Det syns inte om man inte ser det

Synen, omsorgen, om de psykiskt sjuka i det här landet har inte direkt varit en framgångssaga men när jag i september får veta genom kvällsnyheterna på teve att fyra personer ...

Av: Linda Bönström | 19 oktober, 2011
Gästkrönikör

Mikroprosa av calle flognman

molnen tätnar talar med läpplös rörelse skiftande färger. sjunker.

Av: Calle Flognman | 18 Maj, 2016
Utopiska geografier

Romantiken. Thekla Knös och konsten att förgylla vardagen

Romantiken är ett dimmigt begrepp som ligger nära ordet nostalgi. Ordet förknippar vi ofta med förälskelse, starka känslor, svärmeri. Det kan även ha en nedsättande klang och blir då liktydigt ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2012
Övriga porträtt

Tankar kring Marmorklipporna

Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen, och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till ...

Av: Tobias Harding | 17 december, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Fritz Bauer

Fritz Bauer eller Auschwitz inför rätta



Vi känner alla till Eichmannrättegången i Jerusalem 1961, inte minst genom Hannah Arendts bok Den banala ondskan. Mindre känt är dock vem mänskligheten har att tacka för att denne folkmordsorganisatör kunde spåras upp och gripas. Eichmann hade ju, likt många andra tyska nazister, efter kriget tagit sin tillflykt till Latinamerika. Men trots att västtysk underrättelsetjänst redan 1952 kände till hans gömställe vidtogs, från tyskt officiellt håll, inga som helst åtgärder. Många nazister hade efter krigsslutet återinsatts på sina poster inom rättsväsendet och statsapparaten, och de gjorde genom sina vittförgrenade nätverk allt för att skydda gamla "kamrater" och motsätta sig denazifieringen.




Fritz Bauer ställde sitt liv i humanitetens tjänst, som Andreas Vosskuhle, ordförande i tyska Författningsdomstolen, skriver i sitt förord till Ronen Steinkes bok. Ja, och det är för det vi bör minnas honom. En sällsynt rakryggad människa som fick ett tragiskt slut men som, just genom sin rättskänsla och sitt civilkurage, har mycket att lära oss idag.

Det fanns dock ett lysande undantag: Fritz Bauer, allmän åklagare i delstaten Hessen. År 1957 fick denne åklagare ett brev från en tysk jude som flytt undan naziregimen till Argentina och av en slump (hans dotter hade förälskat sig i massmördarens son) upptäckt var Eichmann bodde och under vilket namn.

Fritz Bauer, som själv tvingats i exil undan nazismen, var efter kriget besjälad av tanken att naziförbrytarna måste ställas till svars för sina handlingar. För att undvika att någon, från tysk sida, hann varna Eichmann kontaktade Bauer därför i stället staten Israel. Och efter många turer (och flera besök i Israel för Bauers del) kunde så Eichmann till slut gripas. Själva dödsdomen var dock något som Bauer beklagade, bland annat av det skälet att Eichmann därigenom inte kunde användas som vittne i kommande tyska rättsprocesser. Bauer var också angelägen om att hemlighålla sin egen medverkan i denna affär, eftersom han annars skulle ha blivit avsatt. Det var först efter hans död som det hela blev känt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I fjol råkade jag på tysk tv se en film om Fritz Bauer (Die Akte General av regissören Stephan Wagner). För att få veta mer om denna fängslande gestalt läste jag sedan boken Fritz Bauer oder Auschwitz vor Gericht, skriven av Ronen Steinke, en drygt 30-årig journalist på Süddeutsche Zeitung som själv studerat juridik och doktorerat på krigsförbrytartribunaler från Nürnberg till Haag.

Hans bok (utgiven 2014 av tyska förlaget Piper) är en fängslande biografi, spänstigt skriven och mycket läsvärd.
Fritz Bauer, född 1903 i Stuttgart, växte upp i en borgerlig judisk familj. Själv beskrev han sig som icke-troende, utan att för den skull ta avstånd från sitt judiska arv. Han studerade juridik i München och blev tidigt medveten om hotet från olika antisemitiska högergrupper. Han och hans judiska studentkamrater insåg, speciellt efter mordet på utrikesminister Walther Rathenau 1922, att tiderna nu var sådana att man inte enbart kunde tänka på sin egen karriär. Det gällde att bekämpa antisemitismen och nazismen, i och utanför universitetsvärlden, och försvara republiken och demokratin.

Bauer valde det socialdemokratiska partiet som sin politiska hemvist. Samtidigt var han en flitig och begåvad student, blev tidigt domare och kunde ha gått en lysande framtid till mötes.

Men i mars 1933 knackade det på dörren till hans tjänsterum. Det var polisen som kom för att arrestera honom. Han internerades i koncentrationslägret Heuberg, söder om Stuttgart, tillsammans med andra politiska fångar. Efter åtta månader släpptes han, efter att ha tvingats skriva på en lojalitetsförklaring.

Bauer insåg nu att han måste gå i exil. Som jude fick han inte arbeta kvar inom rättsväsendet, och han var heller inte enbart jude och antinazistisk socialdemokrat utan även homosexuell, alltså tredubbelt hotad och fördömd. År 1936 flydde han till Danmark men måste, efter den tyska invasionen, söka sig vidare. En oktobernatt 1943 fördes han så, av en dansk fiskare, över till Sverige. Med i motorbåten var också hans syster med familj samt föräldrarna som även de lämnat Tyskland. Flera av deras släktingar hade då redan mördats av nazisterna.

Bauer slog sig ner i Stockholm där han kom att tillhöra samma emigrantkrets som Willy Brandt och Bruno Kreisky. Vid krigsslutet ville han snarast möjligt återvända till Tyskland för att ge sitt bidrag till landets avnazifiering. Men det dröjde flera år innan han kunde återvända och återuppta sin juridiska gärning.
En av Bauers första insatser som åklagare efter kriget gällde Remerprocessen 1952. Där lyckades han rehabilitera männen bakom det misslyckade 20 juli-attentatet mot Hitler. Han myntade uttrycket "Unrechtsstaat" och fick gehör för uppfattningen att "en orättsstat, som dagligen begår tiotusentals mord, berättigar envar till nödvärn enligt paragraf 53 i brottsbalken".

Bauers allra mest betydande verk var dock den gigantiska Auschwitzprocess som inleddes i Frankfurt 1963. Om Eichmannprocessen i Jerusalem varit inriktad på en enda person i det nazistiska toppskiktet, handlade processen i Frankfurt om de personer, på lägre nivåer, som på olika sätt bidrog till att göra folkmordet möjligt. Det som stod i centrum var själva Förintelsemaskineriet: tågtransporterna, selektionerna, det fabriksmässiga mördandet. Det Bauer ville visa var att enskilda personers ordervägran kunde ha "gjort skillnad".

Man måste lyda Gud mer än människor, predikade han som själv var ateist. Och för det fick han betala ett högt pris. Han var så till den grad avskydd och motarbetad att han brukade säga: "När jag lämnar mitt tjänsterum beträder jag fientlig mark." Han trakasserades, utsattes för illvilligt förtal och rena mordhot och blev med tiden alltmer ensam och isolerad. För att ingen skulle kunna säga att han som åklagare drevs av personligt hämndbegär hade han, efter kriget, också tonat ner sin egen judiskhet. Det sägs att han drog sig undan, eller rentav stötte bort, personer med judisk anknytning vilka kunde ha varit hans stöd. När han påträffades död i sitt badkar, sommaren 1968, var det många som misstänkte mord eller självmord. Men det finns inga bevis för det. Han hade nog helt enkelt arbetat så intensivt, och levt så länge på kaffe och cigarretter, att hans hjärta inte orkade mer.

Fritz Bauer ställde sitt liv i humanitetens tjänst, som Andreas Vosskuhle, ordförande i tyska Författningsdomstolen, skriver i sitt förord till Ronen Steinkes bok. Ja, och det är för det vi bör minnas honom. En sällsynt rakryggad människa som fick ett tragiskt slut men som, just genom sin rättskänsla och sitt civilkurage, har mycket att lära oss idag.

  Margareta Zetterström

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Tommy Åberg

Denna gubbsjuka

En gång en intervju i SVT. Reportern frågar Lars Forsell hur han upplevde sitt åldrande. Han blev tyst en stund. - Man blir gubbsjuk, svarade han motvilligt, lite plågat. Den ...

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 08 december, 2017

Lars Huldén foto CC BY SA 3.0

Lars Huldén – in memoriam

Hedersmannen, skalden och österbottningen Lars Huldén har lämnat det jordiska, drygt 90 år gammal. Förutom egna dikter, språkvetenskapliga och litterära verk, översatte han och sonen Mats det finska nationaleposet Kalevala ...

Av: Bengt Berg | Litteraturens porträtt | 12 oktober, 2016

Vi köper väl en julvört då!

När blev vi så förbannade på högtider? De där som kommer och går, år efter år, som ska delas med nära och kära och bringa glädje och liv även till ...

Av: Linda Bönström | Gästkrönikör | 29 december, 2011

Feminism - befrielse eller tvångströja?

Eftertankar kring 8e mars, internationella kvinnodagenVärlden är full av tvångströjor. Är det bara att välja? Roma, du som tog vår frihet för att ge oss skydd och värn – nu, var ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 11 mars, 2014

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalmyten som kolonial skrämselsaga

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras ...

Av: Anders Nilsson | Essäer om film | 02 mars, 2015

Aase Berg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Tidskriften 10TALs poesifestival 2015

Årets upplaga, den 19:e, av Stockholms Internationella Poesifestival hade temat lyrik och musik. Tidningen Kulturen gjorde några nedslag i det stora och varierade programmet. Festivalen inleddes redan den 24 november ...

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2015

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Ester – Judisk drottning i Persien och hjältinna

Bibeln är världens mest lästa bok och den har kallats världshistoriens viktigaste och mest inflytelserika skrift. Men Gamla testamentet sägs ofta vara en samling böcker skrivna av män för män ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 24 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.