Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Rapport från Stockholms genrefilmfestival ”Monsters of Film”



Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen, kurerad av Johanna Holmin och producerad av Nicolas Debot, har fått utmärkt respons av publiken. Många filmvisningar, om inte alla, var slutsålda och fem av Stockholms biografer deltog: Bio Park, Zita, Sture, Bio Rio och Salong 4.

Kvaliteten på filmerna som erbjöds var genomsnittligt hög: från konstfilmer som omtolkar ett antal teman och former av genrefilmen (The Strange Color of Your Tears, Midnight Swim och Days of Gray), till filmer som lyckats blanda olika genrer, såsom komedi och skräck (Tusk, Död Snö 2 och What We Do in the Shadows).

Det är förvisso sant att genrefilmen, sedan filmens begynnelse, har symboliserat viktiga delar i hur människor ser på och tolkar vad som händer i samhället. När vi tittar på dessa filmer kan vi undra varför filmerna gjorts och vad de innebär för både dåtid och samtid.

 Der Samurai är en vacker, kontroversiell, poetisk och omänsklig långfilmsdebut av Till Kleinert

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Festivalen öppnades onsdagen den 8.e med en förhandsvisning av den efterlängtade nya filmen av Kevin Smith (Clerks, Red State) Tusk, en intressant valrossthriller som skapat så många förväntningar. Filmen hade premiär i Toronto och fick stående ovationer. Filmen, som visades på Bio Park, fick god respons från publiken som njöt av de kvicka dialoger som den amerikanska regissören brukar och även här använde sig av.

Der Samurai var en intressant tysk film som visades under torsdagen, en vacker långfilmsdebut av Till Kleinert som har skapat en kontroversiell film, poetisk och omänsklig. Även i detta fall har monstret för avsikt att hämnas den monstruösa ”normala” samhället. Jakten på en varg och uppenbarelse av en kvinnligt klädd samuraj blir en förevändning för en film som handlar om homoerotisk lust, hämnd, utanförskap och vedergällning mot samhället.

Nedslående och tråkig var istället thrillern Open Windows av Nacho Vigalondo som var oförmögen att hålla spänningen med en mycket tråkig Sasha Grey som verkligen inte lämpar sig för rollen som en dramatisk skådespelerska.

Utan att falla i reduktionism eller journalistik sociologi, kan idag monstret företrädas av själva kommunikationstekniken, vilket är fallet i Faust 2.0, en svensk film som skildrar fem skräckhistorier i samband med fem demoniska mobilapplikationer. Efter inspelningen av denna film deltog författarna i filmdebatten. I Faust 2.0 möter vi fem individer som omedvetet ingår en pakt med okända krafter och vars liv ställs på sin spets när de använder den diaboliska applikationen för att uppnå vad de önskar. I stället bestraffas de. Användningen av applikationen utlöser en apokalyptisk pandemi. Det är en bra idé för en genrefilm med en mycket låg budget, men den hade kunnat utvecklas bättre.

Under fredagen presenterades en "horror night" på Zita med tre mycket intressanta filmer: Among The Living, The Strange Color of Your Tears och Starry Eyes. Fullsatt under alla de tre filmvisningarna. The Strange Color of Your Tears var den mest intressanta av de tre filmerna. Den belgiska paret Catett/Forzani fläskar på stort med sin suggestiva, färgmättade och erotiska thriller som transporterar oss in i en svärmisk Suspiria/Inferno-värld med Giallo-influenser och fantastisk musik från italienska giallo-mästarna Ennio Morricone och Bruno Nicolai: en surrealistisk och drömlik hyllning till den italienska filmen.

Among The Living som visades under horror night på ZitaLördagseftermiddagen ägnades åt zombies, med filmen Zombie-Apokalyps och Död Snö 2, förutom dokumentären Birth Of the living Dead om den berömda filmen av George A. Romero, Night of the Living Dead. Filmen var prekursor av en lång serie av film om zombies som också kännetecknas av en stark social metafor. Även i detta fall blir monstret det moderna konsumtionssamhällets spegel, ett samhälle som blir alltmer kannibal och alienerade.

Under lördagskvällen var det dags för "Science Fiction Night" med tre bra filmer: Predestination, These Final Hours och The Scribbler. Predestination är en film av Michael och Peter Spierig med Ethan Hawke i huvudrollen. Filmen baseras på novellen ”All You Zombies” av Robert A Heinlein med fokus på temat brott, som blir förutsägbar av polisen tack vore polisens förmåga att förflytta sig framåt eller bakåt i tiden utöver det som upplevs som normalt tidsflöde. Teman som ligger författaren Philip K. Dick varmt om hjärtat. Tanken är inte originell, men filmen var ändå intressant, med ett intressant fokus på tidsmässiga paradoxer som ibland (likt förnuftets sömn) kan generera monster.

Zak Hilditchs film These Final Hours berättar om mänsklighetens sista timmar innan apokalypsen. Huvudpersonen, James (Nathan Phillips) är en av de personer som planerar att avsluta allt på en gigantisk ravefest med sprit och droger. Men på vägen till festen, genom den kaotiska och laglösa staden, stöter han på den lilla flickan Rose som desperat söker efter sin pappa. Filmen reflekterar över hur rädslan för döden och för förlusten av sina nära och kära kan leda till upptäckten av det själviska monstret inuti oss alla. Mycket väl iscensatt var den sista apokalyptiska scenen, med en våg av eld som kommer från havet.

The Scribbler av John Suits är en cyber-dystopisk film i serietidningsstil. Berättelsen kretsar kring en kvinna Suki (Katie Cassidy) som lider av multipel personlighetsstörning. Hon har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus där hon behandlats med ett botemedel för att eliminera just sina multipla personligheter. Visst är filmen spännande, med bra scenografi, konstiga kostymer och en final med ett slags ”dark” superhjälte, men säkert är det den minst intressanta av de tre filmerna.

Under söndagen, festivalens sista dag, flyttade festivalen till Bio Rio, kvarterets Bio i det kära området Hornstull. Man kunde bara inte missa möjligheten att se den restaurerade kopian av Motorsågsmassakern, mer än 40 år efter dess release på biografen. Den är, för de få som inte vet, en lågbudgetfilm från 1974 i regi av Tobe Hooper, som bokstavligen uppfann den moderna skräckfilmen. Uppskattad av Stanley Kubrick och lovordad av kritiker, är Hoopers film en viktig hörnsten inom den amerikanska filmen. Leatherface, den hjärnskadade och deformerade mördaren med en motorsåg, och hans sadistiska kannibalfamilj förmår fortfarande terrorisera allmänheten och Bio Rios publik.

Stumfilmen Days of Gray berättar om en resande pojke som når den bortre sidan av en förbjuden gräns och målar en skräckinjagande värld, ett epos i mörkret och i hoppetEfter detta var det dags för Salong 4, Rios biobar, som har det bästa att erbjuda från ett vardagsrum och en biograf, ansluten till den utmärkt restaurang Barbro. I just denna plats har Monsters of Film velat hylla, premiera och släppa fram de kvinnliga filmskaparna inom genrefilm med ”Fokus: female directors”. Här presenterades två utmärkta filmer, Days of Gray och The Midnight Swim som föregicks av två intressanta kortfilmer, den animerade kortfilmen Canis och Hiccup.

Days of Gray är en stumfilm. Den är en tidlös berättelse, med originalsoundtrack av isländska bandet Hjaltalin, som berättar om en resande pojke som distanserar sig från sin familjs märkliga och traditionsbundna hem och når den bortre sidan av en förbjuden gräns. Filmen iscensätter en skräckinjagande värld, med ett epos i mörkret och i hoppet.

The Midnight Swim är Sarah Adina Smiths regidebut och var paradoxalt nog, trots avsaknad av ingredienserna våld/blod/moster, en av de ”mesta” skräckfilmerna på festivalen. Amelia Brook (Beth Grant), miljöaktivist, verkar ha försvunnit efter ett dopp i samma sjö som hon i åratal har försökt skydda och bevara. Hennes tre vuxna döttrar träffas åter i barndomshuset nära sjön för att minnas sin döda mor och trösta varandra, men händelserna tar snart en störande vändning. Allt beskrivs från perspektivet av en kamera som används av Juni (Lindsay Burdge), den yngre systern. Det psykologiska monstret är ovissheten som representeras av sjön men även videokamerans ögon som terroriserar i sina försök att filma det som är okänt.

Festivalen har i år lyckats vara en övertygande och omfattande översikt av en genrefilm. Och inte bara det. Den har också visat att monstret är det som avviker från normen men också ett mirakel som avslöjar något om oss och det samhälle vi lever i. Filmerna i denna översyn kan i själva verket berätta mycket för oss om vår samtid och vår framtid och om man tittar noga kan man bortom underhållning och fantasi associera till vår alltmer monstruösa verklighet.

Marco De Baptistis

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts