Litteratur, fortelling og liv

Å ha et liv å leve og et liv å føre, er ett og det samme som å ha ett og bare ett eneste liv å ta hånd om: dette ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 Maj, 2009
Agora - filosofiska essäer

Människor och historia. Essä i form av aforismer

Vad är dessa ögonblick jag undfått i naturen efter fem, tio minuters promenad i ett bildmummel av nyss timade möten och händelser, osorterade, meningsuttunnade. Undan undan sjunker slöjorna och så ...

Av: Gunnar Lundin | 06 december, 2013
Essäer

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 november, 2010
Musikens porträtt

Bengt Eriksson. Foto: Birgitta Olsson

Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att ...

Av: Bengt Eriksson | 28 Maj, 2015
Gästkrönikör

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo



Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar. Den sekvensen, vilket förmodligen inte är lika bekant, är inspirerad av en likartad scen från Jean Vigos ”Zero de conduite” (”C i uppförande”) från 1933, faktiskt är det så att hela filmen är tillägnad Jean Vigo, en av den nya franska vågens inspirationskällor och en idag närmast bortglömd regissör. 

– en bortglömd mästare.


Trettiotalets skola var förstås inte rolig den heller, om man ska tro Vigo. Här springer dessutom lärarna omkring och snattar saker som eleverna försökt gömma undan ... men visst, det finns ljuspunkter, en nyanländ lärare tar elevernas parti och deltar jublande i upproret. Något som jag har svårt att tänka mig skulle ha kunnat hända om vi gjort uppror. Dessutom finns det svindlande, nästansurrealistiska scener, när en lärare i sovsalen, en av förtryckarna, mer eller mindre korsfästs i sin säng som reses upp och ställs på gaveln, och det efterföljande kuddkriget i slow motion som mynnar ut i en drömliknande procession rakt in i kameran, till Maurice Jauberts musik som spelas upp baklänges.
L'Atalante

L'Atalante

Annons:

Vilket säkert hänger samman med att han bara hann med fyra filmer, varav två dokumentärer, under sin korta levnad. Han blev 29 år.

Jag fick anledning att berätta detta för Ronny Ambjörnsson, idéhistorikern och författaren, när vi träffades i Paris för ett antal år sedan. I hans ytterst läsvärda, självbiografiska lilla bok, "Mitt förnamn är Ronny", har han nämligen med en scen som (medvetet) för tankarna till denna sekvens i Truffauts film som i sin tur alltså för tankarna till en liknande scen i Vigos film.

Därefter gick det inte att släppa denna scen, den slår an strängar i mitt förflutna som
fortfarande vibrerar starkt, utan jag köpte en box med Vigos filmer på FNAC (Gaumont DVD). "Zéro de conduite" och "L´Atalante" känner jag väl till, men "Àpropos du Nice" och "Taris" har jag bara läst om. Som ung cineast i Studentfilmstudion i Uppsala på sextiotalet – och som flitig besökare på Cinemateket i Paris i början av sjuttiotalet, då jag bl a såg "Zero" och "L´Atalante" för första gången - kunde jag naturligtvis inte tänka mig att den dagen skulle komma då man kan sitta hemma och på sin egen biograf - med stor duk, perfekt projektion och dito ljud – se dessa filmer. Tekniken utvecklas förvisso, men frågan är om det också gäller för filmkonsten (jag har mina dubier, bortsett från det enkla faktum att konst inte utvecklas utan förändras).

Jean Vigos far var en känd anarkist, vilket fick till följd att Jean under sin tidiga barndom fick flytta runt en hel del, eftersom polisen ständigt var på jakt efter fadern. Han slutade sina dagar i fängelset, då Jean var tolv år, under mycket oklara förhållanden. Jean lär ha sett dagens ljus på en vind där det vimlade av katter, vilket kanske förklarar den rikhaltiga förekomsten av detta djur på pråmen i "L´Atalante". Samtidigt slår det mig, vilket inte har ett dyft med den saken att göra, att den ytterst säregne och originelle tonsättaren Eric Satie hade sin lägenhet, som låg i utkanten av Paris, full med katter. Det fanns tydligen gott om katter i Paris på den här tiden. Katten är också något av en anarkist jämfört med den domesticerade hunden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Att faderns anarkism avsatt spår i Vigos filmer är uppenbart, särskilt i "Zero", som ju handlar om uppror och revolt, visserligen enbart i skolan men ändå. Den bygger säkert på egna erfarenheter, kanske också kryddade med faderns berättelser från sina fängelsevistelser. Men filmen fick inte visas i Frankrike förrän efter kriget, vilket idag ter sig ytterst märkligt. Visst förordar den uppror och revolt men trots allt under rätt farsartade former. "Àpropos" är däremot en frän skildring av lyxlivet på den franska Rivieran. "L´Atalante" och "Taris" har ett stillsammare och mer poetiskt tilltal. Den senare är en bagatell på nio minuter om en tävlingssimmares teknik, där det enda anmärkningsvärda egentligen är de starka och skiftande ljusreflexer som bildas på vattenyten när simmaren kravlar fram.

Faderns anarkism medförde också att Jean fick växa upp under ett fingerat namn, "Jean Sales", vilket, om man tar sig lite friheter i översättningen, skulle kunna betyda antingen" Janne Salt" eller "Janne Smutsig", vilket vore rätt kul eftersom de förmodligen på pricken avspeglar faderns respektive samhällets syn på sonen, en tolkning som han säkert inte hade haft några invändningar mot. Han var tillsammans med Luis Bunuel något av den tidiga franska filmens "enfant terrible", låt vara att Bunuel var en spanjor som gjorde sina första filmer, "Un Chien Andalou" och "L´Âge D´Or", i Frankrike, filmer som säkert uppfattades betydligt mer "terrible" än Vigos. I ett manifest, "Vers un cinéma social", publicerat i samband med visningen av "Apropos", skriver Vigo också på ett ställe i beundrande tonfall: "Monsieur Bunuel est terrible".

Det finns starka beröringspunkter mellan de två, särskilt tydligt i "Apropos" men även i "Zero". Den demaskering av lyxlivet som äger rum i den förra, där sköna damer i sina solstolar bokstavligt kläs av sina kläder, skoputsaren putsar nakna fötter, där det ögonblicket innan var ett par skor, och där de badande, när de går ut i vattnet genom ett klipp förvandlas till krokodiler. Rovdjur som rovdjur. En tillvägagångssätt som hämtar näring ur Sergei Eisensteins montageteknik men som har något omisskännligt bunuelskt-sataniskt över sig. Likaså det faktum att rektorn på det pojkinternat där eleverna gör uppror är en dvärg. En liten människa i en alltför stor roll, ett opassande inre illustreras med ett passande yttre (metaforiskt alltså, Vigo hade förstås inget emot dvärgar). Så kom också Bunuels båda filmer några år innan Vigos. Men Vigo utför sina attacker med ett bibehållet gott humör. Bunuel är allvarligare, mer infernalisk, vilket inte hindrar att man skrattar åt honom också.

Femtiotalets skola som jag gick i var inte rolig. Där skrattade man sällan. Ständigt dessa uppställningar, psalmsånger och flagghissningar. Det var en kommando-skola, där tolkningsföreträdet alltid låg framme i katedern, aldrig ute i klassrummet, och där kunskaperna användes som piskor, aldrig som morötter. En kontroll-skola med kontrollanter i varje hörn, som med små otäcka svarta anteckningsböcker i händerna skrev ned allt för att på en yttersta dag meddela sina domslut. Jag hatade var dag i denna skola.

Trettiotalets skola var förstås inte rolig den heller, om man ska tro Vigo. Här springer dessutom lärarna omkring och snattar saker som eleverna försökt gömma undan ... men visst, det finns ljuspunkter, en nyanländ lärare tar elevernas parti och deltar jublande i upproret. Något som jag har svårt att tänka mig skulle ha kunnat hända om vi gjort uppror. Dessutom finns det svindlande, nästansurrealistiska scener, när en lärare i sovsalen, en av förtryckarna, mer eller mindre korsfästs i sin säng som reses upp och ställs på gaveln, och det efterföljande kuddkriget i slow motion som mynnar ut i en drömliknande procession rakt in i kameran, till Maurice Jauberts musik som spelas upp baklänges.

"L´Atalante" avseglar i ett lugnare tempo och i betydligt lugnare vatten. Här är det Vigo som styr, ingen annan. Han har hittat fram till en filmpoesi, en egen stil vars fortsättning - om han fått leva - man endast kan fantisera om. Här såväl som i "Zero" är det Maurice Jaubert som står för musiken och Boris Kaufmann för fotot (han hade samarbetat med Dziga Vertov i den klassiska, experimentella dokumentären "Kameraögat", vilket är särskilt tydligt i "Apropos" där han också skötte fotot). Jauberts lätt melankoliska, sorgesamma musik ramar in handlingen och skapar det perfekta akustiska rummet för den nattsvarta, dimmiga och föga hoppingivande atmosfär som Vigo gestalar, vilken kan föra tankarna till F W Murnaus mästerverk "Sunrise", som kom några år tidigare.

Pråmskepparen gifter sig, bröllopsföljet stannar på kajen alltmedan L´Atalante, som pråmen heter, tuffar vidare mot havet. Ombord finns förutom de nygifta en äldre, garvad sjöman (spelad av Michel Simon, underbettets och den ständiga svadans okrönte konung) och en skeppspojkte samt, som sagt, en massa katter. Allt är frid och fröjd, men hon drömmer om annat, om den stora staden, vilket han inte kan erbjuda. Besvikelsen ligger på lur, tills hon en dag, efter ett smärre svartsjukedrama på en danssalong, flyr fältet och försvinner. Han blir apatisk och oförmögen att arbeta. Till slut återfinns hon och lyckan återställs.

Handlingen är skäligen banal (vilket den förövrigt är i de flesta operor utan att det är något problem). Men bildspråket, gestaltningen, fotot, musiken etc. är långt ifrån banalt. Det är med ett slitet ord nyskapande. Berömd är den närmast hallucinatoriska undervattensscen där han letar efter henne i djupet och hon dyker upp som en ängel iklädd brudklänningen eller den sekvens där de under den första natten som åtskilda genomför en kärleksakt på distans, intensivt smekande sig själva som om det var den andre. Det är en film som ruvar på kinematografiska hemligheter som långt senare skulle snappas upp av Jean Luc Godard och Francois Truffaut, även om Jean Renoir redan några år efter "L´Atalante" i den underbara "Partie de campagne" är inne på samma spår, ja, uppräkningen av filmskapare som står i tacksamhetsskuld till Vigo skulle kunna bli lång. Jag nöjer mig med att nämna två till, Bernardo Bertolucci och Lindsay Anderson.

 

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
 Maijishans grottor

En sommardikt av Percival

Dikten "De nya Mästarna" är en text som inom sig bär en vision av en kommande tids musikskapare. Här avses de människor (jordiska och ojordiska) som inser att hela mänskligheten ...

Av: Percival | Utopiska geografier | 28 Maj, 2017

De akustiska upplevelsernas London del 2

Musikutbudet i London är gigantiskt. Denna gång hade vi bestämt oss för att lyssna efter akustikens lagar och med nyvunna teoretiska insikter i bakhuvudet besökte vi olika konsertlokaler. Genast efter ankomsten ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 23 juli, 2009

Den felande länken och amöbans intelligens

Till Birthe, humanist med naturvetenskaplig bakgrund, precis som författaren Erland   Inspirerad av Erich Jantsch, The Self-Organizing Universe från 1980 och Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, Ordning ur kaos från 1985 (1979) ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 september, 2010

Den unga flickans röst...

Den unga rösten hörs inte, men den ligger dold i den historiska textens komplexa manifestation. Den utvalda sjunger ändå om sina personliga upplevelser. Marias röst skulle tyckas outhärdlig i en tid ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 21 december, 2014

Shaw´s corner Foto Ivo Holmqvist

Engelska mil 1: Shaw´s Corner

Den andra bok som Jan Olof Olsson-Jolo gav ut efter debuten med ”Kungens Köpenhamn” hette ”Engelska mil” och var illustrerad av Birger Lundqvist. Omslaget är vackert, med kåsörens och ...

Av: Ivo Holmqvist | Resereportage | 03 augusti, 2016

Anna Berg och den svenska naivismen

Modernismen som konstriktning speglar en dynamisk tid präglad av industrialismen och det moderna livets framfart. Synen på verkligheten förändras i början av 1900-talet inte minst genom alla tekniska innovationer som ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 15 december, 2013

Hur en massmördare blir till. Ett rättssamhälle i fritt fall

Det är svårt att klara ut vad som är mest skrämmande i de åtta mordutredningar som lett till lika många fällande domar i Thomas Quicks avancemang till att bli vårt ...

Av: Benny Holmberg | Allmänna reportage | 16 juni, 2013

Foto: Björn Gustavsson

Gävlesymfonikerna i Kina

Gävle symfoniorkester, en av landets äldsta, har på senare år gjort en rejäl uppryckning – i synnerhet sedan Jaime Martin år 2013 tillträdde som chefdirigent.  Jag minns att jag ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 09 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.