Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | 23 februari, 2014
Essäer

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | 26 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | 31 mars, 2016
Filmens porträtt

Att spela sig själv American Splendor och Crumb



CrumbDet finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra.

Pekar var vid den här tiden bara en okänd kontorsråtta, som med tiden blev en kultförklarad serieboks-manusförfattare. Pekar och Crumb kom senare att samarbeta i en del av Pekars serieböcker. Det vi ser i den här scenen är en iscensättning av deras möte, samtidigt som den verklige Harvey Pekar röst hörs säga: "Crumb and I hang a lot back then, we had records and comics in common. You know the guy, they made a movie about him too". Den film Harvey Pekar syftar på är Terry Zwigoffs Crumb (1994).

Både Americar Splendor och Crumb är konstnärsporträtt i filmformat, där man låter dessa något udda typer berätta om sig själva. Men det som förbinder Pekar och Crumb är inte enbart deras personliga och professionella relation. Det finns även likheter i det sätt på vilket de båda lyckades ta sig ur ett slags misär, för att sedan bli två kultfigurer inom amerikansk undergroundkonst.

Detta skildras ingående i båda filmerna, som också tar avstamp i Pekars och Crumbs egna skapelser. I det första fallet kommer Pekars självbiografiska serieböcker bokstavligen till liv. Crumbs teckningar, å andra sidan, blir ofta föremål för diskussion när olika personer kring honom intervjuas under filmens gång. Men Crumb tillåts också skapa direkt för kameran. American Splendor är uppbyggd efter den biografiska filmens (biopic) konventioner. Man fokuserar på de mest signifikativa händelserna i den skildrade personens liv och fyller ut berättelsen med andra, ibland helt fiktiva, detaljer. Crumb är mer av en renodlad dokumentärfilm av den performativa sorten. Man följer filmens huvudkaraktär och registrerar dennes vardag och arbete.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ImageAmerican Splendor och Crumb är till synes väldigt olika men det finns ändå en mängd likheter dem emellan, såväl berättarmässigt som tematiskt. I båda filmerna försöker man återge huvudpersonernas liv i mer eller mindre kronologisk ordning, men man skapar också

avbrott i berättandet för att lyfta fram betydelsefulla detaljer. Det valda materialet ordnas på ett sätt som låter både Pekar och Crumb komma till tals i relativt stor utsträckning. Samtidigt betonar man också svårigheten med att fixera de skildrade subjekten.

Genom att ständigt avbryta illusionen och klippa in dokumentära bilder i sin skildring leker American Splendor-regissörerna med de flytande gränserna mellan fiktion och verklighet. De låter också den verklige Pekar kommentera berättelsen med hjälp av en voice-over som ligger över de spelade partierna. Men Pekars närvaro dominerar filmen även i övrigt. Dessutom uppträder han i olika former.

Delvis som sig själv, men också i Paul Giamattis stilsäkra gestaltning och som en animerad karaktär. Ingen av dessa olika inkarnationer prioriteras dock. Därför kan även den verklige Pekar ses som endast en karaktär i en berättelse om hans liv. Man låter honom förmedla bilder av den egna verkligheten, men det performativa i hans uppträdande framhävs. Den här filmatiseringen bygger förvisso på hans självbiografiska serieböcker, som kan ses som en form av dokumenterad verklighet.

Men när han kommenterar de olika händelserna i filmen läser Pekar ändå ur ett manus som skrivits av någon annan. Han tillåts företräda sig själv, men det handlar lika mycket om att spela sig själv. De ständiga hoppen i filmen mellan fiktion, verklighet och animation bidrar till att visa upp Harvey Pekars olika och ibland motsägelsefulla ansikten. American Splendor kan därför ses som en biopic som inte besvarar utan ställer frågor om representation. Filmen uppmärksammar också svårigheter med att gestalta någons erfarenheter på ett adekvat sätt.

Att Robert Crumb får berätta om sitt liv och sin konst i ganska stor utsträckning kan te sig mer naturligt, eftersom Crumb är en ganska ordinär dokumentärfilm. Men den information vi får av Crumbs egna ord är oftast väldigt otydlig - han berättar men vägrar förklara. Det performativa i filmen uppstår bland annat i att Crumb vid upprepade tillfällen får skapa direkt för kameran. Hans teckningar växer fram inför våra ögon på ett till synes okomplicerat sätt. Men ofta tycks konstnären också spela en roll.

Han pendlar ständigt mellan att vara den tillbakadragne tecknaren och den offentlige och högst kontroversielle karaktären Robert Crumb. Den här svårigheten med att avslöja den riktige Crumb lyfts fram även berättarmässigt. Man klipper ständigt in intervjuer med auktoriteter av olika slag vars åsikter om Crumb och hans konst inte sällan blir motstridiga. Crumb kan dock inte ses som en film om representation på samma sätt som American Splendor.

Men även här visar man upp olika ansikten av huvudpersonen. Intervjuer med Crumbs bröder spelar en central roll. Man betonar att det finns, och alltid funnits, starka band mellan bröderna. Charles och Maxon kan även ses som en form av Robert Crumbs alter egon, hans mörkare sida ur vilken hans groteska seriekaraktär födds. Brödernas berättelser ger indirekta röster även åt Roberts egna erfarenheter. Därför kan de bilder av Crumb som förmedlas via hans bröder också uppfattas som en typ av självrepresentation.

Det finns även likheter mellan hur Pekars och Crumbs konst används i filmerna. Några scener ur Pekars serieböcker används också i rent dramaturgiskt syfte. Det mest utmärkande draget i de animerade sekvenserna, i både American Spledor och Crumb, är dock att de bidrar till att visa upp karaktärernas subjektiva tankar som vi annars inte skulle haft tillgång till. Dessa scener blir då ett komplement till det talade ordet. Och detta kan ses som ytterligare ett sätt att lyfta fram huvudpersonernas egna erfarenheter.

Men även om man i både American Splendor och Crumb låter Harvey Pekar och Robert Crumb själva förmedla bilder av en egen verklighet i en relativt stor utsträckning, handlar det trots allt om regisserade skildringar. Både spel- och dokumentärfilmer byggs upp med hjälp av diverse estetiska konventioner, där man genom ett aktivt val anlitar olika grepp för att förmedla den önskade bilden.

Davor Abazovic   

Ur arkivet

view_module reorder

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Samuel Beckett – Murphy och ”den blinda viljan”

Hamm: What time is it? Clov: The same as usualHamm: Have you looked?Clov: YesHamm: Well?Clov: Zero.  / Samuel Beckett: Endgame Vi kommer in i Murphy (1938), skriven av Samuel Beckett, då en ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 juni, 2014

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Solnedgång på Island. Foto: Wikimedia

Litteraturen på våra nordiska öar

När vi talar om nordisk litteratur, i nutid, talar vi nästan alltid om Sverige, Norge, Danmark och (i Sverige tyvärr skamligt lite) Finland. Men hur då med våra ”nordiska öar” ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 04 december, 2015

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Luciafirandet i Svensk-Finland

Vårt Luciafirande grundar sig på ett helgon och martyr Lucia, en helig jungfru som på 283-talet levde i Siracusa på Sicilien. Enligt legenden var hon en varmt troende kristen och ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 13 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.