Ragnar Thoursie Foto Ulla Montan

Kråkorna skrattar ännu

Cecilia Persson om poeten Ragnar Thoursie

Av: Cecilia Persson | 10 maj, 2016
Litteraturens porträtt

När platsen är lika mycket din som min

Skogens installation ZOO är ett deltagande. Sprungen ur föreställningen med samma namn som gruppen satte upp för sex år sedan framträder den som en plats för att ytterligare undersöka empatin ...

Av: Viktor Andersson | 05 november, 2013
Reportage om scenkonst

Strömmen som aldrig slutar virvla – På jakt efter forsens låt

Tidningen Kulturens Peter Sjöblom möter Roland Keijser och Anders Rosén för att gå en svensk folkmusikklassiker på djupet. Den svenska folkmusik har sina milstolpar. Den kanske första men troligen största är de ...

Av: Peter Sjöblom | 30 januari, 2014
Musikens porträtt

Benjamin 26

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 11 februari, 2012
Kulturen strippar

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring



En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs film Partie de Campagne (svensk titel, Utflykt på landet) från 1936, färdigställd först 1946, som jag här kallar En lunch i det gröna, är inte lika bekant. 
I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna.
Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Annons:

Den lever ett liv i skuggorna, men föranledde för några år sedan en fantastisk utställning på Cinemateket i Paris. Med all tänkbar dokumentation, rörlig såväl som orörlig, och uppnådde med god marginal kultrullestatus. Den dubbeljubilerar dessutom i år, 80 och 70 år.

För att fylla på med ytterligare information kan nämnas att Jean Renoir (jovisst, han var son till den kände impressionisten Pierre-Auguste Renoir) gjorde en film 1959 med samma namn som Manets målning, Frukost i det gröna, en ganska misslyckad historia, långt från någon impressionistiskt mästerverk och inte i närheten av den lyster och poesi som den tjugotre år äldre, svartvita men ofullbordade Partie de Campagne äger.

Den är ett konstnärligt mirakel samtidigt som den är en torso, frågan är om den blivit bättre om den fått ytterligare tio minuter. Jag tror inte det. Nu är den fyrtio minuter och upplevs inte alls som någon torso. De sista bilderna är kongeniala. En slags sorgesam coda. Lite rumphuggen kanske men fullt tillräcklig. Den lätt uppsluppna dagen har gått mot sin ända, mörkret faller på, väderleken vänder och det dramatiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett den på min hemmabio. Förmodligen också den film jag skulle ta med mig till en öde ö.

Andra konstnärligt intressanta torson är Erich von Stroheims båda filmer Greed (1924) och Queen Kelly (1928) och Orson Welles The Magnificent Ambersons (1942). Det finns förstås fler, men dessa är kanske de mest upprörande exemplen på när producenten tagit över regissörens roll och mer eller mindre slaktat filmerna. Det gäller för Stroheims båda filmer (hans vildsinta men geniala idéer kostade förstås multum) och i hög grad också för Welles. Hans fria händer i Citizen Kane hade nu bakbundits och ersatts av producentens grovlemmade labbar. I Renoirs fall var det yttre faktorer, närmare bestämt ett opålitligt väder, som tvingade fram ett avslut. Förlagan är en novell av Guy de Maupassant, för övrigt en nära vän till fadern Auguste, och filmen inget annat än en novell av Jean Renoir. På lätta men melankoliska vingar. Som livet självt i sina mest förklarade stunder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En borgarfamilj från Paris är på söndagsutflykt på landet. Det här utspelar sig på 1860-talet så man behövde nog inte åka särskilt långt. Strax runt knuten. Häst och vagn med mannen, hustrun, dottern, gammelmormor och blivande svärsonen som hela tiden tjatar om en canne a pech (ett metspö). Samt en katt. Ett värdshus i sikte. Här stannar vi. Här kan vi äta, vila, meta och kanske (så tänker åtminstone hustrun) vänslas lite. Inte precis fritidsklädda är dom, sånt fanns inte på den tiden, inte i kretsar som dessa, utan de är söndagsfina med allt vad det innebär av rysch och pysch, stärkta kragar och varma västar.

Värdfolket på värdshuset verkar trevligt, två unga män, en kvinna och en äldre man (Jean Renoir i en cameo). De två männen, en frivolt uppspelt och en mer allvarsam, sportigt klädda, har redan bestämt sig för vilken av kvinnorna som ska förföras och av vem. Åtminstone har den frivolt uppspelta gjort det. Det blir tvärtom. Katten lämnar de därhän. Svärsonen, den blivande, liten och spinkig, i alltför säckiga byxor, fortsätter att tjata om sitt metspö. "Canne a pech!". Och mannen, välgödd och pösig, är bara intresserad av vin och mat och att få sträcka ut sig i gräset med ett vasstrå i munnen.

Joseph Kosmas musik bäddar in scenerierna i förförisk musik, så där lagom melankoliskt fransk, med någon undanstoppad saxofon som svagt gör sig påmind. Eller kanske inbillar jag mig det. Det skall sägas, innan vi låter pariserhjulet snurra igen, att det måste ha varit mycket lockande att deltaga i denna produktion, eftersom där finns två kända regissörer i vardande, Jacques Becker (med filmer som Casque d´Or) och Luchino Visconti (med filmer som Döden i Venedig) och en dito känd fotograf, Henri Cartier-Bresson (som fäst hela kulturvärlden på bild).

I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna. Just ett passande sammanhang för denne libertinske tänkare, som gärna riktade sin blick åt samma håll som sin föregångare, Markis de Sade, och vars mest kända verk heter inte för inte Ögats historia.

Men det är inte det ögat som Renoir använder sig av. Visst finns begäret och lusten på plats hela tiden, och blickarna, inte minst i den förföriskt vackra scenen med Henriette i gungan, ett konstverk i sig, parat med kamerans följsamma rörelser och Kosmas musik, vilket man självklart associerar med Fragonards kända rokoko-målning, och som får den frivolt uppspelte unge mannen att inte släppa henne med blicken utan förväntansfullt smeka sin magnifika mustasch, som han just befriat ur sin hållare. Visst, visst, men det är sommar och livet leker.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt. Anatole, som den blivande svärsonen heter, får sitt metspö, efter att de sovit middag och i vinrusets behagfulla efterdyningar snarkande sjungit med i naturens olika signalsystem. Anatole har dessutom ådragit sig en envis hicka som stör sömnen för de andra och håller på att driva hustrun till vansinne. Hon har gjort en rad hopplösa försök att få den snarkande mannen att visa intresse för hennes behag. Kittlat honom med ett vasstrå till exempel. Det är de båda unga männen som ordnat metspöna, för att på så sätt få loss kvinnorna ur männens intressesfär. Vilket går alldeles utmärkt. Den frivolt uppspelte unge mannen agerar yster Pan när han med sin flöjt dansar runt sitt mer än villiga villebråd, hustrun.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt.

Den allvarsamme unge mannen gör tvärtom, han går ytterst varsamt fram. Här rör det sig heller inte om något villebråd. Eller någon jakt. Man anar att en verklig kärlek är på gång. Molnen drar förbi under den första kyssen, förebådande vad som komma skall. Henriette är lovad till Anatole, som hela tiden fastnar med metspöt i den täta vegetationen. Ett slags hicka det med.

Kosmas musik förändras, mörka, lätt hotfulla moln drar också igenom den samtidigt som tiden gör ett hopp på några år, där samma söndagsrutiner upprepas. Nu är det Anatole som bestämmer över Henriette som snällt får bära metspöna. De älskande, som fortfarande älskar, stjäl en kort stund tillsammans i något näraliggande buskage, under det att Anatole sover eller försöker få ordning på sina metspön. Det är sensommar och livet leker inte längre. Den regnpiskade floden visar upp ett annat, mindre gästvänligt ansikte. Tiden rinner ut och förbi.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Sökandets fiender och vänner Två föreningar med olika målsättning

Det finns en svensk sammanslutning som heter Vetenskap och folkbildning. Det låter både  lovande och betryggande - två honnörsord staplade på varann. Föreningens viktigaste funktion tycks vara att varje år ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 06 juli, 2011

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Gasconnad i tiden  

Den 22 januari, på August Strindbergs och min födelsedag visade SVT2 filmen ”Erik Nietzsche - De unga åren”. Jag fick läsa manuset långt innan filmen spelades in och kan konstatera att ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 28 januari, 2015

Ett vi utan gränser

Ett vi utan gränser Stefan Villkatt var en av flera som besökte Göteborgs bokmässa på uppdrag av tidningen Kulturen. Bokmässan förvandlas ständigt. I stora delar av mässområdet är inte alls böcker ...

Av: Stefan Villkatt | Kulturreportage | 28 september, 2006

Whilde Stefan

Den kustlinjen är mitt blod

Mina släktband går tillbaka till vallonerna och dom nordtyska sjörövarna som plundrade längs kusten här i slutet av 1300-talet. Albrekt av Mecklenburg var kung i Sverige på den tiden men ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 februari, 2016

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Hans Lidman, detalj från boken Sommarnatt

Hans Lidman – en man av folket

Hans Lidman skrev om ett annat Sverige. Han var en glesbygdens berättare. Hans fiske- och naturböcker gick ut i stora upplagor.

Av: Rolf Karlman | Essäer om litteratur & böcker | 09 november, 2015

Mitt i Köpenhamn

1984 beger sig familjen Nordström inklusive en cigarrökande farmor tappert till Köpenhamn medelst orange Volkswagen buss av numera klassiskt retrosnitt. Målet var en retrospektiv av Picasso på Louisiana samt ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 03 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.