Kristen enhet på vägkrog

I senare delen av januari pågår veckan för kristen enhet. Denna vecka återkommer varje år. Och det är ett både spännande och viktigt projekt. I Ödeshög genomfördes sex samlingar. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Från Gustav Vasa till Leonardo da Vinci i Loiredalen, En resa i tid…

Frankrike är ett omfattande land i flera avseenden inte minst genom de multipla upptäcktsfärder man kan göra. Loiredalen är ett av de kulturellt sett rikaste områden. Det påminner om Sörmlands ...

Av: Anne Edelstam | 13 november, 2009
Resereportage

Återbruk och skönhetslängtan

Med utgångspunkter i en unik samling lapptäcken hölls i veckan ett seminarium på Jonsereds herrgård, en del av Göteborgs universitet. Åsa Wettre och Håkan Wettre har under åren byggt upp ...

Av: Per-Inge Planefors | 10 februari, 2014
Gästkrönikör

52. Ingrid

Kön växte bakom henne. Framför stod en liten flicka med stora bruna ögon, bara stod. ”Jamen hur ska du ha det. Ska du ha den eller inte?” Mjölkpaketet hade redan rullat ner ...

Av: Ingrind | 21 december, 2012
Lund har allt utom vatten

Fokus Ridley Scott: I jakten på Director´s Cut



Ridley Scott i ett regissörsamtal på Wondercon i Anaheim, Californien 2012. Foto: Gage Skidmore”This wasn´t an issue of business, it was art”
 Ridley Scott

Hur många omarbetade versioner kan det egentligen existera av ett enda filmverk? Frågan man automatiskt ställer sig i efterhand är också om dessa olika versioner av en och samma film verkligen bär någon betydande mening för åskådaren?

Det är få science fiction-filmer, eller framtidsdystopier rättare sagt, som lyckats med bedriften att skapa en myt kring sig själv på det vis Ridley Scotts blytunga filmepos Blade Runner från 1982 har gjort. Ordet epos är, enligt min mening, ett motiverat ordval i avsikt att sammanfatta regissör Scotts färdiga produkt, en berättelse som nästan kan likställas vid en illustrerad dikt presenterad i 24 bilder i sekunden. Det är heller inte så ofta en film, iklädd en sådan här otydlig skepnad, delar in sin publik i så många olika distinkta läger av uppskattning och frustration, likt en konstellation av betraktare med skarpt delade meningar. Frågorna, vilka har florerat i den kulturella filmsfären i decennier, är många och förvandlas inte helt oväntat till en konsekvens när totalt sju versioner av filmen slutligen uppdagas. Det är bara att välja och vraka. Är det director´s cut som gäller? Eller ska man hålla sig till originalversionen, förresten vilken är originalversionen nu då? Är det kanske final cut som verkligen lyfter fram det där lilla extra, som gör att det är här filmens egentliga mening förtydligas? Eller, är det tänkt att man ska uppskatta alla tänkbara varianter av den här filmen, bara för att den i vissa filmkretsar anses bära på ett omfattande kulturvärde?

Blade Runner utgör för många en kärnpunkt i science fiction-influerade filmdebatter och akademiska diskussioner och står som personlig favorit bland flertalet filmälskare. Såväl fanfiction som populärvetenskapliga som facklitterära texter om fenomenet Blade Runner och dess genomgripande innehåll återfinns i mängder stora nog att tapetsera en hel katedral. Alla existerande versioner av filmen har på ett omedvetet sätt bidragit till en värld av varierande tolkningar och resonemang, en mycket intressant effekt av en film som från allra första början hade ett allvarligt identitetsproblem. För när man tänker efter, inte har väl många olika faktorer påverkat resultatet av ett enda filmverk? Kanske möjligtvis Fritz Langs Metropolis (1927), om man ska vara extra petig, och visst, Blade Runner har definitivt lånat lite från dess stilistiska förpackning. Likheterna mellan de båda filmerna är fascinerande såväl som skrämmande, då de var för sig företräder en höjdpunkt, eller manifestation, över sin tids tekniska bedrifter och drömmar, och de gick båda samma legendariska öde till mötes.

Metropolis av Fritz LangLangs expressionistiska filmverk om relationen mellan futurism och samhällsklass råkade ut för i stort sett samma strukturella problem och dilemman som Blade Runner. Exponerad 35mm-film hade gått förlorad, (men hittades till slut i Argentina av alla platser), inspelningsarbetet var omständligt och utdraget, samt att Metropolis, för sin tid, kostade väldigt mycket pengar att producera. Den ansenliga mängd specialeffekter Metropolis lade anspråk på, ansträngda illusioner som i allra högsta grad var nyskapande på 20-talet, kontrades av inte mindre än 37 000 statister. Logistikproblem och kreativa meningsskiljaktigheter är gemensamma nämnare bland de båda filmerna, faktorer som i slutändan påverkat resultatet på flera sätt. Den enda skillnad som uppstod i efterverkningarna av Metropolis, var att restaureringsprocessen pågick i cirka åttio år innan filmkonservatorer med digital hjälp, sent omsider att den estetiska cirkeln kring Metropolis kunde slutas permanent, att Langs konstverk nu var fullbordat på alla håll och kanter. Om Fritz Lang hade hållit med om det beslutet är en annan fråga. Idag är filmen, som anses representera expressionismens höjdpunkt, förevigad på UNESCO´s världsarvslista.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I Blade Runners situation, som visserligen är snarlik, men ändock något annorlunda än Metropolis med tanke på den förhållandevis unga åldern, återfinns filmversioner som är radikalt förändrade eller bara en aning polerade. De stilmässiga ingreppen varierar med allt från små bortplockade detaljer eller återinsatta scener som på ett varsamt sätt förändrar de finkänsliga intrycken eller abrupt bortklippta sekvenser som kapar av och omkullkastar det narrativa, vilket styr iväg storyn i en helt ny riktning. Tycke och smak varierar, som sagt, då samtliga versioner av Blade Runner sått frön till olika synsätt och tolkningar. Möjligheterna som dessa tolkningar bidragit till har förmodligen medfört att Ridley Scotts flört med Metropolis mångt och mycket blivit upphöjd till odödlig status, och i brist på ett mer målande uttryck, helgonförklarad inom populärkulturen.

Liknar Blade Runner Metropolis?Praktiskt taget all den litteratur Philip K. Dick författade under sin livstid, och det är väldigt mycket ska tilläggas, bestod nästan uteslutande av science fiction, ett genreområde han i olika grader konsekvent förankrade sig i. Blade Runner var inget undantag, och utgör resultatet av en delvis löst baserad filmatiseringen av science fiction-romanen Androidens drömmar (1968), vars engelska titel lyder Do Androids Dream of Electric Sheep?. Det är en relativt kort berättelse på drygt 200 sidor, men som blivit en av hans mest uppmärksammade, mycket på grund av filmens kanonisering av romanen och inte tvärtom, som det annars brukar vara när en bok överförs till rörlig bild. Androidens drömmar skulle i samband med Blade Runners premiär återutges med samma titel och omslag som filmen för att, naturligtvis, håva in mer pengar. Var går då gränsen för respekt gentemot litteraturen och filmen då verken är så olika varandra?

Bland den stora mängd noveller, romaner, essäer och annat material Philip K. Dick publicerade under sin ganska ostadiga karriär som författare och framtidsfilosof, var det bara ett fåtal litterära verk som nådde ut till de stora massorna. The Man in the High Castle (1962) krönte hans skrivande begåvning med en Hugo Award till exempel. Hälsan hos P.K. Dick under den senare delen av livet pendlade mellan schizofreni kontrat av drogmissbruk, de fem äktenskapen han gick igenom bidrog förmodligen inte till en sundare livsstil. Detta tillstånd av socialt kaos och hallucinationer återspeglas tydligt, enligt många, i några av hans sista verk, däribland science fiction-romanen VALIS (1981). Men bara några månader innan Ridley Scotts filmatisering av Androidens drömmar blev färdigställd, gick författaren tråkigt nog bort på grund av en stroke. Värt att notera är att Philip K. Dick faktiskt hann uppleva några få färdigklippta segment av filmen, och han sade: ” It was my own interior world. They caught it perfectly”. Detta kan ses som en imponerande bedrift från en regissör som aldrig hade läst den ursprungliga romanen. Ridley Scott skulle tydligen ha värderat komplimangen extra mycket, trots att Scott påpekade för honom att Blade Runner enbart skulle underhålla, och inte föreställa en allegori över personlig dekadens eller ett samtida samhällsklimat. Kanske inbjöd det artiga berömmet till den ökända förbannelsen, då befintliga företag som emellanåt dök upp i filmen, de följande åren, skulle genomlida antingen allvarliga ekonomiska konsekvenser eller förödande konkurser av olika slag.

Blad Runner en sekvensAndra kommersiella filmer som är baserade på författarens litterära verk med liknande teman, är bland annat Total Recall (1990), Impostor (2001), Minority Report (2002) och Paycheck (2003). Den centrala tematiken i de här filmerna, likväl i Blade Runner, är minnen och deras förhållande till människans egen identitet, samt vad som enligt P.K. Dick kan inträffa, när en människas minnen altereras och manipuleras av en okänd maktfaktor. Det här resonemanget leder direkt in på områden som så ofta förekommer och präglar det narrativa i hans litteratur, där exempelvis rädslan för social kontroll och falska verkligheter, samt den ständiga flykten från deras förmyndare återkommer. Författaren Philip K. Dick låg oftast före sin tid när det handlade om att beskriva mänsklighetens roll gentemot det växande tekniksamhället.

Under det tidiga 80-talet var Harrison Ford en växande stjärna inom action- och äventyrsfilm. Ford lockades in i projektet Blade Runner i tron om att filmen skulle vara lika intensiv och fysiskt krävande som övriga produktioner han medverkat i de senaste åren. Några titlar behöver knappt nämnas, dessa kan vi utantill idag. Men självförtroendet hos Harrison Ford skulle krossas så fort Scott öppnade munnen första gången. Den karismatiske och optimistiske actionskådisen Ford märkte ganska omgående att innehållet i det filmprojekt han blivit involverad i, inte liknade någonting annat han arbetat med tidigare. Förväntningarna hos honom fylldes istället av en dimridå. Den bortblåsta inspirationen hos filmens huvudperson projiceras på ett intressant sätt utifrån Fords karaktär, Rick Deckard. En protagonist vars fladdrande långrock och dragna tjänstevapen gett upphov till en unik silhuett inom populärkulturen. Skådespeleriet hos Ford präglas av en uppgivenhet och passivitet som faktiskt är en följd av Scotts ojämna kommunikation med sina skådespelare. Ford var inte ensam av att råka ut för detta. Några få gånger ges Harrison Ford tillfälle att hoppa över några hustak och senare även bli blodigt nedslagen, men paradoxalt nog verkar det här ojämna agerandet skapa en effekt, vilket ger mer näring till storyn än om Ford spelat temperamentsfull rakt igenom. Det växer på så vis ett tvivel mellan honom och åskådaren: vem är Deckard egentligen? Det likgiltiga skådespeleriet går i symbios med berättandet, och Deckards ständigt desillusionerade entusiasm genom varje scen i filmen blir även en sorts synonym för Philip K. Dicks möjliga sinnesstämning under hans sista år. Vilket kanske kan förklara varför han tyckte så mycket om det lilla han fick se av filmen.

Filmen hade Sverigepremiär den 10 september 1982Ridley Scott värderade oupphörligen scenografin mer än de figurer som skulle vandra omkring den. En bidragande orsak till känslan av förvirring bland majoriteten av skådespelarna var den enorma filmstudio och scenografi som konstruerades omkring Blade Runner. Fullskaliga dekorer och miniatyrlandskap, vars massivitet och detaljrikedom aldrig fick någon chans att fastna på filmremsan, talar mycket för vidden av produktionen. Detta ger en liten inblick i all den förvirring som de allra flesta måste ha upplevt på platsen. Efter ett mödosamt och näst intill mytomspunnet inspelningsarbete som präglades av otaliga problem, konstnärliga såväl logistiska, vilket också förvandlades till en process som i sig självt satte filmens regissör, producent, manusförfattare och skådespelare på prov, gick Blade Runner till slut upp på biografer runt om i världen. Men, filmen presenterades i en tappning som i efterhand blev starkt kritiserad och ifrågasatt av många, inte minst av regissören själv.

Den brittiske filmaren, konstnären och fotografen Ridley Scott, född i South Shields och äldre bror till den nu bortgångne Tony Scott, är numera en cinematisk fältherre med ett förflutet inom reklambranschen och kan i dagarna tillräkna sig cirka 2500 reklamfilmer i sitt CV, utöver de stora kommersiella filmproduktionerna. Samtidigt är han en regissör med en erkänd visuell stil och fick trots sin ringa erfarenhet när det begav sig arbeta i stark motvind under större delen av produktion kring Blade Runner. De enda allierade som stod på regissör Scotts sida var enbart manusförfattaren David Webb Peoples och en av filmens producenter, Michael Deeley.

Medskribenten till manuset, Hampton Fancher, fick en svår start med regissören vilket ledde till en dålig arbetsrelation alltigenom, men detta var bara början. Anledningen till den bakomliggande turbulensen var Scotts krav på en unik visuell prägel, en sorts komplicerad estetik som få förstod sig på, vilket omedelbart sattes i debatt och försvårade inspelningen ytterligare. Det återkommande problemet med pengar och en rusande budget, dollarsiffror som aldrig tycktes stagnera, gav sig uttryck i att Scott och Deeley helt enkelt fick sparken i slutskedet av produktionen, men återinsattes senare då ingen annan hade förmågan att sy ihop säcken på ett lämpligt sätt. Ridley Scott upplevdes även som en svår person att kommunicera med, inte minst av kameramannen Jordan Cronenweth som mer eller mindre oavbrutet fick kliva åt sidan för att låta Scott kika in i kamerans sökare i jakten på den perfekta vinkeln eller det ideala perspektivet. Regissören var som fixerad vid filmkameran och lämnade ingenting åt slumpen, trots att mycket av scenografin ruttnade bort på grund av alla regndränkta scener som krävde omtagning efter omtagning.

Blade Runner Framtiden som blev nuetDet hela resulterade i att de anställda i den övriga delen av produktionen blev förvirrade och ovanpå allt uppgivna, så till den grad att en spricka uppstod mellan den ledande trion och filmarbetarna på golvet. Temperaturen steg och banade vägen till strejk och uppror, vilket resulterade i att de båda lägren, mitt under den pågående filmproduktionen, tryckte upp T-shirts med ord som beskrev deras frustration mot varandra. Den missnöjda filmpersonalen döpte om projektet till den sarkastiska titeln Blood Runner. Runt 1981, när filmen spelades in, var Scott relativt ny i Hollywood, han hade tidigare enbart bidragit med två större filmproduktioner The Duellists (1977) och Alien (1979). Ridley Scotts begränsade erfarenhet av dyra och omfattande filmproduktioner under den aktuella tiden, kompenserades av en visuell yrkesskicklighet med anor från måleri och fotografi. Han kan ses som en visionär till hantverkare som gärna bygger med små detaljer i syfte att slutligen omfamna en helhet, en personlighet som gärna vill måla i alla hörn av en vit målarduk i syfte att sammanfatta det som berättas genom sitt eget personliga sätt att skildra. Ingen yta får lämnas vit, Blade Runner var inget undantag här heller. Ska man finna en motsvarighet till den här filmens livliga estetik, detaljrikedom och problematiska konstruktionsfaser i konstens sfär, kan förmodligen en oljemålning av Pieter Bruegel -den äldre vara en passande reflexion. När man studerar målningen Nederländska ordspråk (1559), behövs inte mycket fantasi för att ersätta Bruegels utstuderade scen av förvirrade och hårt arbetande holländska bönder och statsbor, mot Blade Runners desorienterade filmarbetare. De tidigare filmproduktionerna Scott hade ansvarat för bevisade onekligen att det satt en stor begåvning bakom kameran, och absolut ingen nybörjare. Frågan är om många verkligen förstod det 1982? Att det var oenigheten bakom de visuella uttrycken som resulterade i ett filmverk med ett oändligt antal filosofiska ingångar.

den postmoderna filmenDen färdiga ursprungsversionen av Blade Runner, som efter en svårhanterlig process till slut blev klar, fick, som nämnts tidigare, ett relativt svagt mottagande av allmänheten. Trots Blade Runners minutiösa scenografi och visuella teknikshow med all sin respekt, ansågs filmen ändå vara otydlig på en lång rad punkter med stora brister i logik och ordning, samt att man hade svårt för att odla någon större sympati och entusiasm för karaktärerna ifråga. Många av de karaktärer som figurerar i Blade Runner kritiserades också för att vara livlösa och platta, och slutet på filmen passade enligt många inte riktigt in i berättelsen som helhet. Det var helt enkelt för uppenbart att man försökt ”rädda filmen” från misstankar. En annan mer dominerande detalj som fastnade i folks tankar och ifrågasattes, och som än idag präglar filmen, var stilen på det narrativa berättandet. Tempot överlag bedömdes vara ojämnt och pendlade obalanserat mellan Film noir och tamt regisserad action till den grad då publiken i slutändan inte riktigt visste vad de tittade på eller hur de skulle förhålla sig till innehållet i scenerna eller vilken ståndpunkt karaktärerna hade. Fanns det verkligen någon att älska och hata i storyn? Hur skulle man exempelvis förhålla sig till antagonisten Roy Batty? Rutger Hauer porträtterar honom likt den förlorade sonen, med kritvitt hår och med iskalla blå ögon ömsint hållande en duva i famnen, men samtidigt återfinns en vilande ondska och en lidande själ där inne någonstans. Är han verkligen den sanna fienden i berättelsen? Den stora tankegången huruvida filmens protagonist, Rick Deckard, antingen var en människa eller replikant, kvarstod, eller? Det här så kallade replikantresonemanget är den Heliga Graalen bland otaliga fans till filmen. Frågan tar också på sig en avgörande vågmästarroll i hur Blade Runner ska tolkas.

Replikantfrågan rättfärdigade Ridley Scott till att bredda sin syn på utformningen av berättandet, bakom ryggen på alla andra. Scott och Harrison Ford kom tidigt överens om att Deckard inte var en replikant under inspelningen. Men kan en replikant som dödar sina egna i syfte att skydda människor verkligen förfoga över riktiga känslor? Ridley Scott gick sin egen väg och lade ut små planteringar i filmen, med syftet att framställa Deckard som att han faktiskt skulle kunna vara en replikant, trots storyns motsägelser. Kan i så fall antagonisten, Roy Batty, rättfärdiga sina intentioner och sin medvetenhet och existens genom att ta livet av sin egen skapare? Vem av Batty och Deckard visar upp en större mänsklighet och vem av dem är i så fall den mest barmhärtige? Är de båda av samma skrot och korn kanske? Eller, är de båda samma typ av skapelse, ämnad för två olika syften, att döda för att leva, eller att leva för att döda? Den här typen av spekulationer och frågor försökte man däremot att rädda genom att i efterhand, med klister och tejp och i nästan desperat manér, anpassa en Sam Spade-influerad speakerröst till det visuella berättandet. Åtgärden genomfördes i syfte att jämna ut många av de frågetecken som eventuellt skulle förekomma i kölvattnet, replikantfrågan var bara en i mängden.

Hjälten Initiativet till den assisterande berättarrösten vidtog man med avsikt att förtydliga det publiken såg och upplevde, samt att berätta historien på ett så effektivt sätt som möjligt av den enkla anledningen att det färdiga resultatet inte skulle framstå som alltför vimmelkantigt, något som var ganska uppenbart för de flesta efter premiärvisningarna. Idén om ett extra ljudspår bestämdes av de verkställande producenterna Jerry Perenchio och Bud Yorkin vid den tidpunkt då medproducenten Deeley och regissör Scott tillfälligt hade avskedats. Ursprunget till dispyten fick sitt bränsle från ett par förödande testvisningar av filmen inför publik, vilket resulterade i att filmbolaget och huvudproducenterna fick kalla fötter. Kritiken mot filmens oavsiktligt missledande och svårtolkade innehåll var stark och överhängande; man kände sig manad att vidta drastiska åtgärder för att få publiken att förstå vad de tittade på, tanken var också att få in mer intäkter så att filmen kunde räddas ekonomiskt. Det huvudsakliga syftet med ljudspåret var att Deckard utan tvivel nu skulle framstå som en hjälte, punkt slut. Detta estetiska stildrag skulle senare slå slint i alternativa versioner av filmen, då Deckards desillusionerade hjälte sakteligen förvandlas till en antihjälte med hjälp av bara några få inklippta scener. Berättarrösten var också tilltänkt att skapa en starkare relation, eller brygga om man så vill, mellan Deckard och åskådaren, så att den som tittar på filmen inte ska känna sig övergiven, i ett på många sätt dominerande visuellt landskap.

Olyckligtvis stötte även berättarösten på motstånd och ansågs vara påklistrad, överflödig och inte minst märkvärdig på flera sätt. Hade det blivit bättre eller sämre? Ingen kunde säkert säga. Ljudspåret med speakerrösten fick i efterhand ett ljummet stöd av Ridley Scott, men huvudrollsinnehavaren Harrison Ford opponerade emot, att den trötta rösten Ford uttrycker sig med i filmens ljudspår faktiskt inte är en del av skådespeleriet, utan resultatet av rent ointresse. Berättarrösten var bara en av filmens många konstruktionsmässiga dilemman som till slut behövdes redas ut. Summa summarum blev det färdiga resultatet av filmen Blade Runner, enligt många, en gångbar, men till en viss del hopskarvad filmatisering av något som kanske kunde blivit mindre omfattande och rikare. Oberoende av filmens estetiska och berättarmässiga brister, som faktiskt ledde till ett flertal Oscarsnomineringar och ett antal andra filmpriser, bör man understryka att Blade Runner efteråt intagit en viktig plats i vår kulturella samtid och placerat sig på en piedestal i filmhistorien, och inte minst banat sin egen oprövade väg till ofattbar kultstatus. Om nu Blade Runner eftersträvade impressionism istället för expressionism, hade aktens djärvhet säkerligen imponerat på Fritz Lang.
Blade Runner utspelas i ett regndränkt framtida Los Angeles år 2019 där solen tycks skina under bara några få tillfällen på dagen, för att senare förvandlas till en mörk scen där det faktiska berättandet äger rum. Är det miljöförstöring som orsakat det vissna dagsljuset? Kanske det. Staden, med sina uttryckslösa skyskrapor och industriella närvaro, tycks symbolisera en postmodern apokalyps vars enda alternativ till överlevnad är att återanvända sig själv till oändlighet, vilket har resulterat i ett nästintill feodalt statsskick med en varierad arkitektur och mixat utseende.

Sean YoungFör att underlätta arbetet och livsstilen hos människan i det moderna samhället, har ett inflytelserikt framtidsbolag vid namn Tyrell Corporation, på konstgjord väg, utvecklat en ny typ av ”människa”, så kallade Nexus-6-replikanter. I Philip K. Dicks roman nämns aldrig ordet replikanter, där kallas de istället androider. Dessa replikanter har gjorts om till slavar och har en kortvarig livstidsspärr; med det menas att de bara kan leva i fyra år av den ringa anledningen att deras beteende till slut kan bli opålitligt, vilket i sin tur medför att replikanten kan haverera och under speciella omständigheter även skada den människa de är tilltänkta att tjäna. I begynnelsen av replikanternas konstruktionsfas implanteras de med en minnesbank, vilket utgör fundamentet till deras medvetande och kan ses som det avgörande ingreppet i slutfasen av byggandet av deras personlighet. Minnen implanteras för att ge dem en skräddarsydd och unik karaktär, allt efter beställarens önskemål. En replikant kan antingen behaga, försvara, tjäna, eller kanske bara manifestera personligheten hos en saknad eller avliden vän. Bolaget Tyrell Corporation ”lurar” på så vis replikanterna att de verkligen har upplevt ett helt liv som bygger på dessa minnen, vilket i sig utgör ett perfekt underlag i avsikt att agera mer mänskligt än människorna själva. Om en replikant av någon anledning skulle bli känslomässigt involverad i omvärlden, tolkas detta, enligt Tyrell, som en defekt. Replikanter är till ytan sett helt identiska med vanliga människor, det enda sättet att särskilja en skickligt utformad replikant från en människa, är att genomföra ett så kallat verbalt voight-kampff test bestående av personliga ja och nej-frågor. Frågorna som ställs under testet är tänkta att utsätta replikanten för en drastisk emotionell stressreaktion. Reaktionen ska enligt testet skilja sig starkt från responsen av en vanlig person. Ridley Scotts återkommande tema om moderskap skildras skickligt i en sådan stressrelaterad scen i filmen. En annan lite mer subtil metod att avslöja replikanter på, är att observera dem under knappa ljusförhållanden. Ifall deras pupiller utstrålar ett glödande ljus är de inte mänskliga. Den optiska teknik man i filmen använde för att framkalla en sådan ljuseffekt på skådespelarnas ögon tillskrivs Fritz Lang.

Replikanter är inte tillåtna att vistas på jorden, och för att kunna förhindra att de av någon anledning skulle realisera en sådan idé, har en speciell polisenhet bildats. Dessa så kallade poliser titulerar sig som Blade Runners och existerar i ett enda syfte, de söker upp och avvecklar replikanter. Filmens huvudkaraktär, Rick Deckard (Harrison Ford), får av sin enhetschef i uppdrag att söka upp och eliminera fyra stycken förrymda replikanter, vars ledare, Roy Batty (Rutger Hauer) har djupare intentioner än att enbart vara en fri fågel. Batty är centralgestalten i en liten grupp replikanter som deserterat från en gruvkoloni i rymden och sedan tagit sig till jorden i hopp om att försvinna i mängden. Senare tillkommer även en oväntad femte replikant på Deckards dödslista, hon heter Rachael (Sean Young), och hans samvete kommer att sättas på spel. Deckards jakt på rymlingarna visar sig generera större ärr i honom än vad han själv kunnat ana, då minnesbilder från hans inre startar en dialog med honom. Hans kommande förälskelse i Rachael leder till att han mer och mer ifrågasätter sig själv och den han är.

 Rutger HauerAnledningen till att filmen Blade Runner med tiden blivit så omtalad i kulturella kretsar beror mycket på de existentiella frågeställningar som i viss mening, oavsiktligt tillkom efteråt. Filosofiska resonemang och underliggande diskurser om livsåskådning kombineras med den stilistiska förpackningen, alltså den visuella stil Scott valde att måla upp berättelsen med. Att man hela tiden befinner sig i detta, inte alltför avlägsna tekniksamhälle, en mörk och till synes sargad framtida värld, där människor med varierad etnicitet trängs i en konvergens av kultur och samhällskaos. En plats där stora färgglada mobila reklampelare fritt svävar omkring och bringar en övertygande kontrast mot nattens mörker, vars syfte är att locka till en konsumtion och inlevelse om att allt verkar se bättre ut bortom civilisationen. Det känns tydligt att individualismen står i centrum. Blade Runner kan sägas ta på sig rollen i form av en siare som basunerar ut ett budskap om en potentiell framtid som vi i allra högsta grad bör ta på allvar. Är det kanske så att filmen nu har kommit ifatt denna framtid? Den värld som för 30 år sedan proklamerade en futuristisk dystopi som kändes föga avlägsen, kunde bli verklighet om vi inte aktade oss. Den framtid, eller nutid snarare sagt, som åskådaren förmodligen inte ville konfronteras med på 80-talet, har kanske redan öppnat ytterdörren och hängt av sig hatten i entrén. Vilka skulle i så fall ta på sig rollen som dagens replikanter? Svaret kanske finns inom oss själva och i den tid vi lever i. Philip K. Dicks gamla profetior och visioner angående den moderna tekniken vi i framtiden kommer att omge oss med, kanske redan nu håller på att transformera vårt medvetande till något annat, ett medvetande som vi inte förstår oss på, och som nu på ett raffinerat vis separerar vår själ ifrån vår medfödda minnesbank, minnen som utgör det mest grundläggande i en människas natur. Tanken om att tekniska apparater tar över saker vi måste komma ihåg, så att vi ska kunna få tid till att hinna med något annat på samma gång, begrundade Philip K. Dick redan för femtio år sedan. Men vad händer då med vårt infödda medvetande? Kommer allt vi minns att i framtiden enbart finnas på hårddiskar eller minneskort någonstans, så att det enda vi behöver göra är att ansluta oss själva för att få åtkomst till gångna tiders minnen i syfte att få något roligt och givande ut av det? Tider som egentligen borde vara en del av vår egen upplevda personlighet. Är vi förmögna nog att glömma sådant vi inte vill minnas, att förgöra dåliga minnen och upplevelser? Vad händer då om någon skulle stjäla dessa lagringsplatser av minnen, eller, gud förbjude, förstöra dem? Här kommer Philip K. Dicks bärande resonemang fram, om vår inre själs mest ovärderliga skatt, nämligen vårt eget unika liv av värdefullt intellekt och personliga minnen. Tankegången tar sin centrala plats i bildens berättande.

Mitt i stormens öga bestående av den visuella kraft som Scott koncentrerar sig på, tar Blade Runner onekligen upp många intressanta frågeställningar om människans världsordning och existentiella tillvaro, om vad det innebär att vara mänsklig och var gränsen går mellan människa och maskin i skuggan av det kommersiella. Los Angeles, kan i Blade Runner ses som ett kraschat idealexempel, och att det narrativa utspelas i dess ruiner. Det koloniala 1700-talet gör sig påmint någonstans i filmen, där nya värderingar blandas med gamla och att naturvetenskaperna och experimentlusten framstår som den viktigaste länken till inre självinsikt. Tyrells strävan efter att frambringa nya slavar i naturvetenskapens tjänst, talar för sig självt. Filmen demonstrerar på många sätt en kollision mellan två vetenskaper, humanismen, och längtan efter att kunna förstå och kontrollera naturen, Roy Batty talar för offret som står mitt i mellan. Det finns en scen i Blade Runner där Deckard, mot tyngdkraftens alla lagar desperat håller sig fast i en stålbalk, under hans fötter skymtar en avgrund upplyst av neonskyltar. Scenen är ett perfekt exempel i det avseendet filmen argumenterar för, där det förgångna kämpar mot att överleva framtiden. Det handlar om att inte släppa taget om det man håller kärt och älskar mer än allt annat.

Regissör Scotts målande med allt det visuella, på bekostnad av den sparsamma dialogen, påminner om en renässanskonstnär som med sin perfekta symmetri och balans ackompanjerat av en stadig hand, via konsten, förmedlar ett budskap och ett tillvägagångssätt som talar mindre genom att visa desto mer. De tystlåtna artificiella människor man som åskådare konfronteras med i filmen ter sig på så vis, enligt Tyrells motto, snarare mer mänskliga än människorna själva. Blade Runner vill på något sätt förmedla, eller rättare sagt, väcka en tanke om vår nuvarande position i vår egen tid. Har vi tappat bort vår egen medmänsklighet någonstans på vägen, och behöver vi en konstgjord spegling av oss själva för att bli påminda om att vi andas och frodas överhuvudtaget kanske? Att det är minnen som binder oss i vår egen personlighet och lägger grunden för våra liv tycks vara något som Scott till slut vill understryka extra tydligt, och det låter han Roy Batty göra i en minnesvärd monolog i filmens sista akt. Skådespelaren Rutger Hauer, som även är en poet, improviserade och tog sig friheten att vässa till monologen, ursprungligen skriven av David Webb Peoples. Titeln på romanen, Do Androids Dream of Electric Sheep? som är förlagan till filmatiseringen, säger mycket om Blade Runners inte helt kryptiska budskap.

Fram till år 1992 fanns det bara en officiell version av filmen, ett så kallat theatrical cut, alltså den version av filmen som visades på biograferna 1982. När en påkostad film som Blade Runner resulterar i ett ekonomiskt misslyckande, är tanken om ett långt och evigt liv inom populärkulturen inte särskilt aktuell kanske, att den har spelat ut sina chanser och är borta för alltid. Men efter att en amerikansk filmkonservator vid namn Michael Arick under det sena 80-talet, ut av en ren tillfällighet ska tilläggas, påträffade en 70mm arbetskopia, även kallat workprint av Blade Runner i ett bortglömt arkiv, sattes filmen under lupp igen. Det oväntade fyndet antog man direkt var det så kallade international cut, det internationella visningsklippet från 1982, alltså ytterligare en version av Blade Runner men som enbart var anpassad för den europeiska marknaden och inget annat. Den internationella versionen var helt identisk med ursprungsversionen som cirkulerade bland biograferna runt om i visningsländerna under premiäråret. Skillnaden mellan de båda upplagorna var motsatsen till formidabel, då den internationella filmversionen enbart innehöll 15 sekunder mera våld, explicita misshandelsscener som inte tilläts utrymme i originalklippet av filmen. Men den här slutsatsen kring fyndet visade sig senare vara helt fel.

Spegel i en spegelDen filmkopia man faktiskt hade funnit i arkivet, var egentligen en bortglömd arbetskopia i begränsad upplaga som inte blev godkänd inför testvisningar år 1982, en förbisedd skatt hade påträffats. Arbetskopian av Blade Runner man funnit avslöjade sig för övrigt vara den något otrimmade versionen av filmen som Scott personligen hade ansvarat för och i viss mån också hoppades få gensvar på från allra första början, men någon respons kom aldrig till undsättning. Inte så konstigt med tanke på den tidens kreativa problem och rådande omständigheter. Den här versionen av Blade Runner var nästintill en fullständig director´s cut enligt regissören, men innehöll mer information och en bredare storyline än någon av de andra upplagorna av filmen. Det stora antalet filmversioner som uppdagats av Blade Runner är ett konkret exempel på när konstnärlig kreativitet hamnar i konflikt, och de splittrade fragmenten som uppstår efteråt är kreatörernas egna tolkningar av det material de arbetade med. Resultatet kan liknas vid en prisma som reflekterar samma film fast med olika färger, allt beror på vem som har godkänt vad.

Den här av en slump upphittade upplagan av Blade Runner var radikalt förändrad på många olika sätt, och de estetiska ingreppen gav en helt annan uppfattning av det som berättades i de tidigare framställningarna av filmen. Bland annat var Deckards berättarröst nu helt borttagen, och det lyckliga slutet, där Deckard och Rachael flyr iväg mot horisonten, hade istället ersatts med ett tvärstopp i narrativet. Rick Deckard framstod nu plötsligt som en vilsen stackare i en oövervinnlig värld, till skillnad från den västerninspirerade man-in-the-middle-hjälte som berättarrösten hjälpte till att framställa honom som i originalklippet. Borta var också det lånade arkivmaterialet från Stanley Kubricks film The Shining (1980). En annan intressant effekt som uppstod i och med den här typen av estetiska förändringar, var att antagonisten Roy Batty plötsligt gavs ett mer humant utrymme, vilket per automatik placerar honom på nästan samma emotionella nivå som Deckard. Påföljden blir att man faller för bådas känslomässiga problem och dilemman, allt med hjälp av bara några få omkastade scener. Återigen demonstreras montageklippets styrka i en films bildmässiga berättande gentemot manusets uppbyggnad. De omfattande estetiska ingreppen lämnade djupa spår i storyn, vilket i sin tur öppnade dörren för åskådaren att gå in med en friare tolkning. En detalj som kan tilläggas angående denna arbetskopia av Blade Runner, är att även den här versionen av filmen saknade en på många vis avgörande scen, där en springande enhörning uppenbarar sig i en dröm hos Deckard. Drömmen, som egentligen ska föreställa en fantasisekvens med kontrasterande filosofiska undertoner, låg regissören Ridley Scott varmt om hjärtat och hade en stilistisk betydelse för honom, men det korta klippet lämnades utanför när originalfilmen var färdigställd med en motivering som löd att: ”den hade inte där att göra”. Drömsekvensen med enhörningen som uppenbarar sig i Deckards alkoholindränkta hallucination, underblåser teorin om hans egenskaper som replikant, att han kanske inte är människa trots allt, då enhörningar som bekant bara återfinns i fantasin hos barn, eller? Alltså kan drömmen tolkas som ett implantat från en mycket yngre person. Att Deckards kollega, Gaff, lämnar origamifigurer efter sig föreställande enhörningar, retar tankarna ytterligare. Kan han se in i Deckards inre, vet han något som vi inte vet?

Kvalitén på arbetskopian av Blade Runner i övrigt var relativt dålig, och bestod dessutom av ojämna klipp som var uselt hopfogade på flera ställen. Ljudmixen var inte helt färdigställd och var överlag mycket oregelbunden. Den här versionen saknade även bitvis den prominenta filmmusiken av kompositören Vangelis musik som idag är synonymt med det visuella i filmen. Men trots den dåliga kvalitén på filmkopian hindrade inte detta från att sälja biljetter, när den här versionen av Blade Runner, som under lanseringen felaktigt kallades för director´s cut, under tidigt 90-tal sakta men säkert sattes i omlopp under begränsade visningar i Kalifornien. Biografen Cineplex Odeon Fairfax theater fick äran att visa 70mm-versionen av Blade Runner med den något ironiska undertiteln - The Original Director´s Version of the Movie That Was Lightyears Ahead of Its Time. Blade Runner fick nu i sin nya skepnad, nästan tio år efter sin urpremiär, plötsligt positiva reaktioner av en betydande mängd åskådare under de få smygvisningar som ägde rum. Responsen från publiken var så inflytelserik att det återuppväckte ett slumrande intresse hos filmbolaget Warner som ägde rättigheterna till kopian, att lansera den här versionen av Blade Runner på det sätt som regissören från början hade tänkt sig, en korrekt director´s cut.

Men Ridley Scott protesterade mot beslutet, då han ansåg att filmen inte var fullkomlig enligt hans synsätt, den saknade nämligen flertalet segment och ändringar för att kunna godkännas av honom. Scott bestämde sig nu för att återvända till världen i Blade Runner och med assistans av Michael Arick, genomföra en omfattande uppstädning och digital polering av den bortglömda arbetskopian, så att den med rätta kunde få kallas för regissörens egen version, den äkta Blade Runner -Director´s Cut. Restaureringsuppdraget kring Blade Runner medförde att Scott, inom kulturkretsar, officiellt blev titulerad the father of director´s cut. Men eftersom resultatet av director´s cut-versionen, enligt Ridley Scott, inte ansågs som den definitiva insatsen i renoveringen av filmen, skulle det dröja ända fram tills 2007, då Blade Runner med undertiteln The Final Cut, färdigställdes under ledning av producenten och dokumentärfilmaren Charles de Lauzirika. Idag är director´s cut-fenomenet ingen märkvärdig process, när material sparas digitalt och lätt kan kastas om och altereras till det resultat som passar bäst. Det intressanta med all denna upphetsning, kommers och rent ut sagt pedanteri kring ett enda filmverk, är hur Blade Runners inre kärna hela tiden lyckats hålla sig förvånansvärt intakt. Ridley Scott, med sin visuella försäljningsestetik och berättarmässiga improvisation, kunde förmodligen inte varit ett bättre val till detta material. En film som vagt baserades på en roman, vars manusadaptation skrevs om flertalet gånger, och slutligen hamnade i en anarkistisk inspelningsmiljö, men ändå lyckades säga det som författaren till romanen ville få sagt, med extrem träffsäkerhet dessutom. Vilket i sin tur gör filmen till ett praktexempel på hur en filmmakare, mitt i ett pågående krig mot producenter, manusförfattare skådespelare och filmarbetare, gör allt i sin makt för att återspegla världen hos en avliden väns inre självbild. Är inte det vackert så säg?

Fredrik Stomberg

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Fortelling og personlig identitet

Innledning Til hvert eneste arbeid svarer det en eller flere historier. Hver eneste historie har en forhistorie. I mitt tilfelle består denne forhistorien av en skisse, et utkast, som utgjøres av 10 ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 september, 2014

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 08 juni, 2012

Bluesfesten är som en intensiv och händelserik semester - Om Åmåls Bluesfest 2007

  Angela Brown njuter av livet, för allt finns i musiken och därifrån får hon all sin energi. Samtliga fotografier: Sally Blomgren Bluesfesten är som en intensiv och händelserik semester - Om Åmåls Bluesfest ...

Av: Sally Blomgren | Kulturreportage | 24 juli, 2007

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 april, 2017

Pernilla Pålsson – Fyra dikter – Det finns inte ett värde i att…

Jag kommer från den delen av arbetarevärlden där det inte finns något värde i att dikta. Min far tillhörde den världen. Vi läste mycket i familjen, men diktning var dravel ...

Av: Pernilla Pålsson | Utopiska geografier | 17 september, 2012

Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 14 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.