Eskilstunakolonister på gungfly i Västerbottens väglösa land

TEMA VÄSTERBOTTEN ”Om inga åtgärder vidtas kommer Sveriges befolkning snart att bestå av barn, kvinnor och åldringar samt av svaga och oföretagsamma personer och i värsta fall av främlingar.” – ...

Av: Lilian O. Montmar | 18 februari, 2008
Porträtt om politik & samhälle

Om samtidskonsten

Den moderna konstens äventyr är slut. Samtidskonsten är bara samtida med sig själv. Den transcenderar inte sig själv, vare sig i riktning mot det förgångna eller mot framtiden. Dess enda ...

Av: Jean Baudrillard | 04 april, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | 23 september, 2013
Essäer om musik

”Att dyrka Jesus är som att dyrka Hitler” – humanisterna och konsten att…

En intressant debatt utvecklades nyligen på SvD Brännpunkt, i samband med utgivningen av Per Ewerts och Mats Selanders nya bok Gud och hans kritiker: en antologi om nyateismen (Credoakademin). 20/3 ...

Av: Rickard Berghorn | 07 april, 2012
Essäer om religionen

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring



En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs film Partie de Campagne (svensk titel, Utflykt på landet) från 1936, färdigställd först 1946, som jag här kallar En lunch i det gröna, är inte lika bekant. 
I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna.
Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Annons:

Den lever ett liv i skuggorna, men föranledde för några år sedan en fantastisk utställning på Cinemateket i Paris. Med all tänkbar dokumentation, rörlig såväl som orörlig, och uppnådde med god marginal kultrullestatus. Den dubbeljubilerar dessutom i år, 80 och 70 år.

För att fylla på med ytterligare information kan nämnas att Jean Renoir (jovisst, han var son till den kände impressionisten Pierre-Auguste Renoir) gjorde en film 1959 med samma namn som Manets målning, Frukost i det gröna, en ganska misslyckad historia, långt från någon impressionistiskt mästerverk och inte i närheten av den lyster och poesi som den tjugotre år äldre, svartvita men ofullbordade Partie de Campagne äger.

Den är ett konstnärligt mirakel samtidigt som den är en torso, frågan är om den blivit bättre om den fått ytterligare tio minuter. Jag tror inte det. Nu är den fyrtio minuter och upplevs inte alls som någon torso. De sista bilderna är kongeniala. En slags sorgesam coda. Lite rumphuggen kanske men fullt tillräcklig. Den lätt uppsluppna dagen har gått mot sin ända, mörkret faller på, väderleken vänder och det dramatiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett den på min hemmabio. Förmodligen också den film jag skulle ta med mig till en öde ö.

Andra konstnärligt intressanta torson är Erich von Stroheims båda filmer Greed (1924) och Queen Kelly (1928) och Orson Welles The Magnificent Ambersons (1942). Det finns förstås fler, men dessa är kanske de mest upprörande exemplen på när producenten tagit över regissörens roll och mer eller mindre slaktat filmerna. Det gäller för Stroheims båda filmer (hans vildsinta men geniala idéer kostade förstås multum) och i hög grad också för Welles. Hans fria händer i Citizen Kane hade nu bakbundits och ersatts av producentens grovlemmade labbar. I Renoirs fall var det yttre faktorer, närmare bestämt ett opålitligt väder, som tvingade fram ett avslut. Förlagan är en novell av Guy de Maupassant, för övrigt en nära vän till fadern Auguste, och filmen inget annat än en novell av Jean Renoir. På lätta men melankoliska vingar. Som livet självt i sina mest förklarade stunder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En borgarfamilj från Paris är på söndagsutflykt på landet. Det här utspelar sig på 1860-talet så man behövde nog inte åka särskilt långt. Strax runt knuten. Häst och vagn med mannen, hustrun, dottern, gammelmormor och blivande svärsonen som hela tiden tjatar om en canne a pech (ett metspö). Samt en katt. Ett värdshus i sikte. Här stannar vi. Här kan vi äta, vila, meta och kanske (så tänker åtminstone hustrun) vänslas lite. Inte precis fritidsklädda är dom, sånt fanns inte på den tiden, inte i kretsar som dessa, utan de är söndagsfina med allt vad det innebär av rysch och pysch, stärkta kragar och varma västar.

Värdfolket på värdshuset verkar trevligt, två unga män, en kvinna och en äldre man (Jean Renoir i en cameo). De två männen, en frivolt uppspelt och en mer allvarsam, sportigt klädda, har redan bestämt sig för vilken av kvinnorna som ska förföras och av vem. Åtminstone har den frivolt uppspelta gjort det. Det blir tvärtom. Katten lämnar de därhän. Svärsonen, den blivande, liten och spinkig, i alltför säckiga byxor, fortsätter att tjata om sitt metspö. "Canne a pech!". Och mannen, välgödd och pösig, är bara intresserad av vin och mat och att få sträcka ut sig i gräset med ett vasstrå i munnen.

Joseph Kosmas musik bäddar in scenerierna i förförisk musik, så där lagom melankoliskt fransk, med någon undanstoppad saxofon som svagt gör sig påmind. Eller kanske inbillar jag mig det. Det skall sägas, innan vi låter pariserhjulet snurra igen, att det måste ha varit mycket lockande att deltaga i denna produktion, eftersom där finns två kända regissörer i vardande, Jacques Becker (med filmer som Casque d´Or) och Luchino Visconti (med filmer som Döden i Venedig) och en dito känd fotograf, Henri Cartier-Bresson (som fäst hela kulturvärlden på bild).

I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna. Just ett passande sammanhang för denne libertinske tänkare, som gärna riktade sin blick åt samma håll som sin föregångare, Markis de Sade, och vars mest kända verk heter inte för inte Ögats historia.

Men det är inte det ögat som Renoir använder sig av. Visst finns begäret och lusten på plats hela tiden, och blickarna, inte minst i den förföriskt vackra scenen med Henriette i gungan, ett konstverk i sig, parat med kamerans följsamma rörelser och Kosmas musik, vilket man självklart associerar med Fragonards kända rokoko-målning, och som får den frivolt uppspelte unge mannen att inte släppa henne med blicken utan förväntansfullt smeka sin magnifika mustasch, som han just befriat ur sin hållare. Visst, visst, men det är sommar och livet leker.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt. Anatole, som den blivande svärsonen heter, får sitt metspö, efter att de sovit middag och i vinrusets behagfulla efterdyningar snarkande sjungit med i naturens olika signalsystem. Anatole har dessutom ådragit sig en envis hicka som stör sömnen för de andra och håller på att driva hustrun till vansinne. Hon har gjort en rad hopplösa försök att få den snarkande mannen att visa intresse för hennes behag. Kittlat honom med ett vasstrå till exempel. Det är de båda unga männen som ordnat metspöna, för att på så sätt få loss kvinnorna ur männens intressesfär. Vilket går alldeles utmärkt. Den frivolt uppspelte unge mannen agerar yster Pan när han med sin flöjt dansar runt sitt mer än villiga villebråd, hustrun.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt.

Den allvarsamme unge mannen gör tvärtom, han går ytterst varsamt fram. Här rör det sig heller inte om något villebråd. Eller någon jakt. Man anar att en verklig kärlek är på gång. Molnen drar förbi under den första kyssen, förebådande vad som komma skall. Henriette är lovad till Anatole, som hela tiden fastnar med metspöt i den täta vegetationen. Ett slags hicka det med.

Kosmas musik förändras, mörka, lätt hotfulla moln drar också igenom den samtidigt som tiden gör ett hopp på några år, där samma söndagsrutiner upprepas. Nu är det Anatole som bestämmer över Henriette som snällt får bära metspöna. De älskande, som fortfarande älskar, stjäl en kort stund tillsammans i något näraliggande buskage, under det att Anatole sover eller försöker få ordning på sina metspön. Det är sensommar och livet leker inte längre. Den regnpiskade floden visar upp ett annat, mindre gästvänligt ansikte. Tiden rinner ut och förbi.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Bild: Guido Zeccola

Ambivalenta tillstånd

Jag vill fortsätta att bjuda in till mitt poetiska universum där vi kan mötas och utforska det fragmentariska och ambivalenta inom poesins bildspråk och detta i en väv av egen ...

Av: göran af gröning | Utopiska geografier | 31 juli, 2015

"Det stora brottet i konsten"

Efter läst två nyutkomna monografier om konstnärsgrupperna "Übermorgen.com" och "Eva och Franco Mattes" kan jag inte låta bli att tänka på Anna Odells uppmärksammade konstprojekt. Konstfackstudenten Anna Odell som iscensatte ...

Av: Mathias Jansson | Kulturreportage | 06 oktober, 2009

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 8

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 19 juli, 2013

Jaquline Ronneklew, artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis. Pressfoto.

”Jag är en del av prekariatet”.

Musikern Jaquline Ronneklew, 28 (Birds Will Sing for You), beskriver sig själv som en ”artist, sjöhen och snart även pyttelite skådis”. Ursprungligen från Norrland, bor och verkar hon numera i ...

Av: Anna Nyman | Scenkonstens porträtt | 23 april, 2015

Sceniska rum – Kyrkorummet som scen. Del 1

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Liv Kristin Holmberg | Reportage om scenkonst | 10 februari, 2013

Möten och betraktelser i kristidernas Rethymnon 2014

Det är olidligt varmt på Kreta nu i augusti och badstranden är överfylld av människor. Jag simmar ut i den långgrunda bukten och ligger sedan och flyter runt i det ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 30 augusti, 2014

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.