetandet. Länder och folk förenades genom nya kommunikationer som ångbåtar och järnvägar, men de förenades också andligen genom teosofin och besläktade strömningar. Det är på 1800-talet man på allvar upptäcker de icke-kristna religionerna. Det går inte längre att med en fnysning avfärda dem som ”djävulens bländverk” eller ”avgudadyrkan”. Även de icke-kristna religionernas skrifter, förstår man, rymmer djup visdom, etiska funderingar och poetisk skönhet, och bland deras anhängare finns högt syftande mystiker och filosofer.

bokFör en del leder de nya kunskaperna om främmande religioner till skepticism, för andra till ett sökande efter en esoterisk kärna i alla världens religioner. I en intervju säger traditionalisten Seyyed Hossein Nasr, som i övrigt är en stenhård kritiker av moderniteten, att den moderna världen trots allt öppnat upp en positiv möjlighet.10 Traditionellt utgjorde nämligen varje religion en värld i sig själv. När den talade om ”världen” menade den dess värld och när den talade om ”mänskligheten” menade den dess bekännare. Varje religion utgjorde ett slutet kosmos. Så har det, med några få undantag, sett ut genom historien, förklarar Nasr. Men i den nya tiden blev man tvungen att ta hänsyn till andra religioner. Det gick inte att blunda och fortsätta som förut. Detta är en god sak som moderniteten kommit med.

Medvetenheten om att det finns flera religioner ledde till tre olika svar: 1) alla religioner är falska, 2) bara min religion är sann och 3) alla religioner är sanna. Det andra svaret, ”bara min religion är sann”, blir allt svårare och orimligare att hålla fast vid i väst förutom för okunniga människor i samhällets utkanter och för fundamentalistiska sekter. Det är en i stort sett omöjlig hållning för en bildad västerlänning idag. Kvarstår alternativ ett och tre. Teosofin och andra ockultistiska rörelser på 1800-talet, och senare traditionalismen eller perennialismen, valde alternativ tre, ”alla religioner är sanna”, och försökte därigenom behålla det som man uppfattade som värdefullt och tidlöst i religionerna samtidigt som man förhöll sig till den moderna medvetenheten om religionernas mångfald. Svar tre kan förstås varieras i det oändliga så att man till exempel kan anse att ”din religion är sann, men min religion är mera sann” eller ”din religion är sann på ett sätt, min på ett annat” och ”din religion var sannare förut, men är mindre sann nu” och så vidare, men grundprincipen är densamma, det vill säga man erkänner något slags värde, någon grad av sanning, i ”den andres” religion.

Man kan med denna hållning bejaka en religion, ja tillhöra en religion, utan att förneka de andra. Ibn Arabi är modern i den meningen att han förser muslimerna med rimliga svar på hur de kan förhålla sig till religionernas mångfald. Han menar att alla religioner har ett gudomligt ursprung och genom sin radikala och kompromisslösa tawhid, finner han en enhet bortom deras skiftande uttryck och former, så att inget förakt för andra religioner längre kan ursäktas. Det är bland annat därför Aguéli anser Ibn Arabi helt modern. Hans böcker var skrivna på medeltiden, men de talade om 1800-talets problem, ja om de frågor som uppstått i och med kristendomens förlorade monopolställning och upptäckten av andra religioner och andliga åskådningar.

”Det är rent förbluffande”, skriver Aguéli, ”och när man hör honom skulle man tro att det är en man från våra dagar vad beträffar ideernas bredd och det oväntade i förening med en värme och en elegans till vilken man för länge sedan har förlorat hemligheten.” I sin bilaga till Gauffins monografi konstaterar H. S. Nyberg att Aguéli i Ibn Arabi såg ”en modern ande, en profet för vår tid”.11

Med Columbus delar Ibn Arabi djärvheten, beslutsamheten och upptäckarlusten, med Swedenborg delar han himlafarandet, klärvoajansen och utforskningen av andra existensplan, med den franske författaren Villiers delar han fatalismen, monismen och kunskaperna om människans psykologi. Men Aguéli jämför också Ibn Arabi med renässansens universalsnille framför andra: Leonardo Da Vinci. Ibn Arabi är, skriver Aguéli, ”en Leonardo i filosofiens form”.

I slutet av 1800-talet var högrenässansen synnerligen aktuell i Paris’ salonger. Leonardo Da Vinci intog därtill en särställning och formligen dyrkades av Sâr Péladan, Strindbergs nobelkandidat, och hans katolska ockultister i Rose + Croix. Den italienske mästaren var deras skyddshelgon framför andra och medlemmarna svor vid hans namn. Det var mötet med Leonardos konst i ungdomen som hade gjort Sâr Péladan till den han var. Den konsten, särskilt dess återgivande av människokroppen, var källan till Rose + Croixs ideal. Ordens mål var enligt Georg Pauli ”att i all dess glans återföra dyrkan af Idealet, med Traditionen som bas och Skönheten som medel”.12 Pauli hade hört Sâr Péladan föreläsa och kunde berätta att han i högrenässansens klöverblad Michelangelo, Rafael och Leonardo såg en motsvarighet till kyrkans treenighetslära. Michelangelo är här fadern, den skapande principen, Rafael är sonen, den mildrande och försonande personligheten och anden, l’esprit, själfullhetens personifikation är konstnären-mystikern Leonardo.

Madame BlavatskyLeonardo och Ibn Arabi är titaner, var och en på sitt sätt; Leonardo i konsten, Ibn Arabi i den mystiska filosofin. Vad Leonardo gjorde i konsten gjorde Ibn Arabi i filosofin. Leonardo och Ibn Arabi är banbrytare och upptäckare; Ibn Arabi fann nya och dolda innebörder i Koranen och haditerna, som ingen sett eller påtalat före honom, medan Leonardo förnyade måleriet och uppfann nya tekniker. Leonardos stora upptäckt är samspelet mellan ljus och skugga varigenom han lyckades uppnå en fri, levande och rent målerisk framställning.

När han låter ljuset flyta över i skuggorna uppstår så sfumato, ”som sedda genom rök”, hans mycket karakteristiska, personliga uppfinning. ”Häri”, skriver den italienske konsthistorikern Giuseppe Delogu, ”består egenarten och det hemlighetsfulla mästerskapet i hans konst, där figurerna liksom förlora det materiella i sin substans och hårdheten i sina konturer, för att i stället vinna i andlighet och komma drömmens väsen närmare. Det mildrade, dämpade återgivandet av den synliga verkligheten förlänar åt Leonardos framställningar något visst smärtsamt-ljuvt.”13

Ibn Arabi upptäcker religionens samspel mellan skugga och ljus, dess halvdunkel mellan klarhet och oklarhet. Hans esoteriska korantolkning, ta’awil, ger friare spelrum åt fantasin och intutionen som goda tolkningsverktyg. Exoterikernas förståndsmässiga och snustorra klarhet, den hårda och arroganta ”bokstavstroheten”, bryter han ner med sina subtiliteter och sensibla nyanser och ersätter med esoterismens ödmjukhet inför människans begränsade förståelse. Det oklara, vaga och osäkra i vår kunskap och erfarenhet – det kommer till uttryck i detta sfumato och denna skugga, som i sin obestämdhet innesluter alla möjligheter.

När Ibn Arabi studerar Koranen eller betraktar religionen som fenomen står han liksom vid en dörr på glänt och kikar in. Han ser inte allt, förstår inte allt, och han gör inte heller anspråk på att se och förstå allt. Trots detta ser och förstår han mer än exoterikerna som står liksom vid en stängd dörr och inte kan se in alls. Deras teologi är blott en beskrivning av den stängda dörren utan ens en antydan om att den går att öppna och att det finns en hel värld på andra sidan! Koranen har för Ibn Arabi oanade djup och han står inför den heliga skriften liksom någon står inför Mona Lisa och grubblar över hennes leende. Denna Mona Lisa som i augusti 1911 Aguélis vän Apollinaire misstänktes ha stulit från Louvren!

Ibn Arabi mjukar upp gränserna mellan sharia och tariqa så att de flyter in i varandra i en slags filosofins och teologins ”sfumato”, men framför allt är det andligheten, tariqa, som uppfyller formerna, sharia, och förandligar dem så att dess konturer blir mindre skarpa och så att säga ”öppnas” både inåt, mot andligheten, och utåt, mot andra religioner. Ibn Arabi rör sig från logisk klarhet till drömskhet, från teologins hårda gränser till sufismens ”rökiga” och mjuka övergångar, från det bombastiska predikandet till viskningarna och det inåtvända lyssnandet.

Leonardo står för samma slags mentalitetsförändring inom konsten; från uppfattningen av teckningen som något rent linjärt, såsom ett grafiskt och syntetiskt, i grund och botten helt abstrakt och rationellt uttrycksmedel till tvetydigheten som uppstår i samspelet mellan ljus och skugga och uppmjukningen av formerna, så att dess kanter blir mindre skarpa. Man kan komma in i dem och över dem, formerna är inte längre slutna, insidan får kontakt med utsidan. I Mona Lisa eller La Gioconda gör Leonardo i måleriet vad Ibn Arabi gjorde i filosofin; han skapar en enhet mellan ande och form, där de samspelar med varandra, anden tränger in i formen och uppfyller den, formen är inte skarp och oöverbrygglig, den är inte sluten, men den behövs och ger stöd åt anden, kontur och liv. ”La Gioconda är Leonardos mästerverk. Språket äger knappast några uttryck för att tolka verkets charm och flytande komposition, den mjuka färgen, det känsliga ljuset – sfumato –, modelleringen i fina övergångar, själen hos den nära gestalten och landskapet i fjärran. Utan överdrift kan sägas, att aldrig någon människas pensel frambringat en mera levande och på samma gång mera drömlik vision, en fullkomligare enhet av ande och besjälad form.”14

Leonardo da VinciI Ibn Arabi såg alltså Aguéli ”en modern profet”, och profetisk var han på flera sätt. Aguéli påstår till exempel att Ibn Arabi upptäckt läran om evolutionen sex hundra år före Darwin! I detta anknyter han till teosofin som menar att evolutionsteorin varit känd av de forntida, den sägs framskymta hos antika författare och religiösa skrifter och myter, men att Darwin i Om arternas uppkomst (1859) formulerade läran om arternas uppkomst och utveckling som en helhet, empiriskt underbyggd med mängder av exempel och iakttagelser.

Aguéli uppskattade denna ”profetiska” sida av Ibn Arabi, som en vägröjare för moderna idéer; hos honom fann han alltså frön till moderna naturvetenskapliga upptäckter. Han resonerar vidare exakt som teosoferna när han kompletterar evolution med begreppet involution. Detta hyllande av Darwin, är otänkbart, ja rentav hädiskt, för Guénon och hans traditionella skola bara tjugo år senare; i Darwin ser traditionalisterna en satanisk kraft, en av de mörkermakter som förebådar apokalypsen. Här ser vi återigen ett exempel på den djupa klyftan mellan Aguéli och Guénon, trots att de delade så många andra idéer, särskilt den om religionernas inre enhet. Aguélis syn på darwinismen har helt uppenbart färgats av teosofin, men säkert också av furst Krapotkin som motiverade sin framtidstro och sin opposition mot bestående makter med argument från darwinismen. Krapotkin framförde också tanken på samarbetets avgörande roll i ”kampen för överlevnaden”.

Darwinismen åberopades av tidens radikala kulturkritik i dess kamp för religions- och yttrandefrihet och sociala reformer, en strömning som Aguéli i hög grad var en del av. Som både teosof, anarkist, antiklerikalist och avantgardistisk konstnär torde darwinismen ha utgjort ett naturligt inslag i Aguélis tänkande. Under rubriken ”Ibn Arabi evoluzionista” i tidningen Il Convito, juli och augusti 1907, alldeles i slutet av artikeln ”El Akbariya”, framställer Aguéli Ibn Arabi som ”evolutionist”.

Egli, nelle sue più importanti opere d’occultismo e di simbolismo, dice testualmente:

“… Le cose create si combinarono fra di loro; il loro abbassarsi consistè nel loro elevarsi, e l’elevarsi nell’abbassarsi [1]. I minerali si trasformarono in piante, le piante in animali, gli animali nel genere umano e questo in minerali. Tutto fu moltiplicato con tutto, la forza si manifestò con l’azione …”

Ecco l’espressione più semplice della teoria dell’evoluzione e della circolazione della materia. E fu emessa or sono sette secoli e solo ai nostri giorni, in questo secolo di Saturno, fu sviluppata ampiamente da qualche sommo naturalista, Darwin fra i primi. Ora e appunto parlando di Saturno, del suo ufficio e delle sue influenze, che il gran maestro ha detto quelle parole profunde che abbiamo riportato. Sarà caso, spirito profetico o senso dell’armonia universal, como volete, ma il fatto è questo e lo dobbiamo rilevare.

[1] Vuol dire: l’involuzione e l’evoluzione. I teosofi le rappresentano con la celebre figura dei due triangoli sovrapposti, che sono ancor chiamati il sigillo di Salomon.

I sina viktigaste verk om ockultism och symbolism säger han ordagrant:

"... De skapade tingen sammansattes sinsemellan; deras nedsänkning bestod i deras upphöjelse och upphöljelsen i nedsänkning [1]. Mineralerna förvandlades till växter, växterna till djur, djuren till människosläktet och detta till mineral. Allt mångfaldigades med allt, kraften manifesterades med verkan..."

Här har vi evolutionsteorin och teorin om materiens cirkulation i sitt enklaste uttryck. Och den utgavs för nu sju århundraden sedan, och först i våra dagar, i detta Saturnus' århundrade, utvecklades den utförligt av några av de främsta naturforskarna, Darwin bland de första. Men det är just på tal om Saturnus, om hans ämbete och hans inflytanden, som den store mästaren har yttrat dessa djupa ord, som vi har anfört. Det må vara tillfällighet, profetisk ande eller sinne för den universella harmonin, men detta är faktum och vi bör framhålla det.

[1] Det vill säga: involutionen och evolutionen. Teosoferna framställer dem med den berömda bilden av två trianglar, den ena lagd på den andra, vilka också kallas Salomos insegel.15

Arte è cosa mentaleHär kan vi som parentes nämna att darwinismen idag röner som störst motstånd bland muslimer. Det är förenat med livsfara att försvara eller ursäkta den. Wahhabiterna i Saudiarabien, som på grund av sina enorma ekonomiska resurser kontrollerar den religiösa diskursen inom sunniislam, har förklarat att darwinismen är oförenlig med islam och att en muslim som anammar den är en avfälling. I mars 2011 försökte den muslimske akademikern och imamen Usama Hasan förklara Darwins lära för en muslimsk församling i London. Han stoppades av uppjagade män som krävde hans avrättning.

Evolutionen lär att allting förändras och ingenting är statiskt. På samma sätt lär Ibn Arabi att skapelseprocessen pågår i varje ögonblick. Skapelsen av något är samtidigt något annats död. Gud är både skapare och förgörare. Han har ”två händer” eller två sidor, jalal och jamal, den skräckinjagande och den sköna, den manliga och den kvinnliga, den stränge och den milda. Som den dansande Shiva förstör han med ena handen vad han bygger upp med den andra. Ibn Arabi presenterar en hisnande vision av världar som kommit och gått i cykler av uppgångar och undergångar, gryningar och skymningar.

För honom är Adam, ”den förste människan”, bara den förste i vår värld, men inte den förste av adamerna. Det har nämligen funnits tusentals och åter tusentals adamer före ”vår” Adam. Guénon citerar en profetisk hadit som säger att Gud skapat ”hundratusen” adamer före Adam, vilket bekräftar den cykliska tidsuppfattningen och idén om att vår mänsklighet är en av flera mänskligheter.16 I Jules Vernes sista verk Den evige Adam (1910), mer eller mindre dikterad på dödsbädden, har civilisationen gått under och släktet har börjat om. Bortom undergången finns hoppet om en ny värld, en ny Adam.

Mohamed Omar

 

Fotnoter

1 Gauffin, vol. II, s. 143

2 Reinkarnation, läran om själavandringen, omfattas av Teosofiska samfundet. ”El Akbariya”, Il Convito, juli-augusti 1907.

3 Gauffin, vol. II, s. 151

4 Citerat ur Blavatsky, 1966, vol. I, s. 300-301

5 Blavatsky, 1966, vol. I, s. 341

6 Gauffin, vol. I, s. 176

7 Gauffin, vol. II, s. 72

8 Se bl.a. Gauffin, vol. II, s. 154

9 Gauffin vol. II, s. 248

10 Universal Dimensions of Islam, s. 57-58

11 Gauffin, vol. II, s. 304

12 Georg Pauli, Konstnärslif och om konst, 1913, s. 172

13 Giuseppe Delogu, s. XXV, Italienskt måleri under sex århundraden, 1939, övers. Torsten Svedfelt

14 Delogu, s. 109

15 Översättning till svenska av Lars Adelskogh.

16 Guénon, ”A Few Remarks on the Name Adam”, Traditional Forms and Cosmic Cycles, Sophia Perennis, 2004, s. 31v

Ur arkivet

view_module reorder

Homo sacer hemlös. Storstadens muselmaner

Låt det stå klart från början: de muselmaner som figurerar i underrubriken har inget gemensamt med vare sig islam eller muslimer. Muselmanerna och muslimerna är skilda storheter. Deras egna kamrater ...

Av: Ákos Szilágyi | Essäer om samhället | 20 januari, 2014

Arthur Rimbaud, Le bateau ivre

Comme je descendais des Fleuves impassibles, Je ne me sentis plus guidé par les haleurs : Des Peaux-Rouges criards les avaient pris pour cibles Les ayant cloués nus aux poteaux ...

Av: Arthur Rimbaud | Utopiska geografier | 19 juli, 2010

Med smak av Madeleinekaka i strukturellt komplex roman

År 2010 gavs den skönlitterära boken Un roman estonien, skriven av Katrina Kalda, ut i Frankrike. Med sin historia om en karaktär, August, som delvis av slumpen blir en följetongsförfattare ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 26 oktober, 2011

Vägar till förståelse eller Vad är vetenskap?

Det finns en berömd brytpunkt i Västerlandets idéhistoria, där vägen till förståelse viker av från en riktning till en annan. Det är inkvisitionens rättegång mot Galilei, där denne dömdes till ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 19 oktober, 2013

Bemäktigandet av motståndet gör en fri. Möte med den schweiziske författaren Eugène

Ce n’est pas nous qui possédons les objets, j’ai l’impression que ce sont les objets qui nous possèdent. Plötsligt står Eugène där på scenen med en skobeklädd fot och en i ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 08 december, 2012

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

Broken City - there is always Someone watching

Film noir in America had its glory days in the 1930:ies and 40:ies - black and white movie classics with beautiful femme fatales, flawed heroes and villains to remember. Sometimes ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 16 oktober, 2013

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.