MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | 10 Maj, 2009
Reportage om scenkonst

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | 15 november, 2014
Gästkrönikör

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | 09 december, 2010
Musikens porträtt

Alfred Hitchcock.  Foto: El Matador

Svindel à la Hitchcocks Vertigo



Hur närmar man sig en ikon, en makalös filmmakare, kort sagt en av de verkligt stora i filmens drygt hundraåriga historia. Man får snabbt svindel, och det leder mig osökt över till vad detta ska handla om, nämligen Vertigo (svindel) från 1958 som är hans i mitt tycke bästa film (i hård konkurrens med Shadow of a doubt, Strangers on a train och Rear Window).

- En kommentar.


Det finns en närmast wagneriansk dödslängtan hos Madeleine, inte minst i val av ställen som hon besöker om och om igen, ett gammalt hus, ett konstmuseum och en kyrkogård, platser som alla förknippas med en död person, en viss Charlotta som levde för hundra år sedan. Som på något sätt talar till henne och försöker ta över hennes identitet.
James Stewart är  Scottie, och  Kim Novak är  Judy med Golden Gate  i bakgrunden.

James Stewart är Scottie, och Kim Novak är Judy med Golden Gate i bakgrunden.

Annons:

Det har skrivits mycket om Hitchcock, inte minst av den franska nya vågens filmare, där Truffaut intar en särställning med sin klassiska intervjubok, Hitchcock om Hitchcock, som har några år på nacken (1966 i fransk utgåva och 1968 i en svensk översättning av Torsten Manns) men fortfarande fungerar alldeles utmärkt som nyckel till hans många filmer. Den är dessutom mycket rolig. Det är ju Hitchcock själv som mestadels håller låda och det i ett ämne som han behärskar fullt ut, sig själv och sina filmer.

Det har vänts och vridits på honom. Så såg den franske filmaren Éric Rohmer, löst knuten till franska nya vågen, en katolsk mystiker i Hitchcock. Han skrev en bok om Hitchcock tillsammans med Claude Chabrol. För att inte tala om alla dessa freudianska djupdykningar som kanske ändå har ett visst fog för sig. Jag betraktar honom - liksom han själv gjorde - som en skicklig hantverkare och en stor konstnär. Det senare epitetet hade han bestämt vänt sig emot. Han löste kinematografiska problem, med fokus på bildberättandet. Film är bilder, mer eller mindre lyckade bilder och bildsammanställningar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Skådespelare är, brukade han säga, besvärliga typer som ofta bara strular till det. Men som i ovan nämnda urval och särskilt i Vertigo åstadkommer underverk. Med det viktiga tillägget: om de gör som Hitchcock säger. Vilket James Stewart visste, han hade varit med förr, och som Kim Novak omgående, inte utan visst gnissel dock, fick lära sig. Hitchcock hade ett noggrant, i detalj förberett koncept. På samma sätt som när James Stewart, alias Scottie, i filmen försöker rekonstruera den förlorade Madelaine och har synpunkter på varje moment och detalj i denna rekonstruktion. De gick också tillväga på samma, lite brutala sätt. Demonregissör, javisst, men vilken film blev det inte.

Vertigo bygger på en bok, faktiskt skriven speciellt för att Hitchcock skulle filma den, av två för mig okända författare, Boileau (inte DEN Boileau, naturligtvis) och Narcejac, som heter, D´entre les morts, Bland de döda. Hitchcock använde sig oftast av olika manusförfattare, kanske för att det var svårt att få folk att stanna, han gjorde ändå som han ville. Han var ingen auteur, även om han agerade som en sådan, som skrev sina egna manus à la Godard och Bergman.

Det fanns också ett fackligt motstånd i Hollywood mot att hoppa mellan olika yrkeskategorier. Screen Writers Guild var dessutom det starkaste av dessa filmarbetarfack, också i ett historiskt perspektiv. Senator Joseph McCarthy (dåtidens Donald Trump) förklarade mer eller mindre hela sammanslutningen vara kommunister (och flera av dem var det eller hade varit, men det finns inget rättsvidrigt i det enligt First Amendment i konstitutionen). Denna människojakt inleddes med häxprocesserna i Hollywood 1946-47 och höll på i närmare tio år, då kommuniststämpeln arbetade för högtryck och svartlistningen likaså (som bland andra drabbade den bioaktuelle Dalton Trumbo). Oamerikansk verksamhet kallades det för i ett försök att kringgå konstitutionen och en av dem som inledningsvis höll i stämpeln hette Richard Nixon, som senare själv fick stämpla ut från ämbetet. Man jagade iväg både Chaplin och Brecht tillbaka till Europa. Hitchcock höll sig emellertid borta från händelsernas centrum.

Där finns trots allt, lite längre bakåt i tiden, tunga namn på manussidan som Charles Bennett, Ben Hecht och Raymond Chandler, som man inte hanterade hur som helst, liksom det på musiksidan finns två verkliga bjässar i genren, Franz Waxman (med Billy Wilders oförglömliga Sunset Boulevard) och Bernard Herrmann (med Rear Window). Den sistnämnde har också gjort musiken till Vertigo, ett verkligt mästarprov.

En kärleks orchestrina

Jag såg Vertigo (med den lite banala och intetsägande svenska titeln, Studie i brott) första gången, om det inte rent av var 1958, på Höglandsbiografen i Bromma. Jag var sjutton år och ytterst mottaglig för de starka känslor som finns i filmen och förälskelsen i Kim Novak var omedelbar. Det var det mest fantastiska jag dittills hade sett på vita duken. Jag var nog inte helt införstådd med alla turer, men det bara förstärkte upplevelsen, skänkte den en air av hemlighetsfull slutenhet. Jag minns att jag gick hem längs hela långa Alviksvägen i fullkomlig trance, hade huvudet fullt av filmen och Kim Novak. Att ta tolvans spårvagn till Klövervägen var inte aktuellt. Jag måste ha en fri rymd för mina känslor och tankar. Sedan har filmen förföljt mig genom åren och intresset har förflyttats till andra, mer intressanta saker. Hur själva berättelsen är konstruerad, hur musiken samspelar, hur återskapandet av Madeleine går till. Scotties besatthet och passion. Som en Orfeus som lyckas hitta sin Eurydike för att förlora henne ännu en gång. Som Tristans långa väntan på sin älskade Isolde.

Filmen är långsamt berättad. Det är en film att vistas i. Som i den närmast oändliga men utsökt vackert tagna bilfärden, som jag gärna gör om och om igen tillsammans med James Stewart, klädd i stilfull hatt och oklanderlig kostym. Har, frågar jag mig, herrmodet någonsin varit snyggare eller för den delen bilarna. Scottie förföljer Madeleine, också hon bilburen, till olika platser i San Fransisco som spelar roll i det pussel han, som före detta kriminalare, lägger och som ska förklara vem hon är eller snarare vem som har tagit plats i henne och styr hennes handlingar som samtliga pekar åt ett håll. Självmord. Detta är en del i en synnerligen djävulskt konstruerad mordhistoria, byggd som den är på Scotties skicklighet som just kriminalare men också på hans svårartade svindel.

800px Vertigomovie restoration

Det finns en närmast wagneriansk dödslängtan hos Madeleine, inte minst i val av ställen som hon besöker om och om igen, ett gammalt hus, ett konstmuseum och en kyrkogård, platser som alla förknippas med en död person, en viss Charlotta som levde för hundra år sedan. Som på något sätt talar till henne och försöker ta över hennes identitet. Bernard Herrmanns djupt Tristan-influerade musik spär på. Där finns till och med ett slags ledmotivstänkande, ett sug och en laddning i orkestersatsen som påminner om musiken i Tristan. Den tar sig fram i långa slingrande rörelser, vilka stundtals dominerar eller helt stannar upp och tassar fram som en försiktig iakttagare lite vid sidan av, draperad i enbart svaga höga stråkar, som i den oändligt vackra kyrkogårdsscenen, tagen med ett grönaktigt dimfilter som skapar ett alldeles speciellt ljusdunkel, påminnande om renässansmålaren Piero della Francescas ofta dämpade kolorit och suveränt behärskade iscensättningar. Scottie ger sig inte till känna, iakttar enbart. Förundrad. Förälskad. Förlorad.

Madelaine

Ett hopp framåt i filmen. Madeleine är död, det var/är inte Madeleine, men det är en historia som
jag lämnar utanför. Scottie är förkrossad. Tills han i sitt närmast somnambula tillstånd får syn på en kvinna på gatan som uppbär vissa likheter med Madeleine. Han börjar uppvakta henne och ser hur likheterna växer allteftersom han framskrider i sitt arbete med att återskapa Madeleine, hittar de rätta kläderna, rätt grå dräkt, rätt frisyr, rätt smink. Han är till slut, som det verkar, framme vid sitt mål. Bernard Herrmann ger oss allt av vad han har kvar att utvinna ur ledmotivet. Kokpunkten närmar sig.

Madeleine träder eller snarare skrider ut ur badrummet, som genom ett trollslag, i en ytterligt stegrad ljussättning, ett dimmigt färgat skimmer. Det ÄR Madeleine. Måste vara hon. Som en ensam återvändare från dödsriket. Scottie är stum. Hans ögon tåras. Han har lyckats med det omöjliga, fast han tror fortfarande att det är hans verk, att Rudy, som hon egentligen heter, inte är den riktiga Madeleine. Hur skulle hon kunna vara det?

Hitchcock låter kameran - det händer i flera dagar innan hon försvinner in i badrummet för en sista touch - röra sig runt Rudys huvud för att sluta i ett fasansfullt ansiktsuttryck, en face, rätt in i kameran ... Det ÄR Madeleine. Det är ett hisnande ögonblick. Vi vet alltså detta långt innan hon skrider ut ur badrummet och tar steget från en verklighet till en annan. Scottie upptäcker det först senare genom ett banalt men ödesdigert misstag som Madeleine begår.

Slutet är en mörk och plågsam resa bakåt i filmen, till nattens ände, där allt uppdagas och Madeleine/Ruby försvinner för alltid, förenade i ett, i döden.

Som ytterligare en förlaga, förutom de båda författarnas bok, Bland de döda, nämns ibland Georges Rodenbachs roman, Brygge - den döda (1892). Den finns i en svensk utgåva (2014). Det är osäkert om Hitchcock läst den eller överhuvud kände till den. Eller om de två författarna gjorde det, vilket ändå verkar mer sannolikt. Det lär finnas likheter i själva storyn. Vaga förbindelser, som det verkar. Jag tänker se om filmen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Och återigen gripas av svindel, som vår hjälte när han inledningsvis jagar en brottsling över hustaken. Min svindel däremot är av det vederkvickande slaget.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe. Colosseum

Edgar Allan Poe (1809-1849) debuterade med diktsamlingen "Tamerlane and other poems" (1827). Flera av hans noveller och skådespel innehåller dikter, och han gav sitt sista verk, den kosmologiska "Eureka" (1848) ...

Av: Edgar Allan Poe | Gästkrönikör | 07 oktober, 2015

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

Tänker en skiss, ett fragment av bild utan disposition: Jag förstod att jag tillintegjort dagen. Bortsett från denna missberäkning var det inte speciellt anmärkningsvärt. Jag var ju inte olycklig. Mitt enda ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 14 september, 2017

Norden nalkas, välkommen oreda - om Ragnar Josephsons bok om Carl August Ehrensvärd

Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758 ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 juni, 2014

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Exit Brexit?

”Olika metoder för ’objektiv upplysning’ vid folkomröstningar” är titeln på den skrift från 1921 som Herbert Tingsten blev docent på och senare professor i statskunskap vid Stockholms Högskola, som det ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 juni, 2016

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.