Alma Tadema.  A summer offering.

Fragment – ambivalens – poesis

Det jag har förlorat gäller de värden som måste vara synliga och närvarande i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse ...

Av: Göran af Gröning | 28 december, 2016
Agora - filosofiska essäer

Zenta Mauriņa (1930). Foto: Okänd/Wikipedia

Zenta Maurina

Slog upp första sidan i ännu en bok om Dostojevskijs liv, denna gång skriven av en kvinna som helt gått mig förbi; nämligen översättaren, filologen och författaren Zenta Maurina. Sorgligt ...

Av: Göran af Gröning | 01 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Helhetstänkandets suveränitet – en slutsats utifrån människans väg genom historien

Det finns en bok av Jean Gebser som överträffar det mesta. Originalet heter Ursprung und Gegenwart och är från 1949/1953/1973. Översättningen till engelska från 1984 av Noel Barstad m fl ...

Av: Erland Lagerroth | 21 december, 2013
Övriga porträtt

Ord som blöder

En essä om Agneta Klingspor

Av: Crister Enander | 28 januari, 2017
Litteraturens porträtt

L'age d'or  Foto Paola Severi Michelangeli /Wikipedia

Om Guldåldern och den galna kärleken



"Buñuel est terrible", sa den franske filmaren Jean Vigo, som jag härförleden porträtterade i Tidningen Kulturen, om sin spanske kollega, i uppenbart beundrande ordalag. Luis Buñuel hade haft premiär (1930) på sin skandalomsusade film, L'Âge d'Or (Guldåldern) på Studio 28 i Paris. 
Guldåldern finansierades av en filantropisk adelsman vid namn Charles de Noailles, som varje år skänkte en summa pengar till ett filmprojekt som födelsedagspresent till sin hustru.

Annons:

Filmen totalförbjöds senare, mer på grund av de bråk den förorsakade, än dess provokativa innehåll och visades officiellt i USA först 1979 och i Sverige året därpå. Den hade gått igenom censuren under förutsättning att den lanserades som en galen mans galna dröm. Året före, 1929, hade det varit en lika skandalomsusad visning av hans andalusiska hund (Un Chien Andalou) på Studio des Ursulines. Som är i full gång än idag, men med ett filmutbud som knappast kan jämföras med det man hade i slutet av 1920-talet, då man verkligen låg i framkant.

Här trängdes filmare och konstnärer som André Breton, René Clair, Ferdinand Léger, Man Ray, Erich von Stroheim och Luis Buñuel. Men också bråkmakare. En av visningarna av Guldåldern på Studio des Ursulines, dit den hade flyttats, stördes av en patriotisk fascistorganisation som kastade bläck på bioduken och anföll besökarna. Vilket var det egentliga skälet till totalförbudet. Fascisterna fick som de ville. Det ska tilläggas att Salvador Dali var med på ett hörn i båda filmerna, men bara på ett litet hörn. Som en fotnot. Det är Buñuels filmer helt och hållet. Två surrealistiska mästerverk. Buñuel och Dali gick för övrigt politiskt åt vitt skilda håll. Dali hamnade i knät på Franco.

Guldåldern finansierades av en filantropisk adelsman vid namn Charles de Noailles, som varje år skänkte en summa pengar till ett filmprojekt som födelsedagspresent till sin hustru. Jag tror inte Buñuel fick några mer pengar av honom efter Guldåldern. Han bytte istället fot och gjorde en dokumentärfilm två år senare, Las Hurdes, om det karga livet i norra Spaniens bergstrakter. Hans nästa spelfilm var Los Olvidados (De glömda, om ungdomsbrottslighet i Mexico City, med den hurtfriska svenska titeln Gatans desperados, en titel som avslöjar att man inte förstått någonting av vad filmen handlar om). Den kom först 1951.

Däremellan, i mitten av fyrtiotalet, gjorde han för brödfödan med vänster hands lillfinger två fullständigt likgiltiga musikaler, Gran Casino och El Gran Calavera. Han var med andra ord tyst i tjugo år. De efterföljande tjugo åren var han däremot allt annat än tyst. Mästerverken (Viridiana, Mordängeln, En kammarjungfrus dagbok, Simon pelarhelgonet, Dagfjärilen och Borgarklassens diskreta charm) stod på kö. Men det är en annan historia

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Året är 1930, dagen den 28 november. Kyligt och blåsigt. En omtumlad publik lämnar biografen, Studio 28, med raska steg till närmaste inneservering för att dricka och debattera. Natten lång. Vilka var dom? Vad tyckte dom? Omöjligt att veta. Recensenterna i de stora tidningarna, som hade sin läsekrets inom borgerligheten, var förstås upprörda. Denna borgerlighet hade också fått klä skott i filmen. Var dess egentliga måltavla. Surrealisterna gjorde som de alltid hade gjort, bråkade sinsemellan. Det fanns de som stod lite åt vänster, Breton, och de som stod ordentligt åt vänster, till och med prisade Stalin, exempelvis Louis Aragon, vilket gjorde att de två ständigt låg i luven på varandra.

Buñuel hade avlämnat sitt konstnärliga credo och insåg omgående att de filantropiska adelsmännens skara hade skingrats för gott, åtminstone de som var villiga att stödja honom. Han hade hamnat vid vägs ände, packade resväskan och drog. Bort från larmet i Paris. Försvann in i glömskans skuggtillvaro tills han återuppstod med filmen De glömda. Och med ens förvandlades till den ständigt närvarande, och av de kommande konstnärliga framgångarna att döma hade de tysta tjugo åren (han hade visserligen hoppat in som biträdande producent, återigen för brödfödan, på en rad likgiltiga dussinfilmer) inte varit helt bortkastade utan måste ha använts till att ladda batterierna. Som det nu slog gnistor om. I dryga tjugo år! Men det är (också) en annan historia.

Hos skorpionerna

Guldåldern inleds bland skorpionerna. Var annars. Kräldjur med giftiga hullingar, ingen dålig metafor, om det är en metafor. Surrealisterna arbetade mer direkt, utan ombud, i enlighet med principen om "l'écriture automatique" (automatisk skrift) som enkelt uttryckt gick ut på att plocka bort det borgerliga Överjaget (ordentligt diskvalificerat och mer eller mindre reducerat till ett Underjag i och med miljonslakten under första världskriget) i Freuds hierarkiska modell där Jaget och Detet är underordnade storheter. Att helt enkelt vända på kuttingen, än mer uppenbart kanske hos Dadaisterna. Och låta Detet ta över kommandot med Jaget som villig assistent och hjälpreda.

Överjaget var ockuperat av fienden, borgerligheten, i form av kyrka, skola, polis, krigsmakt, domstolar och en nattstånden, repressiv moral. Där till exempel sexualdriften - kyrkans speciella skötebarn - skulle bekämpas och som man kan läsa i Buñuels mycket roliga självbiografi, Min sista suck, hur sexualdriften, när den nu inte kan utrotas, hellre skulle avledas mot ett mer passande mål. Han gick i en katolsk internatskola, och det av skolledningen anvisade sättet att komma tillrätta med otyget var att låta pojkarna i grupp onanera framför den heliga modern. Kyrkan är av förklarliga skäl huvudmotståndaren. Svartrockarna har alltid varit Buñuels särskilda hatobjekt i samtliga av hans filmer (påtagligt i både Den andalusiska hunden och Guldåldern).

Vapnen i denna motståndskamp utgjordes av några estetiskt, etiska förhållningssätt som inte enbart syftade till att puckla på fienden utan också, och kanske än viktigare, till att nå nya medvetandeskikt och nya verkligheter. Automatisk skrift betyder lite förenklat att göra vad som helst hur som helst när som helst utan att först ha passerat Överjaget. "L' amour fou" (galen kärlek) var ett annat förhållningssätt, som handlade om att bejaka kärlekens alla uttryck och former. I vilka sammanhang som helst. Omedelbart och glupskt.

Skorpionerna får sällskap av ett gäng krälande och utmattade banditer. På en kulle, nära vattnet, får en av dem syn på en hög biskopar i full mundering som mekaniskt rabblar sina obegripliga litanior. Samtidigt anländer per båt ett urval av samhällets höga representanter för att förrätta en högtidlig invigning av något viktigt - det visar sig vara staden Roms grundläggning i form av ett litet cementblock som det slängs en klump murbruk ovanpå. Uppenbarligen har det gått en avsevärd tidsrymd sedan biskoparna rabblade senast, för nu består de endast av multnande benrangel med stavar i händerna och mitror på huvudena. Församlingen gör korstecknet.

Då hörs ett skrik från en kvinna, lite vid sidan av. Det är den oefterhärmlige Gaston Modot, den manliga huvudrollsinnehavaren, som försöker lägra en kvinna, omedelbart och glupskt, samtidigt som han för sin inre syn ser Lya Lys, den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, på toaletten. En bisociation i Öyvind Fahlströms anda. Han arresteras och förs bort, lika mycket för sin, som det verkar, oanständiga inre syn. Men innan dess irriteras han av en liten vit hund som ilsket skäller på honom, vilken han med en välriktad spark får att avlägsna sig åtskilliga meter. Nästa spark drabbar en försvarslös, blind man som går på andra sidan gatan i förhållande till den sida som han och hans fångvaktare går på. De har nu kommit fram till det moderna Rom. Han är fortfarande lerig efter kärleksbrottningen i gyttjan. På ljudbandet ligger omväxlande musik av Mendelsohn, Beethoven och Wagner.

Palatset

Gaston Modot drar fram ett dokument ur innerfickan som visar att han är utsänd av regeringen. Han släpps fri, rusar över gatan och sätter in en spark som får den blinde att falla omkull. En fullständigt obegriplig handling om man inte ser den som en utan Överjaget inblandad, surrealistisk impuls till att göra det mest förbjudna och avskyvärda. Att håna anständigheten och den goda moralen. Att sparka omkull en blind. En vida mer motbjudande scen - men som fullständigt accepteras, skulle det visa sig, av samtliga närvarande, ytterst förnäma Överjag - är den med en trädgårdsmästare med ett gevär som tar igen sig på en pall framför en palatsliknande villa där en stor fest äger rum, dit Gaston Modot förstås är på väg, när det visat sig vilken förnäm person han är. Samtidigt passerar en man med en limpa på huvudet en staty med en likadan limpa på huvudet. Bara så där. Utan anledning. L'Âge d'Or är full av dylika inpass.

Trädgårdsmästaren försöker tända en egenhändigt rullad cigarett i samma stund som hans grabb, som leker på gräsmattan framför, kommer fram, sätter sig i trädgårdsmästarens knä, kramas om och på skämt slår cigaretten ur händerna på fadern och skrattande springer ut på gräsmattan igen. Vilket gör att trädgårdsmästaren raskt ändrar ansiktsuttryck, tar upp geväret och skjuter pojken. När gästerna inne i villan förstår vad som har hänt rusar de ut på balkongen för att, upprörda som de är över vad som pågår i de lägre klasserna, fördöma och förbanna trädgårdsmästaren. Men vad händer, jo, denne börjar lugnt förklara och visa vad pojken hade gjort. Han hade ju slagit cigaretten ur händerna på honom. Någon ordning måste det finnas och den måste upprätthållas. De förnäma gästerna rycker på axlarna, nickar instämmande och festen fortsätter som om ingenting har hänt.

Filmen å sin sida fortsätter att fördjupa sig i begreppet L´amour fou, den galna kärleken, den ständigt förhindrade, uppskjutna och aldrig fullbordade sexualakten. Coitus interruptus. Som tar sig alltmer groteska och uppsluppna former. Och deformeringar.

Lya Lys är dotter i huset och hon längtar intensivt och glödande efter Gaston Modot. Hon letar efter ett lämpligt rum för sexualakten. Hon hittar ett. Med stor säng. Det är bara ett problem, det ligger en jättelik mjölkko i sängen. Hon blinkar åt den, ruskar menande på huvudet, för att få den att förstå att den ska lämna sängen. Vilket den gör. Samtidigt anländer Gaston Modot, får genast syn på Lya Lys och eggelsen tar ny fart. Det brinner i köket. En kvinna skriker. Det andra kvinnoskriket. En av de manliga gästerna har ansiktet fullt av små flugor som kryper ut och in i perforerade håligheter. Något som hämtats från Den andalusiska hunden där det är en hand som utgör lekplats för de små krypen. Det passerar en jättelik, hästdragen vagn med två måleriarbetare, som gästerna inte ägnar en blick fast den kör rakt igenom mottagningshallen.

Nästa scen utspelar sig utomhus, i parken framför palatset, dit de två dragit sig undan. De kastar sig över varann, glufsar i sig av varandras händer och spelar upp hela repertoaren av trånande, utlämnade ansiktsuttryck, så till den milda grad att Gaston Modots ansikte spricker upp i smärre, rinnande blodpölar. En orkester spelar ouvertyren till Tristan och Isolde av Wagner, där det bland musikerna smugit sig in en illmarigt grinande präst. Som säkert kommer att göra allt för att denna erotiskt laddade musik skall komma på skam och haverera. Wagners musik passar utmärkt in i mönstret, intensivt trånande som den är efter en upplösning eller utlösning. Efter det sublima slutackordet. Men icke, dirigenten drabbas av något som liknar en stroke, tar sig för pannan och vinglar ut i parkens gångar, där Lya Lys och Gaston Modot försöker få någon slags styrsel på drifterna. De distraheras hela tiden av ovidkommande ting. Då kastar sig Lya Lys över dirigenten för att där pröva lyckan. Den galna kärleken vet inga gränser.

Slutscenen äger rum vid en av de bakre ingångarna till slottet de Selliny, vilket naturligtvis för tankarna till Markis de Sade och hans förehavanden, där gästerna raglar ut en efter en efter en flera dagars lång orgie, bland andra greve de Blangis som är en fullständigt porträttlik kopia av Jesus Kristus, som han brukar avbildas, som trots allt ser ganska välbehållen ut, vilket gör att han raskt återvänder till de världsliga nöjena. Ett tredje kvinnoskrik hörs. Slutbilden utgörs av ett kristet kors på vilket det hängts upp ett flertal kvinnliga kalufser som troféer. På ljudbandet hörs en glad trudelutt.

Guldåldern har fått ett slut. Gaston Modot och Lya Lys har, får vi hoppas, kanske bättre lycka med sitt projekt i någon surrealistisk himmel, möjligen under road uppsikt av Luis Buñuel.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 05 november, 2011

Bild: Hebriana Alainentalo

Samisk kultur och multikonstnären Áillohas

Carsten Palmer Schale ger oss en orientering kring samernas kultur med avstamp i Rolf Kjellströms klassiska böcker i ämnet.

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om konst | 24 juli, 2015

Evig är den konst som alltid talar till oss själva. Intervju med Fabio…

Gitarristen Magnus Andersson och jag träffade den italienske tonsättaren Fabio Vacchi under hans vistelse i Stockholm i samband med spelningen av hans Quintetto Notturno Concertante på konserthuset. Eventet skedde i ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 15 juni, 2014

Alexander Roslin. Familjen Jenning

”Och köparen blir nöjd”

Ivo Holmqvist om två äventyrliga 1700-talsporträttmålare och en samtida: Alexander Roslin, Jean-Etienne Liotard och Nelson Shanks.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om konst | 21 september, 2015

Koreansk shamanism som ett alternativt läkande

Jag har valt att skriva om koreansk shamanism för att Korea är ett land som är en stor del av mig själv men som jag trots det vet så lite ...

Av: Linda Johansson | Essäer om religionen | 26 juli, 2013

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

Namdar Nasser

En tydlig röst i världen

Namdar Nasser, är den Göteborgsbaserade författaren som sett diktaturer gå under och uppstå. Han har tvingats bära vapen men vägrat och flytt. Detta förde honom från Iran, till Turkiet. Efter ...

Av: Ivar Fors | Litteraturens porträtt | 15 december, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.