Thomas Eakins The Agnew Clinic  1889

Dr. Agnews bröstoperation och andra cancerogena konstverk

All cancer är inte rosa, även om det kan verka så i oktober då det arrangeras stora insamlingar och galor för att uppmärksamma bröstcancer. Hela oktober förvandlas till en rosa ...

Av: Mathias Jansson | 26 oktober, 2016
Essäer om konst

Frost

Märkligt det, vad det nu kan benämnas som, kännas som, vara eller förnimmas som. Det som fyller upp en tomhet, det som ständigt är, när inget finns att ta på ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 mars, 2014
Gästkrönikör

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid

Rymdfartens ”farfar” 400 år före sin tid Conrad Haas var en renässansman på 1500-talet, som utförde märkliga raketexperiment. Han uppfann både flerstegsraketer och "flygande hus" utanför staden Sibiu (Hermannnstadt) i Rumänien ...

Av: Bertil Falk | 18 februari, 2010
Essäer

Från Oidipus till Afghanistan via Hollywood. Intervju med Susanne Bier

Susanne Bier behöver ingen presentation. Filmälskare i hela välden är belåtna med hennes filmer. Hon har skrivit in sitt namn bland de stora nordiska filmskaparna tillsammans med Carl Theodor Dreyer ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 12 oktober, 2010
Filmens porträtt

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2



Under 50-talet lade USA grunden för det kommersiella TV-mediet, termen dagstelevision instiftades och TV-såpan, riktad till hemmafruar, lanserades. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Televisionen och västern under 50-talet

Man ska inte underskatta TV:s roll som löpte parallellt med utvecklingen av spelfilmen efter kriget, TV:n var trots allt den starkaste konkurrensplattformen till filmindustrin när det begav sig. Under 50-talet lade USA grunden för hela det koncept som det kommersiella TV-mediet kretsade kring. Intresset för televisionen samt det ekonomiska möjligheter som mediet erbjöd fick sådant genomslag att äldre filmstudios konverterades till TV-studios för att täcka behovet. Termen dagstelevision instiftades under samma decennium och den så kallade TV-såpan, vilken främst riktade sig till hemmafruar vars hushållsarbete skulle kantas av underhållning i form av snabbproducerade TV-dramer, lanserades inofficiellt. De produkter som presenterades i reklampauserna mellan programmen var medvetet adresserade till just denna målgrupp där tvättmedlet utgjorde den främsta försäljningsvaran, en produkt som skulle tilltala hemmafrun, därav namnet TV-såpa. Hemmafruarna skulle ha någonting att titta på samtidigt som de skötte sysslorna i huset, resonerade man.

Kort efter sin lansering skulle den kommersiella televisionen göra större anspråk på sin publik då den hårt arbetande medel- och arbetarklassens begränsade fritid utmanades av alltmer vidsträckta sändningstider; nu sändes nämligen TV dygnet runt och underhållningsförrådet började sakteliga ta slut – man hade nått fram till den uppenbara insikten av att innehållet behövde fyllas på.

De nylanserade och ledande TV-bolagen kom på idén att, vid sidan av nyheter och såpor, visa gamla kasserade filmer över det nya mediet, publiksiffror tänkte man inte så mycket på vid det här laget, kvantiteten räknades. Bortglömda gangster- och västernfilmer fanns bland detta enorma utbud av underhållning, man hade helt enkelt öppnat kistan till en ofattbar kulturskatt som det inte fanns någon synbar botten på. Denna kulturresurs eller snarare underhållningbuffert, medgav i sin tur att kulturvetandet och framförallt intresset kring och om film som ämne fullkomligt briserade, allt tack vare TV:ns inflytande. Musikindustrin utnyttjade också televisionens potential i omfattande promotionsyfte. Värt att notera är att i slutet på 50-talet var filmbolagen utnumrerade av TV-bolagen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 För att stärka nationen USA efter det stora kriget skulle folket låtas återgå till gamla trygga traditioner. Nordamerikas prärier i western utforskades igen. Foto: WikipediaSamtidigt var det bara en tidsfråga innan Europa, i synnerhet fransmännen, skulle börja gräva i denna filmskatt, man kan säga att en sorts samtidsarkeologi inleddes. Fynden fransmännen gjorde och all den inspiration de fick på köpet i sitt sökande, tog de sedermera med sig hem till Europa för att senare vidareutveckla, vilket signalerade startskottet för den franska Nya Vågen. Mitt i kraftmätningen mellan filmmediet och Televisionen uppstod dessutom en konflikt angående filmformaten: skulle man använda vidfilm eller TV-anpassad 4:3 bild? Vidfilm på en TV-apparat resulterade i en mycket liten bild. Allt slutade med att vidfilmsformatet istället ”anpassades” till TV-formatet genom en så kallad Pan and Scan-process, det vill säga att man klippte bort den information på vidfilmen som ansågs vara ”onödig” för att lättare kunna justera in det man tyckte var ”väsentligt” till TV-formatets standard. Filmverket ifråga blev mångt om mycket slaktat, men väldigt få brydde sig om detta för tillfället. Det finns skräckexempel där upp emot 30 till 45 procent av kanterna på spelfilmer helt enkelt saxades bort, ett ingrepp som i många fall påverkade och störde upplevelsen av berättandet.

Då USA precis hade lämnat ett av historiens mest omfattande krig bakom sig, samtidigt som ett kallt krig stundade, kunde tidpunkten inte varit bättre vald när det handlade om att införliva en ny form av optimism hos den krigströtta allmänheten, att låta folket återgå till gamla trygga traditioner och tankesätt, nämligen utforskandet av Nordamerikas prärier. Västerngenren skulle konsekvent återskapas i en grandios skala utan motstycke, den svepte mer eller mindre hela sin mantel över Hollywood och västernfilmens konventioner och värderingar fanns nu helt plötsligt överallt. En romantisering av den vilda västern uppmuntrades från flera håll då man ansåg att innehållet skulle stärka nationen. Filmduken och TV:n utgjorde var för sig de nya underhållningsplattformarna, en samlingsplats där alla tänkbara äventyr kunde berättas mot bakgrund av ett mytomspunnet landskap. De typiska scenerierna genren bjöd på var minst sagt generösa, här fanns det utrymme för alla typer av historier. På den breda och uppdaterade bioduken kunde västernfilmens alla färger och ljud återges mer effektfullt och med större inlevelse än någonsin tidigare och via den nya televisionen kunde man se snabbproducerade TV-västerns i form av långkörare som Gunsmoke, The Lone Ranger, Death Valley Days, Bonanza och Maverick med flera.

Västerngenren förankrade sig djupt i den västerländska kulturen och reformerade hela det fundament av sociala regler som Hollywood vilade på, genrens konventioner spred sig framöver, tack vare televisionen, till i stort sett alla existerande filmgenrer. Under 1950-talet skulle ett stort antal västernfilmer produceras, men förhållandevis få av dem är idag klassikerförklarade däribland High Noon (1952) och The Searchers (1956). Anledningen var att dessa filmer inte passade in i den nya rådande västerländska modellen. De filmer som gjorde detta, glömdes mer eller mindre bort.

Men när Hollywood insåg den potentiella konkurrenskraften ifrån televisionen, underblåst av de politiska orättvisor som samtidigt pågick ute i landet, förekom ett synbart ifrågasättande av västernfilmen från Hollywoods egen sida. Hade Hollywood verkligen gått åt rätt håll? Filmen Rio Bravo från 1959, regisserad av Howard Hawks, med John Wayne i rollen som sheriffen John T. Chance, återigen iklädd hatt och sheriffstjärna, kan i viss mån tolkas som den allra sista västernfilmen från den gamla romantiserande skolan – eller som bryggan till det nya fragmenterade Hollywood som väntade efter årskiftet. Hatten som John Wayne bar på huvudet vid det här tillfället var vissen och blek, den hade sett sina bästa dagar. Men den blekslitna hatten vittnade ändå om en fascinerande historia kring det förgångna, det hårda slitet på vägen om vad det faktiskt innebar att på egen hand utforma en stereotyp åt en av den amerikanska filmens mest utmärkande genrer. John Wayne var vid denna tidpunkt säkerligen medveten om vilka enorma förändringar västerngenren och filmindustrin generellt stod inför, men han bar ändå hatten med stolthet, och det hade han all rätt i att göra.

Dimitri Tiomkin

Den europeiskt utbildade Dimitri Tiomkin engagerades i att förädla musiken i västernfilmerna och måla Nordamerikas landskap i nya toner. Foto: Wikipedia

Det var inte enbart tekniska bedrifter och oroligheter inom filmindustrin som präglade 50-talets västernfilm, något gott förde decenniet ändå med sig och det kanske mest betydande och framträdande var den allra första och inte minst ärliga tonsättningen av vilda västern. Populärmusik och identifikation hade ett centralt och växande förhållande till varandra under 50-talet. Ungdomen demonstrerade detta genom att dansa loss ute på folkparkerna. Filmmusiken lämnades för den sakens skull heller inte utanför, bilden och ljudets samverkande blev ett intressant ämne att botanisera i. Generiska konventioner, så som hur ljudet förstärker bilden, fick stort gehör under samma tidevarv. Musiken i de tidigare västernfilmerna ansågs föråldrad och stod i behov av förändring eller snarare, förädling. Den ryske kompositör som fick den unika äran att måla Nordamerikas landskap i nya toner var den grundligt europeiskt utbildade Dimitri Tiomkin.

Begåvade utländska tonsättare var vanligt förekommande i Hollywood vid den här tiden, många av dem hade flytt ifrån krigets förföljelser i Europa. Tiomkin var en av de få europeiska musikkompositörer som deltog från allra första början och bidrog, tillsammans med bland annat Max Steiner, Erich Wolfgang Korngold och Franz Waxman, till att anlägga fundamentet för den moderna filmmusiken i Hollywood i synnerhet, och för filmmusiken i största allmänhet. Tiomkins karriär inleddes i förbindelse med introduktionen av ljudfilmen redan mot slutet av 1920-talet. Efter andra världskriget förändrades karaktären av filmmusiken inom flera genrer, men det var förmodligen omställningen av musiken inom västerngenren som stack ut allra mest.

Innan 1950 var musiken i västernfilmen präglad av en mer anafonisk sammansättning. Filmmusiken uppvisade en svag profil och kunde mer tolkas som lågmäld i sin framställning, det var händelserna i scenerna som dirigerade både riktningen och tempot i musiken. Indianernas närvaro styrdes i de äldre västernfilmerna exempelvis av ett klassiskt subjektivt musiktema där enkla trummor och flöjter kontrade varandra för att markera något främmande. Dimitri Tiomkin ändrade på detta och lät indianernas utanförskap kännetecknas av smått orientaliska tonarter. Tiomkins nya tonsättning bidrog till att deras närvaro inte föreföll lika skrämmande längre, utan snarare mer mänsklig och välkomnande. Efterforskningen inom filmmusiken under 50-talet blev också noggrannare, man ville fördjupa sig i musikens historiska rötter för att mer korrekt kunna anspela på stereotypifiering av karaktärer i filmer. Det gick så långt att man faktiskt experimenterade med äkta Apachemusik i soundtracket till ett fåtal västernfilmer, men denna typ av musik lät inte lika exotisk som man hade önskat. Istället valde man, som så ofta, Tiomkins indianmusik, vilket innebar ett bättre samspel med den övriga filmmusiken. Indianernas egen musik, så som den verkligen framställs av Nordamerikas ursprungsbefolkning, fick låta vänta på sig ytterligare ett antal år, närmare bestämt fram till på 70-talet, då västernfilmen A Man Called Horse (1970) introducerade ett äkta musikaliskt kulturarv för allra första gången i filmhistorien.

Den dammiga nybyggarstaden växer fram och blir ett bekant inslag i westerns under denna tid. Foto: WikipediaDet som var mest signifikant för musiken inom västerngenren var naturligtvis tonsättningen av landskapet, den outforskade vildmarken, den öppna prärien och allt som innefattade dess natur. Filmmusiken blev nu avsevärt bredare och mer storslagen i sin karaktär än kanske någonsin tidigare, ingen annan filmgenre hade dessförinnan ägt en sådan bred palett av tonarter. Dimitri Tiomkin målade upp en ny visuell bild av det musikaliska landskapet, en sorts musik som i grunden faktiskt härstammade från Anglisk folkmusik. Karaktären i västernfilmens nya musik gick inte att ta miste på, naturens panorama hade ingen anledning att skämmas. I Tiomkins tonsättning av den vilda västern återfanns hela tiden en dragningskraft i musiken, som om tongångarna var synonymt med förflyttning. Tonerna ville identifiera och röra sig i en speciell riktning, likt de människor bosatta i östra USA som sökte sig åt västra USA, där de kunde frodas och hoppas på ett bättre liv. Ingen aspekt inom västerngenren lämnades orörd av Tiomkins tonsättning, även den mexikanska regionen fick till slut en musikalisk prägel, nämligen de utmärkande och distinkta trumpeterna, vars egenskaper Ennio Morricone inte alltför långt in i framtiden skulle vidareutveckla.

Dimitri Tiomkin föddes 1894 och gick ur tiden 1979. Under hans mest produktiva år designade Tiomkin mer eller mindre på egen hand om hela kostymen för hur musiken inom västerngenren skulle yttra sig. I vissa undatag fick Tiomkin ge vika för Elmer Bernstein.

Västernfilmen och dess konventioner och förväntningar

Västerngenren består som bekant av en lång rad upprepade konventioner och förväntningar, kanske mer vedertagna principer än vad någon annan filmgenre i historien haft anspråk på att uppvisa. Genreteoretiska problem är något som gjort avtryck på västernfilmens utformning; det är helt enkelt för komplicerat att införliva en sorts förändring eller innovativt tänkande i denna filmgenre utan att falla tillbaka i gamla bevandrade fotspår som redan noggrant utforskats tidigare. Numera tvingas man snarare utgå ifrån västerngenren i syfte att kunna skaffa sig perspektiv, inte enbart på genren, utan på kringliggande influenser. Att, som många filmhistoriker, utnämna västernfilmen till ursprungskällan till alla idag existerande genrer- och subgenrer inom film, låter kanske som en drastisk och förhållandevis hård slutsats, men det ligger mycket i det resonemanget.

Västerngenren byggde upp och inringade den tidiga filmindustrin. Råmalmen till den senare delen av 1900-talets raffinerade genreprogress är sprungen främst ur västerngenren då västernfilmen, i Hollywoods begynnelse, utgjorde en av hörnstenarna till den totala filmproduktionen i hela landet. Redan vid detta tillfälle insåg det unga Hollywood vilket håll intäkterna skulle styras åt. Västernfilmen hade, under de första femtio åren, en sorts informell överenskommelse kring struktureringen av den amerikanska filmbranschen. Dessa filmer genererade med andra ord stora summor pengar, vilket lade grunden för en nationell filmindustri och en filmkulturell livsstil.

Det är också få filmgenrer som gjort anspråk på en sådan stor mängd avkodning som västernfilmen. Genren, vars symbolik och konventioner för moralitet, kampvilja, lyckosökande, utmaningar och sociala omställningar mot bakgrund av den industriella revolutionen, har lagt grunden till, samt blivit föremål för, omfattande genreteoretiska tolkningar och begrepp inom sättet att studera film på överhuvudtaget. Västernfilmen, vars breda uppsättning av konventioner, inledde sin resa i väst och spred sig snabbt över hela världen ända sedan de första spelfilmerna såg dagens ljus. Mönstret lever kvar än idag, över hundra år senare. Men fascinationen för västern grundade sig inte enbart utifrån erfarenheterna kring det praktiska utforskandet av en kontinent, målande romaner vars beskrivningar av Nordamerikas ljusare och mörkare sidor åtog sig författare som James Fenimore Cooper, Zane Gery, Owen Wister och Mark Twain att skildra i detalj.

Vid sidan av litteraturen fanns det även ett hängivet intresse för gammal folkmusik, toner som bidrog både till mytologin om det som stod skrivet i böckerna, men som likaså illustrerade händelser som hade inträffat i verkligheten. Relationen mellan det skrivna, det sjungna och det verkliga spann en väv där filmmediet i framtiden kom att utgöra spindeln i nätet. Att kunna berätta historier utifrån en kontext som berörde utforskandet av de positiva men även de negativa sidorna av individuell frihet och dess konsekvenser, mot bakgrund av en, för den moderna människan, relativt ny omgivning i form av prärien, fascinerade flera generationer läsare. Såväl litteraturen som musiken underblåste en motivation hos individen att lyckas stå på egna ben och göra sig ett namn. De sorgsna tonerna från munspelet, som man så ofta hörde vid lägerelden när natten gjorde sig påmind och när enbart stjärnorna höll sällskap, var inga kvävda toner efter hjälp, snarare stärkande toner för själen. Känslan av att befinna sig vid den här till synes oändliga fronten av nya möjligheter, såväl inre som yttre, uppfattades för sin tid som tilltalande, men kom på film att förändras vartefter genren utforskade sig själv.

Hästen, det oumbärliga redskapet, var såväl cowboyens bästa vän som en sinnebild för manlig dominans. Foto: WikipediaMan sökte sig medvetet till en plats där den lilla människan utstod både inre- och yttre prövningar. Men frontens gröna prärier färgades också av blod då konsekvensen av det nya samhällets utveckling, i kölvattnet av inbördeskriget, kolliderade med det inhemska och det ursprungliga. Idag har prärien ersatts av storstaden, en plats som till sitt utseende kan förefalla vara minst lika ogästvänlig och oförlåtande. Håller västerngenren med dess symbolik och värderingar på att försvinna,eller består genren av sådana fundamentala element vars koncentrerade innehåll inte kan fråntas, hur man än försöker tvätta bort eller späda ut dem?

Andra förekommande element eller komponenter man kanske förväntar sig att bli bekant med inom västerngenren är naturligtvis den dammiga nybyggarstaden, det nyanlända tåget, saloonerna, lättfotade prostituerade dansande till sekelskiftets ragtimemusik, falskspelande pokeress, utspädd whisky, diligensrån och en tjock dimma av krutrök efter den våldsamma duellen ute på den öppna gatan. Handikappade soldater som mist både armar och ben under inbördeskriget satt oftast utanför krogen och tiggde dollar medan fyllerister våldsamt kastades ut genom de närmast elastiska saloonsdörrarna. Hos överklassen bar kvinnorna kjol och männen skräddarsydda kostymer, hos arbetarklassen såg kläderna ungefär likadana ut om än något slitnare och dammigare. Formen på hatten som mannen bar huvudet signalerade oftast status och var utmärkande för en särskild yrkeskategori. Banditer och prisjägare skylde sig oftast under en långrock där diverse vapen lätt kunde undangömmas, mexikaner försvann alltid under en poncho eller sombrero. Kvinnorna fann sig oftast låsta mitt i centrumet av männens konflikter då prärien ansågs vara mannens arena för dominans. Indianer skildrades mer eller mindre som hänsynslösa vildar där de ständigt antingen jagades eller utnyttjades av armén. Våldsamma uppbåd där armadan av uppretade hästar och vildsinta prisjägare vars anstormning efterlämnade ett moln av damm är nästan ett obligatorisk inslag i varje västernfilm. Ständiga dispyter mellan laglösa och lagföreträdare och kampen mellan rättvisan och den fria viljan med en strävan efter att bromsa det nya sociala samhället, låg till grund för flertalet väpnade konflikter. Men det fanns betydligt mindre grovhuggna fronter av motsättningar, det lite finare östra USA uppskattade inte alltid det lite ruffiga väst och klasskillnader uppstod ideligen mellan dem när det möttes.

Det här är bara en stereotypifierad summering av det innehåll de flesta tänker på när termen västernfilm kommer på tal. Men inslagen ifråga var inte påhittade i syfte att förgylla en god historia, bättre uttryckt var inslagen bara en aning romantiserade, det existerade i hög grad, och ingick trots allt i ett växande samhälle där en improviserad framåtanda sökte efter en form av stabilitet. Det var ingen tillfällighet att de flesta berättelserna utspelade sig i omgivningar där allt inte var fullkomligt, eller för den delen perfekt.

Visserligen var den verkliga vilda västern en kortlivad period i förhållande till den populärkulturella filmgenrens storhetstid, ett tidevarv som med upp- och nedgångar sträckte sig från 1920-talet till 1970-talet, men den historiska västernepoken var inte desto mindre explosiv. Lagen hade ännu inte hunnit etablera sig överallt och västern expanderade mycket snabbt under en avsevärt kort tidsrymd. Man kan säga att det kanske gick lite väl fort i vissa sammahang. Företrädesvis utgjorde hungern efter guldet och törsten efter oljan det primära bränslet åt motivationen, vars hägrande effekt eldade upp fantasin hos människor som rest långväga från öskusten i sökandet efter en drygare tillvaro, men resulterade kanske inte för den sakens skull i ett lyckligare liv. Girigheten kom, som så ofta på köpet, likt en oinbjuden gäst, vilket splittrade familjer och gav upphov till tragedier. Nyckeln till succé var ideligen hårt arbete. Den som hade lagt anspråk på mycket ville gärna ha mer och aptiten efter naturens resurser sträckte sig längre än vad det mänskliga psyket i vissa avseenden kunde hantera. Utbyggandet av järnvägen och införandet av telegrafen välkomnade en alltmer avancerad infrastruktur vilket förenklade framfarten för nya horder av lycksökare. Trycket på omgivningen eskalerade och den sociala samvaron var inte alltid sund.

 Flera legendariska personligheter, däribland hjältar som Wyatt Earp, fick nu utrymme i westernfilmen. Foto: WikipediaVåldet, som västernfilmen är så starkt förknippat med, upplevde i verkligheten här sin storhetstid. Den fria viljan och den elementära inställningen om att göra anspråk på land och naturresurser, lade nu grunden till utvidgandet av ett omfattande västernsamhälle, vilket skulle råda konsekvent, överallt. Man tänjde på marginalerna och det höga priset för expansionen fick Nordamerikas indianstammar och de öppna slätternas buffelbestånd betala, för att inte tala om det omfattande övergrepp människan begick mot naturen självt. Under utbredningen av civilisationen handlade det om att försvara sin individualitet och det man trodde på, fortifikationer restes kring det man ägde och man svor att skydda det man hade byggt med sina egna händer. Därför blev revolvern och geväret inte bara en symbol för äganderätt, utan även en synonym för makt och erövring. Hästen, det oumbärliga redskapet i egenskap av sin uthållighet och styrka, visade sig vara cowboyens bästa vän, likaså en sinnebild för manlig dominans.

Ikonografin var något som västernfilmen byggde sin självbild kring, landskapen manifesterade genrens önskningar och lät publikens förväntningar och drömmar gå till mötes. Mot bakgrund av de vidsträckta klippiga bergen, vilket förstärkte scenerierna, betonade samtidigt bergens hemligheter ett bitande begär efter erövring, en sökande känsla efter auktoritet och inflytande. Bergen representerade en gräns, men samtidigt en sorts geografisk ridå som delade upp landet i olika välstånd, bergen manade individen till att realisera sin inre önskan och framförallt att skapa sitt eget öde för att kunna förtjäna en plats på andra sidan där möjligheterna till det goda livet började. Ifall prärien motsvarade ett horisontellt anspråkstagande, kan bergen tolkas som ett vertikalt uppåtsträvande. Från New Mexico i söder, till British Columbia i norr, sträcker sig kontinentens mest berömda bergskedja oavbutet likt en ryggrad över hela västra Nordamerika, vars formation och terräng på flera sätt manifesterar det som västernidealet stod för; att kämpa för sin rätt att nå så långt man förmår komma och klättra så högt man kan, tills man faller. Tappar man fotfästet blir fallet dödligt och någon undsättning lär förmodligen inte komma. Karriärstrappan i den moderna skyskrapan på Mahattan kan ses bära på samma utmärkande egenskaper och regelverk. Aldrig har en naturformation i form av sten, skog och vatten symboliserat mänskligt bemödande på ett mer karaktäristiskt sätt än Klippiga Bergen.

Flera legendariska personligheter, däribland hjältar som Wyatt Earp, Geronimo, Buffalo Bill och Pat Garret, men också dåtidens mytomspunna brottslingar som Billy the Kid, Jesse James, Ike Klanton och Bob Ford, både utformade, skrev och deltog kring mytbildningen och expansionen av den verkliga vilda västern, personer vars öden det även gjordes filmer om långt senare. Men gränsen mellan gott och ont var inte alltid lika tydlig och trivial som skönlitteraturen och de första spelfilmerna så ofta utmålade. Karaktärsdragen bland de legender som härjade på vidderna bestod av flera schatteringar. Ett flertal karismatiska personligheter, vilkas rykten ideligen pendlade mellan kriminalitet och laglydighet som exempelvis Doc Hollyday, Wild Bill Hickok, Sundance Kid och Calamity Jane framställdes i vissa sammanhang av att vara mer intressanta för närstudier än de personer som konsekvent valde den rätta sidan av lagen. Historiska individer med excentriska anlag intog även de sin plats inom västernfilmens populärkultur.

Västernfilmen som genrebegrepp etablerade sig också inofficiellt under en tid då krutröken och dammet fortfarande låg kvar i luften vid de territorier nybyggarna ännu inte hade stadgat sig och där stålet i järnvägsrälsen ännu inte hade svalnat. En behärskad tanke om att skildra och behovet att romantisera händelserna i efterdyningarna av västerns rapida, om än kortlivade, erövringsperiod lät inte vänta på sig. Det fanns alltid en god historia att berätta, kontexten rann över av innehållet som bokstavligen skrek om att bli omskrivet och illustrerat. Men när nyheten om filmkamerans advent gjorde sig hörd förändrades villkoren, erövringen av västern förtjänade mer än bara ord och bläck. Dessa historiska individer levde fortfarande när de första rörliga bilderna om präriernas äventyr visades för allmänheten, en allmänhet som i detta tidiga skede av filmhistorien i högre grad mottog den rörliga bilden likt en smärre sensation, vad som än projicerades på duken.

Fredrik Stomberg

Fotnot

I en serie artiklar på temat sceniska rum undersöker Fredrik Stomberg här västerngenrens reformer och möjligheter under perioden 1950-1990. Den digra ursprungliga längden på 50 sidor har gjort att vi fattat beslutet att dela upp den i en serie artiklar om åtta delar. För att till fullo åtnjuta texternas innehåll rekommenderar vi att läsningen görs kronologiskt då en efterföljande del alltid tar vid där en tidigare slutat.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ty poesins förblivande finns ingenstans

Ambivalenta betraktelser

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 14 maj, 2017

Kvinnan och det heliga

Är Gud man eller kvinna? Ja, frågan kan verka dum eftersom Gud saknar kön, åtminstone i den västlänska civilisationen.Men om vi tänker på Gud är den första bilden som vi ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om religionen | 12 maj, 2013

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Indisk mytologi och konsten att fastställa ett faderskap

Jag läser i det lilla häftet, utgivet av ett förlag i Bombay: Acqaint your children with their cultural heritage (Låt dina barn bekanta sig med sitt kulturella arv.) Vidare finner jag, på pärmen ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 24 april, 2017

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Vietnam ett leende land. I Vietnam mitten av 1980

Den första bilden som möter en nyanländ till Vietnam är vietnamesen som går till knäna i vatten ute på risfälten och arbetar, oftast är det kvinnornas syssla. Det är en ...

Av: Rolf Zandén | Resereportage | 13 februari, 2012

Tåligt inväntar döden människans mognad

Maurice Blanchot är den store frånvarande i 1900-talets franska litteratur och filosofi, metafysikern som möter friheten avklädd varje förklädnad, en nästintill okänd man som få känner och än färre räknar ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 19 juni, 2013

Hermann Hesse

Hermann Hesses klassiker: Narziss och Goldmund

I Klas Östergrens nya roman I en skog av Sumak finns en parafras på kastanjeträdet i Herman Hesses roman Narziss och Goldmund. Precis som Östergrens roman som gått som följetong ...

Av: Ulf Nygren | Essäer om litteratur & böcker | 27 augusti, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.