Vykort med Dan Andersson‐motiv 1. Bränntjärnstorpet, 2. Luossastugan, 3. kolarkoja och 4. Pajsoån.

Så var det 1915

Det slår mig hur ett årtal kan fixera en tanke. Minnet klänger kring siffror för att försöka få fäste i ett inre historiskt mönster. Minneskartan ligger utvikt med dunkla och ...

Av: Hans-Evert Renérius | 08 augusti, 2017
Kulturreportage

Bild: Hebriana Alainentalo

Samisk kultur och multikonstnären Áillohas

Carsten Palmer Schale ger oss en orientering kring samernas kultur med avstamp i Rolf Kjellströms klassiska böcker i ämnet.

Av: Carsten Palmer Schale | 24 juli, 2015
Essäer om konst

Nostalgi över en liberal vägröjare

Nyligen avled George McGovern (1922-2012). Han blev 90 år, men hur många svenskar minns honom annat än möjligen som den man som vid presidentvalet 1972 gick mot en brakförlust medan ...

Av: Bertil Falk | 19 september, 2013
Övriga porträtt

Vyn är densamma av Einar Askestad

Författare med åtta böcker utgivna inklusive novellsamlingen ”Frånfällen”, hösten 2010, som den senaste, född i Kalix av österrikisk mor och norsk far, uppvuxen i Portugal, Spanien, Österrike och Sverige. Efter ...

Av: Einar Askestad | 24 oktober, 2011
Utopiska geografier

F for Fake. En poster

Reboots, remakes och kopior



I Orson Welles dokumentärfilm "F for Fake" berättas en känd anekdot om Picasso. Den berömde konstnären blir en dag bjuden till en känd konsthandlare som stolt vill visa upp sin inköpta Picassotavla. Picasso meddelar då att det rör sig om en förfalskning varpå konsthandlaren står på sig och säger att han har äkthetsintyg och allt som behövs för att intyga dess autenticitet. 
De senaste åren har det skrivits mycket om reboot-trenden och remakes av exempelvis Spiderman- och Batman-filmerna. Det vi nu ser är dock något annat. Den senaste trenden är att kalkera det nya manuset över det gamla, göra några smärre förändringar och presentera det som något nytt. Det är en logisk utveckling.
Poster för 1998 års remake av Psycho.

Poster för 1998 års remake av Psycho.

Annons:

"Det är dessvärre en förfalskning", svarar Picasso. Den allt mer nervöse konsthandlaren utbrister: "Så du har alltså inte målat denna?" "Jo, jag har målat den. Men jag är världens bästa konstnär, jag kan väl måla en förfalskning lika bra som någon annan?"

Denna anekdot känns extra aktuell idag när en tydlig trend kan urskiljas i Hollywood: att inte bara göra en uppföljare till en framgångsrik film, utan att kopiera originalet till både form och innehåll och lansera det som något nytt.

Att man gör uppföljare till framgångsrika filmer är ett fenomen sedan slutet av 1970-talet, då formeln för en ekonomiskt framgångsrik film utkristalliserades allt mer: stor budget, många specialeffekter. Denna formel har följts mer eller mindre slaviskt under cirka 30 års tid med både kassasuccéer och floppar som följd. Det har, trots den initialt lyckade formeln, varit svårt att med säkerhet förutsäga vilka filmer som blir framgångsrika. Att budgeten ofta är lika stor som ett mindre lands BNP ger upphov till många nervösa producenter och investerare. Hur kan man öka säkerhetsmarginalen för att filmen ifråga blir en given succé, har säkert många i drömfabriken frågat sig. De senaste åren har man möjligen hittat svaret till frågan.

Betraktar vi exempelvis Peter Jacksons Hobbit-trilogi är det lätt att uppleva en déjà vu-känsla när man lämnar biografen. I grund och botten är det samma filmer som i Sagan om ringen-trilogin, framför allt på det dramaturgiska planet. Även om vissa element hos intrig och persongalleri skiljer sig åt, rör det sig om ytliga förändringar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Filmerna börjar på sedvanligt vis med en prolog som innefattar ett stort slag, därefter befinner vi oss åter i det gemytliga Fylke, där lugnet rubbas när någon knackar på dörren och så fortsätter det hela trilogin igenom. Det rör sig således inte bara om en så kallad prequel; skrapar man lite på ytan är det samma berättelse. Och likheterna slutar inte där. Ser man till själva filmspråket är det precis samma repertoar av kameraåkningar, parallellklippningar och allt annat som man känner igen från den första trilogin. Vad Jackson således har gjort är att ha kopierat sitt eget verk eller, om man så vill, gjort en pastisch på de första filmerna. Och vem skulle ha kunnat göra det bättre än han?

I den nya Star Wars-filmen når denna utveckling nya höjder. Man försöker inte ens dölja att det rör sig om något annat än en kopia av den första filmen, utan signalerar det gärna till den igenkännande, nostalgiska publiken. Vissa rollfigurer har bytt kön och Dödsstjärnan har blivit ännu större och kan numera ses i 3D, men förutom liknande kosmetiska ändringar är det samma dramaturgi och filmspråk som i filmen från 1977, ofta även på detaljnivå. Man kan säga att det originella ligger i att man valt att kopiera denna i den omfattning man gjort.

De senaste åren har det skrivits mycket om reboot-trenden och remakes av exempelvis Spiderman- och Batman-filmerna. Det vi nu ser är dock något annat. Den senaste trenden är att kalkera det nya manuset över det gamla, göra några smärre förändringar och presentera det som något nytt. Det är en logisk utveckling. Ett problem med uppföljare eller remakes är annars att de innehåller nya element som ska ge en fräschör till verket, något som kontrasterar mot förlagan. Dessa inslag är dock riskabla då de riskerar att rubba den känsliga dramaturgiska balansen.

Att ha samma regissör, skådespelare, miljöer med mera är ingen garant. Balansen mellan det tragiska och det komiska, mellan inre och yttre konflikt och mellan huvudhandling och sidohandling är väldigt skör och det finns egentligen inget utrymme för nyskapande om man, utifrån ett filmbolagsperspektiv, vill vara säker på att återupprepa den första filmens framgång. Det man nu har upptäckt är att publiken inte verkar ha något emot att man helt sonika kopierar förlagan istället för att efterlikna den.

En intressant film i sammanhanget är Gus van Sants remake av Psycho (1998) där han väldigt medvetet kopierade förlagan scen för scen. Detta uppskattades varken av publik eller kritiker. Resultatet gav intrycket av en experimentfilm istället för en underhållande rysare. Poängen med en förfalskning är att inte avslöja att den är en sådan. Detta verkar man ha lärt sig nu.

Ser man till andra konstformer är detta återberättande av samma historia förstås inte särskilt anmärkningsvärt. På våra teaterscener och i konserthusen spelas samma klassiker om och om igen. Och den deckarintresserade har inget problem med att se det 99:e mordet klaras upp i tv-serien Morden i Midsummer. Kanske har filmbolagen insett att det inte är det nya och överraskande som är genvägen till publikens hjärta – eller plånbok för den delen – utan det välkända och trygga, och detta i än högre grad än vad man tidigare trodde var möjligt. I imitatörernas och förfalskarnas tidevarv är en skickligt utförd kopia alltid mer intressant än det ursprungliga verket.

Sebastian Marquez von Hage

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Louise Brooks

Louise Brooks

Louise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan. Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 21 juli, 2016

bild av  Bengt Berg 

Summering inför vintern av Bengt Berg 

En ny dikt av Bengt Berg 

Av: Bengt Berg | Utopiska geografier | 20 oktober, 2016

Helmer Osslund – Norrlandsskildraren

”En o annan gång har jag väl haft god kredit. Annars vete tusan hur det gått. Och att jag hittills verkligen lyckats hanka mig fram – öfver det fenomenet står ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 06 april, 2013

Percy Bysshe Shelley - en glömd poet

I Anthony Burgess roman A Clockwork Orange har den mest korkade av ultravåldsligisten Alexs kumpaner, Dim, en mask som föreställer "a poet veck called Peebee Shelley".

Av: Björn Kohlström | Essäer om litteratur & böcker | 05 juli, 2008

Ett rop från öknen

Ett rop från öknen Det är i år jämnt hundra år sedan Strindbergs Svarta fanor gavs ut. Den har ett stadgat rykte som skandalbok, men kan också tolkas som ett rop ...

Av: Göran Lundstedt | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Belvy Methan

Slutet eller en ny början?

Om någon om 70 år lyckas läsa detta innebär det att mänskligheten lyckades besinna sig och förenas i en aldrig tidigare skådad kamp för överlevnad mot naturens krafter. Naturens hämnd ...

Av: Richard Conricus | Reportage om politik & samhälle | 17 Maj, 2017

Gunnar Nordahl  i Norrköping

Zlatan Ibrahimovic och Gunnar Nordahl – lika men ändå olika – och…

Den 35-årige Zlatan Ibrahimovic har haft en fantastisk karriär som av naturliga skäl torde gå mot ett avslut som spelare. Han har redan fått en välförtjänt stämpel på sig som ...

Av: Kurt Bäckström | Reportage om politik & samhälle | 05 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.