Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Marvel Comics i ett nötskal



Image
Illustration: Ida Thunström
"Jag valde inte att bli det här". Skådespelaren Thomas Hayden Church fäller Flint Markos replik med något skyggt fladdrande i blicken. Marko syftar inte bara på sitt alter ego Sandmannen, påtvingat honom efter en fusion i en kärnvapenläggning. Han syftar på sitt liv som kriminell, en som - det vet han - inte förtjänar någon förståelse. Men Spindelmannen förstår. Han har ju inte själv valt sitt öde som mänsklig spindel och samhällsförsvarare, och låter Sandmannen försvinna i en torr virvelvind.

Att Spiderman 3 direkt efter Flint Markos replik gör en helomvändning och börjar pladdra om individens frihet i denna den bästa av världar är serieförlaget Marvel Comics i ett nötskal. Med författaren Stan Lee och tecknare som Jack Kirby och Steve Ditko i spetsen skapade Marvel till exempel Spindelmannen, X-men, Fantastiska Fyran och Hulken. Marvels hjältar och skurkar har en tendens att i tämligen storvulna ordalag babbla om allting de gör medan de gör det. Men här finns också ett ironiskt tilltal som skiljer Marvel från mycket annat i genren, framför allt i författarrösten som riktar sig direkt till läsaren i inskjutna rutor.

De senaste åren har mängder av superhjälteserier överförts till spelfilm med lyckat resultat. Varför attraheras vi fortfarande av de här övermänniskorna och deras evinnerliga kamp mot ondskan? Ett svar tror jag är att de på ett grandiost sätt gestaltar en central mänsklig konflikt: att å ena sidan tilldelas sitt öde av samhället och å andra sidan att, vilket detta öde än är, välja att vara lojal mot det samhället.

De tecknade superhjältarna föds i depressionens New York. Det första numret av Marvel Comics utkom 1939. Året innan hade konkurrenten DC Comics introducerat Stålmannen och 1941, under brinnande världskrig, svarade Marvel med den oförblommerat patriotiske Captain America. Både DC Comics och Marvel introducerade alltså superhjältar under en för många människor svår och osäker tid. Fascismen var på frammarsch i Europa, och ända in i nutid slåss superhjältar om och om igen mot odemokratiska krafter med världsherravälde på agendan. Å andra sidan avspeglar de själva just idén om en större, renare människa. I "The Rough Guide to Superheroes" kämpar författarna för att ärerädda de amerikanska superhjältarna från fascistoida ideal, men noterar ändå bland annat en koppling till Nietzsches övermänniska, som i vissa översättningar till engelska faktiskt kallats "superman".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men steget är inte heller nödvändigtvis långt till leninistiska arbetarhjältar, och man kan förstås också följa spåren bakåt till grekiska myter och folksagor. Kanske inkarnerar superhjältarna ändå mest av allt en mer övergripande modernistisk dröm, från början färgad av depressionen och det fascistiska hotet, om att svinga sig upp ur en hjälplös existens. Lägg till fantasin om att sedan, nyförsedd med superkrafter, kunna skrida till försvar för just den existensen. Det är lojalt - och konservativt. Att superhjälteseriernas upplagor steg kraftigt direkt attackerna 11 september är både rörande och skrämmande.

Konservatismen sätter sina tristaste spår i Marvels kvinnliga figurer. Det är talande att stackars Susan Storm i Fantastiska Fyran har tilldelats just förmågan att göra sig osynlig. De första åren från seriens start 1961 ägnar hon sig mest åt tämligen improduktiv osynlighet och åt att tjata på maken, Mr Fantastic själv, om att han borde ge sin fru lite mer uppmärksamhet. Är kvinnorna inte osynliga, så är deras roll att vara en klassisk black om foten. De blir infångade av skurken och tvingar på så vis - gärna bakbundna - männen till modig utryckning. Marvelkvinnorna har blivit starkare med åren, dock vanligtvis till priset av förlorade klädesplagg.

Marvels serier domineras av konfrontationer, av smockor och slagsmål. Men det intressanta händer egentligen inte i nedkämpandet - eller, oftare, det tillfälliga bortkörandet - av en ondskefull galning på jakt efter total dominans. Suget i Marvels universum uppstår i skärningspunkten mellan figurernas mänskliga sårbarhet och deras fantastiska förmågor. Många av hjältarna är, som Spindelmannen, själva plågade av sina öden. De riskerar ofta att bli utstötta ur den sociala gemenskapen, men väljer ändå att slåss för mänskligheten. Utanförskapet är en erfarenhet de delar med fienden, det är valet därefter som skiljer dem åt. Ett exempel på en tvetydig superskurk är X-mens ärkefiende, mutanten Magneto. Han tillbringade sina första år i Auschwitz, där hans föräldrar dog. Här grundlades, förstår vi, Magnetos negativa syn på människorna, förstärkt av deras rasistiska förtryck av mutanterna.

Ovan dessa konflikter svävar Silversurfaren, som debuterade 1966. Som en hippie-influerad gudom glider han på en surfbräda över Marvels universum, förbluffad över småsintheterna därnere. Silversurfaren blev snabbt populär bland radikala studenter. Han har tolkats som en Kristusgestalt, och i ett äventyr tvingar han faktiskt Mephisto på knä, mer med sin groteskt högstämda attityd än med sin fysiska superkraft tycks det: "Han pinade min hjärna med sin förbannade renhet!" utbrister djävulen.

Annars dras hjältarna ideligen ner från sina piedestaler av relationsbekymmer. Det handlar om romantiska förvecklingar, men oftare om vänskapsband som sätts på prov. Om romantiken är den dramatiska sockerkicken, så är vänskapen vitamin och protein.

Det sägs att det var tecknaren Jack Kirby som föreslog för författaren Stan Lee att deras nya hjältars privatliv och erfarenheter skulle få sätta sin prägel på serierna. En av de mest gripande av Marvels figurer har faktiskt lånat drag av Jack Kirby själv. Benjamin Grimm alias The Thing, på svenska Big Ben, är Fantastiska Fyrans grovarbetare, stark som ett troll, alltid beredd att rycka ut med orden "It's clobbering time!" - till svenska något mystiskt översatt till "Det är dunkardags!".  Ben, en varmhjärtad släkting till Kapten Haddock och Obelix, inkarnerar på ett brännande sätt den marvelska ödeskonflikten. Medan andra hjältar talar riksmål vittnar Bens språk om en rå uppväxt i New Yorks Lower East Side. Han tillhörde ett gatugäng innan han blev testpilot och astronaut. När medlemmarna i Fantastiska Fyran utsätts för kosmisk strålning är det Ben som råkar värst ut. Han blir ett monster av orange sten. Priset för superkrafterna är att han slungas tillbaka till sin sociala utgångspunkt. Hans uppgift blir återigen att slåss. Intressant nog ges han valet att återgå till sin normala existens, men inser att hans krafter är oumbärliga i försvaret av det samhälle han aldrig kan passa in i - och, skulle man kunna tillägga, som redan från början gav honom en rätt dålig utgångspunkt. Hans nya kropp beseglar ett öde han alltid brottas med att acceptera. I ett anfall av dåligt självförtroende utmanar han till och med Silversurfaren.

Jack Kirby, död 1994, växte upp i verklighetens Lower East Side. Föräldrarna var judiska invandrare och arbetade på fabrik medan sönerna gick i skola - och slogs. I intervjuer publicerade i The Comics Journal Library's bok om honom säger Kirby att de ständiga gatuslagsmålen blev "en andra natur". Han berättar om avancerade tekniker som "climb-out fights", där de klättrade på byggnader och slogs på tak och brandstegar.

Kirby, som var rätt slängd i käften, kan ha överdrivit sina minnen. Hursomhelst kom han, som Ben, att återvända till slagsmålen efter en sväng i en finare värld - en vecka på konstskola. Han beskriver sitt senare liv som "överprivilegierat", och hävdar att "serier var en utpräglat amerikansk konstform, för Amerika var den vanliga människans hem, och visa mig en vanlig människa som inte kan skapa en serie".

Denne vanlighetens yviga försvarare försvarar på samma bräde Amerika som den bästa av världar. När han ger konstnärlig form åt den hållningen är den dock så bombastisk att man misstänker en konflikt hos skaparen.

Marvel var visserligen en seriefabrik där många olika tecknare arbetade med figurerna, men Jack Kirby skapade de flesta av dem och är en obestridlig stilbildare. Han bilder är det bästa med Marvel. Den hisnande perspektivteckningen, de elaborerade bakgrunderna där staden är en djungel, de uttrycksfulla ansiktena - det är svårbegripligt att filmatiseringarna inte har tagit bättre vara på denna visuella skatt. Man får gå till Sergio Leones 60-talsvästern för att hitta ett bildspråk som liknar Kirbys.

Serietecknaren Art Spiegelman har sagt om Marvel och Kirbys stil att den är "obehagligt översvallande, som en tonåring som babblar så upphetsat att han sprutar saliv i ansiktet på en". Den oavbrutna beredskapen hos Kirbys figurer, uppspärrade ögon och grinande munnar som zoomas i omöjliga vinklar - i kombination med Stan Lees eviga utropstecken och superlativer kan läsningen onekligen bli lite slitig i stora doser. Vad är det de försöker överrösta hos sig själva? Fråga inte Silversurfaren. Fråga Ben Grimm.

Malin Krutmeijer
Texten publicerades även på Aftonbladets kultursida den 9 juni 2007.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts