Mahler mellan glädje och förtvivlan

Gustav Mahler Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå. En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley ...

Av: Mats Myrstener | 10 september, 2008
Essäer om musik

Kreativiteten och patriarkatet

“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är ...

Av: Oliver Bowers | 24 Maj, 2014
Essäer om musik

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 december, 2011
Filmens porträtt

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | 11 november, 2014
Gästkrönikör

Den flyktiga musan, den svårfångade kärleken, den fördömda skönheten och det högsta jublet från paradiset



Belinda Graham om Marcel Carnés Paradiset barn nu i en fin dvd-utgåva. 
Paradisets barn. Fransk films klarast glänsande juvel. Här finns en omöjlig kärlekshistoria, eller snarare flera trassliga kärlekshistorier, men framför allt handlar filmen om kärleken till teatern och alla dess former som hyllas i en odelat triumfatorisk film i två spännande, roliga och ödesmättade akter. Nu finns denna klassiker i en nyrestaurerad originalutgåva. Paradisets barn har aldrig varit mer förtrollande!

Annons:

Paradisets barn. Fransk films klarast glänsande juvel. Här finns en omöjlig kärlekshistoria, eller snarare flera trassliga kärlekshistorier, men framför allt handlar filmen om kärleken till teatern och alla dess former som hyllas i en odelat triumfatorisk film i två spännande, roliga och ödesmättade akter. Nu finns denna klassiker i en nyrestaurerad originalutgåva. Paradisets barn har aldrig varit mer förtrollande!

Filmen tog 18 månader att producera och förbrukade den högsta budgeten i mannaminne. Marcel Carné regisserade och poeten Jacques Prévert skrev manus. Filmen blev utsedd till historiens bästa franska film, när 600 filmarbetare fick säga sitt, i Film Français 1995.

Paradisets barn är ett av min barndoms bästa och mest lysande filmminnen (men man fick bevaka TV:n för att få se den i lugn och ro!). Man blir omedelbart förälskad i Garance, den flyktiga musan med Mona-Lisa leendet, och hela den fantastiska teatervärlden som presenteras i Paradisets barn. Och nu kan man se filmen när man vill. Utan att vara utelämnad till den nyckfulla TV-tablån!

Sanningen om Garance

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Paris 1828, Le boulevard du Crime. Gatan har fått sitt namn efter alla teatrar och all underhållning som oftast är sensationalistisk och handlar om olika typer av blodiga brott. Deckarundret var ett faktum redan 1828! Verkligt blod kan man få se när djur hetsas att slåss mot varandra. Längs hela gatan finns olika tält där det bjuds på olika typer av underhållning. På en scen uppträder en mimartist.

I ett av tälten arbetar Garance och affischen med "den nakna sanningen" på tältet är synnerligen lockande.

Den vackra Garance har fått ta hand om sig själv sedan hon var 15 år. Hon är en överlevare på alla sätt.  Hon har återuppfunnit sig själv, gång på gång, och namnet hon gett sig själv, sitt artistnamn, är också namnet på en härdig, väldoftande blomma.

När vi först möter Garance i filmen jobbar hon som "den nakna sanningen" på en karneval. En typ av teater som var populär i början av 1800-talet. När hon säger upp sig från jobbet blir hon även av med sin bostad. Men hon verkar aldrig bekymrad. Hon har överlevt förr.

Tre män som älskar Garance

Det är nästan omöjligt att se Garance och inte bli förälskad - men filmen fokuserar huvudsakligen på tre män som alla älskar Garance på olika sätt. 

Baptiste Deburau, framstående mimare på Théâtre des Funambules, som sätter Garance på piedestal. Bokstavligen. När piedestalen sjunker ner i golvet går hon rakt in i armarna på en skådespelare, Frédérick Lemaître.

Men älskar Frédérick Lemaître verkligen Garance eller älskar han idén om deras kärlek? Och att prata om den? Mest av allt verkar han älska ljudet av sin egen röst. Han överlever inte länge som mimare (han saknar så att höra sin egen röst!) och tar jobb som talande skådespelare istället.

Dandyn Pierre François Lacenaire,som har mördare/tjuv/hälare/författare som yrke älskar också att lyssna till sin egen röst. Men han filosoferar mest om sitt eget människoförakt, medan Frédérick oftast citerar sin favotipjäs av Shakespeare - Othello. När Lacenaire frågar Garance om hon älskar honom påpekar hon att hans hjärna är överhettad och hans hjärta är iskallt - "mellan de både skulle jag få drag!" summerar hon humoristiskt sin diagnos.

Alla dessa tre personligheter, Baptiste Deburau, Frédérick Lemaître och Pierre François Lacenaire, har funnits i verkligheten - fast de hade egentligen ingenting med varandra att göra - och Garance, den sammanhållande figuren i filmen, är en helt fiktiv skapelse. Hon som är som musan som håller liv i konsten. Alla konstarter.

Alla sorters underhållning  finns representerade i filmen

Filmen Paradisets barn lyckas med konststycket att inkludera alla dåtidens teaterformer. Folkliga spektakel och karneval (där Garance jobbar i början), mim och pantomim (som Baptiste upphöjer till konstform), talat skådespel med tragedi, fars, melodram, komedi ... och man hör även andra folkliga "nöjen" nämnas, som björnhetsning. Vem vinner av en björn som slåss mot tre hundar? Det visar sig vara hundarna. Björnen är gravt misskött och undernärd. Tack och lov berättas bara denna scen, man slipper se den i filmen.

L'Auberge des Adrets är ett verkligt melodrama, som finns med och spelas upp i filmen, och som handlar om banditen Robert Macaire och hans äventyr. Frédérick Lemaître gör slarvsylta av pjäsen, som han omvandlar till fars, när han har huvudrollen - allt för att uppnå humoristisk effekt, och för att ifrågasätta pjäsens melodramatiska uttryck. 

Även pantomimen Chand d'habits skapad 1842 av Babtiste Debureau har uppförts i verkligheten och blivit en stor succé. (Det är den pantomimen som Jéricho, spelad av Pierre Renoir, blir så arg för i filmen - hans rollfigur lumpsamlaren blir nämligen mördad under handlingens gång).

Frédérick Lemaître är bra när han spelar mim, lysande när han spelar fars och exceptionell när han tar steget till att spela tragedi - huvudrollen i Shakespeares Othello som han alltid drömt om att få spela. Det är Garance som är nyckeln till hans framgång, för hon väckte i honom en känsla som han aldrig haft förut. Avundsjuka. En man som aldrig har känt avundsjuka och som tror på den fria kärleken kan inte på ett lyckat sätt gestalta Othello.

Garance är också nyckeln till Baptistes framgång - hon inspirerar honom, är hans musa, får fram både glädje och svärta i de produktioner som han skriver till hennes ära. Sedan klarar sig Baptiste själv. Utan att hon är med i hans verk. Musan har gått vidare. Men artisten är fortfarande inspirerad.

Är det en tragedi eller en komedi som författas?

Pierre François Lacenaire är på sitt sätt också inspirerad av Garance - han skriver sitt odödliga verk, är det en tragedi eller en komedi? Lacenaire hävdar att det är en komedi, fast det slutar med mord, han dödar en greve för att Garance återigen ska bli den fria musan och inte någons hålldam. Själv kan Lacenaire bara se fram emot halshuggning.

Men som Lacenaire och  Frédérick kommer fram till i en odödlig spirituell konversation: tragedi och komedi är egentligen samma sak.Om en kung blir bedragen är det en tragedi. Om en vanlig man blir bedragen, speciellt en av lägre klass, är det komedi.

Det där är en regel som gäller än idag. Kolla in bondkomiken på någon av teaterscenerna ute i buskarna under sommarens gång, där under bältet humorn frodas. Se sedan en prisbelönt finkulturell film och samma tema kan vara en tragedi när fint folk (= vackra, kända skådespelare) gråter elegant och lider i den fina filmen.

En rik flora av roliga ögonblick

Lacenaire föraktar tragedin som en undermålig konstform. Och fastän Paradisets barn onekligen är en "fin film" är den är samtidigt hejdlöst rolig.

- Som när två personer ska duellera och en av dem är full och den andra kan inte hantera en pistol. (Duellens utgång blir inte dödlig för någon).

- Som när två brottslingar är efterlysta för mordförsök. Efter det misslyckade mordet ska de ta sig en stärkande drink. En av dem beställer en rejäl cognac för att pigga upp sig. Den andre beställer en kopp varm choklad. Efter en liten paus tillägger han "Med vispgrädde!" Om man inte kan unna sig vispgrädde på chokladen när man är efterlyst för mordförsök och riskerar halshuggning, när ska man då unna sig vispgrädde?

- Som när Frédérick spelat en mördare/rövare/bandit och frågar Lacenaire vad han tyckte om rolltolkningen - i egenskap av "konnässör" - alltså någon som arbetar "i branschen".

- Som när Frédérick massakrerar en melodram och gör den till en rolig fars istället - till författarnas oro, men till publikens odelat roade reaktion. Det blir flera ovationer! (Frédérick dyker också upp i sönderrivna kläder och med en lapp för ögat, eftersom han ska vara en trovärdig bandit och "ingen dandy" - han tänker inte på att Lacenaire ser ut som en fin dandy, och inte som en bandit. Annars skulle han inte komma nära sina offer!)

- Som när Baptiste lyckas golva en tuff hejduk (Lacenaires sidekick) i kampen om Garance - Baptiste är ungefär hälften så stor, men han har överraskningsmomentet på sin sida. Och han gör hela scenen som om det vore ett roligt mellanspel på mimteatern. Det hade inte hejduken tänkt sig när han slängde ut Baptiste genom fönstret!

- Som när Garance säger något spirituellt eller slagfärdigt. Och det är ofta! 

Spela så du når paradiset, och du upphöjs till gud

"Paradiset" i Paradisets barn syftar på de billiga platserna, de på balkongen närmast himlen. På franska kallas denna balkong för "le paradis" - paradiset. Engelskans vardagliga uttryck "the nosebleed seats" låter inte alls lika romantiskt. Tack och lov finns det också ett annat engelskt uttryck - "the gods". Om en skådespelare är tillräckligt bra, räcker hans rollprestation ut till HELA publiken, inklusive den översta balkongen. Vinner han balkongens gunst blir han själv upphöjd till en av de olympiska gudarna.

När Garance fått en rik älskare, en greve som mest betraktar henne som en ägodel som han inte vill dela med någon annan, sitter hon i en dyr loge och beundrar Baptiste. Men hon tycker att det är lika roligt att titta på "paradiset" och minnas den tid då hon själv var ett av paradisets barn. På den tiden brukade hon gapskratta. Nu nöjer hon sig med att småle bakom en slöja. Hon är inte olycklig. Men hon är inte heller riktigt glad. Och hon har glömt hur man skrattar.

Skönhetens förbannelse

Den franska sagan Beauty and the Beast har nu kommit i nyfilmad Disney tappning - det är lätt att förstå att odjuret har ett handikapp, att folk inte ser hans inre skönhet. Så var det redan i den franska originalsagan. (I den mån folksagor har något original).  Det är svårare att komma ihåg att även Belle döms efter sitt yttre. Hon är "den vackra". Det är allt. Det är bara odjuret som ser förbi hennes vackra skal (under vilket "förvirringen är total" som byborna sjunger i den tecknade versionen när Belle går förbi dem och läser en bok).

Garance har handikappet skönhet. Det kan dra till sig kärlek och beundran, men även avundsjuka, hat och missunnsamhet.

Greven varnar henne att hon behöver en beskyddare just för att hon är vacker - och han får rätt, snart är Garance förtalad och anklagad för medhjälp till mord. Trots att hon är helt oskyldig. Förtalet har sin grund i avundsjuka. Skvallret har snabbt eskalerat.

Även i verkligheten utanför filmen förföljs skönhet - sångerskan och skådespelerskan Arletty som spelade Garance i filmen (Arletty har liksom Garance bara ett förnamn, tillika artistnamn) kom aldrig på filmens premiär. Hon blev fängslad för att ha haft en tysk pojkvän ett tag under den tyska ockupationen av Frankrike. Men hade filmen över huvud taget blivit gjord utan Arlettys medverkan? Förmodligen inte. Hon var musan som fick Vichyregimen att ge grönt ljus till hela projektet. I efterhand har man konstaterat att eftersom Arletty var vacker och känd fick hon ett mycket hårdare straff än vad som annars hade utdömts. Det fanns andra fransyskor som hade haft tyska pojkvänner, de bespottades eller de slapp undan, men de hamnade inte i fängelse.

Piedestalens ensamhet

Garances skönhet gör också att hon hamnar på piedestalen och aldrig får ihop det med Baptiste. Hon inspirerar honom, men de kan inte leva tillsammans.

Hennes skönhet inspirerar också till mord - Frédérick  nöjer sig med att agera ut det på scen, när han i rollen som Othello dödar Desdemona, men Lacenaire utför ett mord i verkligheten. 

Hur Garance ska klara sig, vacker som hon är, när filmen är slut och hon förlorat ett par av sina älskare och sin beskyddare, är oklart. Ridån går ner för skådespelet. Musan sitter under sin slöja i sin täckta vagn. Ingen vet vart eller till vem hon kommer att fly härnäst. Den nakna sanningen har blivit beslöjad.

Paradisets barn

Regi: Marcel Carné

Originaltitel: Les Enfants du paradis

Manus: Jacques Prévert

1re époque : Le Boulevard du crime, 95 minutes

2e époque : L'Homme blanc, 87 minutes

Medverkande: Arletty, Jean-Louis Barrault, Maria Casarès, Pierre Brasseur, Marcel Herrand, Pierre Renoir m.fl. 

Frankrike, 1945

Studio S Entertainment

 

 

 

 

 

 

Belinda Graham

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet

En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 26 november, 2015

Mikroprosa av calle flognman

molnen tätnar talar med läpplös rörelse skiftande färger. sjunker.

Av: Calle Flognman | Utopiska geografier | 18 Maj, 2016

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Omoral och amoral och vidare – några reflektioner

Den i Sverige tidigare verksamme professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag över 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 28 Maj, 2015

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.