Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor

Den som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift. (Charles Baudelaire) Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 26 april, 2011
Essäer

fängelse i Sachalin

Sachalin

Ön har inte helt gått under. De ungas tankar ännu levande. Den kritiska blicken ser in i systemets tragiska byggnad och hänsynslösa dimmor.

Av: Hans-Evert Renérius | 10 maj, 2017
Stefan Whilde

Drottningen i Paris. Om Marie Godebska

Med stigande häpnad bekantade sig besökare på Musée d’Orsay i Paris för en tid sedan med en epok i Frankrikes musikliv, som sällan belysts på ett så inträngande sätt som ...

Av: Eva-Karin Josefson | 20 mars, 2014
Övriga porträtt

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | 08 juni, 2015
Essäer om film

Att spela sig själv American Splendor och Crumb



CrumbDet finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra.

Pekar var vid den här tiden bara en okänd kontorsråtta, som med tiden blev en kultförklarad serieboks-manusförfattare. Pekar och Crumb kom senare att samarbeta i en del av Pekars serieböcker. Det vi ser i den här scenen är en iscensättning av deras möte, samtidigt som den verklige Harvey Pekar röst hörs säga: "Crumb and I hang a lot back then, we had records and comics in common. You know the guy, they made a movie about him too". Den film Harvey Pekar syftar på är Terry Zwigoffs Crumb (1994).

Både Americar Splendor och Crumb är konstnärsporträtt i filmformat, där man låter dessa något udda typer berätta om sig själva. Men det som förbinder Pekar och Crumb är inte enbart deras personliga och professionella relation. Det finns även likheter i det sätt på vilket de båda lyckades ta sig ur ett slags misär, för att sedan bli två kultfigurer inom amerikansk undergroundkonst.

Detta skildras ingående i båda filmerna, som också tar avstamp i Pekars och Crumbs egna skapelser. I det första fallet kommer Pekars självbiografiska serieböcker bokstavligen till liv. Crumbs teckningar, å andra sidan, blir ofta föremål för diskussion när olika personer kring honom intervjuas under filmens gång. Men Crumb tillåts också skapa direkt för kameran. American Splendor är uppbyggd efter den biografiska filmens (biopic) konventioner. Man fokuserar på de mest signifikativa händelserna i den skildrade personens liv och fyller ut berättelsen med andra, ibland helt fiktiva, detaljer. Crumb är mer av en renodlad dokumentärfilm av den performativa sorten. Man följer filmens huvudkaraktär och registrerar dennes vardag och arbete.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ImageAmerican Splendor och Crumb är till synes väldigt olika men det finns ändå en mängd likheter dem emellan, såväl berättarmässigt som tematiskt. I båda filmerna försöker man återge huvudpersonernas liv i mer eller mindre kronologisk ordning, men man skapar också

avbrott i berättandet för att lyfta fram betydelsefulla detaljer. Det valda materialet ordnas på ett sätt som låter både Pekar och Crumb komma till tals i relativt stor utsträckning. Samtidigt betonar man också svårigheten med att fixera de skildrade subjekten.

Genom att ständigt avbryta illusionen och klippa in dokumentära bilder i sin skildring leker American Splendor-regissörerna med de flytande gränserna mellan fiktion och verklighet. De låter också den verklige Pekar kommentera berättelsen med hjälp av en voice-over som ligger över de spelade partierna. Men Pekars närvaro dominerar filmen även i övrigt. Dessutom uppträder han i olika former.

Delvis som sig själv, men också i Paul Giamattis stilsäkra gestaltning och som en animerad karaktär. Ingen av dessa olika inkarnationer prioriteras dock. Därför kan även den verklige Pekar ses som endast en karaktär i en berättelse om hans liv. Man låter honom förmedla bilder av den egna verkligheten, men det performativa i hans uppträdande framhävs. Den här filmatiseringen bygger förvisso på hans självbiografiska serieböcker, som kan ses som en form av dokumenterad verklighet.

Men när han kommenterar de olika händelserna i filmen läser Pekar ändå ur ett manus som skrivits av någon annan. Han tillåts företräda sig själv, men det handlar lika mycket om att spela sig själv. De ständiga hoppen i filmen mellan fiktion, verklighet och animation bidrar till att visa upp Harvey Pekars olika och ibland motsägelsefulla ansikten. American Splendor kan därför ses som en biopic som inte besvarar utan ställer frågor om representation. Filmen uppmärksammar också svårigheter med att gestalta någons erfarenheter på ett adekvat sätt.

Att Robert Crumb får berätta om sitt liv och sin konst i ganska stor utsträckning kan te sig mer naturligt, eftersom Crumb är en ganska ordinär dokumentärfilm. Men den information vi får av Crumbs egna ord är oftast väldigt otydlig - han berättar men vägrar förklara. Det performativa i filmen uppstår bland annat i att Crumb vid upprepade tillfällen får skapa direkt för kameran. Hans teckningar växer fram inför våra ögon på ett till synes okomplicerat sätt. Men ofta tycks konstnären också spela en roll.

Han pendlar ständigt mellan att vara den tillbakadragne tecknaren och den offentlige och högst kontroversielle karaktären Robert Crumb. Den här svårigheten med att avslöja den riktige Crumb lyfts fram även berättarmässigt. Man klipper ständigt in intervjuer med auktoriteter av olika slag vars åsikter om Crumb och hans konst inte sällan blir motstridiga. Crumb kan dock inte ses som en film om representation på samma sätt som American Splendor.

Men även här visar man upp olika ansikten av huvudpersonen. Intervjuer med Crumbs bröder spelar en central roll. Man betonar att det finns, och alltid funnits, starka band mellan bröderna. Charles och Maxon kan även ses som en form av Robert Crumbs alter egon, hans mörkare sida ur vilken hans groteska seriekaraktär födds. Brödernas berättelser ger indirekta röster även åt Roberts egna erfarenheter. Därför kan de bilder av Crumb som förmedlas via hans bröder också uppfattas som en typ av självrepresentation.

Det finns även likheter mellan hur Pekars och Crumbs konst används i filmerna. Några scener ur Pekars serieböcker används också i rent dramaturgiskt syfte. Det mest utmärkande draget i de animerade sekvenserna, i både American Spledor och Crumb, är dock att de bidrar till att visa upp karaktärernas subjektiva tankar som vi annars inte skulle haft tillgång till. Dessa scener blir då ett komplement till det talade ordet. Och detta kan ses som ytterligare ett sätt att lyfta fram huvudpersonernas egna erfarenheter.

Men även om man i både American Splendor och Crumb låter Harvey Pekar och Robert Crumb själva förmedla bilder av en egen verklighet i en relativt stor utsträckning, handlar det trots allt om regisserade skildringar. Både spel- och dokumentärfilmer byggs upp med hjälp av diverse estetiska konventioner, där man genom ett aktivt val anlitar olika grepp för att förmedla den önskade bilden.

Davor Abazovic   

Ur arkivet

view_module reorder

Helgon och källkult i Sverige: Sankta Helena eller Elin av Skövde

Den första lördagen efter pingst firades traditionellt Trefaldighetsafton. Söndagen som följer, trefaldighetssöndagen, är inledningen till den långa trefaldighetstiden. För inte så länge sedan var trefaldighetsafton en av årets stora dagar ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 10 juli, 2012

Reformvänlig munk söker nunna för äktenskap

Det var i Eisleben det hände: Det är knappt man kan urskilja kyrktornen på St. Andreakyrkan. Dimman ligger tät. Ändå var det här som det började. I en sömning småstad ...

Av: Mathias Jansson | Resereportage | 08 november, 2011

Tankens ambivalens VII

”En bok är en spegel: tittar en apa in Kan förvisso ingen apostel blicka ut.” / Lichtenberg Ambivalent i mina tankar, så även min yttre bild av identitet. Tänker därför skriva fram en ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 december, 2013

Han gör det här för att han måste

Musikartist, radiopratare, skribent och nu senast programledare för SVTs "Filmkrönikan". Navid Modiri har hunnit med mycket.  Till hösten släpper han en tredje skiva tillsammans med bandet Gudarna.

Av: Tim Sterner | Musikens porträtt | 25 juli, 2008

Gösta Ekman med Bibi Andersson och Kjell Grede

En dåres försvarstal – Gösta Ekman i en annorlunda roll

August Strindberg kände sig långt ifrån alltid helt tillfreds med den högst personliga syn på äktenskapet med Siri von Essen som han delgav världen i En dåres försvarstal.

Av: Kurt Bäckström | Essäer om scenkonst | 07 maj, 2017

Kyla i Kabul

Vintern är kall i Kabul. Det sägs att på många, många år har det inte varit sådan kyla. Temperaturen går ner till runt tio minusgrader på natten. I kylan inträffar ’koranbränningen’: ...

Av: Åsa Pernilla Gustafsson | Resereportage | 27 mars, 2012

Som djur

Människor och andra djur kan systematiskt förvandlas till ting av andra människor "Ni håller er med köpta slavar här. De har det sämst men skall ändå utföra det tyngsta arbetet; ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 19 januari, 2009

Dagar i ljus och frihet – Intervju med Nikanor Teratologen

Det ni nu ska läsa, denna text, sträcker sig tvärs genom Sveas undermåliga brunhål och publiceras i dess fantasmatiska kloak för att tillsynes nå dig i ditt allra mest privata ...

Av: Freke Räihä | Övriga porträtt | 02 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.