Rätten till berättelsen

Berättelsen glider ifrån oss, berättelsen avfärdas av det offentliga rummet, berättelsen har det kärvt med att bli tagen på allvar. Och ändå är det just berättelsen som formar oss som ...

Av: Linda Bönström | 11 Maj, 2014
Gästkrönikör

Vladimir Oravskys sommarföljetong Dagmar Daggmask Del 7

Skulle denna underbara berättelse slutat här och skulle dessutom korpen återvända och fått syn på Dagmar igen, då skulle man kunna konstatera att visst är det så, att högmod går ...

Av: Vladimir Oravsky | 19 juli, 2014
Utopiska geografier

Niclas Mossberg. Trädet

Niclas Mossberg har bland annat jobbat som ställningsbyggare på Leab och Sparta – Entreprenad och bemanning. Han har också skrivit ungdomsdikter som publicerats i antologin Eremonaout IV (2014).       Trädet Jag ska döda ...

Av: Niclas Mossberg | 26 Maj, 2014
Utopiska geografier

Dikter av Sofia Ahmad

Jag skämsJag skäms för mig självNär jag tittar på digJag skäms för min enorma kärlekDen jag känner för digFör jag hörde att kärlekenDen smular sönder bergJämnar de med markenMen min ...

Av: Sofia Ahmad | 27 september, 2010
Utopiska geografier

Att spela sig själv American Splendor och Crumb



CrumbDet finns en scen i American Splendor (2003), regisserad av Shari Springer Berman och Robert Pulcini, som visar hur filmens huvudperson Harvey Pekar och serietecknaren Robert Crumb lärde känna varandra.

Pekar var vid den här tiden bara en okänd kontorsråtta, som med tiden blev en kultförklarad serieboks-manusförfattare. Pekar och Crumb kom senare att samarbeta i en del av Pekars serieböcker. Det vi ser i den här scenen är en iscensättning av deras möte, samtidigt som den verklige Harvey Pekar röst hörs säga: "Crumb and I hang a lot back then, we had records and comics in common. You know the guy, they made a movie about him too". Den film Harvey Pekar syftar på är Terry Zwigoffs Crumb (1994).

Både Americar Splendor och Crumb är konstnärsporträtt i filmformat, där man låter dessa något udda typer berätta om sig själva. Men det som förbinder Pekar och Crumb är inte enbart deras personliga och professionella relation. Det finns även likheter i det sätt på vilket de båda lyckades ta sig ur ett slags misär, för att sedan bli två kultfigurer inom amerikansk undergroundkonst.

Detta skildras ingående i båda filmerna, som också tar avstamp i Pekars och Crumbs egna skapelser. I det första fallet kommer Pekars självbiografiska serieböcker bokstavligen till liv. Crumbs teckningar, å andra sidan, blir ofta föremål för diskussion när olika personer kring honom intervjuas under filmens gång. Men Crumb tillåts också skapa direkt för kameran. American Splendor är uppbyggd efter den biografiska filmens (biopic) konventioner. Man fokuserar på de mest signifikativa händelserna i den skildrade personens liv och fyller ut berättelsen med andra, ibland helt fiktiva, detaljer. Crumb är mer av en renodlad dokumentärfilm av den performativa sorten. Man följer filmens huvudkaraktär och registrerar dennes vardag och arbete.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

ImageAmerican Splendor och Crumb är till synes väldigt olika men det finns ändå en mängd likheter dem emellan, såväl berättarmässigt som tematiskt. I båda filmerna försöker man återge huvudpersonernas liv i mer eller mindre kronologisk ordning, men man skapar också

avbrott i berättandet för att lyfta fram betydelsefulla detaljer. Det valda materialet ordnas på ett sätt som låter både Pekar och Crumb komma till tals i relativt stor utsträckning. Samtidigt betonar man också svårigheten med att fixera de skildrade subjekten.

Genom att ständigt avbryta illusionen och klippa in dokumentära bilder i sin skildring leker American Splendor-regissörerna med de flytande gränserna mellan fiktion och verklighet. De låter också den verklige Pekar kommentera berättelsen med hjälp av en voice-over som ligger över de spelade partierna. Men Pekars närvaro dominerar filmen även i övrigt. Dessutom uppträder han i olika former.

Delvis som sig själv, men också i Paul Giamattis stilsäkra gestaltning och som en animerad karaktär. Ingen av dessa olika inkarnationer prioriteras dock. Därför kan även den verklige Pekar ses som endast en karaktär i en berättelse om hans liv. Man låter honom förmedla bilder av den egna verkligheten, men det performativa i hans uppträdande framhävs. Den här filmatiseringen bygger förvisso på hans självbiografiska serieböcker, som kan ses som en form av dokumenterad verklighet.

Men när han kommenterar de olika händelserna i filmen läser Pekar ändå ur ett manus som skrivits av någon annan. Han tillåts företräda sig själv, men det handlar lika mycket om att spela sig själv. De ständiga hoppen i filmen mellan fiktion, verklighet och animation bidrar till att visa upp Harvey Pekars olika och ibland motsägelsefulla ansikten. American Splendor kan därför ses som en biopic som inte besvarar utan ställer frågor om representation. Filmen uppmärksammar också svårigheter med att gestalta någons erfarenheter på ett adekvat sätt.

Att Robert Crumb får berätta om sitt liv och sin konst i ganska stor utsträckning kan te sig mer naturligt, eftersom Crumb är en ganska ordinär dokumentärfilm. Men den information vi får av Crumbs egna ord är oftast väldigt otydlig - han berättar men vägrar förklara. Det performativa i filmen uppstår bland annat i att Crumb vid upprepade tillfällen får skapa direkt för kameran. Hans teckningar växer fram inför våra ögon på ett till synes okomplicerat sätt. Men ofta tycks konstnären också spela en roll.

Han pendlar ständigt mellan att vara den tillbakadragne tecknaren och den offentlige och högst kontroversielle karaktären Robert Crumb. Den här svårigheten med att avslöja den riktige Crumb lyfts fram även berättarmässigt. Man klipper ständigt in intervjuer med auktoriteter av olika slag vars åsikter om Crumb och hans konst inte sällan blir motstridiga. Crumb kan dock inte ses som en film om representation på samma sätt som American Splendor.

Men även här visar man upp olika ansikten av huvudpersonen. Intervjuer med Crumbs bröder spelar en central roll. Man betonar att det finns, och alltid funnits, starka band mellan bröderna. Charles och Maxon kan även ses som en form av Robert Crumbs alter egon, hans mörkare sida ur vilken hans groteska seriekaraktär födds. Brödernas berättelser ger indirekta röster även åt Roberts egna erfarenheter. Därför kan de bilder av Crumb som förmedlas via hans bröder också uppfattas som en typ av självrepresentation.

Det finns även likheter mellan hur Pekars och Crumbs konst används i filmerna. Några scener ur Pekars serieböcker används också i rent dramaturgiskt syfte. Det mest utmärkande draget i de animerade sekvenserna, i både American Spledor och Crumb, är dock att de bidrar till att visa upp karaktärernas subjektiva tankar som vi annars inte skulle haft tillgång till. Dessa scener blir då ett komplement till det talade ordet. Och detta kan ses som ytterligare ett sätt att lyfta fram huvudpersonernas egna erfarenheter.

Men även om man i både American Splendor och Crumb låter Harvey Pekar och Robert Crumb själva förmedla bilder av en egen verklighet i en relativt stor utsträckning, handlar det trots allt om regisserade skildringar. Både spel- och dokumentärfilmer byggs upp med hjälp av diverse estetiska konventioner, där man genom ett aktivt val anlitar olika grepp för att förmedla den önskade bilden.

Davor Abazovic   

Ur arkivet

view_module reorder

Till Hugo Claus in memoriam

Den belgiske författaren Hugo Claus är död. Tidningen Kulturens Christer Enander träffade Hugo Claus för några år sedan. Vi publicerar porträttet exklusivt för vår webupplagas läsare. Han ser butter ...

Av: Crister Enander | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Tre dikter av Bertil Falk

I En stilla skymt av trots i vinddraget som snuddar vid gardinen och dagen är inte längre lika händelselös som i går. Jag nystar på olösta gåtor. I morgon går tåget hem till dig.  

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 02 november, 2009

Tetsuya Nakashima: Oscarsnominerad

Ibland har man tur, menar Tidningen Kulturens skribent Roberto Fogelberg Rota, som fick möjlighet att intervjua den uppmärksammade regissören Tetsuya Nakashima under hans besök i Sverige. Regissören är nu aktuell ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 05 januari, 2011

Zoroastrisk symbol Farvahar föreställande en bevingad skyddsande på eldtemplet Yazd Atash Behram.

Zoroastriernas profet införde monoteismen i Iran

Tarja Salmi-Jacobson om Zoroastrismen och monoteismen i Iran

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 14 september, 2017

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Filosofi

Innledning Det gis mange mennesker som har skrevet om menneskenes urhistorie, og en av dem er Giovanni Battista Vico (1688 – 1744), som skriver om dette i verket La Scienza Nuovo ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 februari, 2014

Att lyssna till sfärernas vidunderliga musik

Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om kontroversen kring användningen av Ligetis musik i Kubricks film 2001. Redogörelserna för de juridiska turerna är delvis motsägelsefulla. Klart är i alla fall att ...

Av: Svante Karlsson | Essäer om musik | 30 oktober, 2013

Om att dö, om att leva

Min pappas morfar var hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster och försvann, på riktigt. Han rymde från ålderdomshemmet och dog i en snödriva. Hemmet hade aldrig blivit hans hem. Min ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 30 april, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts