Veckan från Gregorius Magnus

Mer än hälften av riksdagsledamöterna som slutade efter valet i höstas försörjs fortfarande av riksdagen. En granskning som Svt har gjort visar att 77 av 122 tidigare riksdagsledamöter fortfarande nu ...

Av: Gregor Flakierski | 12 juni, 2011
Veckans titt i hyllan

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | 03 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Whilde Stefan. Foto: Samuel Dante

Anteckningar om shoppingbordeller, bortgjordhet, D-vitamin och Einsteins mirakel

En ny månadskrönika av Stefan Whilde som berättar i 4 punkter om mycket och om inget.

Av: Stefan Whilde | 01 mars, 2015
Stefan Whilde

Tre tusendelar

Vi har lagt ytterligare ett OS till handlingarna, 2012 i London. Rätteligen ska också Wales och Skottland nämnas, de olika sporterna har varit utspridda över olika delar av Storbritannien. Eller ...

Av: Per-Inge Planefors | 14 augusti, 2012
Gästkrönikör

Babels torn av Pieter Bruegel den äldre

Det blinda begäret



Guido Zeccola om maniskt och bipolärt i litteraturen. 
Rädsla för den Andre, rädsla för att bli rörd. Ett autistiskt syndrom, ett sataniskt spel ty Dr Klein saknar själ, saknar mänsklighet. Och naturligtvis finns det ingen kvinnokropp i Kleins liv, inte ens en enda att kunna fantasiera om.

Jag tror att avund och därför svartsjukan är den värsta bland dödssynderna. Tänk bara på Jago. Han avundas inte Otello för att Desdemona älskar honom, utan Jago avundas Otellos lycka! Att lida för en annans lycka är den absoluta ondskan. (Claudio Magris)

Mani

Vad är mani ( från grekiska: μανια, raseri, galenskap, vansinne), är den en vurm, är den en fix idé?
Manien är en Akilles spjut som sårar och botar samtidigt.

Den kan förbli fruktlös om den koncentrerar sig enbart på efemära ting, dock, det finns - tror jag - ingenting som, till exempel i litteratur, blir betydelsefullt om det inte har krävt en "manisk" passion och försakelse.

Om Flaubert inte hade varit så manisk för varje detalj, för varje skuggning som språket krävde, hade vi säkert inte haft så lysande litteratur som Madame Bovary och L'Éducation sentimentale.
Den här boken som är ett av 1800-talets mest intressanta verk finns, skandalöst nog, inte översatt till svenska utan bara till norska, Frédéric Moreau: En ung manns historie.

Även god vilja och moralisk kamp kräver i bland total undergivelse. Utan detta ingen soldat, ingen kämpe hade dött för Fosterlandet eller för friheten. Tankefixeringarna fångar, men skyddar oss också, precis som fängelsemurar. Tankefixeringarna kan hjälpa oss att gå vidare, att inte känna oss övermannade och vilsna i den kaotiska världen; de kan bli en sorts centripetalkraft som håller ihop vår tillvaro, förhindrar oss från att gå vilse i den otydliga dispersionen av sakerna, klämma oss som i en knytnäve, och nästan kväva oss till den sista sucken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ändå kan de ge oss en kompakt form, hård som ett rigor mortis, stark nog för att inte dö när livet anfaller.

Manien är i så fall, och kanske framförallt, en försvarsmekanism, ett behov av makt, eller tyvärr en Jagos komplex för bipolära hjärnor. Kafka visar (i Processen) hur farligt och ödesdigert det kan bli när man är dömd att försvara sig. Men det mest skrämmande exemplet av den extremt sjuka formen av mani finner vi i en roman av Elias Canetti.

Elias Canetti

Die Blendung (1936) på svenska Förbländningen, (nu på Modernista), är Elias Canetti enda roman och handlar om en språkforskare, vars personlighet präglas av extrem världsfrånvändhet och självtillräcklighet, snart övergående i fullskalig sinnessjukdom.

Jaget som är rädd att förlorar sig självt blir stelt, orörligt, oföränderligt, maniskt repetitivt, i praktiken icke levande, ty det fruktar livet, alltså det som ständigt förändrar och låter identiteten dö och återuppstå i varje ögonblick.

Jaget är rädd och försöker stoppa livets olika metamorfoser, ty det fruktar att bli förintat i sina betryggande upprepningsritualer, i de kodifierade vardagliga gesterna, i de automatismer och vanor som hotas av existensens destruktiva och störiga livsflöde. Då använder jaget manien som självförsvar, någonting som mördar och kanske ibland självmördar.

Elias Canettis Förbländningen är kanske den mest framstående boken som skrivits om det maniska delirium, det som torkar ut livet från allt begär, från begäret och behovet av den Andre, från den eller det som är annat än sig själv. Duet i det erotiska mötet som förändrar livet, blir här omöjligt.
Jaget är doktor Peter Kien i Canettis roman som i en masochistiskt och onanistiskt "auto da fé" stripar världen och sig själv.

"Den här sanningen ljuger, den måste försvinna", utbrister Peter Kien; och denna sanning är precis det där livet som hela tiden skiftar i färger och toner men upplevs som någonting kaotiskt och farligt.

Manien återger konturer och ryktingar tillbaka till gränser och ritualer, till förutbestämda gester, skanderade enligt koder och rutiner som ger säkerhet men ingen tillit. En labyrint för att gömma sig, för att inte bli uppnådd, för att inte bli "rörd".

Förbländningen är en fruktansvärd, ryslig bok därför att den beskriver föremål, figurer, former på vilka ingen libido blivit projicerat, ingen människoblick har sett dem. Manien har skapat dem och de finns där liksom kalla simulaker på en dödsteater.

Föremål och verktyg vi inte lägger mycket uppmärksamhet på finner vi i våra vardagar, men de bevarar åtminstone ett spår av vårt arbete, vår svett, lukt, värme, de är del av vår värld och vittnar om ett förhållande de har haft  med oss.

Men hos doktor Kien är det inte så. Han önskar att hans värld bara fanns i böcker: retoriska, stora, tjocka volymer som kan skydda honom från livet. Böcker som ingen människoblick tidigare har åskådat, och som liknar ödsliga planeter, eller de kalla bergen som Kafka beskrev.

Rädsla för den Andre, rädsla för att bli rörd. Ett autistiskt syndrom, ett sataniskt spel ty Dr klin saknar själ, saknar mänsklighet. Och naturligtvis finns det ingen kvinnokropp i Kiens liv, inte ens en enda att kunna fantasiera om.

Man behöver inte vara feminist för att förstå att klin är den perfekta mysogynen, inte därför att maniska kvinnor inte skulle finnas, de finns och de har blivit porträtterade i litteraturen. Men doktor Kiens mysogyni är sessuofobisk, och rädslan för att bli rörd bevisar det.

En bakterieodling i ett provrör växer ohämmat tills den når en gräns där dess avfallsprodukter tillsist förgiftar allt liv och det dör ut: livet i ett slutet rum är alltså tillsist dömt till undergång om det inte påtvingas eller kan påtvinga sig självt en balans. Hos doktor klin finns ingen balans. 

Guido Zeccola

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Kulturmarxismen och staten

Kulturmarxism är ett ord som ständigt återkommer hos personer som intresserar sig för relationen mellan vänstern, den vänstervridna liberalismen och de senaste årtiondenas politiska utveckling. En utveckling som i allt ...

Av: Anton Stigermark | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Jeremiah Karlsson

Akvariecaféet

En ny novell av författaren Jeremiah Karlsson

Av: Jeremiah Karlsson | Utopiska geografier | 23 november, 2017

Orientalism – västs syn på Öst

Foto: Simon Amarcord TEMA ÖST-VÄST Idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi beskriver hur den västerländska självbilden vuxit fram i kontrast till ett, mer eller mindre, konstruerat Öst. Resor till fjärran länder i syfte att upptäcka ...

Av: Mohammad Fazlhashemi | Essäer om samhället | 30 april, 2008

Takfresk i Camera degli Sposi, detalj

Det är bara att lyssna i tystnad

Femhundratio år efter Andrea Mantegnas död - ett litet porträtt genom några av konstnärens verk. Den 13 september 1506 dog en av renässansen mest betydande konstnärer: Andrea Mantegna. Vem var ...

Av: Guido Zeccola | Konstens porträtt | 06 januari, 2016

Nätet. Foto: Sunna Nordgren

Papper eller skärm?

Ett fotografi från ett fullsatt persontåg på 1950-talet visar hur varenda passagerare läser dagstidningen. Bilden har nyligen spridits på så kallade sociala medier – under den ironiska titeln ”All den ...

Av: Tidningen Kulturen | Björn Gustavsson | 10 september, 2015

Elvis Graceland - i Danmark

Danmark har fått sitt eget Graceland. På en åker vid södra infarten till staden Randers på Jylland, knappt 15 mil söder om Fredrikshavn, har en kopia av Elvis Presleys legendariska ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 19 Maj, 2011

Andalusien, i toleransens namn

Foto: Anne Edelstam Den mest befolkade av Spaniens regioner med Sevilla som huvudstad, vackert belägen i den södra delen av landet, är ett smycke i morisk arkitektur sedan dess arabiska ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 30 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.