”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Synden

Innledning Temaet for denne epistelen er dobbelttroen og dobbelttroende folk. Mitt synspunkt er at dobbeltroende folk er langt hardere ute å kjøre enn den en oppfatter som fundamentalist. I det sistnevnte ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hjältemodets upplösning och förruttnelse. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 30 december, 2013
Essäer

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Den obesegrade solen

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret ...

Av: Guido Zeccola | 20 december, 2017
Essäer om religionen

 Pierre-Auguste Renoir, som föreställer modern Gabrielle och Jean Renoir.Public Domain Wikipedia

En lunch i det gröna av Jean Renoir - en kärleksförklaring



En rubrik som kanske sätter myror i huvudet, det är i så fall meningen. Frukost i det gröna, Eduard Manets berömda målning från 1863, känner många till, men Jean Renoirs film Partie de Campagne (svensk titel, Utflykt på landet) från 1936, färdigställd först 1946, som jag här kallar En lunch i det gröna, är inte lika bekant. 
I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna.
Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Partie de Campagne Foto: Fair use Wikipedia

Annons:

Den lever ett liv i skuggorna, men föranledde för några år sedan en fantastisk utställning på Cinemateket i Paris. Med all tänkbar dokumentation, rörlig såväl som orörlig, och uppnådde med god marginal kultrullestatus. Den dubbeljubilerar dessutom i år, 80 och 70 år.

För att fylla på med ytterligare information kan nämnas att Jean Renoir (jovisst, han var son till den kände impressionisten Pierre-Auguste Renoir) gjorde en film 1959 med samma namn som Manets målning, Frukost i det gröna, en ganska misslyckad historia, långt från någon impressionistiskt mästerverk och inte i närheten av den lyster och poesi som den tjugotre år äldre, svartvita men ofullbordade Partie de Campagne äger.

Den är ett konstnärligt mirakel samtidigt som den är en torso, frågan är om den blivit bättre om den fått ytterligare tio minuter. Jag tror inte det. Nu är den fyrtio minuter och upplevs inte alls som någon torso. De sista bilderna är kongeniala. En slags sorgesam coda. Lite rumphuggen kanske men fullt tillräcklig. Den lätt uppsluppna dagen har gått mot sin ända, mörkret faller på, väderleken vänder och det dramatiskt. Jag vet inte hur många gånger jag sett den på min hemmabio. Förmodligen också den film jag skulle ta med mig till en öde ö.

Andra konstnärligt intressanta torson är Erich von Stroheims båda filmer Greed (1924) och Queen Kelly (1928) och Orson Welles The Magnificent Ambersons (1942). Det finns förstås fler, men dessa är kanske de mest upprörande exemplen på när producenten tagit över regissörens roll och mer eller mindre slaktat filmerna. Det gäller för Stroheims båda filmer (hans vildsinta men geniala idéer kostade förstås multum) och i hög grad också för Welles. Hans fria händer i Citizen Kane hade nu bakbundits och ersatts av producentens grovlemmade labbar. I Renoirs fall var det yttre faktorer, närmare bestämt ett opålitligt väder, som tvingade fram ett avslut. Förlagan är en novell av Guy de Maupassant, för övrigt en nära vän till fadern Auguste, och filmen inget annat än en novell av Jean Renoir. På lätta men melankoliska vingar. Som livet självt i sina mest förklarade stunder.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En borgarfamilj från Paris är på söndagsutflykt på landet. Det här utspelar sig på 1860-talet så man behövde nog inte åka särskilt långt. Strax runt knuten. Häst och vagn med mannen, hustrun, dottern, gammelmormor och blivande svärsonen som hela tiden tjatar om en canne a pech (ett metspö). Samt en katt. Ett värdshus i sikte. Här stannar vi. Här kan vi äta, vila, meta och kanske (så tänker åtminstone hustrun) vänslas lite. Inte precis fritidsklädda är dom, sånt fanns inte på den tiden, inte i kretsar som dessa, utan de är söndagsfina med allt vad det innebär av rysch och pysch, stärkta kragar och varma västar.

Värdfolket på värdshuset verkar trevligt, två unga män, en kvinna och en äldre man (Jean Renoir i en cameo). De två männen, en frivolt uppspelt och en mer allvarsam, sportigt klädda, har redan bestämt sig för vilken av kvinnorna som ska förföras och av vem. Åtminstone har den frivolt uppspelta gjort det. Det blir tvärtom. Katten lämnar de därhän. Svärsonen, den blivande, liten och spinkig, i alltför säckiga byxor, fortsätter att tjata om sitt metspö. "Canne a pech!". Och mannen, välgödd och pösig, är bara intresserad av vin och mat och att få sträcka ut sig i gräset med ett vasstrå i munnen.

Joseph Kosmas musik bäddar in scenerierna i förförisk musik, så där lagom melankoliskt fransk, med någon undanstoppad saxofon som svagt gör sig påmind. Eller kanske inbillar jag mig det. Det skall sägas, innan vi låter pariserhjulet snurra igen, att det måste ha varit mycket lockande att deltaga i denna produktion, eftersom där finns två kända regissörer i vardande, Jacques Becker (med filmer som Casque d´Or) och Luchino Visconti (med filmer som Döden i Venedig) och en dito känd fotograf, Henri Cartier-Bresson (som fäst hela kulturvärlden på bild).

I filmen är de med bland de seminarister som i samlad tropp passerar förbi den picknickande familjen och kastar många, kanske alltför många uppskattande blickar på kvinnfolket. Särskilt på dottern, Henriette, som spelas av Sylvie Bataille, gift med den berömde och beryktade författaren och filosofen, Georges Bataille, som också är med bland seminaristerna. Just ett passande sammanhang för denne libertinske tänkare, som gärna riktade sin blick åt samma håll som sin föregångare, Markis de Sade, och vars mest kända verk heter inte för inte Ögats historia.

Men det är inte det ögat som Renoir använder sig av. Visst finns begäret och lusten på plats hela tiden, och blickarna, inte minst i den förföriskt vackra scenen med Henriette i gungan, ett konstverk i sig, parat med kamerans följsamma rörelser och Kosmas musik, vilket man självklart associerar med Fragonards kända rokoko-målning, och som får den frivolt uppspelte unge mannen att inte släppa henne med blicken utan förväntansfullt smeka sin magnifika mustasch, som han just befriat ur sin hållare. Visst, visst, men det är sommar och livet leker.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt. Anatole, som den blivande svärsonen heter, får sitt metspö, efter att de sovit middag och i vinrusets behagfulla efterdyningar snarkande sjungit med i naturens olika signalsystem. Anatole har dessutom ådragit sig en envis hicka som stör sömnen för de andra och håller på att driva hustrun till vansinne. Hon har gjort en rad hopplösa försök att få den snarkande mannen att visa intresse för hennes behag. Kittlat honom med ett vasstrå till exempel. Det är de båda unga männen som ordnat metspöna, för att på så sätt få loss kvinnorna ur männens intressesfär. Vilket går alldeles utmärkt. Den frivolt uppspelte unge mannen agerar yster Pan när han med sin flöjt dansar runt sitt mer än villiga villebråd, hustrun.

Sylvie är helt underbar som Henriette, hennes ansikte är som en öppen bok, fullt av förundran inför livet självt.

Den allvarsamme unge mannen gör tvärtom, han går ytterst varsamt fram. Här rör det sig heller inte om något villebråd. Eller någon jakt. Man anar att en verklig kärlek är på gång. Molnen drar förbi under den första kyssen, förebådande vad som komma skall. Henriette är lovad till Anatole, som hela tiden fastnar med metspöt i den täta vegetationen. Ett slags hicka det med.

Kosmas musik förändras, mörka, lätt hotfulla moln drar också igenom den samtidigt som tiden gör ett hopp på några år, där samma söndagsrutiner upprepas. Nu är det Anatole som bestämmer över Henriette som snällt får bära metspöna. De älskande, som fortfarande älskar, stjäl en kort stund tillsammans i något näraliggande buskage, under det att Anatole sover eller försöker få ordning på sina metspön. Det är sensommar och livet leker inte längre. Den regnpiskade floden visar upp ett annat, mindre gästvänligt ansikte. Tiden rinner ut och förbi.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Erik B. Gustavsson,

Jag mötte en målare

Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett ...

Av: Gunnar Lundin | Konstens porträtt | 27 september, 2010

Poesi i poetik och praktik

Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2016

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gerhard Leberecht von Blücher

Krig och fred i Belgien

I samband med det tyska överfallet på Danmark och Norge stävade en nästan ny kryssare, uppkallad efter just Blücher, in mot Oslo natten till den 9 april 1940. Ombord ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 23 oktober, 2015

Allt är trafikens fel

Trafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet ...

Av: Isabella Clevenhag Sörängen | Gästkrönikör | 27 mars, 2012

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Israelisk musik från många kulturer

Israelisk musik från många kulturer Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om musik | 03 maj, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.