”Ros med dagg av idel godhet…” Om den heliga Birgitta

”Ros med dagg av idel godhet, stjärna skimrande av klarhet, o, Birgitta, nådens kärl!Skänk med daggen himlens kärlek, några stänk av livets renhetin i denna tårevärld.” Så hyllas den heliga Birgitta i ...

Av: Thomas Notini | 17 februari, 2013
Essäer om religionen

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | 05 augusti, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Fredrik F. G. Granlund. När vatten stavas port

En författarpresentation är i regel enkel att skriva (om än psykologiskt påfrestande) – men ack så tråkig att läsa. Normen är ju torr, saklig fakta. Usch! Efter ett tredjedels sekel och ...

Av: Fredrik F. G. Granlund | 16 september, 2013
Utopiska geografier

Surya or the Sun God, Konark Foto Raveesh Vyas

Surya. En kvinna i solen och hennes skugga

Ett förlag i Bombay har givit ut indiska legender, sagor och mytologi i tunna häften med enkla bilder och lättillgänglig engelsk text. Jag fann denna berättelse bland annat, till hälften ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 mars, 2017
Essäer om religionen

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden



Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet jag inte så noga. Jag vet att mina vuxna barn älskar dom, men det beror säkert på ett icke föraktligt inflytande i unga år från den skrattande fadern. Men varför är de roliga? Vad är det som får oss att än idag skratta?


I det någorlunda stabila amerikanska samhället som skrattade åt Helan och Halvan, och som i vissa drag består, även om det skett omvälvande förändringar, var kvinnans plats i första hand i hemmet, i den intimsfär som också räknade in barnen. De karriäristiska ambitionerna överläts på mannen och stannade för kvinnans del inom husets väggar. Att bli en så bra mor och hustru som möjligt. Världen utanför överläts på mannen, härden hemma på kvinnan.
Hollywoodparty

Hollywoodparty

Annons:

Man skrattar naturligtvis åt en massa annat också, men detta ska handla om ett perspektiv på Helan och Halvan. Det finns säkert fler. Som inte är nytt men lite tillspetsat.

Men först sticker jag emellan med ett kärt Helan och Halvan-minne från sextiotalets Uppsala, plockat ur min bok, Den gröna potatisen. "Uppsala Studenters Filmstudio gillade också Helan och Halvan. Jag minns att vi tillbringade en hel helg med kumpanerna, nere på Filmstudion, i vår egen källarlokal, och i sal X i universitetsbyggnaden. Vi såg massvis med Helan och Halvan-filmer, allt som gick att få tag i, med kortare mat- och pilsnerpauser, ett evenemang som till och med uppmärksammades av Jürgen Schildt på Aftonbladets kultursida. (...) Efter otaliga filmer, vi höll ju på en hel helg, hade vi skrattat oss halvt (om inte helt) fördärvade, vi fortsatte att skratta när vi lämnade lokalen, vi skrattade åt allt vi såg, åt människor vi mötte, en parkerad bil, några cyklister, en ensam hund ...allt var vansinnigt komiskt, vilket det i någon mening också är".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De två komikerna var verksamma i ett någorlunda stabilt samhälle, där var sak hade sin mer eller mindre givna plats, vilket underlättar för humor och skämt i största allmänhet, eftersom det tydliga i många fall är komiskt i sig. Den sociala hierarkin och dess rollspel laddar vardagen med komisk energi. I vårt moderna samhälle är gränserna inte längre lika tydliga och i den meningen inte lika komiska, men komiken hittar fram ändå, finner kryphål. Den återskapas hela tiden.

Humor är inte något statiskt utan förändras som allting annat och gör att vi imorgon inte kommer att skratta åt samma saker som vi skrattar åt idag eller gjorde igår. Men dessa rader handlar enbart om en komisk variant, fallhöjden. Till huvudfrågan, således. Är det manliga roligare än det kvinnliga? Jag vill påstå det. Därför att fallhöjden är betydligt högre hos män. Manligt beteende är helt enkelt löjligare - och det är i hög grad det löjliga vi skrattar åt - än kvinnligt beteende. Den kvinnliga fallhöjden är lägre. Den sociala hierarkin, som den delvis ser ut idag, men framför allt som den såg ut på Helans och Halvans tid, är en förutsättning för denna skillnad i fallhöjd. Som i sin tur är förutsättning för komiken. Det identiska är inte kul, komik bygger på skillnader.

Förklaringen till att den idag nära nog helt bortglömda, och vill jag påstå enda kvinnliga komiker av rang som Hollywood frambringat, Mae West, samtida med Helan och Halvan, som också gjorde skandal som kontroversiell, självständig pjäsförfattare på Broadway, är rolig, är denna, hon är rolig för att hon skämtade på mannens villkor, övertog hans sexistiska språkbruk och självsäkra beteende - med typiska filmtitlar som "I'm No Angel" och repliker som "Do you have a Gun in your pocket or are you just happy to see me?". Råa manliga skämt, så kallade "wise-cracks", var det som sålde och som folk skrattade åt. Män som kvinnor. Har det egentligen förändrats?

Fallhöjd är något ganska banalt och allmänt vedertaget. Män ikläder sig - idag har det tack och lov skett en viss förändring - höga ämbeten inom det privata och allmänna. Höga poster, höga hattar. Så har det alltid varit. Det har varit målet för den framgångsrike och högt siktande mannen. Att nå toppen. Det vill säga, fallhöjden för den med höga pretentioner utrustade mannen är och har alltid varit avgrundsdjup. Och fallhöjden, det är den som avgör om det är kul, som att trilla i en vattenpöl och få fracken genomblöt. Det är kul, eftersom fracken signalerar ett högt fall.

En träningsoverall hade inte varit lika kul. Inte så att vi lättvindigt skrattar åt mänskligt elände utan det är de storstilade och ofta uppblåsta pretentionerna som får ett löjets skimmer över sig när sanningens minut infinner sig och ruckar på sakernas tillstånd. Med ett plask. För det är i grunden mansrollen som är komisk i sin pretentiösa överbelastning. Helans hemmaplan. Och vi älskar att se den nedmonterad och komma på fall. Då infinner sig skrattet omedelbart. Helan är också det ställföreträdande offret i denna komiska process. Han gästspelar i det fina sammanhanget och vill stå upprätt i alla lägen men kommer alltid på fall, antingen genom Halvans oberäkneliga och ödesdigra beteenden eller genom omvärldens reaktion.

I det någorlunda stabila amerikanska samhället som skrattade åt Helan och Halvan, och som i vissa drag består, även om det skett omvälvande förändringar, var kvinnans plats i första hand i hemmet, i den intimsfär som också räknade in barnen. De karriäristiska ambitionerna överläts på mannen och stannade för kvinnans del inom husets väggar. Att bli en så bra mor och hustru som möjligt. Världen utanför överläts på mannen, härden hemma på kvinnan.

Kanske en nidbild, men korn av sanning rymmer den. Fallhöjden var nästan obefintlig, hur kul är en tappad stekpanna eller ett ostädat rum? Eller ett skrikande barn? Det går inte att göra sig löjlig på dessa premisser. Det finns inget att skratta åt. Jag är medveten om att detta är schabloner, men komik handlar ofta om just schabloner, inte om sofistikerade analyser eller närstudier av verkligheten. Då tröttnar skrattet. Komiken är förhållandevis snabb. Schabloner underlättar denna process. Naturligtvis går det inte att rätt av överföra dessa premisser på dagens svenska verklighet, men schabloner är efterhängsna, släpar efter och genererar komik.

Helan och Halvan är roliga också för att de, tvärtemot den vanliga komiska gången, rullar ut den komiska mattan långsamt. Det är situationerna som bär på det roliga, det ligger förberett i dem. Vi skrattar för vi vet vad som komma skall. Det är en mycket övertydlig komik, där det roliga ligger just i övertydligheten. Den rör sig närmast baklänges framåt och ofta till och med förannonseras den så att Helan har gott om tid att titta oss i ögonen med sin "camera-look", vädjande om medlidande med Halvans urbota dumhet. Helan är själva inkarnationen av ett bättre vetande som alltid kommer på fall.

Han agerar utifrån en social position som inte är hans, har tillägnat sig vanor och beteenden som är inlånade uppifrån och som en följd därav infinner sig omedelbart också den vidhäftande fallhöjden. Han blir löjlig. Halvan blir aldrig löjlig, han är ett barn i förhållande till Helan, som dessutom bedriver en viss uppfostran av Halvan, och barn är aldrig löjliga. Halvan storgråter till och med när det kör ihop sig. Där finns inga fallhöjder. Man skrattar åt hans barnsligheter, inte åt hans löjligheter. De finns inte.

Men visst finns det anledning att skratta åt Halvans missuppfattningar, inte minst språkliga, som när Halvan svarar på ett blygsamt men dock beröm av Helan, "You know, I'm not as dumb as you look". Deras dialoger är ett under av språkliga förvanskningar, där fallhöjden ofta är påtaglig, eftersom det handlar om fraser som är inlånade från mer etablerade sammanhang men som här tvingas in i språkliga situationer där hanteringen inte gör dem full rättvisa, om man så säger.

Om hundra år kanske läget är det omvända. Då skrattar vi förmodligen inte åt Helan och Halvan längre. De manliga fallhöjderna är reducerade till ingenting. Mannen har övertagit Halvans roll. Då kanske vi skrattar åt kvinnans nya fallhöjder och urbota löjlighet. Efter att hon rättmätigt erövrat maktens alla utmärkelser och positioner och därför utlämnats åt lika skrattretande höga fallhöjder som tidigare mannen - eller kanske vi inte skrattar alls. Vi har blivit för lika. Det finns inte längre något att skratta åt.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Tillbaka hos Poesin!

Att först visa sig synlig (synlig för de synliga), och bli upptagen av den ”rätta” vägen, verkar nästan som en norm i dag. Därefter kommer texten, som ett bekräftelse-vara för ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 30 augusti, 2014

Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Mathias Jansson. Onkalo-sviten

Mathias Jansson (född 1972) är konstkritiker och poet. Han har tidigare blivit publicerad i tidskrifter som flum, Populär Poesi, Eremonaut och Presens. Nyligen publicerade han print-on-demand diktsamlingen ”Super Marios psyk-OS ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 03 juni, 2013

Vet nagon hur det gick för "brassen"i fotbolls-VM i somras?

Jag brukar nogsamt undvika sportevenemang i TV. Av misstag rakade jag jag hamna i en uppgörelse pa liv och död mellan Brasilien och Colombia? Jag tvingades bevittna en scen som ...

Av: Eva-Karin Josefson | Gästkrönikör | 18 november, 2014

Religion och andlighet

En intressant fråga, som blivit uppmärksammad på senare tid (både privat och offentligt), är den om relationen mellan religion och andlighet. Men kanske också den om vad religion resp. andlighet ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 24 januari, 2013

Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare

Inspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 13 oktober, 2014

Rumlarens guide till paradiset

  Jag har känt honom i många år, ända sedan jag var barn och vi samlade kiselsten i skogarna utanför Ystad och lekte att de var piraters tjuvgods. Vi har fiskat ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 03 mars, 2011

Raymond Queneaus stilövningar

Fransmannen Alfred Jarry skrev en gång i tiden en novell där han beskrev Jesu Golgatvandring och korsfästelsen som ett cykellopp, vilket i sin tur inspirerade engelsmannen J. G. Ballard till ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 13 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.