Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | 30 augusti, 2016
Litteraturens porträtt

Ty poesins förblivande finns ingenstans

Ambivalenta betraktelser

Av: Göran af Gröning | 14 Maj, 2017
Agora - filosofiska essäer

Yta

Ytan, villfarelese, bedrägeri, lism, grannlåt, kattguld, kram, krimskramset, scruta, pastill, bibelot, boschet, vilior alga, flower border dangle on Potemkin's facades,, the underside of a structural component such as a beam ...

Av: Stefan Hammarén | 11 augusti, 2012
Stefan Hammarén

Greve Zaroffs ande kan man tjäna storkovan på

Vill man nå fram till någon vars försvar är på topp eller i alla fall fungerar någorlunda finns det en metod som är bättre än andra: mekanisk avtrubbning. Genom att ...

Av: Carl Abrahamsson | 24 mars, 2011
Carl Abrahamsson

Stillbild ur filmen Russian Ark (2001) av Alexander Sokurov.

Tystnad, en tagning



Johannes Brahms symfoni nummer 2 fick mig att börja fundera kring utmaningen i att göra en film i en enda tagning. I mitten av december sände nämligen SVT2 en konsert med The Deutsche Symphonie Orchester Berlin under ledning av dirigenten Tugan Sokhiev. Konserten som spelades in i slutet av juni i en nedlagd fabrikslokal i östra Berlin hade filmats i enda tagning med hjälp av bara en enda kamera. 
I filmens barndom var det också vanligt att man filmade i en enda tagning, men då berodde det på tekniska begränsningar som svårigheten att flytta kameran och att klippa filmen som gjorde att man fick nöja sig med en enda tagning.
Stillbild ur musikvideon Unfinished Sympathy (1991) av Massive Attack..

Stillbild ur musikvideon Unfinished Sympathy (1991) av Massive Attack..

Annons:

I vanliga fall brukar man när man sänder den här typen av evenemang använda sig av flera olika kameror så att man kan klippa mellan olika vinklar och scener. Men här använde man sig istället av en 13 meter lång kamerakran som kunde "flyga" över och in i orkestern och fånga upp de enskilda musikerna och se orkestern från nya vinklar. Det som fascinerande mig var tanken att man i förhand måste ha gjort ett detaljerat schema över hur kameran skulle förflytta sig under den fyrtio minuter långa konserten och att det minsta misstag skulle gör att tagningen måste göras om.

Det fick mig att tänka på andra exempel på filmer gjorda i en enda tagning. Långt bak i minnet hörde jag ett annat musikstycke och kom ihåg musikvideon till Massive Attacks låt Unfinished Sympathy (1991). Den drygt fem minuter långa videon är gjord i en enda tagning och visar hur sångerskan Shara Nelson vandrar längs gatorna i Los Angeles förorter. Videon börjar med att man får se två stålkulor som rullar runt i en hand sedan lyfter sig kameran till ett fågelperspektiv och man ser några gängmedlemmar med en kamphund innan kameran springer i fatt Nelson och följer hennes vandring längs gatan tills sången är slut.

Ett mer nyligt exempel, med samma tema, är den kanadensiska sångerskans Kieszas video till låten Hideaway (2014). Den är också gjord i en enda tagning och visar hur sångerskan hoppar ur en gul taxi och börjar sjunga och dansar längs Brooklyns bakgator. Längs vägen träffar hon på människor som också börjar dans i en väl koreograferad video tills låten slutar och hon hoppar in i taxin igen.

I sammanhanget är A street with a view (2008) ett lite udda filmprojekt som också utspelar sig på en gata. Ben Kinsley och Robin Hewlett fick nämligen veta att Google skulle komma och filma i Pittsburgh för att skapa gatuvyer till sina kartor och beslöt sig därför för att iscensätta en del intressanta saker längs Sampsonia Way som sträcker sig längs åtta kvarter. När Googlebilen åkte längs gatan och filmade passerade den en parad, ett laboratorium, en svärdsduell och andra märkliga objekt och händelser som placerats ut längs färdvägen. På ett sätt blev det också en form av film gjord i en enda tagning. Projektet finns kvar på nätet som en kortdokumentär medan den befolkade gatumiljön i Google Street View idag har ersatts av en normal trist gatuvy.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En musikvideo är ju förstås bara ett par minuter lång och betydligt enklare att filma i en enda tagning än en långfilm. Det finns en del exempel på regissörer som har gett sig i kast med detta konststycke och som lyckats. Nu pratar vi inte om de filmer som artificiellt har klippts ihop i efterhand för efterlikna en enda oavbruten tagning som Alfred Hitchcocks Repet (1948) eller Alejandro G. Iñárritus Birdman (2014) utan där man verkligen har sagt: "Tystnad, en tagning".
Alexander Sokurovs 96 minuter långa Russian Ark (2001) är ett av de mer spännande projekten. Filmen är gjord i en enda tagning och utspelar sig i Vinterpalatset i S.t Petersburg.

Den tog fyra år att förberedda och utspelar sig i 33 olika rum som fylls med över 2000 skådespelare och tre orkestrar. Trots den långa förberedelsen var tiden knapp för att lyckas med projektet eftersom Vinterpalatset bara kunde hålla stängt under en enda dag för filminspelningen och man var beroende av dagsljuset. Efter tre misslyckade försök såg det ut som om man skulle misslyckas trots alla förberedelser. Ljuset började försvinna utanför fönstren och batterierna till kameran var nästan slut, men skam den som ger sig, för på fjärde försöket lyckades Sokurov slutligen med bedriften att göra en spelfilm på drygt en och halv timme i enda tagning.

I Russian Ark får vi följa en okänd berättare, ett spöke, som rör sig genom tid och rum i Vinterpalatset. Under vår vandring möter vi olika personer, verkliga och fiktiva, som levt i S:t Petersburg under stadens 300-åriga historia. Filmen är också ovanlig på ett annat sätt. Den är nämligen filmad i första person. Inom dataspel är det idag väldigt vanligt med första persons perspektiv.

I många actionspel (First Person Shooter) spelar du hjälten och ser spelvärlden i första person ofta med någon form av vapen som du håller i din hand. Inom filmens värld har detta perspektiv aldrig fått något riktig fäste. Eftersom berättaren i Russian Ark är ett spöke passar första person perspektivet naturligt in i handlingen. Det är rimligt att vi inte kan se personen utan att vi istället får uppleva historien utifrån hans perspektiv. Det blir kameralinsen som blir berättarens ögon.

I filmens barndom var det också vanligt att man filmade i en enda tagning, men då berodde det på tekniska begränsningar som svårigheten att flytta kameran och att klippa filmen som gjorde att man fick nöja sig med en enda tagning.

I de första filmerna placerade man helt enkelt kameran på ett ställe och filmade ett tåg som passerade, arbetarna som lämnade en fabrik eller en scen man byggt upp inomhus. En förutsättning för att skapa en film som Russian Ark är utvecklingen av steady-cam. Steady-cam, som börjades användas under 1970-talet, är en kamera som monteras i en sele på kroppen med ett stabiliseringssystem som gör att kameramannen fritt kan röra sig i omgivningen och på ett naturligt sätt följa med karaktärerna utan att det blir några skakningar i filmen.

Det senaste tillskottet av långfilmer som är gjorda i en enda tagning är den tyska filmen Victoria (2015) regisserad av Sebastian Schipper. Den 140 minuter långa filmen handlar om Victoria, en spanjorska bosatt i Berlin som lämnar en nattklubb i Berlin runt klockan fyra på morgonen. Utanför klubben träffar hon fyra unga män som hon slår följe med dem. Männen planerar under morgon att utföra ett bankrån för att betala en skuld och Victoria blir indragen i rånet. Att regissören valt att handlingen ska utspela sig tidigt på morgonen i Berlin beror förmodligen på att det inte är så mycket människor i omlopp på gatorna som skulle kunna störa inspelningen.

Hur personerna skulle röra sig i staden vara noga planlagt medan dialogen improviserades fram av skådespelarna. Naturligtvis lyckades man inte heller i det här projektet vid det första försöket, men på tredje försöket fungerade allt och man kunde spela in hela filmen i en enda tagning.

Det finns egentligen ingen praktisk anledning att göra en spelfilm i en enda tagning eftersom man lika väl skulle kunna göra flera tagningar och i efterhand klippa ihop dem så att det ser ut som en enda tagning. Det är väl mer som en sport för regissören att ro hem ett sådant projekt och ett försök att skapa en autenticitet i berättandet, ett intryck av att allting sker här och nu framför kameran precis som på en teaterscen.

Oavsett så blir man imponerade av den planering som ligger bakom dessa filmer. Det finns även en dokumentär som handlar om när man spelade in Russian Ark med titeln In One Breath. Dokumentären visar den noggranna planeringen bakom filmen, allt som skulle kunna gå fel och den hårda pressen på alla medverkande för att slutföra projektet och slutligen den glädje och stolthet man kände när allt äntligen var klart.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Bollywood Dreams

– Silence and action, ropar någon ut i en megafon. Någon annan ropar ut direktiv på hindi. Det kryllar av människor. Filmarbetare springer omkring och fixar med sladdar, kablar, ljus ...

Av: Therése Jansson | Kulturreportage | 29 juli, 2012

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 mars, 2017

Fortolkningskunstens betydning for utforskningen av mennesker

Fortolkningskunsten er både verktøy og medium for forståelse av oss selv og vårt liv i verden. Anvendelsen av verktøyet skjer med henblikk på samhandling mellom mennesker, som også er mulig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 april, 2010

Pixelmålaren Hal Lasko dör vid 98 års ålder

Hal Lasko fick en dator när han fyllde 85 år och vid en ålder då de flesta konstnärer avlidit eller lagt penseln på hyllan startade han sin självlärda konstnärliga bana ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 04 augusti, 2014

Detalj fr omslaget av Eva-Lotta Matsson

Surrealistiska tecken som ropar

Joyce Mansours "Skrik" i svensk översättning ger bredd åt den franska surrealististpoesin. En poetisk läsning som placerar "Skrik" i ett rum där blandade rösters perspektiv behandlar Mansours skrivna tecken.

Av: Pierre Angell | Essäer om litteratur & böcker | 08 september, 2015

En promenad på Lower Manhattan i New York City del 3

Vi befinner oss på New Yorks födelseplats där allting en gång började. Det var på södra Manhattan som holländarna grundade sin koloni ”Nieuw Amsterdam” i första delen av 1600-talet, efter ...

Av: Lilian O. Montmar | Resereportage | 31 januari, 2012

Esoterik – visdom eller bluff? Reflexioner kring en vishetslära

 All esoterik är ful, säger somliga Teosofin är en klassisk, esoterisk tradition. Den kan ses som en fascinerande berättelse om universums utveckling och vår egen plats i densamma. Varken vetenskap eller ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 16 december, 2013

en bild ur

Spanien i våra hjärtan…

Adam Hochschild, historikern som är mest känd för ”Kung Leopolds vålnad”, den lika läsvärda som förfärande boken om den belgiska rovdriften och massmördandet i Kongo, har nu skrivit en om ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 07 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.