Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | 23 februari, 2014
Essäer

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | 26 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | 31 mars, 2016
Filmens porträtt

Bland insekter och skrivmaskiner – om David Cronenbergs Naked Lunch



InsectsIt’s a Kafka high. You feel like a bug.”

 Länge leve det nya köttet, sa insekten som en gång drömt att den var en människa, och precis som Seth Brundle fusionerades med flugan, sammansmältes William S. Burroughs omtalade roman Den nakna lunchen (1959) med filmregissören David Cronenbergs hjärna i dennes filmatisering Naked Lunch (1991). Det var en bra sammansmältning, för slutresultatet blev, i alla fall enligt mig, en mer intressant produkt än Burroughs hjärtlösa om än svart humoristiska, vålds- och sexfixerade samling texter om hans alter ego, knarkaren William ”Bill” Lee, och dennes upplevelser i Amerika, Mexiko, Tanger och Interzone. Jag har sett Cronenbergs film betydligt fler gånger än jag har läst Burroughs bok, som Cronenberg har beskrivit som en sorts science fiction-skräckroman för vuxna. Jag ska inte ödsla tid med den utslitna gamla frasen att Cronenberg filmatiserade en roman som var omöjlig att göra film av, för det gjorde han inte. Filmen är ett jazzljudande hopkok av händelser ur Burroughs liv och texter. De enda ingredienserna från boken i denna surrealistiska anrättning, förutom titeln, är doktor Benway, Det svarta köttet, mugwumperna och Interzone. Skrivande och skuld har stor del i Cronenbergs film.

Inget av detta behandlas i Burroughs bok (i alla fall inte på ytan), som inte alls berör det faktum att han flydde till Tanger och började skriva för att förtränga den tragiska olyckshändelsen 1951, då han i berusat tillstånd sköt sin fru, Joan Vollmer, i huvudet under en fest i Mexiko. Det är lätt att göra misstaget att tro att Cronenbergs Naked Lunch är en visuell drogupplevelse om droger, och kanske är det därför som filmen blivit populär i kretsar där unga män tillsammans tittar på filmen under påverkan av diverse saker och lite slött skrockar hö-hö åt de märkliga scenerna. Men Naked Lunch är ingen Fear and Lothing in Las Vegas, utan betydligt mer mångbottnad och inte det minsta drogförhärligande. Cronenberg bestämde tidigt att filmen inte skulle beröra några av de droger som existerar i verkligheten och förekommer i boken, eftersom budskapet i så fall skulle bli ett annat än det han ville förmedla. Han var inte intresserad av att göra en ”säg-nej-till-droger-film”. Eftersom han ville ha en drog som fungerade som en metafor för beroende, behövde han alltså uppfinna en helt ny sådan – skalbaggspulvret pyretrum.

The Priest 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

You'll see how elegantly this works. The black will disappear completely. There'll be no smell, no discoloration. It's like an agent, an agent who’s come to believe his own cover story. But who’s in there, hiding, in a larval state. Just waiting for a time to hatch out.”

 

William S. Burroughs var tidigt en av David Cronenbergs stora litterära influenser och en kreativ tvillingsjäl. I en intervju 1981 uttryckte han en önskan om att en dag filmatisera Den nakna lunchen. Cronenberg var då en omtalad filmmakare och långtifrån omtyckt av alla, i och med sina kroppsfixerade och samtidigt djupt psykologiska och sociologiska skräckhistorier Frossa (Shivers, 1975), Rabid (1977), The brood – missfostret (The Brood, 1979) och Scanners (1981). Senare skulle han komma att göra Videodrome (1983), Stephen King-filmatiseringen Dead Zone (The Dead Zone, 1983), Flugan (The Fly, 1986), samt Dubbelgångare (Dead Ringers, 1988), om ett par tvillinggynekologer varav den ena tillverkar operationsinstrument för mutantkvinnor med missbildningar i underlivet. Med andra ord var Cronenberg som klippt och skuren för att ta sig an Burroughs roman, som orsakade mycket rabalder då den publicerades. Den bannlystes och åtalades för obscenitet, men efter en rättegång 1966, där Allen Ginsberg och Norman Mailer uttryckte sitt tydliga stöd för boken, kom man fram till att den trots det magstarka innehållet hade ett visst socialt värde.

There is only one thing a writer can write about what is in front of his senses at the moment of writing 1984 besökte den brittiske filmproducenten Jeremy Thomas en filmfestival i Toronto, Cronenbergs hemort. De träffades och började diskutera en filmversion av Den nakna lunchen, en bok som även Thomas läst och tyckte om. Ett år senare for de tillsammans med Burroughs själv och dennes sekreterare, James Grauerholz, till Tanger i norra Marocko, för att återbesöka de platser Burroughs befann sig på under tillkomsten av boken. Men förverkligandet av filmprojektet dröjde till 1989, då det brittiska filmbolaget Recorded Picture Development tackade ja till Cronenbergs idé. Detta efter att Thomas haft en hit med Den siste kejsaren (The Last Emperor, 1987) och Cronenberg med Flugan, som varit en stor publiksuccé och hans största framgång någonsin. Efter detta vågade de ta risken att bege sig ut på djupa vatten. Grauerholz visade Burroughs Videodrome, Dead Zone och Flugan, och Burroughs förstod att Cronenberg var rätt man och gav honom fria händer.

do not presume to impose story plot continuity. Insofar as I succeed in Direct recording of certain areas of psychic process I may have limited functionEfter att Cronenberg avslutat sin roll som skurk i Clive Barkers skräckfilm Kyrkogårdens hemlighet (Nightbreed, 1990), som spelats in i England, påbörjade han manuset till Naked Lunch på sin laptop på planet hem till Kanada. Han ville inte göra en direkt översättning av boken, eftersom det för det första inte skulle fungera som spelfilm och för det andra skulle vara alldeles för dyrt. Cronenberg gillade utmaningen och att skriva ihop historien var inga problem, eftersom han upplevde sig ha skrivit Burroughsliknande saker i hela sitt liv. På ytan var de dock extremt olika. Burroughs föredrog män, medan Cronenberg föredrog kvinnor (detta gjorde att Cronenberg fann det nödvändigt att tona ner de homosexuella inslagen, vilket Burroughs gick med på). Burroughs hade levt ett händelserikt liv med drogmissbruk och mordåtal, medan Cronenberg hade vuxit upp i vanlig medelklassfamilj och inte haft något intresse för illegala substanser (även om han förstod och intresserades av dess metafor för beroende). Men på det inre, kreativa planet hade Burroughs och Cronenberg flera gemensamma nämnare – mutanter, fysiskt våld med sexuella undertoner, den kritiska synen på censur och kontroll och den ambivalenta fascinationen för människokroppen, dess fulhet, sjukdomar och förfall.

 

I am a recording instrumentExterminate all rational thought. That is the conclusion I have come to.”

 

Cronenbergs Naked Lunch tar sin början i New York 1953, där den före detta narkomanen Bill Lee (Peter Weller) arbetar som kackerlacksutrotare. Hans författarvänner Hank (Nicholas Campbell) och Martin (Michael Zelniker) – baserade på Jack Kerouac och Allen Ginsberg – uppmuntrar honom att skriva, men Lee säger att han gav upp skrivandet när han var tio och att det är för farligt. Han upptäcker att hans fru Joan (Judy Davis) har blivit beroende av det gula insektspulver han använder i sitt arbete, och att hon injicerar detta som heroin. Lee får snart två knarkspanare från polisen efter sig, eftersom han misstänks använda insektspulvret för privat bruk. En talande jätteskalbagge på ett poliskontor påstår sig vara hans sambandsofficer, och att Lee är dennes agent. Lees får i uppdrag av skalbaggen att döda ”den lilla kvinnan”, det vill säga Lees fru, eftersom hon är agent för Interzone Incorporated, en organisation med bas i Interzone, en beryktad frizon på Nordafrikas kust och tillflyktort för jordens avskum. Lee besvarar informationen med att slå ihjäl skalbaggen med sin ena sko.

If all pleasure is relief from tension junk affords relief from the whole life process in disconnecting the hypothalamus which is the center of psychic energy and libidoKort senare, efter att han sett Joan vara intim med Hank hemma i soffan, skjuter han henne i huvudet. Han byter ut sin pistol mot en skrivmaskin av märket Clark Nova och flyr till Interzone, där han skriver rapporter till sin sambandsofficer. Skrivmaskinen förvandlas till en insekt – sambandsofficeren i ännu en ny skepnad – som förklarar att homosexualitet är den bästa täckmanteln. Lee får i uppdrag att söka upp doktor A. Benway (Roy Scheider), en allmänläkare som i själva verket är huvudman för handeln med drogen ”Det svarta köttet”, som kommer från brasilianska tusenfotingar. Lee kommer i kontakt med det amerikanska författarparet Tom Frost (Ian Holm) och Joan Frost (Judy Davis), som är en kopia av hans döda fru.

Tom låter ut sin skrivmaskin till Lee, som får allt svårare abstinensbesvär, fast som han är på insektspulvret. Hans skrivmaskin, det vill säga sambandsofficeren, biter ihjäl Toms skrivmaskin, som även är en insekt. Lee, som nu påstår sig vara homosexuell, inleder ett sexuellt förhållande med Joan. Skrivmaskiner förvandlas och går sönder, likaså Lee, vars mask sakta börjar spricka ju mer invecklad handlingen blir. Lee får besök av Hank och Martin, som upptäcker de hundratals maskinskrivna, blodbefläckade sidorna han omedvetet författat under drogrus, och vill publicera dem som en bok – Den nakna lunchen. Lee tar sig in i en stor byggnad där mugwumpar hänger bundna i taket medan människor suger i sig vätskan från deras känselsprötsliknande utväxter på huvudet. Han ser Joan kedjad och blåslagen. Hon tvingas skriva anteckningar om vätskan, tydligen en drog, och dess verkningar. Lee får reda på sanningen om saker och ting. Han tar med sig Joan och kör med en minibuss till Annexien, ett kargt, grått, Sovjetliknande land. De blir stoppade vid en vaktpost. Vakterna är de två knarkspanarna som haffade Lee i början av filmen. De frågar vad Lee har för yrke. Han säger att han är författare. De vill ha bevis för detta. Han tar upp en bläckpenna. De vill att han ska skriva något. Lee väcker Joan, som ligger och sover därbak. Det är dags för deras Wilhelm Tell-nummer. Hon sätter ett glas på huvudet. Lee siktar och skjuter henne i pannan. Vakterna välkomnar Lee till Annexien.

He is so grey and spectral and anonymous they dont see him and think it is their own mind humming the tune Cronenberg har beskrivit skrivprocessen av Naked Lunch som en katarsis. Han ville att filmen skulle handla om skrivande, om den fysiska handlingen med skrivmaskinen och faran med att skapa något som inte är hälsosamt för en. Han ville omvandla denna inre handling till en yttre sådan. Som en naturlig konsekvens av detta är de ickeverkliga sakerna som Bill Lee upplever högst verkliga och fysiskt närvarande, främst Lees sambandsofficer, som uppenbarar sig i form av den pulveravnjutande skalbaggen med det talande, anusliknande hålet på dess bakdel, den rökande mugwumpen i baren – en specialist på sexuell ambivalens – och hybridvarelsen mellan insekt och en skrivmaskin (rösterna till alla dessa görs av Peter Boretski, som även spelar en kackerlacksutrotarkollega innan Lee beger sig in i Interzone). Dessa insektoider, skapade av Lee, klargör saker och ting och berättar för honom vad han ska göra.

Från början ville Cronenberg inte att Naked Lunch skulle vara en film full av komplicerade specialeffekter, som Flugan, men det dröjde inte länge förrän insektsvarelser dök upp i historien. Detta gladde producenten Jeremy Thomas, som ansåg att det skulle kunna vara filmens styrka, och som gärna betraktade den som en specialeffektsfilm för vuxna. Chris Walas och dennes specialeffektbolag, som ansvarat för Jeff Goldblums gradvisa förvandling till fluga, fick i uppdrag sex månader före inspelningsstart att skapa alla de varelser som förekom i manuset. Tretton versioner av den talande skalbaggen, som under filmens gång genomgår en metamorfos till en Clark Nova, byggdes, var och en med olika ändamål, och man la stor vikt vid att göra det till en karaktär med personlighet.

 

I know this one pusher walks around humming a tune and everybody he passes takes it up"I understood writing could be dangerous. I didn’t realize the danger came from the machinery.”

 

Filmens budget var på 17 miljoner dollar och inspelningen inleddes den 21 januari 1991 i Toronto. Från början var det tänkt att alla inomhusscener och specialeffekter skulle filmas i Toronto. Sedan, i april, skulle filmteamet resa till Tanger för att där filma alla scener som utspelades i Interzone. Detta satte dock Gulfkriget käppar i hjulet för. Cronenberg fick snabbt tänka om. Han blev deprimerad och insåg att det kanske var omöjligt att göra filmen. Enda alternativet var att filma hela rasket i Toronto, och att bygga kulisser som liknade de i Tanger. Under tre dagar skrev han om manuset utifrån denna kompromiss kort före inspelningsstarten. Detta var dock betydligt bättre än den ursprungliga planen, kom han fram till, eftersom Interzone inte är en verklig plats, utan ett sinnestillstånd. Att filma i Tangerliknande kulisser var helt rätt för att frambringa denna känsla.

Like pregnant women lose their teeth feeding the stranger junkies lose their yellow fangs feeding the monkey Cronenberg ville att filmen, till skillnad från boken, skulle fungera på ett mänskligt och emotionellt plan, och att det skulle vara en sammanhängande historia, snarare än den episodiska boken, som enligt Burroughs kan läsas i vilken ordning som helst. Huvudmotivet i filmen – såväl som i Burroughs liv – är mordet på Joan, som blir skjuten i huvudet av Lee när de ska utföra deras ”Wilhelm Tell-nummer”, det vill säga att hon sätter ett glas på huvudet som han sedan skjuter sönder (detta återspeglar Burroughs dråp på Joan Vollmer, som uppges ha gått till på detta sätt). Lee bli först chockad över vad som hänt. Han går fram till henne och betraktar kulhålet i hennes panna. Men chocken övergår till något som liknar likgiltighet, och sedan tycks han minnas det uppdrag han fick av skalbaggen som sade sig vara hans sambandsofficer – hans uppdrag är med andra ord utfört. Det som sedan följer är Lees flykt från denna händelse.

Agentmetaforen kommer till användning för att skapa dubbelidentiteter, en annan sexuell läggning, för att undkomma den alltför smärtsamma verkligheten, som dock sipprar fram i Lees psyke i form av Joan Frost, fru till den torre lille Tom, som kan tala utan att röra på läpparna och som omedvetet har hållit på att döda sin fru under flera år. Han är mer förälskad i sin Martinelli-skrivmaskin än i henne. Detta säger en del om Lees förhållande till frun och hans till synes hemliga skrivande. Cronenberg har sagt att han skapade bildliga metaforer genom multisexuella specialeffekter. Ett exempel på detta är då Lee sitter tätt bakom Joan, som skriver på makens arabiska Mujaheddin-skrivmaskin. När attraktionen mellan Lee och Joan ökar omvandlas själva skrivandet till en erotisk handling. Tangenterna blir något som smeks och skrivmaskinen alltmer organisk. Den utvecklar en fallosliknande svans och blir en sorts blandning mellan insekt och människotorso som genast hoppar ner till Lee och Joan och börjar jucka hej vilt. Senare i filmen övergår det heterosexuella snart till homosexualitet. En elegant fikus vid namn Yves Cloquet (Julian Sands) förvandlas till en väldig skalbagge och dödar den homosexuelle ynglingen Kiki (Jospeh Scorsiani), som Lee inlett ett förhållande med. De tycks sammansmälta till ett gemensamt ting medan blodet rinner – berått mord eller intensiv älskog? Lee, som bevittnar det hela, flyr. För att han äcklas av sin homotäckmantel? Eller är det något betydligt mer djupliggande än så?

lunch

Just remember this. All agents defect, and all resisters sell out. That's the sad truth, Bill. And a writer? A writer lives the sad truth like anyone else. The only difference is, he files a report Naked Lunch 1991on it.”

Naked Lunch blev en kritikersuccé och Cronenberg vann flera priser, bland annat för bästa regi och manus. Eftersom filmen skildrar tillkomsten av den bok den är baserad på, och snarare är Cronenbergs tolkning av Burroughs som person och hans inre demoner än själva boken, går måhända en del av det satiriska i boken förlorad. Bill Lee (utmärkt underspelad av Peter Weller) är kylig, i stort sett känslolös, och har ett uttryckslöst ansiktsuttryck genom nästan hela filmen. Då och då spricker fasaden, och man får som tittare ta del av hans mentala kollaps. Hela filmen har något lugnt, sakligt och distanserat över sig, inte helt olikt tonen i Franz Kafkas berättelser. Inga snabba klipp, inga röster i huvudet, ingen hysteri, inga vansinnesskratt, ingen beskådan av overkliga ting som vid en närmare titt inte är där, och så vidare.

Lee faller inte i gråt när han inser att han har mördat sin fru, och uttrycker ingen större sorg eller saknad. Däremot får han något som liknar panikångest när han ser torkade tusenfotingar säljas på en marknad. Det görs ingen visuell distinktion mellan verklighet och förmodade hallucinationer, vilket gör att filmen kräver mer av sin tittare. Naked Lunch är på det hela taget mer en David Cronenberg-film än en filmatisering av Burroughs texter. Tonen är helt en annan än Burroughs – mindre humor, mindre galenskap, inga våldsorgier, ingen bögporr, inget heroin, ingen yagé, inga nergångna pundare (om man bortser från Joan Lee i början av filmen). Men i en scen mot slutet av filmen håller Lee en monolog som är i stort sett ordagrann från Burroughs bok:

 

You see control can never be a means to any practical endIt can never be a means to anything but more controllike junkDid I ever tell you about the man who taught his asshole to talk? His whole abdomen would move up and down you dig farting out the words. It was unlike anything I had ever heard. This asshole talk had sort of a gut frequency. It hit you right down there like you gotta go. You know when the old colon gives you the elbow and it feels sorta cold inside, and you know all you have to do is turn loose? Well this talking hit you right down there, a bubbly, thick stagnant sound, a sound you could smell. This man worked for a carnival you dig, and to start with it was like a novelty ventriloquist act. Real funny, too, at first. He had a number he called The Better Ole that was a scream, I tell you. I forget most of it but it was clever. Like, ‘Oh I say, are you still down there, old thing?’ ‘Nah I had to go relieve myself.’ After a while the asshole started talking on its own. He would go in without anything prepared and his asshole would ad-lib and toss the gags back at him every time. Then it developed sort of teeth-like little raspy in-curving hooks and start eating. He thought this was cute at first and built an act around it, but the asshole would eat its way through his pants and start talking on the street, shouting out it wanted equal rights. It would get drunk, too, and have crying jags nobody loved it and it wanted to be kissed same as any other mouth. Finally it talked all the time day and night, you could hear him for blocks screaming at it to shut up, and beating it with his fist, and sticking candles up it, but nothing did any good and the asshole said to him, ‘It is you who will shut up in the end. Not me. Because we don’t need you around here anymore. I can talk and eat and shit.’ After that he began waking up in the morning with a transparent jelly like a tadpoles tail all over his mouth. This jelly was what the scientists call un-D.T., Undifferentiated Tissue, which can grow into any kind of flesh on the human body. He would tear it off his mouth and the pieces would stick to his hands like burning gasoline jelly and grow there, grow anywhere on him a glob of it fell. So finally his mouth sealed over, and the whole head would have have amputated spontaneous - except for the eyes, you dig. That’s one thing the asshole couldn’t do was see. It needed the eyes. But nerve connections were blocked and infiltrated and atrophied so the brain couldn’t give orders any more. It was trapped in the skull, sealed off. For a while you could see the silent, helpless suffering of the brain behind the eyes, then finally the brain must have died, because the eyes went out, and there was no more feeling in them than a crab’s eyes on the end of a stalk.”

 

Det är en monolog som på ett sätt sammanfattar hela filmen. Skrivandet är det talande rövhålet som äter upp mannen (författaren?) och gör honom till en helt annan sorts varelse. Han utplånas av något som är en del av honom själv.

 

Jonas Wessel

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Samuel Beckett – Murphy och ”den blinda viljan”

Hamm: What time is it? Clov: The same as usualHamm: Have you looked?Clov: YesHamm: Well?Clov: Zero.  / Samuel Beckett: Endgame Vi kommer in i Murphy (1938), skriven av Samuel Beckett, då en ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 juni, 2014

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Solnedgång på Island. Foto: Wikimedia

Litteraturen på våra nordiska öar

När vi talar om nordisk litteratur, i nutid, talar vi nästan alltid om Sverige, Norge, Danmark och (i Sverige tyvärr skamligt lite) Finland. Men hur då med våra ”nordiska öar” ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 04 december, 2015

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Luciafirandet i Svensk-Finland

Vårt Luciafirande grundar sig på ett helgon och martyr Lucia, en helig jungfru som på 283-talet levde i Siracusa på Sicilien. Enligt legenden var hon en varmt troende kristen och ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 13 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.