Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten

Elfriede, Österrike och den otillgängliga lusten När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset blev många antagligen ganska förvånade att det var första gången som litteraturpriset gick till Österrike, ett land som har frambringat ...

Av: Gregor Flakierski | 09 november, 2006
Litteraturens porträtt

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | 03 oktober, 2016
Gästkrönikör

ur Processen av Orson Welles

Sagolandet

Guido Zeccola om sommarens kulturföljetong.

Av: Guido Zeccola | 31 juli, 2016
Kulturreportage

Thor Fagerkvist- Målarprofeten från Värmland

Värmland sägs vara ett sagornas och berättelsernas landskap förknippat med kända författare som Geijer, Tegnér, Lagerlöf, Fröding och Tunström som alla gestaltat och skrivit om landskapet i många sammanhang. Folk ...

Av: Lena Månsson | 20 april, 2014
Konstens porträtt

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten



Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta viktigare än någonsin.




Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

När jag är en av hundra människor, obekvämt hopklämd på tunnelbanan i den värsta rusningstrafiken ser jag inte oss som en enda sammansatt massa. Jag ser oss som människor, en och en, som för en stund delar utrymme. Jag ser det som finns bakom de andras kroppar, deras historia, vilken den nu är och jag ser att deras liv är kantat av lidande och förhoppningsvis en del glädje. Jag undrar hur dom ser på det jag ser, och påminner mig själv om att dom ser något helt annat än det jag ser. Jag undrar vad dom tänker på och förstår att vi bara delar fragment av tankar. Vi är människor, men det är det enda vi delar. En människa är en outgrundligt unik varelse. Det komplicerade samspelet mellan genetik, biologi och socialt sammanhang har gjort en människa till någon som kanske liknar en annan, men som ändå inte är som någon annan. När jag så hör någon säga att individualismen är vår tids stora sjukdom blir jag illa till mods. Individen är den minsta minoritet som finns på vår planet.

Politiken talar till människor som en grupp, en sammansatt massa av människor, som bara för att de delar etnicitet, sexualitet, ekonomisk status, religion, eller kön vore en och densamma. En människa kan på grund av dessa attribut dela en social och kulturell historia, dela fysiska drag eller preferenser, men denna människa har tolkat sina upplevelser på sitt eget sätt och har trots kollektivet, sin unika uppfattning om vad och hur det är att existera. När vi så definierar en människa utifrån vilken grupp den tillhör, oavsett vår politiska agenda, begår vi ett stort misstag.

För att kunna kommunicera och leva på ett moraliskt och fungerande sätt tillsammans med andra människor, behöver man som individ se sig själv tydligt. Man behöver kunna sortera sina tankar och känslor, man behöver kunna ifrågasätta och granska, inte bara sin omvärld utan även det djupaste djupa i ens inre. Följden av detta granskande är god självkännedom och förmåga till kritiskt tänkande som i sin tur inte gör oss lika lättmanipulerade när det kommer till destruktiva tankar och idéer. Känner man sig själv väl kan man också värna kring vilka idéer man väljer att efterfölja i sitt liv. Det viktigaste blir att finna koherens i sina egna tankar, inte i gruppens. Historien har bevisligen upplyst oss kring konsekvenserna av osjälvständiga individer som anammar gruppmentaliteter framtvingade av staten och kollektivismen, det leder till lidande, fördomar och våld.

Uppslagsverket National Encyklopedin definierar de två polariserande begreppen kollektivism och individualism på följande sätt:

”kollektivism, åskådning som sätter de gemensamma intressena före de enskilda individernas.”

”individualism, uppfattning som ser individens frihet och oberoende som ett högsta värde.”

Utgångspunkten för dessa både ismer är densamma: önskan om att göra världen till en bättre plats att leva på. Dess människosyn och tillvägagångssätt skiljer sig däremot radikalt. Kollektivisten ser människan som en del av en grupp som delar intresse, intention och vilja. Kollektivismen kräver därav ett starkt centraliserat styre som avgör vilket det gemensamma intresset är. Människorna som utgör samhället hamnar i en ofrivillig beroendeställning till det centrala styret där utrymmet att tänka och agera självständigt begränsas. Skulle den enskilda människans intresse, intention och vilja komma att krocka med majoritetens så spelar det inte någon roll, eftersom kollektivismen låser fast människan i gruppen och stävjer dennes identitet inuti den. Individualisten ser den enskilda människan som alltings utgångspunkt, individen är kapabel att styra och hantera sitt eget liv och har både rättigheter och skyldigheter i samhället den verkar i.

Individualisten förstår att det kommer försvåra dess möjlighet att förbli levande och fylla sitt liv med det den värderar om denne inte lever på ett sätt som tillåter andra att göra likadant. Principen kring individualismen är helt enkelt samma som den vi lever utifrån i vårt dagliga liv, i våra arbetsrelationer, romantiska relationer och vänskaps relationer. Den bygger på frivillighet och sunt förnuft. Det finns självklart människor som av olika anledningar inte är kapabla att delta i detta frivilliga utbyte av rättigheter och skyldigheter, och de måste oavsett politiskt styre få hjälp, vård eller straff beroende på deras anledning att inte kunna delta. De brännande frågorna blir: hur avgör vi egentligen vilket som är det gemensamma intresset? och hur långt kan man gå till förmån för det? vilken princip har etiskt företräda, gruppens eller individens? och finns det en motsättning mellan att leva för sig själv och samtidigt värna om andra?

I förlängningen blir det här en fråga om hur vi ser på människor och vad vi tror att de är kapabla till. Individualisten tror på människan, ser att den har styrkan att övervinna sitt lidande, förändra sitt liv och bli det den vill vara. Det är så jag önskar att se på mig själv, men det är framförallt så jag önskar att se på andra. Jag vill inte kedja fast människor vid sin grupp, jag vill inte tro att alla är offer för sitt och världens lidande och jag vill verkligen inte tro att världen skulle gå under utan en stat som använder våld och hot för att få människor att handla gott. En god handling får moraliskt värde då den väljs, inte då den påtvingas. Min poäng är självklart inte att vi människor inte ska samarbeta, diskutera eller jobba för en bättre framtid tillsammans, men kollektivismen kan inte vara förutsättningen, individualismen måste vara det,för den enskilda människan är alltings utgångspunkt.

När vi antar att alla som tillhör en grupp av vare sig religiösa, etniska eller politiska skäl är likadana bortser vi från den djupt subjektiva verklighet som är enskilda människors liv, erfarenheter och tankar. Det är vår rätt och vårt ansvar att tala och tänka själva. Det är det vi är satta på denna jord att göra.

 

 

Isabella Lundgren

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Om smak, dialog och estetik

Syftet i Gunnar D Hanssons Var slutar texten? är dels att jämka förhållandet mellan författaren som litteraturvetare och som essäist, dels parallellt att definiera ett nytt ämne vid Göteborgs universitet ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 oktober, 2011

En jämförelse och tolkning av Roy Lichtensteins Look Mickey! (1961) och Artist's Studio…

I mars for jag till Tate Modern i London för att titta på utställningen Lichtenstein: A Retrospective, vilken pågick 21 februari-27 maj 2013. Det var första gången jag har haft ...

Av: Den arge konstvetaren | Essäer om konst | 28 juli, 2013

Hänt i skvättet 13 (det sista)

 

Av: Mattias Kronstrand | Kulturen strippar | 23 december, 2013

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | Essäer | 23 februari, 2014

Den minglande amerikanen

Det var när jag stod i boardingkön på Keflavik klockan fem på kvällen isländsk tid som jag hörde det. Inte var det första gången jag hörde den nordamerikanska rullande engelskan ...

Av: Jana Rüegg | Resereportage | 11 december, 2011

Lindsay Bottos,

På trolljakt i samtidskonsten

Troll. Nej, det är inte John Bauers sagotroll som står och lurar bland träden i den svenska skogsidyllen som jag tänker på, utan på nättrollen. De som sprider sina hatiska ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 28 oktober, 2015

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 maj, 2014

Narcissus pseudo-Narcissus på sankt Görans trädgård

För det första, snål spar och fan tar, det vill säga om man blir fast eller vill låta måla bilen. Ville inte betala parkeringsavgift som vanligt, så åkte till gratisstället ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 15 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts