Van Morrison på Notodden Blues Festival 2013. Foto: Jarvin/Wikipedia

En känsla av förundran – Van Morrison, del 6

När vi lämnade Van Morrison senast hade han precis avslutat ett segertåg med kompbandet Caledonia Soul Orchestra.

Av: Peter Sjöblom | 29 mars, 2015
Musikens porträtt

Från Friskatorpet: Ljuset är nu

Ljuset som är nu. Ljuset som tränger in i varje por, pupill, varje cell, sömn, membran, vrå, hål, mellan grässtrån, stammar, stjälkar, ned i tjärnar, gryt, gravar, in i grottor ...

Av: Emma Ehrlekrona | 24 juni, 2010
Gästkrönikör

Tanker om kjedsomhet og livslede, sett ut fra den fysiognometriske verdensanskuelse

 Innledning Den franske filosof Blaise Pascal (1623 – 1662) skrev om sinnstilstanden kjedsomhet. Det gis en annen sinnstilstand, og som ofte forveksles med kjedsomhet: livslede. Å snakke om livslede og kjedsomhet ...

Av: Thor Olav Olsen | 06 oktober, 2011
Agora - filosofiska essäer

Rekonstruktion av Josef Seidels fotoateljé. Källa: Wikipedia

Fotoskatten på Josef Seidels vind

När man kliver in på den mörka vinden till Josef Seidels fotostudio på Lineckagatan 272 i Český Krumlov så upplever man samma känsla som när denna fantastiska fotoskatt hittades. Längs ...

Av: Mathias Jansson | 21 september, 2015
Essäer om konst

Abélard och Héloise. Eros och mystik



 Heloïse och  Abélard av Jean Vignaud (Foto Wikipedia)Om Kärleken finns säkert lika många skiftande uppfattningar som det finns människor på jorden och den är ett vanligt tema i bokens, operans och filmens värld. Romeo och Julia är ett legendariskt kärlekspar vars tragiska öde återberättas av Shakespeare. Man kommer också att tänka på Wagners opera Tristan och Isolde och den magiska dryck som förde dem samman. Det sägs att kärlekspassionen föddes i början av 1100-talet eftersom det första passionerade kärleksdramat som historien känner är Abélard och Héloise. För själva händelseförloppet är vi hänvisade till Abélards självbiografi Historia calamitatum (Mina olyckors historia). Uppgifterna han lämnar ingår i ett brev till en för oss okänd vän som han skriver cirka tretton år efter de dramatiska händelserna. Det var ett bokslut över hans dittillsvarande liv.

Den gripande kärlekssagan mellan filosofen och teologen Abélard och den begåvade Héloise har berättats i nästan tusen år. Medeltidens mest omtalade kärlekssaga är unik i flera avseenden. Vi har den kvar i en osedvanligt levande återgivning, de två älskande efterlämnar brev. Det är brev som är skrivna i ett efterhandsperspektiv; allt var redan förbi. Den katastrof som då drabbat dem hade färgat deras inställning till tillvaron, men också till den stora passion som nu var förvisad till minnet. Parets efterlämnade brev, en gripande och självutlämnande läsning, överbryggar i ett slag klyftan mellan nutid och medeltid; vi lär känna två autentiska personligheter som kommer oss mycket nära. I denna essä refererar jag huvudsakligen till boken: Abélard och Héloise. En kärlekssaga från 1100-talet berättad av dem själva i brev översatta från latinet av Birger Bergh och med inledning av Birgitta Kurtén- Lindberg.

Pierre Abélard föddes 1079 i en by nära Nantes i Bretagne som förste son i en förnäm familj. Sin smak för bokliga studier hade han fått av fadern, en riddare i hertigen av Bretagnes tjänst som trots sitt krigiska yrke hade bildningsintressen och uppmuntrade sina söner till läsning .I sin självbiografi berättar Abélard hur han tidigt bestämde sig för att avstå från sin förstfödslorätt, arv och krigarära, för att ställa sig i vishetens tjänst. Det var logiken som fångade hans intresse och hans speciella ämnen blev det som under medeltiden innefattades i begreppet trivium, retorik och i hans fall särskilt dialektik. Det förefaller som om han till en början studerade vid mindre skolor i Loiredalen. Så småningom kommer han till Paris där han bevistar de föreläsningar i dialektik som hålls av Guillaume de Chapeaux som var känd för sin lärdom och sitt skarpsinne. Abélard kan inte låta bli att ta upp diskussionen och skriver i sitt högmod: ”Inte sällan tycktes det som om jag var honom överlägsen i disputerandets konst”. Striden slutar med att Abélard upprättar en skola i Melun, en mindre stad utanför Paris. Med sina skarpa angrepp på tidens auktoriteter, egna lärare likaväl som kyrkofäders utsagor, fick han tidigt fiender. Han hade ett arrogant sätt som väckte ursinne bland dem som drabbades, men beundran hos en växande skara anhängare. Tillbaka i Paris erbjöds han att överta ansvaret för dialektik och började även läsa teologi. Han skildrar hur han efter att ha besegrat alla konkurrenter på karriärstegen hade krönt sin ungdoms framgångar genom att utses till hela Notre-Dame- skolans ledare.

Jean de Meun. Héloïse och  AbélardNär Abélard skall beskriva sin verksamhet som lärare uttrycker han det så att han valt ”att leva av tungans bruk i stället för händerna”. Lärarens muntliga undervisning utgick emellertid från en skriven text av någon av kyrkofäderna eller en tidigare kommentar till en sådan text. När Abélard håller sina föreläsningar utgår han från en redan existerande kommentar, som han sedan under lektionen kommenterar. Medeltidens intellektuella liv bestäms i hög grad av sådana textkommentarer. Han blev en mästare i att resonera, det vill säga att med ord ringa in en tanke, följa dess konsekvenser och se dess relationer till andra tankar men som måste prövas och omprövas i förnuftets ljus. I skriften Sic et non (Ja och nej) ställs olika uttalanden av kyrkofäder mot varandra så att läsaren själv tvingas resonera sig fram till en uppfattning. Om två bibelpassager syntes motsäga varandra måste de analyseras språkligt och semantiskt och om möjligt bringas i harmoni under överinseende av läsarens eget förnuft.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skolastiken, den filosofiska huvudströmningen, berörde alla sidor av det dåtida vetandet och var bland annat teologiskt betydelsefull. Den försökte förklara alla trossanningar i termer av förnuftssanningar. Utgångspunkten är att den kristna tron i princip kan läras ut. Skolastikens viktigaste redskap var dialektiken eller logiken varigenom man via slutledningar kunde uppställa rationella utsagor om Gud och skapelsen. Målet var att framställa hela kristendomens sanning och att rationellt vederlägga de invändningar som anförts mot den.

Abélard som var en av skolastikens grundare betonade bland annat att sinnelaget är viktigt, då man skall bedöma en handling moraliskt och ansåg att arvsynden inte medför skuld hos den enskilda människan. I sin subjektiva försoningslära lägger han vikt vid att Kristus genom kärleken omskapar människan snarare än friköper henne som den objektiva försoningsläran säger. Abélard resonerar vidare att förnuftet, såsom givet av Gud, inte kan stå i motsatsförhållande till tron. Detta var ett ytterst kontroversiellt synsätt, eftersom det innebar att tron inte kunde vara överordnad förnuftet såsom kyrkan lärde. Får man tro honom själv så blev han en snart en sådan mästare i dialektik att han besegrade både lärare och äldre medstudenter och därmed väckte deras bestående avund. En av hans huvud- motståndsmän var Bernhard av Clairvaux. Abélard såg människan som en förnuftig varelse med möjlighet till ett eget moraliskt tänkande. Det som, enligt honom, avgör människan handlande är intentionen bakom handlandet. Han ansåg också att människan har en kunskapstörst som det inte var fel att tillgodose. Dessa tankar ledde till stränga dispyter med St. Bernhard vilken ansåg att viljan att söka vetenskaplig kunskap är detsamma som att drabbas av högmod. Det räcker med kunskap om Jesus Kristus menade denne världsfrånvände gudsman och mystiker.

Abélard hade ägnat hela sitt liv åt böcker och disputationer och hade varit alltför upptagen av sina studier för att tänka på kärlek. Men allt förändrades när han fick höra talas om Héloise. Hon var brorsdotter till Fulbert, en av Abélards kanikkolleger, och sades vara ett under av skönhet och visdom. Hon var Fulberts ögonsten, som fosterfar var han omåttligt stolt över henne. Föräldralös och omhändertagen av sin farbror hade hon getts en uppfostran som var helt avvikande för tidens kvinnor. Trots sina sjutton år behärskade hon stora delar av tidens bildningsstoff, de latinska auktoriteterna likaväl som kyrkofädernas skrifter. För denna lärdom var hon, för att citera Abelards egna ord, redan ”berömd i hela riket”. Den intellektuellt lagda Abélard blev nyfiken på den märkliga flickan. Han berättar i sin biografi att medgång och välstånd gjort honom högmodig och nu vid trettiosju års ålder uppstod en längtan efter nya erövringar och denna gång på kärlekslivets område Efter att granskat flickans utseende och funnit också det attraktivt utsåg han henne till ett lämpligt erövringsobjekt, förvissad om sin framgång även här.

Den sublima kärlekenAbelard försökte målmedvetet nästla sig in i Fulberts hus helt besatt av begäret att vara nära den vackra unga flickan han fått ögonen på. Han lyckades hyra ett rum hos Fulbert som till hans förtjusning bad honom att på lediga stunder undervisa Héloise med fria händer att också tukta henne om hon inte var flitig i sina studier. Den unga flickan kände sig naturligtvis, det framgår av hennes brev, smickrad av den berömde filosofens uppvaktning. Abélards plan uppfylldes över förväntan. I efterhand kan han inte låta bli att ironisera över farbroderns. godtrogenhet: ”som att överlåta ett spätt lamm åt en hungrig varg”. Den unga flickan var inte svårfångad, när den berömde filosofen ägnade henne sin uppmärksamhet, och snart stod passionen i full blom.” När vi väl förenats i samma hus, förenades snart också våra hjärtan… När vi hade slagit upp våra böcker, infann sig fler ord om kärlek än vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, kärleken tvingade våra ögon att möta varandramer än studierna kunde fästa dem vid boken”.

Men vargen hade nog inte räknat med att lammet så helt skulle fånga honom, Abélard blir förälskad. Vad den forne renlevnadsmannen säkert inte räknat med var att han själv skulle bli fångad av sin passion. En ny dimension öppnades nu i Abélards liv. Den hittillsvarande karriäristen glömde alla sina förpliktelser. Han försummade sina studenter, han började skriva kärleksdikter och han tänkte snart inte på annat än Héloise. Ryktet om den celebra romansen spred sig. Abélards kärleksvisor sjöngs av studenterna på Paris gator, och den ende som under lång tid inte tycktes ana något var Héloises fosterfar. När upptäckten kom kördes Abélard på porten av den ursinnige Fulbert men de båda älskande fortsatte att träffas i smyg. Följden blev som man kunde vänta; Héloise blev gravid och sade sig vara ”jublande glad”. Men för att undvika den hotande skandalen förde Abélard henne bakom ryggen på Fulbert till sina släktingar i Bretagne där barnet, en pojke vid namn Astralabius, framföddes i största hemlighet och lämnades i hans familjs vård. Fulbert rasade när han förstod vad som hänt, men tycktes blidkad då Abélard sökte upp honom och erbjöd sig att släta över skandalen med äktenskap. Men villkoret för detta äktenskap är att det inte skall skada hans karriär utan förbli hemligt.

En mycket hemlig vigsel ägde rum mellan de två, Fulbert hade förmåtts närvara och Abélard trodde att han kunde andas ut. Han hade räddat både sin frihet och ära och trodde nu att allt skulle återgå till det normala. Héloise återbördades till sin farbrors hus. Abélards tanke var förmodligen att fortsätta träffa henne där, eftersom de nu var man och hustru. Fulbert ser detta hemlighetsmakeri som ett sätt för Abélard att dra sig undan sitt ansvar och sprider ut nyheten om giftermålet, vilket Héloise dementerar. Fulbert ilsknar till och situationen blir ohållbar för Héloise. För andra gången bortför Abélard sin brud, denna gång till Argenteuil, det kloster i Paris närhet där hon i sin barndom gått i skola. Här i skydd av klostrets murar fortsatte de två att mötas. Erotiken blomstrade än en gång upp ända tills Fulbert fick reda på saken. Denna gång kände hans hat inga gränser att ytterligare en gång blivit lurad och han lejde några män som överföll Abélard nattetid och kastrerade honom.

Angelica Kauffmann. the farewell of Abélard and HeloïseDen skandal Abélard gjort allt för att undvika var nu ett faktum. Alla skvallrade om honom, och skammen, säger han, plågade honom betydligt mer än den fysiska smärtan. Han var vanärad. För att undvika alla menande blickar beslöt sig Abélard att dra sig undan världen och gå i kloster. Det var inget lätt beslut. Problemet var vad skulle han ta sig till med Héloise? Skulle hon finna tröst hos någon annan? Abélard såg bara en utväg ur sin svartsjuka. Han övertalade henne att ta samma steg som han. Omgivningen gjorde sitt bästa för att avråda Héloise. Man fann det upprörande att denna unga älskliga flicka skulle stänga in sig i kloster. Dessutom hade hon till skillnad mot Abélard aldrig visat några starkare religiösa böjelser. När Abélard i ett brev till sin vän ändå vill hävda att klosterbeslutet uteslutande var Héloises eget sker det i så motsägelsefyllda ord: ”Héloise…hade på min uppmaning…följt sin böjelse” att man bakom dem anar ett tystat dåligt samvete. Det är fråga om en efterhandskonstruktion, vars yttersta syfte är att tona ner hans eget ansvar för beslutet. Héloise protesterar också bittert mot hans version av händelseförloppet när hon i en känsla av övergivenhet långt senare tagit del av den:” Jag var bara en ung flicka när jag drogs in i det stränga klosterlivet, och det var inte till följd av religiös övertygelse utan enbart på din befallning. Jag bytte både klädnad och sinnelag för att visa, att du ägde både min kropp och min själ”.

Hon påminner honom om att hon inte blev nunna pga. omvändelse utan för att han uppmanat henne. ”Varje steg jag tar har jag offrat åt dig”.

För andra gången uppgav alltså Héloise alla tankar på ett normalt liv för att göra sin älskade till viljes. Hennes klosterlöfte i Argenteuil blev ett hjärtskärande avsked mellan de två.

Överväldigad av skam sökte Abélard tillflykt i klostret St.Denis efter att först ha befallt Héloise att ta nunnedoket. För att försona sig med sitt olycksöde försökte Abélard nu ge sitt liv en ny inriktning. Genom att se den katastrof som drabbat honom som ett rättmätigt Guds straff lyckades han småningom finna en ny vägledning i religionen. Hjälp att glömma fick han i en snart återupptagen intellektuell verksamhet; studenter flockades på nytt kring den berömde läraren. Men stridbar som alltid ådrog han sig nya fiendskaper, för en skrift om treenigheten anklagades han för hädelse och tvingades under förödmjukande former själv bränna sin skrift.

av  BillardetEn av Abélards mäktigaste fiender var Bernhard av Clairvaux, men också de munkar som han finner som abbot i Saint Gildas sällar sig snabbt till de fientligt inställda. De stod rent av efter hans liv, menade han, och såg en direkt parallell till den kollegiala avund som enligt hans mening oförskyllt alltid drabbat honom. Genomgående i Abélards olycksskildring är att det är hans egen förträfflighet som ger upphov till alla problem. Identifikationen med olika kristna martyrer blir en tröst i hans situation. Den rättfärdige är alltid hatad och förföljd. Kastrationen är nog den enda olycka han anser sig vara förtjänt av och den beror alltså på Heloise. Inte konstigt om hon känner sig förolämpad vid läsningen av detta.

År 1128 gjorde plötsligt den mäktige abboten Suger, för Saint Denis räkning, anspråk på Argenteuils klosteregendom. Héloise som vid det här laget avancerat till priorinna för klostret fördrevs tillsammans med sina nunnor. Abélards motdrag blev att på de hemlösa systrarna överlåta sin egendom Le Paraclet i ett gåvobrev som tre år senare fick påvlig bekräftelse.

Organiseringen av Héloises nya kloster blev under åren i Saint –Gildas Abélards enda ljuspunkt och man finner hur ömtålig han den förre så sturske filosofen numera var för folks syn på hans förehavanden. Han säger sig först ha varit utsatt för förtal för att han inte tillräckligt bistod Héloise och hennes nunnor, därefter, när han börjat avlägga tätare besök, för att han gjorde det av orena motiv. I brevet till den okände vännen är han därför mån om att ge sina besök på Le Paraclet enbart rationella motiv; kvinnor behöver manlig ledning, kloster bör regeras av män. I vilket fall som helst så blev hans efterlängtade besök en stor besvikelse för Héloise. Hon tolkade hans kyla som likgiltighet. Men Abélard hade mycket konkreta bekymmer. Hans ställning i Saint Gildas var ohållbar. Han hade utsatts för mordförsök och han fruktade för sitt liv. Det är alltså från Saint Gildas han skriver det bekännelsebrev till sin okände vän som här ovan har relaterats och han gör det i en mycket uppjagad sinnesstämning.

Hur detta brev kom i Héloises händer vet man inte men hon läste det och det gjorde henne alldeles förtvivlad. Tretton år hade gått sedan katastrofen skilde dem åt, men för Héloise del var ingenting förändrat. Minnet av vad hon förlorat hade följt henne varje dag och hon levde i ständig saknad efter den man hon aldrig upphört att älska. Hon bröt nu sin egen tystnad och skrev själv ett långt brev till honom. Hans bitvis cyniska sätt att beskriva deras kärlek träffade henne djupt i hjärtat. Hon fann att hans brev innehöll nästan bara ”galla och malört”, ett förringande av det som varit mellan dem. Heloises första brev får delvis formen av en förebråelse, där han uppmanas att i stället för att lägga energi på sina fiender rikta sin uppmärksamhet på henne som fortfarande älskar honom och har offrat allt för hans skull. Hon har gjort två livsavgörande offer, bägge gångerna för att hon inte uthärdat tanken på att göra sin älskade ont. För Héloise är kärleken fortfarande levande. Hon säger att hon hellre vill vara Abélards älskarinna än Augustus kejsarinna och påminner honom om att han en gång var skapare av vackra kärleksvisor som sjöngs över hela Paris. För henne var det fria förhållandet att föredra framför äktenskapet En oro blir tydlig i brevet; var det inte så att han helt enkelt förlorade intresset när han inte längre kunde tillfreställa sina begär. Tänk om alla hennes uppoffringar varit för en man som inte älskade henne på riktigt? Allt hon kräver är några ord från honom. Det är en själ i yttersta nöd som här vädjar om förståelse. För om det var så att hennes älskade inte längre brydde sig om henne, om han i själva verket aldrig älskat henne, ja, om han inte förstått hennes offer, då hade allt varit meningslöst och hon själv hade blivit värdelös. Hon hade i så fall ingenting som hon kunde haka upp sin fortsatta tillvaro på. Det är för sitt liv Héloise kämpar när hon i detta brev så intensivt bönfaller sin älskade om ett livstecken, ett enda litet ord av tillgivenhet: ”ty du ensam är orsaken till min smärta, och bara du, förmår trösta mig. Det är bara du som kan göra mig sorgsen, bara du som kan skänka mig glädje eller hugsvalelse”.

Heloïse och Abélard vilar i ParisDessvärre klarar Abélard inte av att trösta sin älskade. Hans svarsbrev vittnar om att han nog blivit en smula rörd av hennes hängivenhet, men att han är alltför upptagen av farorna i sin omgivning, för att kunna engagera sig i hennes situation. Inför hennes vädjanden slår han dövörat till och manar henne att ta del av hans dilemma. Inte heller nästa brev bevekar honom på djupet. I det beskriver hon i oförblommerade ordalag sin saknad efter honom och hon bönfaller honom ännu en gång om tröst. Abélards svar andas en hel del irritation, han börjar låta som en utled äkta man som alltför länge tyckt sig ha tvingats lyssna till en besvärlig hustrus tjat: det fyrkantiga mästrande som dessvärre är en del av hans personlighet kommer här tydligt fram.

Det sannolika är väl att han börjat känna sig illa berörd över all den förtvivlade trofasthet, som strömmar ur breven och som han inte kan besvara emotionellt, men han finner det vara sin kristliga plikt att bistå en själ som dessutom tillhör hans hustru och som han vet har moralisk rätt att kräva hans uppmärksamhet. Särskilt irriterad tycks han efter hennes två brev känna sig över vad han redan börjar klassa som hennes ”gamla ständiga klagan”, han ville inte höra att det var han som drev henne in i den klostertillvaro där hon vantrivs, hon borde i stället tacka Gud för att han frälst dem båda från köttets smuts, från alla skamlösa njutningar de tidigare hängivit sig åt: ”Så länge du är uppfylld av bitterhet, kan du varken ge mig någon lycka eller nå den eviga sällheten tillsammans med mig. Kommer du att uthärda att jag når den utan dig, du som t.o.m. säger dig vara villig att följa mig till underjorden”?

Köttets smuts- det har med tiden blivit Abélards syn på deras passions historia. Det är inte Héloises syn på saken. Den tröst Hélene ytterst hoppats på med sina brev, den får hon vara utan. Någon personlig kärleksförsäkran är Abélard inte längre förmögen till. I stället stillar han hennes passion med det som ur hennes synpunkt inte kan vara annat än surrogat, något som hon redan anar när hon avslutar sitt första brev med orden: ”skriv till mig om inte annat så för att jag därigenom kan hämta kraft att med större hängivenhet ägna mig åt att tjäna Gud”.

Parets eviga kärlekOch det är vad Abélard gör. Han skriver till henne för att leda bort hennes tankar från det förflutna han själv helst vill glömma och för att lotsa henne in på religionens väg, den väg som blivit hans egen tröst. Det är bara på denna väg hon nu kan möta honom, inte längre hans kärlek, men hans syster i Kristus. Han svarar inte på det sätt som hon velat utan framställer det som om det hela handlade om teologiska frågor. Abélard ville uppenbarligen framstå som en förnuftets och religionens man. Resten av brevet är en uppmaning till Héloise och hennes nunnor att de ska be för hans liv i denna svåra stund han just befinner sig i. Oturen och skräcken har tydligen gjort Abélard mer än lovligt självupptagen. Ännu en gång får Héloise ge avkall på sin innersta önskan. Än en gång följer hon sin älskade på en väg som inte hon utan han bestämt för henne. Än en gång ger hon avkall på sig själv för att vara sin älskade så nära som möjligt. När Abélard skriver sin berättelse har han i många år varit munk och man kan inte bortse från att han syn på vad som hände har färgats av senare livsbetingelser. Brevväxlingen äger ju rum vid en tidpunkt då Abélard och Héloise inte sett varandra på flera år. Vad gäller Abélard började det hela som en banal förförelsehistoria. Héloise motsäger honom inte men har svårt att godta hans övriga framsällning. Abélard säger att hon var med på planen om hemligt äktenskap, vilket hon förnekar av två skäl, faran och vanäran som han utsatte sig för. Hon visste att farbroderns hämndgirighet inte skulle upphöra och ett hemligt äktenskap var inte någon upprättelse om vanäran var offentlig. Hon hävdade att det var äktenskapet som var orsak till deras olycka.

Det är tack vare denna brevväxling som vi lär känna deras privata tankar. Héloise är i dessa brev en utomordentligt klok person, förmodligen mer beläst i den antika litteraturen än Abélard som koncentrerat sig på filosofin. Hon ger också prov på en intellektuell hållning som skiljer sig från Abélards. För honom är den logiska argumentationen allt. För Héloise är det något annat. Hon framhåller att antikens filosofer var stora inte bara på grund av sitt intellekt utan framför allt för att de var helgjutna personligheter som förmådde omsätta sin skolning i vishet. Känsla och intellekt var för dem lika värda. Det är lätt att läsa in en förebråelse mot Abélard i denna uppfattning.

De ideér som bestämde hennes syn på äktenskapet kom från den latinske kyrkofadern Hieronymus (ca 340-419) som menar att äktenskap strider mot det klassiska frihetsidealet som både hon och Abélard hyllade. Men vad han, under press av sina motstridiga känslor, inte förmådde överföra i handling förverkligade hon. Den berömde logikern förmådde däremot inte i handling försvara de tankar från antiken som han framställt i briljanta formuleringar. Han var från sin tidigaste ungdom van vid att allt rörde sig kring Abélard. Det kan varken bestridas eller förnekas att Héloise var honom överlägsen. I ett av sina sista brev skriver han: ”Jag tillfredställde hos dig mitt eländiga njutningsbegär, det och inget annat var min kärlek. Är det någon som verkligen förtjänar hennes kärlek är det Kristus”. I den följande brevväxlingen är den personliga tonen borta också från hennes brev Vi möter en klosterföreståndarinna som ber sin andlige rådgivare om praktiska råd för sitt klosters skötsel.

Deras gravÄven om Abélard i sin självmedvetna egoism tycks stå lägre än Héloise, i moraliskt hänseende, är han ändå en representant för ett nytt positivt sätt att tänka runt det mänskliga förnuftet och dess möjligheter. Han var avskydd av konservativa kristna för sin tro på människan och hennes kunskapssökande. Augustinus mörka människosyn ersattes av en optimistisk inställning till mänsklig moral. Vi har frihet att välja hur vi ska förhålla oss till våra drifter. Därmed är också ett moraliskt ansvar möjligt. För att vara en medeltida teolog framstår nog bilden av honom tämligen tilltalande för dagens västerlänningar med deras dyrkande av både individualism, romantik och kärlek.

Ett tecken på att Abélard, trots sina brutala ord, ändå tycks älska Héloise tycker jag han visar i ett sista brev: ”Gud må låta det som han förenade i jordelivet också förenas i livet efter detta.” Du förenade Herre och skilde oss när det behagade dig. Det som du har begynt i barmhärtighet. Herre, fullborda det i ännu större barmhärtighet. De två du en gång skilde från varandra i världen, förena dem med dig för evigt i himmelen”.

Det är sannolikt den bönen som blev Héloises nya hopp som fick henne att uthärda det hon ännu hade kvar av sitt liv.

Abélards och Héloises livsöden är på ett fascinerande sätt en spegelbild av deras samtid och dess konflikter mellan gammalt och nytt - mellan det slutna och fria samhället. Idag ligger de sida vid sida på Pér –Lachaise-kyrkogården i Paris. Den lyckliga kärleken här nere på jorden varade mycket kort tid, men breven som dokumentation kommer alltid att leva vidare som gripande och känsloladdade beskrivningar av tidlösa känslor.

 

Lena Månsson    

Ur arkivet

view_module reorder

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | Reportage om politik & samhälle | 03 augusti, 2007

Högklackat och vad som är viktigt

Högklackat och vad som är viktigt Några ord om Amsterdam. Som i alla städer, i alla människor, i alla begrepp, finns det dåliga och bra sidor. Ofta är de samma sak, sedd ...

Av: Ida Thunström | Resereportage | 15 augusti, 2009

Parmenides av Hebriana Alainentalo

Att med tanken kan vi klyva

Melker Garay om tankens flöde.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 september, 2015

Serpent’s feet are the motion – Gnosis och gnosticism hos Current 93

När de koptiskspråkiga texterna från Nag Hammadi i Egypten upptäcktes 1945 trodde man nog inte att ett resultat av detta skulle bli påverkan på den moderna musikform som kallas Neofolk ...

Av: Ola Wikander | Essäer om religionen | 16 januari, 2012

Veckan från Riga

På en utflykt över helgen till Riga. Under stormaktstiden Sveriges näst största stad. Tidvis kanske till och med den största, då det var inte så noga med folkräkningen. Nu Baltikums ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 31 juli, 2011

Konservativa värden

Konservativa litar sällan – som det heter – på dagens sanningar, vetenskapliga rön och modefilosofiska utsvävningar när det gäller moraliska värden. Man sätter istället sina slantar på eviga värden och ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 13 januari, 2012

Kärleksfulla artister och bråkig publik

Tidningen Kulturens Sunna och Liv Nordgren besökte årets Peace and Love festival i Dalarna. Årets Peace and Love festival var större än någonsin, både vad det gäller publik och artister.  Numera ...

Av: Sunna Nordgren och Liv Nordgren | Essäer om musik | 05 juli, 2008

Omöjlig intervju med Aleister Crowley, del 7 av 666

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Rähiä | Övriga porträtt | 31 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.