Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 januari, 2013
Gästkrönikör

Stefan Whilde

Psykiatrin – ett brott mot människofriden?

Som diagnos- och behandlingsmetod är psykiatrin med stor sannolikhet långt sjukare än sina patienter. Den delar frikostigt ut diagnoser och ordinerar substanser på ett sätt som gör psykiatrikern till en ...

Av: Tidningen Kulturen | 01 september, 2016
Stefan Whilde

 Chagall

Linda Bönström. Obruten svit

Linda Bönström är statsvetare, debattör och musikredaktör för Tidningen Kulturen. Dikterna ”Obruten svit” är hennes hundrade bidrag i Tidningen Kulturen.

Av: Linda Bönström | 24 augusti, 2015
Utopiska geografier

Aspekter på religiös tro



Betydelsen av att legitimera en trosuppfattning - en alternativ läsning

Taby Kyrka -Albertus Pictor Daniel i lejongropen Profeten Habackuk som kommer med matPaulus gav kyrklig sanktion åt, eller erkände som kanonisk, Habackuk 2:4 i Nya Testamentets kontext, och Martin Luther gjorde samma bibelställe till en hörnsten inom den protestantiska fundamentalismen. Originaltexten kontrasterar de rättfärdiga och de orättfärdiga i relation till vad som kallas tro. I 1917 års svenska bibel heter det: "Se, upplåst och orättfärdig är dennes själ i honom; men den rättfärdige skall leva genom sin tro". Inte utan anledning hänvisas här till Jesaja, Romarbrevet, Galaterbrevet och Hebréerbrevet. Den poäng som här fr.a. förs fram är den, att medan de orättfärdiga skall dö pga. sin stolta otro, skall de rättfärdiga leva pga. sin tro. Sålunda sätter texten, å ena sedan, ett likhetstecken mellan otro, stolthet, orättfärdighet och död; och, å den andra, mellan en tveklös, okritisk och ödmjuk tro och liv och rättfärdighet. Eftersom budskapet innebär en förstärkning av den prästerligt-profetiska och auktoritära reduktionen av all mänsklig erfarenhet till en mycket enkel dualistisk konflikt, bör varje kritisk läsare måhända beakta skillnaderna i de kontexter i vilka de tre ovan nämnda personerna använt denna GT-passage; gärna med utgångspunkt hos Habackuk själv.
Habackuk, den åttonde (eller en av de 12 i en annan tradition) av de s.k. mindre profeterna i Bibeln, intar en mycket speciell plats. Han talar inte till människor i Guds namn, som de övriga profeterna gör. Istället talar han till Gud om sitt folk och dess kaldeiska fiender. Sammantaget bildar Habackuks frågor och kommentarer, och Guds svar, det profetiska yttrande som skall beröra hjärtat och samvetet hos Guds (eget) folk.

Låt oss därför börja med en närmare examination av den kontext, och den litterära form, i vilken Habackuk arbetade och skrev ner sin profetia. Den litterära formen är en fiktiv konversation mellan Habackuk och Gud. Temat blir omedelbart klart i.o.m. Habackuks inledande anknytning till dagens aktuella händelser. Habackuk kan vare sig förstå sitt eget folks syndfulla liv eller Guds förmenta likgiltighet visavi den hejdlösa korruptionen han ser runtomkring sig.

Berninis HabackukHabackuk inleder sin bok med en klagan över eländet för dagen. Orättvisan är mer än påfallande, de rättfärdiga omges av de syndiga och ondskefulla, (den mosaiska) lagen är maktlös, och Gud förefaller på det hela taget att egentligen inte alls bry sig om sitt folk (1:1-4). Habackuk undrar hur Gud kan låta tillståndet bestå. Guds svar stillar inte hans oro. Denne förklarar, nämligen, att Babylons arméer med våld och död sprider ut sig over hela den gamla världen. Vid tiden för Habackuks vision hade Babylonierna redan besegrat Assyrien och Egypten och implikationen är att Juda rike står på tur.

Habackuk var chockad. Han påminner Gud om dennes Helighet och rättvisa (1:12-13). Hur kan Han använda de syndfulla babylonierna för att förstöra sitt eget utvalda folk? Naturligtvis insåg Gud att hans eget folks synder var ett intet i jämförelse med Babylons. Vad f-n håller du på med? (1:13). Denna direkta fråga pekar på Habackuks egna, djupa tro. Endast en människa som står Gud mycket nära skulle ens komma på tanken att våga ställa den Allsmäktige mot väggen på ett så frankt och naket sätt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gud försäkrar dock Habackuk att babylonierna kommer att segra, inte för att de är rättfärdiga, men för att de är tillfälliga instrument i Hans plan (2:4). Därefter uttalar Gud fem starka fördömanden över babylonierna (2:6, 9, 12, 15, 19). Gud kommer inte att låta sig luras eller bli överkörd; Babylons fall är lika säkert som domen över Juda. Han kommer istället att visa sin makt och rättfärdiga karaktär: "Ty jorden skall varda full av Herrens härlighets kunskap likasom havsdjupet är fyllt av vattnet" (2:14).

Habackuk var en av de mindre profeterna i den deuteronomistiska skolan, som delade samma typ av tro eller hypoteser om Guds handhavande av världens förändrade, och föränderliga, situationer. Men traditionsuttolkarna har tenderat att blanda ihop de litterära formerna med bilden av Gud, eller Guds karaktär, som de poetiskt sinnade författarna skapade, med den absoluta eller objektiva sidan av det gudomliga. På motsvarande sätt har man också ofta blandat ihop orden, som författarna lade i Guds mun, som om dessa ord verkligen var Guds egna. Alldeles uppenbart var detta, och är detta, ett mycket stort misstag (eller missförstånd), som sedan internaliserats av en judiskt-kristen och även islamisk dogmatik av fundamentalistiskt karaktär, eftersom det fostrat en (i negativt naiv mening) tro, som hjälpt de officiella företrädarna för respektive religion att framstå som sanningssägare i Guds namn istället för uttolkare av vad Gud själv stått och står för. Guds auktoritet har därmed på ett farligt sätt devalverats.

Genom att kritisera de citerade texterna som sådana, måste jag samtidigt visa hur reduktionistiska de är i dualistiskt avseende. Jag finner då, att det är ytterst förenklat att klumpa ihop olika grupper av människor i två exklusiva kategorier - rättfärdiga och orättfärdiga - som om de nu och för alltid förblir fixerade tvärsöver alla gränser - historiskt och från situation till situation. Det hela är helt enkelt inte, syns det mig, realistiskt. Ett sådant synsätt förlänger och förstärker bara den dualism som uppstått - och av vissa fortfarande alltså upprätthålls - mellan ödmjuk lydnad å ena sidan och kritisk, stolt olydnad - och "otro" - å den andra. Då ödmjuk och stolt är kvaliteter som är relativa visavi varandra, eller till någon form av tredje ståndpunkt, förråder diskursen sin talesmans intresse att skapa och vidmakthålla en hierarki av auktoritativ ordning.

BibelnNär en människa med sådana anspråk att bestämma - explicit och implicit - över varje situation, i termer av lydnad, samtidigt försöker framställa sig själv som anspråkslös, rättfärdig och rättroende, och alla motsatser som djävulens verk, skorrar det minst sagt illa - och tjänar bara den enskildes intresse och personliga ideologi. Eftersom de flesta israeliska präster och profeter, såsom många motsvarigheter inom andra etno-religiösa grupper, var och är intresserade av makt över både vanliga människor och de styrande, kan också Habackuk framställas som en person som egentligen och ytterst var företrädare för en specifik social klass och dess intresse.

Därför var Habackuks orakelsvar begränsat till hans egen klass i opposition mot en eller flera andra klasser inom den etniska identiteten. Eftersom sanning är relaterad till klassintressen, kommer de enkla och maktmedvetna klerkerna att skriva under avtalet, medan de mer självständigt tänkande och kritiska kommer att ha reservationer även om de per definition ingår i samma grupp.  Eftersom dualismen redan blivit legitimerad genom invävningen i de profetiska texterna, kommer båda parter vid uppkomna meningsskiljaktigheter att se sig själva som de rättfärdiga, medan motsidan kommer att betraktas som orättfärdig och fördömd. Låt oss nu gå vidare till Paulus och hans referenser till Habackuk i sina brev.

Rättfärdigandet av tron hos Paulus

Som jag antydde i början av denna korta essä, flätar Paulus in Habackuks uttalanden om rättfärdighet i sina egna bibliska normer för att legitimera tron på Kristus i kontrast till tro knuten till etnisk grupp. Hab 2:4 är citerad tre gånger i NT. Men varje hänvisning har något varierande betoning. Jag skall här kort peka på de sammanhang i vilka de olika hänvisningarna uppträder (Rom 1:17; Gal 3:11; Heb 10:38).

A. Romarbrevet betonar det "det rättfärdiga"

 PaulusRom 1:16-17 lyder: "Ty jag blyges icke för evangelium: ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, först och främst för juden, så ock för greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: 'Den rättfärdige skall leva av tro'." Sålunda accentuerar Rom 1:16-17 idéen om rättfärdighet genom att upprepa att de rättfärdiga skall leva genom tron. Det är betecknande att Rom 1:17 innehåller två närmast identiska grekiska ord för att stryka under rättfärdighetens och det rätta beteendets betydelse.

Brevet till romarna var bland det tidigaste Paulus skrev. Som sådant och i sig, visar det på behovet av att rättfärdiga sin egen konvertering från judendom till kristendom. Hans senare brev försöker i viss mån korrigera saken genom att i högre grad peka också på moralen som en gåva från Gud. Men genom att så kraftigt, och så tidigt, betona tron som den individuella vägen till Gud kan Paulus ha sått det kanske viktigaste fröet till den senare uppblommande subjektiva, kristna fundamentalismen - och illusionen om privata uppenbarelser.


B. Galaterbrevet betonar "genom tro"

Gal 3:10-14 lyder: "Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse. Det är nämligen skrivet: ‘Förbannad vare var och en som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok, och icke gör därefter'. /.../ 'Den rättfärdiga skall leva av tro' Men i lagen beror det icke på tro; tvärtom heter det: 'Den som gör efter dessa stadgar skall leva genom dem'." Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse för vår skull. Det är ju skrivet: 'Förbannad är var och en som är upphängd på trä'". Vi friköptes, för att den välsignelse som hade givits åt Abraham skulle i Jesus Kristus komma också hedningarna till del, så att vi genom tron skulle undfå den utlovade Anden."

I breven till romarna och galaterna deklarerar Paulus att rättfärdighet genom tron är antitesen till rättfärdighet genom lag. De båda utesluter varandra. /.../

Martin LutherDock: detta var inte Abrahams approach (Rom 4:1-8). Den gamle patriarken hade sina brister och gjorde sina fel (Gen 12:11-20; 20:1-18). Icke desto mindre trodde han på Guds löfte, och detta räknades till hans rättfärdighet (Gen 15:6). /.../

 C. Hebréerbrevet betonar "skall leva"

Även om Hebréerbrevet inte författades av Paulus, är tankemönstret hans. Heb 10:38 (särskilt) lyder: "... och mina rättfärdiga skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom".


Hebréerbrevet betonar idéen om att tron handlar om långsiktighet och ständigt ansvar. Tron är ingen enskild händelse; tron är snarast ett sätt att leva. De som har goda och uppriktiga hjärtan bär sin börda och skördar sin frukt i tålamod. (Luk 8:15). Evigt liv tillkommer dem som tålmodigt fortsätter att göra det goda (Rom 2:7). Vi måste leva vårt liv med uthållighet (Heb 12:1-2).

Paulus sätt att använda Hab 2:4

I sitt brev till Romarna placerar Paulus Guds rättfärdighet över och i motsats till människans självrättfärdighet. Han skriver i 10:3 att judarna var okunniga om eller likgiltiga inför den rättfärdighet som kommer från Gud. I sina försök att etablera sig själva underordnade man sig inte Guds rättfärdighet. Sålunda är Guds rättfärdighet den rätta rättfärdigheten och överordnad vår egna. I samma anda skriver Paulus i sitt brev till Filipperna: /.../  inte ha en slags egen rättfärdighet, baserad på lagen, men den som kommer genom tron på Kristus, från Gud, som bottnar i tro (3:8ff). /.../

 Dualismen hos Paulus som eko hos Luther

1545, året innan han dog, beskrev Luther sin viktigaste erfarenhet som följer:

“I had indeed been captivated with an extraordinary ardour for understanding Paul in the Epistle to the Romans. But up till then it was not the cold blood about the heart, but a single word in Chapter 1, "In it the righteousness of God is revealed," that had stood in my way. For I hated that word "righteousness of God," which, according to the use and custom of all the teachers, I had taught to understand philosophically regarding the formal or active righteousness, as they called it, with which God is righteous and punishes the unrighteous sinner.

det solära äggetThough I lived as a monk without reproach, I felt that I was a sinner before God with an extremely disturbed conscience. I could not believe that He was placated by my satisfaction. I did not love, yes, I hated the righteous God who punishes sinners, and secretly, if not blasphemously, certainly murmuring greatly, I was angry with God, and said, "As if, indeed, it is not enough, that miserable sinners, eternally lost through original sin, are crushed by every kind of calamity by the law of the Decalogue, without having God add pain to pain by the gospel and also by the gospel threatening us with His righteousness and wrath!" Thus I raged with a fierce and troubled conscience. Nevertheless, I beat importunately upon Paul at that place, most ardently desiring to know what St. Paul wanted.

At last, by the mercy of God, meditating day and night, I gave heed to the context of the words, namely, "In it the righteousness of God is revealed, as it is written, 'He who through faith is righteous shall live."' There I began to understand that the righteousness of God is that by which the righteous lives by a gift of God, namely by faith. And this is the meaning: the righteousness of God is revealed by the gospel, namely, the passive righteousness with which merciful God justifies us by faith, as it is written: "He who through faith is righteous shall live." Here I felt that I was altogether born again and had entered paradise itself through open gates." (John Dillenberger ed., Martin Luther: Selections from his writings (Garden City: Doubleday, 1961) 10 f ., repr. from Luther's Works, vol. 34, tr. L.W. Spitz (Philadelphia: Muhlenberg Press, 1960), 327-38).

Om vi så återvänder till det av Luther så prisade Romarbrevet, kan vi läsa (3:21) att det är Guds rättfärdighet genom tron på Jesus Kristus som är det mest centrala av allt. Gud framhäver Kristus som den, som genom sitt utgjutna blod, är vår store försonare. Evangeliet handlar ytterst om Guds son, som älskade oss och dog för vår skull. Och här utspelar sig ett underbart utbyte: Kristus som visste att ingen synd var menad att vara en synd, gjorde oss till Guds rättfärdiga i och genom tron på Honom (2 Kor. 5:21). I Kristus växlas våra synder till den valuta som utgörs av Guds rättfärdighet.

Hieratisk DualismOch Guds rättfärdighet uppenbaras för oss genom tron och för tron. Det är genom tron (Rom 1:5), eftersom tron är den enda vägen till försoning och rättfärdighet. Tron är instrumentet par excellence genom vilket vi förmår omfamna Kristus och allt Han står för. Och det är för tron: alla som verkligen tror skall erhålla Guds rättfärdighet. Guds gåva är dessutom för alla som tar emot den: ingen är utesluten på förhand.

En kritik av Luther går ut på att denne pläderar för rättfärdighet enbart genom tron. Dock: denna idé får inte stöd vare sig av Habackuk eller aposteln Paulus. Frälsning är möjlig när människan reagerar med trosviss lydnad (Ef. 2:8-10). Härligheten pekar på allt Gud har gjort, medan tron inkluderar allt som krävs av oss. Bibeln talar klarspråk, när det betonas att vi måste lyda Gud om vi skall komma i åtnjutande av Hans välsignelser (Ap.10:34-35; Rom 6:17-18; Heb 5:8-9).

Jag uppfattar att den dialektik som dualismen inbjuder till har konstituerat ett kärnproblem för såväl Habackuk som Paulus och Luther. Men när de vände blicken från dialektiken och istället riktade in den på syntesen upplöstes (åtminstone delvis) problemet. Tron, den subjektiva och innerliga (som automatiskt leder till lydnad och goda gärningar?), löste exempelvis den konflikt mellan Judéer och Kaldéer som Habackuk uppfattade.

Rättvisan, som innebär död för Juda rike först, innebär död för Kaldéen (eg. Babylonien) senare. De deuteronomistiska profeterna tolkade en individs eller ett folks seger eller förlust visavi någon annan eller andra som en rättfärdig ordning sett över ett längre historiskt tidsspann. Enligt ett sådant socio-historiskt synsätt, varigenom även människor villigt underordnade sig sitt öde, på vilket kosmos och dess utveckling vilade, hjälpte till att reducera ångesten och ilskan över våldet och orättvisorna till ett minimum, och till att öppna människors sinnen för återuppståndelsens och återfödelsens möjlighet. Genom att peka på livets fortsättning efter döden, fanns hopp för en bättre och andligt fördjupad existens. Paulus hakade åtminstone till en början på och förlängde den deutoronomistiske profeten Habackuks dualism, vilket senare även Luther gjorde.

Såsom Petrus tal i Apostlagärningarna gång på gång pekar på, var lärjungarnas egen likgiltighet och/eller okunnighet en starkt bidragande orsak till att den som gav sitt liv för oss förnekades. Detta var också skälet till att Saulus förföljde de kristna, som visade på hans egen ignorans innan han blev Paulus.

Varje oupplöslig dualism med rötter i tron, och med hänvisning till etnicitet, är också en tydlig signal om självrättfärdighet. När Saulus erkände detta inför sig själv, befriades han från sin aggressiva mani. Också Luther var från början en mycket självrättfärdig och intolerant människa. Detta gjorde emellertid att han kände skuld och rädsla inför mötet med en dualistisk Guds rättfärdighet (ont/gott?), som straffar de onda och belönar de goda. Detta var skälet till varför uppenbarelsen av den ställföreträdande och holistiske (non-dualistiske, advaitiske; jfr vedisk tro), härlige och förlåtande Guden genom passionen, döden och återuppståndelsen försonande Luther med Honom. Men tillfredställande ställföreträdarskap kan också den vara problematisk - om den förstås i en dualistisk mening och tillämpas som substituerande snarare än representerande de troende som mystiskt enade med det frivilliga offret.

Carsten Palmer Schale

 

Ur arkivet

view_module reorder

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna En kylig vintereftermiddag färdas jag genom Abruzzos berg i mellersta Italien. Jag har lämnat staden Pescara vid Adriatiska havet, följt motorvägen västerut ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 21 november, 2009

Josefine Klougart av Hanna Nilsson

Ett eget rum, en flytande bild att fånga

Vilka förutsättningar behövs för en människa för att kunna skriva? Författaren och språkvetaren Tove Folkesson sammanfattar sin magisteruppsats "Ett eget rum - en flytande bild att fånga", där hon med ...

Av: Tove Folkesson | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2015

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Screenshot från videoverket

Intervju med konstnären Jesper O. T. Andersson

Årets ateljéstipendier i Rum 203 för konstnärer i Jönköpings län tilldelades i år konstnärerna Jesper O. T. Andersson och Liselott Bjurgard. Tidningen Kulturen fick en intervju med Jesper om Counterstrike ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 juni, 2016

Manlighet på liv och död

Omskärelseritualen som förut stärkt folkgruppen xhosa har kommit att försvaga dem. Pojkarna blir inte alltid män. Alkoholpåverkade och självutnämnda kirurger gör att några måste gå könsorganslösa, andra begravas. Den här ...

Av: Gustav Broms | Resereportage | 20 december, 2009

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | Övriga porträtt | 19 juni, 2007

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan 1

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan, om skulle gro bort vetskap. Full omnibussen hade sin en färg till yttre, byggnad vid gräsgrönt som nästan station här liknad något åt i höst ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.