”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Synden

Innledning Temaet for denne epistelen er dobbelttroen og dobbelttroende folk. Mitt synspunkt er at dobbeltroende folk er langt hardere ute å kjøre enn den en oppfatter som fundamentalist. I det sistnevnte ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hjältemodets upplösning och förruttnelse. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 30 december, 2013
Essäer

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Den obesegrade solen

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret ...

Av: Guido Zeccola | 20 december, 2017
Essäer om religionen

Jean Vigo

Apropå Jean Vigo



Vem minns inte sekvensen i Francois Truffauts ”De 400 slagen”, där en skolklass är ute och joggar med gymnastikläraren i spetsen och det vid varje gathörn smiter iväg några killar. Den sekvensen, vilket förmodligen inte är lika bekant, är inspirerad av en likartad scen från Jean Vigos ”Zero de conduite” (”C i uppförande”) från 1933, faktiskt är det så att hela filmen är tillägnad Jean Vigo, en av den nya franska vågens inspirationskällor och en idag närmast bortglömd regissör. 

– en bortglömd mästare.


Trettiotalets skola var förstås inte rolig den heller, om man ska tro Vigo. Här springer dessutom lärarna omkring och snattar saker som eleverna försökt gömma undan ... men visst, det finns ljuspunkter, en nyanländ lärare tar elevernas parti och deltar jublande i upproret. Något som jag har svårt att tänka mig skulle ha kunnat hända om vi gjort uppror. Dessutom finns det svindlande, nästansurrealistiska scener, när en lärare i sovsalen, en av förtryckarna, mer eller mindre korsfästs i sin säng som reses upp och ställs på gaveln, och det efterföljande kuddkriget i slow motion som mynnar ut i en drömliknande procession rakt in i kameran, till Maurice Jauberts musik som spelas upp baklänges.
L'Atalante

L'Atalante

Annons:

Vilket säkert hänger samman med att han bara hann med fyra filmer, varav två dokumentärer, under sin korta levnad. Han blev 29 år.

Jag fick anledning att berätta detta för Ronny Ambjörnsson, idéhistorikern och författaren, när vi träffades i Paris för ett antal år sedan. I hans ytterst läsvärda, självbiografiska lilla bok, "Mitt förnamn är Ronny", har han nämligen med en scen som (medvetet) för tankarna till denna sekvens i Truffauts film som i sin tur alltså för tankarna till en liknande scen i Vigos film.

Därefter gick det inte att släppa denna scen, den slår an strängar i mitt förflutna som
fortfarande vibrerar starkt, utan jag köpte en box med Vigos filmer på FNAC (Gaumont DVD). "Zéro de conduite" och "L´Atalante" känner jag väl till, men "Àpropos du Nice" och "Taris" har jag bara läst om. Som ung cineast i Studentfilmstudion i Uppsala på sextiotalet – och som flitig besökare på Cinemateket i Paris i början av sjuttiotalet, då jag bl a såg "Zero" och "L´Atalante" för första gången - kunde jag naturligtvis inte tänka mig att den dagen skulle komma då man kan sitta hemma och på sin egen biograf - med stor duk, perfekt projektion och dito ljud – se dessa filmer. Tekniken utvecklas förvisso, men frågan är om det också gäller för filmkonsten (jag har mina dubier, bortsett från det enkla faktum att konst inte utvecklas utan förändras).

Jean Vigos far var en känd anarkist, vilket fick till följd att Jean under sin tidiga barndom fick flytta runt en hel del, eftersom polisen ständigt var på jakt efter fadern. Han slutade sina dagar i fängelset, då Jean var tolv år, under mycket oklara förhållanden. Jean lär ha sett dagens ljus på en vind där det vimlade av katter, vilket kanske förklarar den rikhaltiga förekomsten av detta djur på pråmen i "L´Atalante". Samtidigt slår det mig, vilket inte har ett dyft med den saken att göra, att den ytterst säregne och originelle tonsättaren Eric Satie hade sin lägenhet, som låg i utkanten av Paris, full med katter. Det fanns tydligen gott om katter i Paris på den här tiden. Katten är också något av en anarkist jämfört med den domesticerade hunden.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Att faderns anarkism avsatt spår i Vigos filmer är uppenbart, särskilt i "Zero", som ju handlar om uppror och revolt, visserligen enbart i skolan men ändå. Den bygger säkert på egna erfarenheter, kanske också kryddade med faderns berättelser från sina fängelsevistelser. Men filmen fick inte visas i Frankrike förrän efter kriget, vilket idag ter sig ytterst märkligt. Visst förordar den uppror och revolt men trots allt under rätt farsartade former. "Àpropos" är däremot en frän skildring av lyxlivet på den franska Rivieran. "L´Atalante" och "Taris" har ett stillsammare och mer poetiskt tilltal. Den senare är en bagatell på nio minuter om en tävlingssimmares teknik, där det enda anmärkningsvärda egentligen är de starka och skiftande ljusreflexer som bildas på vattenyten när simmaren kravlar fram.

Faderns anarkism medförde också att Jean fick växa upp under ett fingerat namn, "Jean Sales", vilket, om man tar sig lite friheter i översättningen, skulle kunna betyda antingen" Janne Salt" eller "Janne Smutsig", vilket vore rätt kul eftersom de förmodligen på pricken avspeglar faderns respektive samhällets syn på sonen, en tolkning som han säkert inte hade haft några invändningar mot. Han var tillsammans med Luis Bunuel något av den tidiga franska filmens "enfant terrible", låt vara att Bunuel var en spanjor som gjorde sina första filmer, "Un Chien Andalou" och "L´Âge D´Or", i Frankrike, filmer som säkert uppfattades betydligt mer "terrible" än Vigos. I ett manifest, "Vers un cinéma social", publicerat i samband med visningen av "Apropos", skriver Vigo också på ett ställe i beundrande tonfall: "Monsieur Bunuel est terrible".

Det finns starka beröringspunkter mellan de två, särskilt tydligt i "Apropos" men även i "Zero". Den demaskering av lyxlivet som äger rum i den förra, där sköna damer i sina solstolar bokstavligt kläs av sina kläder, skoputsaren putsar nakna fötter, där det ögonblicket innan var ett par skor, och där de badande, när de går ut i vattnet genom ett klipp förvandlas till krokodiler. Rovdjur som rovdjur. En tillvägagångssätt som hämtar näring ur Sergei Eisensteins montageteknik men som har något omisskännligt bunuelskt-sataniskt över sig. Likaså det faktum att rektorn på det pojkinternat där eleverna gör uppror är en dvärg. En liten människa i en alltför stor roll, ett opassande inre illustreras med ett passande yttre (metaforiskt alltså, Vigo hade förstås inget emot dvärgar). Så kom också Bunuels båda filmer några år innan Vigos. Men Vigo utför sina attacker med ett bibehållet gott humör. Bunuel är allvarligare, mer infernalisk, vilket inte hindrar att man skrattar åt honom också.

Femtiotalets skola som jag gick i var inte rolig. Där skrattade man sällan. Ständigt dessa uppställningar, psalmsånger och flagghissningar. Det var en kommando-skola, där tolkningsföreträdet alltid låg framme i katedern, aldrig ute i klassrummet, och där kunskaperna användes som piskor, aldrig som morötter. En kontroll-skola med kontrollanter i varje hörn, som med små otäcka svarta anteckningsböcker i händerna skrev ned allt för att på en yttersta dag meddela sina domslut. Jag hatade var dag i denna skola.

Trettiotalets skola var förstås inte rolig den heller, om man ska tro Vigo. Här springer dessutom lärarna omkring och snattar saker som eleverna försökt gömma undan ... men visst, det finns ljuspunkter, en nyanländ lärare tar elevernas parti och deltar jublande i upproret. Något som jag har svårt att tänka mig skulle ha kunnat hända om vi gjort uppror. Dessutom finns det svindlande, nästansurrealistiska scener, när en lärare i sovsalen, en av förtryckarna, mer eller mindre korsfästs i sin säng som reses upp och ställs på gaveln, och det efterföljande kuddkriget i slow motion som mynnar ut i en drömliknande procession rakt in i kameran, till Maurice Jauberts musik som spelas upp baklänges.

"L´Atalante" avseglar i ett lugnare tempo och i betydligt lugnare vatten. Här är det Vigo som styr, ingen annan. Han har hittat fram till en filmpoesi, en egen stil vars fortsättning - om han fått leva - man endast kan fantisera om. Här såväl som i "Zero" är det Maurice Jaubert som står för musiken och Boris Kaufmann för fotot (han hade samarbetat med Dziga Vertov i den klassiska, experimentella dokumentären "Kameraögat", vilket är särskilt tydligt i "Apropos" där han också skötte fotot). Jauberts lätt melankoliska, sorgesamma musik ramar in handlingen och skapar det perfekta akustiska rummet för den nattsvarta, dimmiga och föga hoppingivande atmosfär som Vigo gestalar, vilken kan föra tankarna till F W Murnaus mästerverk "Sunrise", som kom några år tidigare.

Pråmskepparen gifter sig, bröllopsföljet stannar på kajen alltmedan L´Atalante, som pråmen heter, tuffar vidare mot havet. Ombord finns förutom de nygifta en äldre, garvad sjöman (spelad av Michel Simon, underbettets och den ständiga svadans okrönte konung) och en skeppspojkte samt, som sagt, en massa katter. Allt är frid och fröjd, men hon drömmer om annat, om den stora staden, vilket han inte kan erbjuda. Besvikelsen ligger på lur, tills hon en dag, efter ett smärre svartsjukedrama på en danssalong, flyr fältet och försvinner. Han blir apatisk och oförmögen att arbeta. Till slut återfinns hon och lyckan återställs.

Handlingen är skäligen banal (vilket den förövrigt är i de flesta operor utan att det är något problem). Men bildspråket, gestaltningen, fotot, musiken etc. är långt ifrån banalt. Det är med ett slitet ord nyskapande. Berömd är den närmast hallucinatoriska undervattensscen där han letar efter henne i djupet och hon dyker upp som en ängel iklädd brudklänningen eller den sekvens där de under den första natten som åtskilda genomför en kärleksakt på distans, intensivt smekande sig själva som om det var den andre. Det är en film som ruvar på kinematografiska hemligheter som långt senare skulle snappas upp av Jean Luc Godard och Francois Truffaut, även om Jean Renoir redan några år efter "L´Atalante" i den underbara "Partie de campagne" är inne på samma spår, ja, uppräkningen av filmskapare som står i tacksamhetsskuld till Vigo skulle kunna bli lång. Jag nöjer mig med att nämna två till, Bernardo Bertolucci och Lindsay Anderson.

 

 

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Erik B. Gustavsson,

Jag mötte en målare

Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett ...

Av: Gunnar Lundin | Konstens porträtt | 27 september, 2010

Poesi i poetik och praktik

Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2016

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gerhard Leberecht von Blücher

Krig och fred i Belgien

I samband med det tyska överfallet på Danmark och Norge stävade en nästan ny kryssare, uppkallad efter just Blücher, in mot Oslo natten till den 9 april 1940. Ombord ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 23 oktober, 2015

Allt är trafikens fel

Trafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet ...

Av: Isabella Clevenhag Sörängen | Gästkrönikör | 27 mars, 2012

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Israelisk musik från många kulturer

Israelisk musik från många kulturer Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om musik | 03 maj, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.