Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Media

Monokulturen & Benny Fredriksson

SvD:s kritiker Lars Ring skriver om Benny Fredrikssons (BF) eftermäle, sedan han lämnat chefsposten på Kulturhuset/Stadsteatern. Ring berömmer BF, och dömer honom milt för de hårresande övertramp som fick BF att självmant kliva åt sidan. Jag reagerar när Ring hävdar att det skulle vara en kulturpolitisk gärning att skapa en Fri scen på Stadsteatern. När Ring dessutom framhäver att BF ”varit en ivrig förespråkare för att decentralisera kulturen”, så måste man fråga sig om Ring helt har tappat kompassen.

Vem är inte rädd för Virgina Wolf?

Visst har Ludwig Schmitz(Dn 27/11) rätt i att tiden på Klubben präglades av förakt för svaghet, och att typiska tecken på sekterism fanns i verksamheten.
De gånger jag var där kändes det också i hela kroppen att strukturerna lamslog en när jag kom nerför trapporna. Personer värderades omedelbart – antingen utifrån sitt kulturella kapital, och ibland även för sitt utseende och sin utstrålnings skull. Det kusliga var att de “flickor” som jobbade där som praktikanter, även var del av den kulturen. Jag minns särskilt en när betalning om inträde kom på tal.

Televisonen i dess amerikanska marinad

Under ett par månader nu har jag systematiskt gått igenom de flesta av de program på TV som jag har tillgång till. Resultatet förskräcker! Vi är marinerade i en västerländsk tankegryta i allmänhet och en amerikansk sådan i synnerhet. Hur skall man då förstå – låt oss säga – Turkiet och Nigeria?

Allt har sin tid

Apropå att allt har sin tid (Predikaren 3:1-8): I en tidning kunde man läsa om femåringen som tröttnat på sin mamma som hela tiden fingrar på sin mobiltelefon i tunnelbanan. Kanske hade hon hämtat honom från förskolan? Efter ett tag tröttnar pojken och blir less på att bara slött glo ut genom fönstret. Han vänder sig mot sin självförsjunkna mor och påminner henne att hon lovat att de ”skulle ha kvalitetstid och att hon bara skulle ägna sig åt honom.” Hon skäms. Mest inför medtrafikanterna. Förläget försvinner mobilen ner i väskan.

Tankar i huvudet på en rabbin

Som jude i ett tvärreligiöst sammanhang brukar jag vara den ende. Jag måste förklara vissa premisser i judendomen. Till skillnad från kristendomen och islam, som har gemensamma religiösa texter, handlar det judiska folkets officiella religion om ett folks religion och även en del praxis.

Trump som demedianizer

I dag tror många journalister att de är kritiska mot Trump. Men ofta är det deras urskillningslösa fokusering på hans tillkortakommanden som gör att de missar de viktiga frågorna: fokusförskjutning kallas fenomenet. De granskar mest hur han är, inte vad hans parti gör och står för.

Om konstnären, den skapande terapeuten och musikern Mia Sandberg

De flesta människor har ett behov att tala om sina erfarenheter och tankar, vad som bekymrar dem. Andra sjunger och skriver för att få utlopp för sin inre kinkiga belägenhet. Vissa gör både och, Mia Sandberg är en av dessa.

Hon målar, komponerar musik, sjunger och spelar piano samt arbetar som familje-, bild- och kroppsterapeut i Stockholm. Det hon uttrycker är alltid utifrån autentiska erfarenheter och händelser. Ett ”måste” som Mia låter komma till kreativt uttryck i symbolisk målning, poetisk text och genom de utvecklande samtal hon har med enskilda patienter och par i kris.

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.