20 minuter med Birgitta

Vad hinner du på 20 minuter? Ett litet stopp på flygplatsen i Amsterdam fick oss att fundera. Flygskuttet mellan Frankfurt och Amsterdam tar lite drygt 20 minuter. Mer än 20 ...

Av: Per-Inge Planefors | 16 oktober, 2012
Gästkrönikör

Marinetti och futuristen Gud

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp. I manifestet talades det bland annat ...

Av: Guido Zeccola | 25 juni, 2013
Övriga porträtt

Förminska inte känslan av det som du inte förstår

Förminska inte känslan av det som du inte förstår Ett kort porträtt om tonsättaren Giacinto Scelsi. Den originelle och fantastiske tonsättaren, Giacinto Scelsi, som kallade sig "enkel brevbärare som på slitna sulor ...

Av: Ulla-Britt Edberg | 12 juli, 2009
Musikens porträtt

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | 01 januari, 2017
Essäer om film

  • Politik
  • Publicerad:

Palestinierna väntar ännu på det ögonblicket



"Den enda demokratin i Mellanöstern" är ett ofta använt epitet som bortser från hur staten Israel själv definierar rätten till medborgarskap.Med sionismen och dess praktiska konsekvens, staten Israel, är det nämligen som H C Andersen skriver i sin berättelse "Kejsarens nya kläder":

'"I den stora staden, där kejsaren bodde, gick det mycket muntert till, var dag kom nya främlingar dit, en dag kom det två bedragare; de gåvo sig ut för att vara vävare och sade, att de förstodo sig på att väva det vackraste tyg, man kunde tänka sig. Icke nog med att färgerna och mönstret vore något ovanligt vackert, men de kläder, som syddes av tyget, hade den underbara egenskapen, att de blevo osynliga för varje människa, som icke var skicklig i sitt ämbete eller också var otillåtligt dum".

Låt oss alltså granska argumenten för den judiska staten Israels existens och se vilka värderingar och vilken praktik denna statsbildning egentligen är uttryck för. Eller för att formulera det på ett annat sätt. Vad är det för slags stat Israel kräver att palestinierna skall erkänna ? Lämpligen börjar vi då med att se efter vilka krav världssamfundet ställer, och alltid har ställt, på staten Israel. Samtidigt bör vi då fråga oss om palestinierna bör ställa mindre krav, än världssamfundet i övrigt, på den stat man uppmanas erkänna. Och i så fall varför?

Abdel-Qader Yassine

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den 11 maj 1949 antog FN:s Generalförsamling resolution 273 som avslutas med orden: "Beslutar Generalförsamlingen att medge Israel medlemskap i Förenta Nationerna". I resolutionen erinras om General-församlingens "resolutioner från den 29 november 1947 och den 11 december 1948 och noteras de deklarationer och förklaringar som gjorts av Israels regering inför ad Hoc politiska kommittén med avseende på fullföljande av de nämnda resolutionerna".

Resolution 194 från den 11 december 1948 har en nyckelroll i samman-hanget och den vikt som läggs vid den understryks av att resolutionen varje år bekräftas av ett nytt beslut i Generalförsamlingen. Skälet till dessa förnyade antaganden av resolutionen är givetvis staten Israels fortsatta vägran att uppfylla dess krav, t ex punkten 11 där Generalförsamlingen "Beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigast tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar och myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvänja".

Det har nu gått 66 år sedan resolution 194 antogs första gången och "tidigast tillämpbara datum" har ännu inte infallit enligt israeliska bedömningar. Det finns därför alla skäl för palestinierna att uppskjuta vad som kallas "ett erkännande av staten Israel" inte bara tills ett datum för återvändandet fastställts utan också, med tanke på motpartens låga trovärdighet, tills återvändandet faktiskt genomförts. Ytterligare skäl för ett sådant agerande ger den resolution 3236 som antogs av General-församlingen den 22 november 1974 där kravet åter framfördes med skärpa: "Bekräftar ånyo även palestiniernas oavhändliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom från vilka de fördrivits, och kräver dessas återlämnande".

I den engelska originaltexten står "inalienable" som Norstedts Engelsk-svenska ordbok översätter till det vackra ordet "oavhändlig". Ordboken ger betydelsen "som man inte kan eller får avhända sig" vilket i det här sammanhanget måste tolkas som att ingen har rätt att å flyktingarnas vägnar förhandla bort denna rätt till återvändande. En rätt som tillkommer varje flykting personligen och deras efterkommande.

Israel har alltid vägrat att definiera det egna landets gränser. Bör då palestinierna erkänna ett land utan kända gränser? Det vore lika oansvarigt som att skriva på en skuldsedel utan angivet belopp. När General-församlingen den 11 maj 1949 medgav Israel medlemskap i Förenta nationerna gjorde man det med en hänvisning till FN:s delningsplan, resolution 181 av den 29 november 1947.

Israel hade 1949 redan de facto-gränser utöver det område som föreslagits för en judisk stat i delningsplanen. Området i delningsplanen är ändå de enda gränser för Israel som har någon form av legitimitet som grundar sig på ett FN-beslut. Men i det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att de palestinier, som bebott området i oräkneliga generationer bakåt, alltid motsatt sig såväl den oreglerade judiska invandringen som FN:s delningsplan och upprättandet av staten Israel.

I många sammanhang nämns 1967 års gränser som om de skulle vara staten Israels legitima gränser och utgöra en lämplig utgångspunkt för alla förhandlingar. Men den 22 november 1967, efter junikriget, antog General-församlingen resolution 242 som motsäger detta med den mycket tydliga formuleringen: "Betonar otillåtligheten i förvärv av landområden genom krig och behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred i vilken varje stat i området kan leva i fred".

Palestinakonflikten framställs ofta som resultatet av en olycklig slump där två folk med rätt till samma landområde har hamnat i en så gott som olöslig konflikt. Men det är inte fråga om två parter med samma rättigheter. Utan en part som har rätten på sin sida och en som representerar orätten. Det tragiska ligger inte i att två intressen står mot varandra utan att den förfördelade är svag och kan utsättas för godtyckliga övergrepp och grymheter från den starkare partens sida. Dessutom har den starkare parten, likt vävarna hos H C Andersen, lyckats förvända synen på såväl de politiska makthavarna som den allmänna opinionen i västvärlden så att man inte ser och reagerar ens på de mest himmelsskriande illgärningar från Israels sida.

Sionismen uppstod som rörelse mot slutet av adertonhundratalet när rastänkande var det normala och kolonialismen nått sin höjdpunkt med den slutgiltiga uppdelningen av Afrika mellan de europeiska kolonialstaterna. På den tiden var det naturligt att formulera en slogan som "ett land utan folk till ett folk utan land". Det var visserligen allmänt känt att Palestina var bebott. Men det var ett faktum som man, liksom vid andra koloniala projekt, inte tog någon hänsyn till.

Israel har alltid agerat mot den palestinska befolkningen som om den saknar existensberättigande och allt människovärde. Generation efter generation av israeliska ungdomar skolas till rasister i den israeliska krigsmakten. De vänjer sig vid att förödmjuka och trakassera palestinier, fängsla och misshandla dem, rasera deras bostäder och döda dem om så skulle vara.

När det talas om fredsförhandlingar är frågan om gränsdragningar ett återkommande tema. Som om det skulle kunna finnas en gränsdragning som kan kompensera den orätt som vederfarits det palestinska folket. Vägen ut ur konflikten är inte att bygga högre stängsel och kraftigare murar utan att avskaffa gränser. Den viktigaste gränsen är då den som sätts av staten Israels rasism. En rasism som utgör själva grundtanken bakom statens existens och inte kan bortförklaras som utomstående betraktares missbedömningar av statens karaktär.

Staten Israel definierar sig själv som en judisk stat och fördelar rättigheter utifrån vem som enligt judisk tradition betraktas som jude eller inte. Fullständiga rättigheter inom staten tillkommer endast den judiska folkgruppen medan övriga folkgrupper är mer eller mindre diskriminerade. Värst utsatta för rasistisk diskriminering är palestinierna, varav de flesta fördrivits till ghettoliknande enklaver, medan de kvarvarande finner att deras handlingsutrymme för varje dag inskränks alltmer.

Israel skyltar inte, likt apartheidpolitikens Sydafrika, med sin rasism. Nej man har alltid varit mer beräknande än så och beskrivit särbehandlingen i form av positiva regler för den judiska folkgruppen. Samtidigt har man undvikit att nämna de diskriminerande reglerna för övriga folkgrupper. Vid ett ytligt betraktande ser den utomstående iakttagaren eller besökaren därför inte de förödmjukande hinder som palestiniern dagligen ställs inför i sitt vardagsliv. Koloniseringen av Palestina skiljer sig från alla övriga koloniala projekt. Det är ännu inte avslutat. Det ses inte ens som det koloniala projekt det är utan har fått en gloria av framsteg likt de kläder som H C Andersens vävare försedde sin kejsare med. Andersens saga fick ett slut där sanningen äntligen triumferade över lögnen. Palestinierna väntar ännu på det ögonblicket.

"Men han har ju ingenting på sig!" sade ett litet barn. "Herre gud, hör den oskyldiges röst!" sade fadern, och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på på sig! ”Han har ju ingenting på sig!" ropade slutligen allt folket. Och det kröp i kejsaren, ty han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: "Nu måste jag hålla ut tills processionen är över". Och så höll han sig ännu stoltare, och kammarherrarna gingo och buro på släpet, som alls inte fanns.

Palestinierna väntar ännu på det ögonblicket.

"Den enda demokratin i Mellanöstern" är ett ofta använt epitet som bortser från hur staten Israel själv definierar rätten till medborgarskap.Med sionismen och dess praktiska konsekvens, staten Israel, är det nämligen som H C Andersen skriver i sin berättelse "Kejsarens nya kläder":

'"I den stora staden, där kejsaren bodde, gick det mycket muntert till, var dag kom nya främlingar dit, en dag kom det två bedragare; de gåvo sig ut för att vara vävare och sade, att de förstodo sig på att väva det vackraste tyg, man kunde tänka sig. Icke nog med att färgerna och mönstret vore något ovanligt vackert, men de kläder, som syddes av tyget, hade den underbara egenskapen, att de blevo osynliga för varje människa, som icke var skicklig i sitt ämbete eller också var otillåtligt dum".

Låt oss alltså granska argumenten för den judiska staten Israels existens och se vilka värderingar och vilken praktik denna statsbildning egentligen är uttryck för. Eller för att formulera det på ett annat sätt. Vad är det för slags stat Israel kräver att palestinierna skall erkänna ? Lämpligen börjar vi då med att se efter vilka krav världssamfundet ställer, och alltid har ställt, på staten Israel. Samtidigt bör vi då fråga oss om palestinierna bör ställa mindre krav, än världssamfundet i övrigt, på den stat man uppmanas erkänna. Och i så fall varför?

Den 11 maj 1949 antog FN:s Generalförsamling resolution 273 som avslutas med orden: "Beslutar Generalförsamlingen att medge Israel medlemskap i Förenta Nationerna". I resolutionen erinras om General-församlingens "resolutioner från den 29 november 1947 och den 11 december 1948 och noteras de deklarationer och förklaringar som gjorts av Israels regering inför ad Hoc politiska kommittén med avseende på fullföljande av de nämnda resolutionerna".

Resolution 194 från den 11 december 1948 har en nyckelroll i samman-hanget och den vikt som läggs vid den understryks av att resolutionen varje år bekräftas av ett nytt beslut i Generalförsamlingen. Skälet till dessa förnyade antaganden av resolutionen är givetvis staten Israels fortsatta vägran att uppfylla dess krav, t ex punkten 11 där Generalförsamlingen "Beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigast tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar och myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvänja".

Det har nu gått 66 år sedan resolution 194 antogs första gången och "tidigast tillämpbara datum" har ännu inte infallit enligt israeliska bedömningar. Det finns därför alla skäl för palestinierna att uppskjuta vad som kallas "ett erkännande av staten Israel" inte bara tills ett datum för återvändandet fastställts utan också, med tanke på motpartens låga trovärdighet, tills återvändandet faktiskt genomförts. Ytterligare skäl för ett sådant agerande ger den resolution 3236 som antogs av General-församlingen den 22 november 1974 där kravet åter framfördes med skärpa: "Bekräftar ånyo även palestiniernas oavhändliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom från vilka de fördrivits, och kräver dessas återlämnande".

I den engelska originaltexten står "inalienable" som Norstedts Engelsk-svenska ordbok översätter till det vackra ordet "oavhändlig". Ordboken ger betydelsen "som man inte kan eller får avhända sig" vilket i det här sammanhanget måste tolkas som att ingen har rätt att å flyktingarnas vägnar förhandla bort denna rätt till återvändande. En rätt som tillkommer varje flykting personligen och deras efterkommande.

Israel har alltid vägrat att definiera det egna landets gränser. Bör då palestinierna erkänna ett land utan kända gränser? Det vore lika oansvarigt som att skriva på en skuldsedel utan angivet belopp. När General-församlingen den 11 maj 1949 medgav Israel medlemskap i Förenta nationerna gjorde man det med en hänvisning till FN:s delningsplan, resolution 181 av den 29 november 1947.

Israel hade 1949 redan de facto-gränser utöver det område som föreslagits för en judisk stat i delningsplanen. Området i delningsplanen är ändå de enda gränser för Israel som har någon form av legitimitet som grundar sig på ett FN-beslut. Men i det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att de palestinier, som bebott området i oräkneliga generationer bakåt, alltid motsatt sig såväl den oreglerade judiska invandringen som FN:s delningsplan och upprättandet av staten Israel.

I många sammanhang nämns 1967 års gränser som om de skulle vara staten Israels legitima gränser och utgöra en lämplig utgångspunkt för alla förhandlingar. Men den 22 november 1967, efter junikriget, antog General-församlingen resolution 242 som motsäger detta med den mycket tydliga formuleringen: "Betonar otillåtligheten i förvärv av landområden genom krig och behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred i vilken varje stat i området kan leva i fred".

Palestinakonflikten framställs ofta som resultatet av en olycklig slump där två folk med rätt till samma landområde har hamnat i en så gott som olöslig konflikt. Men det är inte fråga om två parter med samma rättigheter. Utan en part som har rätten på sin sida och en som representerar orätten. Det tragiska ligger inte i att två intressen står mot varandra utan att den förfördelade är svag och kan utsättas för godtyckliga övergrepp och grymheter från den starkare partens sida. Dessutom har den starkare parten, likt vävarna hos H C Andersen, lyckats förvända synen på såväl de politiska makthavarna som den allmänna opinionen i västvärlden så att man inte ser och reagerar ens på de mest himmelsskriande illgärningar från Israels sida.

Sionismen uppstod som rörelse mot slutet av adertonhundratalet när rastänkande var det normala och kolonialismen nått sin höjdpunkt med den slutgiltiga uppdelningen av Afrika mellan de europeiska kolonialstaterna. På den tiden var det naturligt att formulera en slogan som "ett land utan folk till ett folk utan land". Det var visserligen allmänt känt att Palestina var bebott. Men det var ett faktum som man, liksom vid andra koloniala projekt, inte tog någon hänsyn till.

Israel har alltid agerat mot den palestinska befolkningen som om den saknar existensberättigande och allt människovärde. Generation efter generation av israeliska ungdomar skolas till rasister i den israeliska krigsmakten. De vänjer sig vid att förödmjuka och trakassera palestinier, fängsla och misshandla dem, rasera deras bostäder och döda dem om så skulle vara.

När det talas om fredsförhandlingar är frågan om gränsdragningar ett återkommande tema. Som om det skulle kunna finnas en gränsdragning som kan kompensera den orätt som vederfarits det palestinska folket. Vägen ut ur konflikten är inte att bygga högre stängsel och kraftigare murar utan att avskaffa gränser. Den viktigaste gränsen är då den som sätts av staten Israels rasism. En rasism som utgör själva grundtanken bakom statens existens och inte kan bortförklaras som utomstående betraktares missbedömningar av statens karaktär.

Staten Israel definierar sig själv som en judisk stat och fördelar rättigheter utifrån vem som enligt judisk tradition betraktas som jude eller inte. Fullständiga rättigheter inom staten tillkommer endast den judiska folkgruppen medan övriga folkgrupper är mer eller mindre diskriminerade. Värst utsatta för rasistisk diskriminering är palestinierna, varav de flesta fördrivits till ghettoliknande enklaver, medan de kvarvarande finner att deras handlingsutrymme för varje dag inskränks alltmer.

Israel skyltar inte, likt apartheidpolitikens Sydafrika, med sin rasism. Nej man har alltid varit mer beräknande än så och beskrivit särbehandlingen i form av positiva regler för den judiska folkgruppen. Samtidigt har man undvikit att nämna de diskriminerande reglerna för övriga folkgrupper. Vid ett ytligt betraktande ser den utomstående iakttagaren eller besökaren därför inte de förödmjukande hinder som palestiniern dagligen ställs inför i sitt vardagsliv. Koloniseringen av Palestina skiljer sig från alla övriga koloniala projekt. Det är ännu inte avslutat. Det ses inte ens som det koloniala projekt det är utan har fått en gloria av framsteg likt de kläder som H C Andersens vävare försedde sin kejsare med. Andersens saga fick ett slut där sanningen äntligen triumferade över lögnen. Palestinierna väntar ännu på det ögonblicket.

"Men han har ju ingenting på sig!" sade ett litet barn. "Herre gud, hör den oskyldiges röst!" sade fadern, och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på på sig! ”Han har ju ingenting på sig!" ropade slutligen allt folket. Och det kröp i kejsaren, ty han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: "Nu måste jag hålla ut tills processionen är över". Och så höll han sig ännu stoltare, och kammarherrarna gingo och buro på släpet, som alls inte fanns.

 
Abdel-Qader Yassine

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

I takt med tiden. Om Erik Gustaf Geijer

År 1838 bar det av; "ensam i bräcklig farkost" lämnade Erik Gustaf Geijer sina forna vänner bland romantikerna och partikamraterna i det konservativa lägret och gick till de liberala ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 augusti, 2010

Pixelmålaren Hal Lasko dör vid 98 års ålder

Hal Lasko fick en dator när han fyllde 85 år och vid en ålder då de flesta konstnärer avlidit eller lagt penseln på hyllan startade han sin självlärda konstnärliga bana ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 04 augusti, 2014

Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse

  Merete Mazzarella. Foto: Leif Weckström/Söderströms förlag Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse Är en självständig kvinna en känslokall kvinna? Kan villkorslös kärlek förenas med jämställdhetskampen? Merete Mazzarella medverkar i den uppmärksammade ...

Av: Kerstin Magnusson | Porträtt om politik & samhälle | 01 februari, 2007

Betvinga din fruktan i förändringens vindar. Om Dean R. Koontz

Den amerikanske skräck- och thrillerförfattaren Dean R. Koontz har skrivit en uppsjö romaner där naturvetenskapliga framsteg leder till blodiga bakslag. På en nivå är det skräck, på en annan science ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 31 Maj, 2014

London of today Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson besöker London efter Brexit

London är tveklöst en av Europas främsta m u s i k m e t r o p o l e r (i konkurrens med städer som Berlin och Wien) ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 12 juli, 2016

Den sublime Turner

”J.M.W. Turner – mannen som satte eld på måleriet.” Så kallas Turner av en av sina biografer, den franske konsthistorikern, konservatorn och läraren vid ”L’Ecole du Louvre” i Paris, Olivier ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 01 december, 2012

Om Dzjan av Andrej Platonov

Tåget stannar i ödemarken. Nazar Tjagatajev stiger av och vandrar iväg från tåget. Han kommer fram till en buske som han tilltalar, men får inget svar tillbaka. På uppdrag av den ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 06 februari, 2014

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.