Sagan om det lilla hotellet

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var ...

Av: Gregor Flakierski | 23 september, 2008
Utopiska geografier

Bokoholistiska bekännelser

  Hej, jag heter Jessica och jag är bokoholist (här svarar ni i kör: Hej Jessica). Det faktum att jag är bokoholist påverkar många delar av min tillvaro. Det kan mycket väl ...

Av: Jessica Johansson | 07 juli, 2011
Jessica Johansson

Percival. Två dikter

The Last Café, Krabi     I am sitting at The Last Café On the beach under the jungle trees In the dream of the world In the stream of the world While the angel eyes are watching ...

Av: Percival | 29 september, 2014
Utopiska geografier

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 4

De omöjliga intervjuerna: Ernst Jünger Den tyske författaren Ernst Jünger (1895-1998) kritiserade i sitt författarskap maskinsamhället och 1900-talets ohejdade teknologiska framfart. Hans position var anarkens, ej att förväxlas med den emotionelle ...

Av: Carl Abrahamsson | 28 januari, 2011
Carl Abrahamsson

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalmyten som kolonial skrämselsaga



Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras på film. När underhållning, pseudovetenskap och kolonialism kokas ihop, uppstår gärna en magstark mix på bekostnad av "den andre". 
Cannibals of the South Seas (1918) Foto: Exhibitors Mutual / Robertson-Cole, Wikimedia

Cannibals of the South Seas (1918) Foto: Exhibitors Mutual / Robertson-Cole, Wikimedia

Den etnografiska filmens utveckling skedde i takt med att imperialistiska idéer spreds till den stora massan
Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalskräcken – en seglivad filmmyt

Regissören Eli ”Hostel” Roth är inte känd för att värja för det svårsmälta. Det var meningen att han förra året skulle berika världen med Green Inferno, en kannibalhistoria inspirerad av den italienska 1980-talssuccén Cannibal Holocaust. Distributionssvårigheter har dock gjort att den officiella premiären är uppskjuten på obestämd framtid, något som förmodligen inte är till någon större nackdel för filmens hajp.

Bannlysning och strul med distributörer brukar höra genren till. Det mest förvånande är att det först nu görs något som liknar en värdig hommage till kannibalklassikerna vi älskar (eller hatar). Av filmens trailer att döma har Roth gjort sin läxa. Tematiken känns igen då kannibalen är en välanvänd skräcksymbol. Genom filmhistorien dyker "vildingen” upp, i allt från tidiga 1900-talets reseberättelser och obskyr B-film, till matinéäventyr och reklamfilmer.

Med vetenskapligt alibi – en kolonialt färgad blick


I filmens vagga i slutet på 1800-talet var orientalistiska fantasier vanliga. Mediet ärvde litterära genrer som ”conquest fiction”, historier som går att spåra tillbaka till Christopher Columbus resor till Karibien. Öriket var bebott av blodtörstiga kannibaler, trodde man. Den amerikanske filmmakaren Burton Holmes, mannen som myntade begreppet ”travelouge” (tidiga resedokumentärer) har sagt: ”To travel is to possess the world”. Landsmannen Thomas Edisons filmer kallades ”conquest pictures”, ännu ett exempel på hur man såg outforskat land som en skattgömma att erövra.

Den etnografiska filmens utveckling skedde i takt med att imperialistiska idéer spreds till den stora massan. Många filmtitlar skvallrar om effektsökeri, för att nämna ett axplock: Captured by Aborigines (1913) av Gaston Méliès, eller Among the Cannibal Isles of the South Pacific (1918) och Head Hunters of the South Seas (1922) av makarna Martin och Osa Johnson. På betryggande avstånd kunde hänförda biobesökare identifiera sig med filmernas upptäcksresande. Åskådaren beskrivs av Ella Shohat och Robert Stam, författare till Unthinking Eurocentrism (1994), som en ”armstödskonkvistador”. I To the World the World We Show': Early Travelogues as Filmed Ethnography (1999), kallar Alison Griffiths densamme för en ”virtuell etnograf” – i samma person den vite mannen, den välbeställde turisten och kolonisatören.

Italienskt kannibalvåld – en produkt av sin tid? 


Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ett av de allra tydligaste och mest läskiga filmexemplen på exotism, är den italienska kannibalgenren. Storhetstiden – The cannibal boom – som varade 1978-1981, tog avstamp i den så kallade mondofilmen, även den sprungen från italiensk mylla. Den första mondon var den bisarra, semidokumentära reseskildringen Det grymma livet (Paolo Cavara, 1962) och satte tonen för en våg av liknande kompilationsfilmer. Kännetecknet var en ostrukturerad kompott av olyckor, våld mot djur och kulter, samt berättarröster som bedyrade att inget var iscensatt. Syftet med denna extrema form av mockumentär, eller snarare chockumentär, var att förfära och äckla sina tittare.

Likt många av kolonialtidens reseskildringar innehöll mondon en blandning av rekonstruktioner och dokumentära bilder. Den italienska regissören Umberto Lenzi var inte sen att haka på trenden. 1972 föddes Mannen som kom från floden, den första i familjen kannibalfilmer, men med främsta fokus på överlevnad och äventyr. I filmen blir en brittisk fotograf tillfångatagen av en thailändsk infödingsstam. Som tur är vinner han hövdingens dotters hjärta, och ett giftermål och några förnedrande ritualer senare är han fullvärdig stammedlem. Trots den konstlade premissen försöker Lenzi i den inledande infotexten signalera äkthet: ”[...] filmed on location with one of these tribes, and even though some of the rites and ceremonies shown are perhaps gruesome and repugnant they are portrayed as they are actually carried out.”

1977 kom så den första renodlade kannibalfilmen, Ruggero Deodatos De sista kannibalerna, som handlar om en filippinsk kannibalstam som våldför sig på inte ont anande västerlänningar. Där fanns anspråk på autenticitet, varvat med explicit våld och nakna kvinnokroppar. Snusk och sexuella övergrepp kom sedermera att bli legio. Som i Eaten Alive (Umberto Lenzi, 1980), där en pervers Nya Guineansk sekt ägnar sig åt ceremoniella gruppvåldtäkter. I både Bergets grymma hemlighet (Sergio Martino, 1978) och Emanuelle och de sista kannibalerna (Joe D'Amato, 1977) antyds dessutom att kannibalism skulle vara en inneboende, kulturellt betingad egenskap, oavsett om personen befinner sig i sin ursprungsmiljö eller ej.

En chockartad succé

Kannibalgenrens krona på verket var och är fortfarande Cannibal Holocaust av Ruggero Deodato. En upphittad filmrulle från ett försvunnet filmteam, gör att en handfull amerikanska antropologer beger sig till Amazonas regnskog för att ta reda på vad som har hänt. De bevarade bilderna innehåller oerhört detaljerat våld. Scener med djurslakt i kombination med omsorgsfullt smink- och maskarbete, skapade en illusion av att även dödandet av människor var på riktigt. Kittlingen att det kunde röra sig om äkta mord – kännetecknet för ”snuff movies” – bidrog till filmens hajp och monumentala framgång.

I en intervju från 1999 berättar regissören att filmen endast kostade 100 000 dollar att göra men drog in hela 200 miljoner dollar. Detta att likna med found footage-filmen The Blair Witch Project (Daniel Myrick, Eduardo Sánchez, 1999), som rönte megasuccé nästan två decennier senare. Även den hade skral budget, dokumentär känsla och utgav sig för att innehålla upphittat, autentiskt filmmaterial.
I sitt mål att bräcka Cannibal Holocaust i vidrighet, gjorde sig Umberto Lenzi skyldig till att 1981 skapa den än mer extrema Cannibal Ferox.

Ett gäng amerikaner företar en expedition till den paraguyanska djungeln, för att bevisa tesen att kannibalism inte existerar. Dessvärre väntar kastrering och upphängning i köttkrokar. Troget genren är det även i denna film otänkbart för de civiliserade och ociviliserade att mötas halvvägs.


Nidbilden – nödvändig garant för kassako?


Den säljande rädslan för kannibaler skulle nästan kunna liknas vid folktro och kanoniseringen av mytologiska skepnader. För några år sedan använde sig nummerupplysningen 118 100 av kannibalmyten i en reklamkampanj, en representation som hämtad från tidigt 1900-tal. Eller 1885 och H. Rider Haggards King Solomon's Mines, en berättelse som har filmats flertalet gånger. I versionen från 1985 tvingas Richard Chamberlain och Sharon Stones hjältepar se innandömet av en enorm kannibalkittel. I Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984) får allas vår matinéprofessor bevittna hur onda indier sliter hjärtat ur sina offer.

Bilden av infödingen som flockdjur är välbekant. Västerländska filmkannibaler däremot, brukar ges en identitet och mänsklighet. Motiv och drivkraft förklaras. I Hannibal-franchisen personifierar Hannibal Lecter den ensamme, psykiskt störde gärningsmannen. Han är dessutom förmögen och sofistikerad. I katastroffilmer som Alive (Frank Marshall, 1993), är kannibalismen en nödvändighet för överlevnad, en olycklig konsekvens av yttre omständigheter snarare än medfödda, mänskliga drifter. I femte säsongen av The Walking Dead förekommer den som ett uttryck för moraliskt förfall. I det postapokalyptiska dramat The Road (John Hillcoat, 2009) likaså. På film är de sociobiologiska skillnaderna mellan infödingens och västerlänningens kannibalism, ofta påfallande och inte helt oproblematiska.

Mörbultad underhållning

Sagor om vildar i främmande land; kannibalmyten som kolonial skrämselsaga, verkar aldrig gå ur tiden. Om framgångsrecept återvinns i cykler, är Eli Roths Green inferno en fullständigt logisk reproduktion. När den nu släpps. Det vore inte alltför förvånande om den försenade premiären är en skickligt iscensatt PR-kupp. Medan kultstatusen växer kan man se framför sig hur Roth gnuggar händerna. Förbjuden frukt lockar. När de postkoloniala skygglapparna åkt på tar jag gammal vana trogen, gärna en rejäl tugga.

Anders Nilsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Erik Johan Stagnelius

Bortom skuggorna av eländet

Ett kärleksfullt och ökat intresse för Stagnelius dikter har kunnat uppfattas under de senaste decennierna. Så mycket har hänt, så mycket publicerats att fler människor fått möjligheter att bättre tillgodogöra ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 25 februari, 2015

Älskade HANS-ÅKE

De hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken. Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot ...

Av: Ingalill Enbom | Utopiska geografier | 25 januari, 2010

Nationalteaterns gyllene krona.  Foto: Belinda Graham.

Národní divadlo – Nationalteatern är folkets teater i Prag

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 10 Maj, 2015

Beredning av kaffe i en enkel restaurang i Gondar, Etiopien. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Kaffe, gudarnas dryck från Etiopien

Det berättas att en etiopisk vallpojke på 900-talet skulle ha upptäckt att när hans getter åt kaffebuskens bär och blad blev de alltid pigga samma kväll. Kaldi, som pojken hette ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 12 april, 2016

”Det verkliga är det enda som kräver någonting av oss.”

Under sitt arbete med en bok om den svenska litteraturen ställde den ryska litteraturvetaren Diana Koblenkova några frågor till författaren Einar Askestad. Hans svar utvecklades till en kommentar till den ...

Av: Diana Koblenkova | Litteraturens porträtt | 06 november, 2014

Litterära gåtor, fiktionens verkligheter. Om Kristian Petris Träsket

Filmaren och författaren Kristian Petri skriver i en essä om sin fars död i Dagens nyheter hösten 2011 om bokprojektet som senare mynnade ut i den 83-sidiga bokpärlan Träsket. I ...

Av: Klas Lundström | Essäer om litteratur & böcker | 08 Maj, 2013

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Ingen äger Emily Dickinson! (Om klassiker och kanon del III)

Min Emily Dickinson Emily Dickinson och det autonoma poetiska rummet: kampen för integritet och självständighet, och den sublimerade längtan till den andreJag ska börja med att tolka Emily Dickinsons ...

Av: Lidija Praizovic | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.