Veckan från hyllan. Vecka 40 - 2012

Veckans debatt handlade om Tintin. En mycket upprörd och ganska enig allmän opinion krävde – och kräver fortfarande – att Tintin-böckerna ska lämnas i fred. Argumenten är starkt övertygande. Det handlar ...

Av: Gregor Flakierski | 29 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Bretagne och Bohuslän i sekelskiftesmåleriet

Få kustlandskap har utövat en så stark dragningskraft på konstnärer som Bretagne och Bohuslän. Flera utställningar både i Frankrike och Sverige har de senaste åren visat att konstnärer av olika ...

Av: Eva-Karin Josefson | 28 juni, 2014
Essäer om konst

Goya. Häxor. Foto: Sparkit

Förföljelsen och dödandet av häxor och shamaner

Nina Michael om häxors trosföreställningar, svenska häxprocesser och dödsstraff.

Av: Nina Michael | 02 april, 2015
Kulturreportage

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2011
Konstens porträtt

Frihet är jämlikhet är solidaritet



 

Image
Eugene Delacroix, La Bastille
En idéhistorisk exposé över den franska revolutionens honnörsord

Det är näst intill omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om den enorma betydelse som den franska revolutionens berömda slagord "frihet, jämlikhet och broderskap" har kommit att få för den politiska idéhistoriens utveckling under de senaste århundradena.

När deklarationen om mänskliga (mannens) rättigheter utropades år 1789 blev den i själva verket till en allenarådande symbol för den moderna tidens politiska ordning. Men inte alla tänkare tilltalades av dess hävdvunna ideal. "Den första företrädaren för den moderna konservatismen", engelsmannen Edmund Burke, var en av dem som ställde sig starkt kritisk till revolutionen. Han menade att den bara skulle leda till ytterligare kaos och ofrihet, eftersom grundvalarna i ett samhälle inte kan förändras i ett slag. I Tankar om franska revolutionen (1790) skriver han: "När jag förnekar deras [förespråkarna för den franska revolutionen] falska rättigheter och krav, är det ingalunda min avsikt att kränka de rättigheter som är verkliga och som deras förmenta och falska rättigheter i grunden skulle tillintetgöra". Vid ett första påseende kan denna utsaga påminna om de liberala doktriner som utarbetades vid ungefär samma tid. I en passage menar Burke att "allt som den enskilde kan göra för sin räkning, utan att inkräkta på andra, det har han rätt att göra, och han har rätt till en rimlig del av allt vad samhället [...] kan uträtta till hans fördel. I detta kompanjonskap har alla människor lika rättigheter, men inte rättigheter till samma ting". Sannolikt avser Burke här familjen - den enligt konservatismen minsta samhälleliga enheten - när han talar om "enskilda rättigheter". Men någon jämlikhetsiver av modernt snitt vittnar hans ståndpunkter knappast om.

Ställd bredvid liberalismen, den ideologi som såg en tidig förespråkare i John Stuart Mill, framstår dock både konservatismen (med dess diverse falanger genomsyrade av reaktionära åskådningar) och socialismen som förfelade därigenom att båda betonar statens betydelse för individens utveckling och frihet. Inget kunde vara mer främmande för Mill. Förenklat kunde man säga att en väl utbyggd statsapparat enligt liberalen utgör ett hinder för såväl individens frihet som för ett fritt och blomstrande näringsliv. Med andra ord skall individen fritt och frivilligt, med minimal statlig intervention, kunna förfoga över de valmöjligheter som står henne till buds, både med avseende på det "fria näringslivet" och det "privata livsrummet".

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

En av Mills arvtagare inom den politiska liberalismen är John Rawls. Hans rättviseteori, framlagd i den monumentala En teori om rättvisa (1971), bygger på två grundläggande principer som "rationella väljare" i en hypotetisk "ursprungssituation" skulle låta bestämma de grundläggande villkoren för en samhällelig sammanslutning: för det första "frihetsprincipen" (alla människors frihet skall respekteras så länge den inte inkräktar på någon annans frihet) och för det andra "differensprincipen" (alla människor skall ha samma reella chans att nå samhällets mest åtråvärda positioner och sociala och ekonomiska ojämlikheter skall ordnas så att de kan förväntas komma alla till del). I en passage skriver Rawls förtydligande att "ett samhälle som uppfyller principerna för rättvisa som skälighet [justice as fairness] ligger så nära ett frivilligt system ett samhälle kan komma, eftersom det stämmer med principer som fria och jämlika personer skulle samtycka till under skäliga omständigheter". Med dessa socialliberala frihetstankar som utgångspunkt vill Rawls till synes skapa ett alibi för att legitimera exempelvis ökade inkomstklyftor. Ty om de som lyckats nå "samhällets mest åtråvärda positioner" i successivt tillskansar sig ytterligare storskaliga rikedomar, kan detta försvaras genom att hänvisa till att även de "sämst ställda i samhället" tjänar på detta (eftersom de bäst ställda ökar tillväxten). Och detta även om nyttan för de senare är marginell. En sådan frihet och jämlikhet är förvisso humanare än den som förespråkas av radikalliberaler som Robert Nozick, men uppfyller knappast kriterierna för en "rättvisa på lika villkor". Den solidaritet som Rawls vill ge sken av är, kunde man hävda, ett inställsamt sätt att hävda ett engagemang för de som fallit till föga i den så kallade "sagan om kontraktet". I själva verket har samhällets förlorare enligt Rawls inget att klaga på: de har förlorat ett "fair game" bakom "okunnighetens slöja", eftersom de inte visste något om sin position i samhället men alltjämt deltog i spelet. Därför bör de hålla till godo med sin bristfälliga lott. Som tankekonstruktion är Rawls teoribygge möjligen storslaget, som grund för överenskommelser i det reala politiska livet ytterst problematiskt - dess horisonter är knappast skönjbara i samma vidblick som den allomfattande friheten, jämlikheten och solidariteten.

 

Hos Karl Marx och Friedrich Engels konstateras emellertid att "alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia". I synnerhet för Marx är begrepp som frihet och jämlikhet intimt sammanlänkade med frågan om det ekonomiska förhållandet mellan klasserna. Det industrialiserade samhället - och dess alstrande av två stridande klasser, bourgeoisien och proletariatet - är en oundviklig konsekvens av den ekonomiska utvecklingen. Men för vilka genererar den kapitalistiska ordningen frihet respektive ofrihet? Svaret kan tyckas självklart: "När arbetarens utsugning genom fabrikanten så till vida är slut att han fått sin arbetslön utbetald, så kastar sig bourgeoisiens andra delar över honom, husägaren, krämaren, pantlånaren, och så vidare". Kampen måste därför föras "på alla fronter"; de rättigheter som borgerligheten tillkämpat sig i den borgerliga franska revolutionen blir till sist skenbara, och förlorar efterhand sitt verkliga innehåll. Marx tänker sig visserligen att även den borgerliga tanken om frihet och jämlikhet under en begränsad period kan vara gynnsam för samhällsutvecklingen, eftersom den bygger på avskaffandet av än mer förkastliga samhällsordningar i det förflutna (såsom feodalismen), men det kapitalistiska systemet erbjuder för arbetaren en falsk frihet eftersom den har sin grund i (och därmed förutsätter) individens suveränitet. Den konkurrens om arbetstillfällen som uppstår i kapitalismens kölvatten genererar alltså ofrihet för den enskilde proletären, men stärker samtidigt proletariatets kollektiva mentalitet. I takt med denna arbetarklassens successiva mobilisering slår sig kapitalisterna på liknande sätt samman mot arbetarna: de inbördes stridigheterna om arbete naglar sist och slutligen fast arbetarna vid de kapitalistiska begärstrukturerna. Detta innebär att alla så kallade "friheter", såväl ekonomiska som politiska, praktiseras och uttrycks med de borgerliga värderingarnas företräde - vilket per automatik medför att socialismens grundläggande idéer underkuvas. Och det är just därför som industriproletariatets kamp mot det kapitalistiska systemet måste föras överallt och alltid - samtliga av de ideal, trosförställningar och idéer som legitimerar den kapitalistiska världsordningen måste motarbetas.

 

Vad säger oss nu detta? Framför allt att den verkliga friheten, den verkliga jämlikheten, bara kan uppnås om det bland de förtryckta finns en genuin solidaritet (eller ett solitt "brödraskap", eftersom väl även Marx knappast lär ha haft några frigjorda kvinnor för ögonen när han formulerade sin berömda klassanalys) som förmår stå emot all inre splittring till förmån för en gemensam mobilisering gentemot förtryckarna; de förtryckare som, för att citera Boris Benulic och Carl-Michael Edenborg i förordet till Vertigos utgåva av Kommunistiska manifestet, "fortsatt att rida underklassen till döds". Hos Marx är det kollektivet som förmår skänka frihet åt individen, inte tvärtom. Mot bakgrund av detta förefaller liberalismen och socialismen (sådan den tar sig uttryck hos Marx och längre fram hos Lenin) vara disparata ideologier. Men även om mycket skiljer dessa politiska riktningar och deras respektive utövare åt, skulle vi ändå, om än med viss möda, kunna påvisa några beröringspunkter. En tänkbar förklaring till dessa "potentiella likheter" kan ligga i den medvetna "banalisering" och "förvrängning" av Marx teorier som vissa opportunister i bourgeoisien, enligt den påstått renlärige marxisten Lenin, gjort sig skyldiga till. I Staten och revolutionen (1917) skriver han: "I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten". Lenin sökte under sin tid vid makten renodla Marx revolutionära ideal för att därefter omsätta dem i praktiken, självklart i syfte att "befria de förslavade massorna". Men de vars frihet han genom marxismen sökte återupprätta skulle inte själva delta i den revolutionära kampen - den skulle skötas av en elit i partiets topp. Paradoxalt nog förefaller Lenin själv åstadkomma just den typ av förvrängning av marxismen som han kritiserar de samtida opportunisterna och bourgeoisien för. Och kanske var det just dubbelheten i den politiska agendan som skapade en grogrund för det terrorvälde som Stalin sedermera kom att legitimera i kommunismens namn. Något lyckat genomförande av den kommunistiska ideologin stod därmed inte att finna varken förr eller senare i det "sovjetiska projektet".

 

Följaktligen är det många analytiker som under 1900-talets senare hälft velat likställa den stalinistiska skräckregimen med den inhumana politik som nådde sin absoluta kulmen i och med realiseringen av de industrialiserade utrotningslägren i Auschwitz och annorstädes. I ett avseende har de naturligtvis rätt: brutaliteten och det godtyckliga mördandet av oskyldiga var realiteter i båda fallen. Men denna likhet härrör ur det "praktiska genomförandet" av politiken. I ideologiskt avseende finns flera viktiga skillnader. Den avgörande gäller skilda tolkningar av vilka som bör innefattas i den mänskliga solidariteten samt hur och för vilka den sanna friheten och jämlikheten skall införlivas.

 

I sin avhandling Mansfantasier (1978) gör den tyske psykoanalytikern Klaus Theweleit ett försök att förklara det nazistiska våldet i Andra Världskrigets koncentrationsläger via en djuplodande analys av de mekanismer som han menar ligger bakom utvecklandet av en fascistoid personlighet. Via en vågad jämförelse med den feministiska Grupp 8:s text "Systerskap ger styrka: introduktionscirkel i Grupp 8" (1980) kan viktiga skillnader de båda ideologierna emellan göras synliga. En av de grundläggande är kravet på jämlikhet mellan könen. I fascismens anti-rationalistiska doktriner är kvinnan utan omsvep underordnad mannen. Theweleit påpekar att fascisten avskyr allt som är av "flytande karaktär" (se också Zygmunt Baumans nyligen utkomna och närbesläktade bok Flytande rädsla). I en passage heter det talande att "omvälvningens, villervallans män är [enligt fascismen] inga män längre, de är mankvinnliga monster, jämförbara med amfibier, vilkas ena hälft gång på gång dras till djupet". Strängt taget är alla de socialistiska och feministiska grupper som blivit resultatet av en ständigt pågående inre splittring i vänsterrörelsen förhatliga för fascisten: hur ska denne någonsin kunna överblicka alla de små sammanslutningar som oavlåtligen "flyter in i varandra". Om frihet i den fascistiska och nazistiska meningen uppnås genom att avlägsna de folkslag eller grupper som utgör ett hinder för realiseringen av den, blir de till omvälvning syftande kvinnorna i Grupp 8 dess absoluta motpol. Här skapas frihet och jämlikhet istället genom en utökning av "centrala och självklara rättigheter". Kvinnorna, som praktiskt taget inte existerar för fascisten (åtminstone inte som jämlikar i det sociala och politiska livet), gör i socialismens namn anspråk på en mer adekvat tolkning av vad som innefattas i de av män instiftade idealen från den franska revolutionens era.

 

Till politisk omvälvning för frihet, jämlikhet och solidaritet uppmanar också många av de nya sociala rörelser som växt fram under 1900-talets senare decennier: Greenpeace, Attac, Plogbillsrörelsen, med flera. I korthet förenas dessa rörelser i en expansiv politik som vill omfatta fler än bara de industrialiserade länderna i väst, ett slags global rättvisepolitik på nya villkor. Genom nätverk skapas kontakter som syftar till att samordna de globala rörelserna till mobilisering för gemensamma mål. Detta utesluter dock inte att de respektive nationella enheterna kan utföra vissa aktioner på lokal nivå. Via nätverk har även den feministiska rörelsen vuxit sig starkare och differentierats: till exempel har ekofeminism, anarkafeminism och liberalfeminism uppstått som ett direkt resultat av skilda tolkningsperspektiv. Gemensamt för de olika riktningarna är emellertid en strävan efter att nedmontera den patriarkala struktur som under alltför lång tid varit förhärskande och ersätta den med en frihet som omfattar även den övriga populationen. Som alltid uppkommer dock bakåtsträvare inom progressiva rörelsers ramar, i detta fall den konservativa feminismen (i Sverige förkroppsligad hos en grupp kristdemokratiska kvinnor), vilken hävdar att kvinnlig frihet innefattar rättigheten snarare än skyldigheten att vara en kvinna av historiskt snitt - att även fortsättningsvis utföra de "mjuka sysslor" som hör hem, familj och tradition till. Till tröst för mer framåtsträvande feministiska grupper förefaller denna "feminism" av allt att döma inte ha särskilt starkt globalt fäste.

 

Inför framtiden är det svårt att föreställa sig någon annan politisk utveckling än en ytterligare förstärkning av den fria marknadens ordning. I takt med den skendemokratiska hegemonins utbredning över världen - interventionskriget i Irak som tröttsamt exempel - förefaller chanserna för realiserandet av en alternativ världsordning minimala. Men sida vid sida med högerpopulismens utbredning löper ett växande motstånd. Och vi känner igen dessa politiska kraftmätningar från historien. Måhända står hoppet till de nya globala rörelserna (små som stora), till de nya identitetspolitiska strukturer som uppstår ur askan av de gamla, samt till de autonoma grupper som utomparlamentariskt bekämpar spridningen av de politiska ideologier som sällan utmynnar i annat än ond bråd död - fascism, nazism, liberalism och kommunism.

Roberth Ericsson

 

Ur arkivet

view_module reorder
Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 januari, 2017

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | Essäer om film | 08 juni, 2015

Skulptur Jardin d'Email, Jean Dubuffet i KMM Sculpturepark/Nederländerna

Att se det obemärkta

Att måla som ett barn och behålla integriteten. Att hitta sitt eget språk i allt virrvarr av efterapningar. Att söka vidare efter det som är äkta och att finna det ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 06 mars, 2015

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Hur olika utställningars kemi samverkar i utställningsrummet

– intervju med Jan-Erik Lundström på Bildmuseet i Umeå TEMA VÄSTERBOTTEN Ur Joachim Schmids utställning Fotografier 1982 – 2007. Utsikten är global från Bildmuseet på Gammlia i Umeå. Fokus riktas mot det mest ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 10 februari, 2008

Melania Mazzucco. Foto: Gian-Luca Rossetti

När socialforskning blir fiktion

Melania Gaia Mazzucco är en känd författarinna från Italien, med många läsare. Melania nöjer sig inte med att skriva romaner som alltid har anknytningar till den sociala verkligheten, utan ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 09 oktober, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Ordet kommer som våren

Jag är av samma skrot och korn som alla andra, så vi behöver inte blygt se ner i backen eller slå fina titlar i huvudet på varandra. Låt oss istället ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts