Radio Nord är död - men arvet lever!

Den 30 juni 1962 upphörde den så kallade piratradion Radio Nord att sända från en båt i Östersjön. Den socialdemokratiska regeringen hade med stöd av centerpartiet kriminaliserat verksamheten som iscensattes ...

Av: Bertil Falk | 30 juni, 2012
Kulturreportage

Den 25:e ölen

Så här efter alla helgdagar, de olika högtidsdagarna har tillsammans med lördagar och söndagar bildat en ”bombmatta” av festtillfällen (också 2013 blir så om jag räknat rätt på hur dagarna ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 januari, 2013
Gästkrönikör

Stefan Whilde

Psykiatrin – ett brott mot människofriden?

Som diagnos- och behandlingsmetod är psykiatrin med stor sannolikhet långt sjukare än sina patienter. Den delar frikostigt ut diagnoser och ordinerar substanser på ett sätt som gör psykiatrikern till en ...

Av: Tidningen Kulturen | 01 september, 2016
Stefan Whilde

 Chagall

Linda Bönström. Obruten svit

Linda Bönström är statsvetare, debattör och musikredaktör för Tidningen Kulturen. Dikterna ”Obruten svit” är hennes hundrade bidrag i Tidningen Kulturen.

Av: Linda Bönström | 24 augusti, 2015
Utopiska geografier

”Jag hade tur.”



Crister Enander i en passionerad och självbiografisk essä om Folkhemmet.


Per Albin. Foto:  Gunnar  Lundh  Nordiska museet Puiblic Domän på Wikipedia

Per Albin. Foto: Gunnar Lundh Nordiska museet Puiblic Domän på Wikipedia

Det är en tanke som dyker upp med jämna mellanrum. Under de senaste tio åren har det skett regelbundet och med en allt aggressivare underton. Jag tänker, ja, ibland muttrar jag till och med halvhögt för mig själv:”Jag hade en jädrans tur.”
Foto Hebriana Alainentalo

Foto Hebriana Alainentalo

Annons:

Det är en tanke som dyker upp med jämna mellanrum. Under de senaste tio åren har det skett regelbundet och med en allt aggressivare underton. Jag tänker, ja, ibland muttrar jag till och med halvhögt för mig själv:”Jag hade en jädrans tur.”

Arbetargrabb

I det samhälle jag föddes till rådde en växande välfärd. Det var en tid präglad av en obruten framtidstro och – trots svält och krig i andra länder – en tillvaro som genomsyrades av en grundläggande optimism. Det fanns en solid tro på att samhällets utveckling rörde sig mot något bättre, mot ökad rättvisa och jämlikare villkor. Det vara ett förhållningssätt som gick likt en röd och sammanbindande tråd genom hela den svenska samtiden, och även den ekonomiska tillväxten togs för något självklart. Det var inte enbart utslag av ett politiskt ställningstagande. Samtidigt var ideologierna tydliga. Motsättningarna sopades inte under mattan. En idéernas kamp pågick ständigt.
Jag är ett barn av folkhemmet. Om jag sett dagens ljus tio år tidigare hade mitt liv varit ett mycket annorlunda liv. Och om jag fötts idag hade mina villkor varit ännu sämre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Som arbetargrabb hade mina förutsättningar och möjligheter varit avsevärt sämre tio år tidigare, jag är född 1960. Troligen hade jag inte kunnat studera vid läroverket, än mindre läsa vid universitetet. Jag var en av dem som fick skörda folkhemmets och den sociala ingenjörskonstens frukter – långtifrån alla vara ätbara eller välsmakande, det får inte glömmas bort. Men historiskt sett var detta en unik period i Sveriges historia. Och den skapades via politiska medel. Den formades av människor som var fast beslutna att förändra ett land med från början stora och många orättvisor till ett mänskligare, värdigare och mer jämlikt samhälle. Vägen dit nåddes via en många gånger hård politisk kamp.

Idag är däremot politik något som får de flesta – eller åtminstone många – att genast tappa allt intresse. Man hoppar över den tidningssidan, man byter snabbt kanal på teven. Politik har – med en smått orättvis generalisering – reducerats till ett spel om makten däruppe på samhällspyramidens topp. Ett spel som medborgarna – alltså vi som röstar och utgör själva samhället – lämnas utanför när maktens dörrar slås igen.

Vi har till och med börjat se på oss själva som om vi inte är en del av landets politiska utveckling och beslutsfattande. Det är skrämmande. Och i dess förlängning finns en stor fara.
Denna självsyn är inte bara ett hot mot demokratin. Den urholkar demokratin så att risken finns ett en dag återstår enbart en vacker och falsk fasad av ord som plockas fram då festtal ska hållas, och några månader vart fjärde år när ett nytt val närmar sig.
Det inre, det avgörande i demokratins fundament, är idag mer eller mindre murket.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att vanmakten växer. Att missnöjet tilltar. Att föraktet för såväl politiken som politikerna bara blir värre och grövre. De ses inte längre som representanter. De ses som makthavare.

Vanmakten, demolerandet av välfärdsstaten och en nyfattigdom som sprider sig och sprider sig snabbt är den grogrund som rasismen får sin näring ur. Utan denna utveckling vore Sverigedemokraterna otänkbara. De livnär sig på missnöje, grämelse, folkets förakt för de som sitter på pinnen nedanför – för de som har det ännu sämre. Och inte minst frodas den av människors rädsla för den egna ekonomin och en tilltagande känsla av främlingskap i det egna landet.

Men om man tar och vänder på det hela, vad händer då? Politik är mycket mer än partipolitik. Det är en insikt som alltmer har gått förlorad, inte minst genom mediernas ensidiga fokusering på topparnas tuppfäktningar och utspel. Ty politik är samtidigt en väg att tillsammans påverka och förändra. Alla har här ett ansvar att axla.

Tillspetsat uttryckt så börjar politiken med fastställandet av en Dagordning för mötet som ska hållas i en gråmurig tråkig lokal – de ser alla likadana ut, brukar jag tänka. Organisering i olika former och skilda sammanhang är nödvändig.

Vanmakten, demolerandet av välfärdsstaten

Har vi – medborgarna, vi som röstar – flytt ifrån det ansvar som demokratin ställer på oss? Har vi flytt från våra politiska plikter? Svaret är dessvärre entydigt. Ja, vi har svikit. Möten är sällan några roliga tillställningar – samtidigt, som en motbild till mötenas tristess, går det att framhålla att arbeta tillsammans för gemensamma mål som man sätter högt skapar en ovanlig gemenskap som är svår att hitta någon annanstans.

Ändå har många fastnat i apati och destruktiv uppgivenhet. Det är ett akut dilemma. Varför engagera sig när det framstår som omöjligt att få sin röst hörd eller sina åsikter att betyda någonting? Men hur ska man med bevarad heder kunna säga att folkflertalet inte har något inflytande när ingen verkar bry sig om att arbeta politiskt? Partierna har på några årtionden förlorat sina medlemmar i rasande takt. Nästan alla politiska möten – som inte innehåller något spektakulärt – är dåligt besökta intill det genanta.

Och, rent konkret, hur många vet idag något om den mest grundläggande mötesteknik? Allt färre och färre.

Förmånen att ha vuxit upp under en så gynnsam period, att under de danande åren ha levt i ett samhälle som medvetet strävade efter de mångas välgång och välfärd, har skapat ett behov av att återgälda vad som en gång var mig givet. Medborgarens ansvar för demokratin och politiken är en fråga som, paradoxalt nog, sällan berörs. Jag känner ett aktivt ansvar för vad som händer. Det är tyvärr tvilling till ett konstant dåligt samvete att jag inte gör tillräckligt. Och där tror jag inte att jag är ensam. Ett hemsökt och plågat samvete kan vara en utmärkt grund för att börja engagera och kanske rentav organisera sig och därigenom bli en fullvärdig medborgare.

"Rickard Sandler kan utan vidare beskrivas som den mest mångsidiga begåvning som någonsin beklätt höga politiska positioner i Sverige. En renässansmänniska", skriver Ohlsson i förordet och citerar därmed nästan ordagrant Yngve Möllers efterord. Men han förmår inte att ge liv åt denna beskrivning.

Rickard Sandler var en av de originellaste statsministrar Sverige någonsin haft. Han avviker genom sin bildning, genom sina breda kunskaper inom såväl naturvetenskap som humaniora. Han ägde en bredd och ett djup som får till och med Olof Palme – som beundrade Sandler – att förblekna. Vid Uppsala universitet läste han geografi, matematik och astronomi och avlade även fil lic-examen, men hans intressen försköts snart mot de humanistiska ämnena. Han var mycket musikalisk och spelade bland annat fiol. Han skrev själv musik – bland annat en stråkkvartett och ett åttiotal tonsättningar av fritänkaren Heinrich Heines dikter.

Rickard Sandler

Han hade ovanlig fallenhet för matematik; han var under flera år chef för Statistiska Centralbyrån. Han översatte Karl Marx "Kapitalet", alla tre banden. Och själv såg han sig livet igenom som en folkbildare, det var också på Brunnsviks folkhögskola han år 1909, vid tjugofem års ålder, fick sitt första arbete som lärare. Han skulle senare återvända som dess rektor.
Rickard Sandler grundade år 1912 ABF – Arbetarnas Bildningsförbund – och blev dess förste ordförande. Han satt hela femtiofem år i Riksdagen och var under sju år Utrikesminister. Dessutom var han senare landshövding i Gävle. En av hans bestående insatser var att under tiden som handelsminister genom sitt snabba agerande för statens räkning lyckades köpa Ernst Thiels konstsamling och villan ute på Djurgården – det som idag är känt som Thielska galleriet. Efteråt anmäldes han av de borgerliga till Konstitutionsutskottet och anklagades för att han "icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta".

Rickard Sandler ansågs kvick och ägde en välutvecklad förmåga att fälla dräpande och vassa repliker i debatter. Han var ovanligt radikal och hade ett starkt frihets- och rättvisepatos som höll i sig livet ut. Som ung var han närmast anarkist, men påverkades sedan av den tyska arbetarrörelsen och närmade sig mer och mer Karl Marx tänkande. Under många år var han en av vänsterfalangens mest framträdande företrädare inom socialdemokratin och dess ungdomsförbund.
Anledning till att Per T Ohlsson – "Senior Kolumnist" på Sydsvenskan – nu skrivit om Rickard Sandler är den korta period som denne var statsminister; en post Sandler innehade under arton månader, från januari 1925 till juni 1927. Det föll på Rickard Sandlers otacksamma lott att efterträda ingen mindre än Hjalmar Branting, "Hövdingen" som insjuknade och tvingades avgå.

800

 

Rickard Sandler. Foto Publik domän Wikipedia

Egendomligt nog – kan man tycka idag – var det ingen inom det socialdemokratiska partiets ledning som ens beaktade möjligheten att partiets vice ordförande, Per Albin Hansson, skulle efterträda Branting som statsminister.

Pressen var inte nådig mot den fyrtioettårige Sandler när han tillträdde statsministerämbetet. "Sällan har väl berget fött en mindre råtta", skrev den vasse Torgny Segerstedt. "Han passar väl till den regeringsstump som är kvar." Invändningarna var många. Han var för ung. Han saknade pondus. "Dvärgen efter jätten!" – Sandler var mycket kortväxt och dessutom magerlagd. Han var heller inte det minsta folklig i sin framtoning. Han "gick inte hem i stugorna", som det hette senare. Rickard Sandler var livet igenom en utpräglad intellektuell människa – och sådan var också hans uppenbarelse. Ändå förmådde han överraska många.

"Han sträckte den långa halsen", skrev Bertil von Friesen, "vred den runt och tittade på den kritiska hopen med stora troskyldiga ögon. Men så började han tala. När Sandler hållit sitt första anförande som svensk statsminister svängde vinden hastigt. Sällan har en politiker kommit sina belackare mera på skam. Det var ju ett briljant anförande, lugnt, sakligt, fritt från personpolemik men ändå lätt och behagligt, saltat och pepprat. Han slog igenom. Det var inte fråga om annat."
Det finns, som tydligt framgår redan av detta citat, många likheter mellan Rickard Sandler och Olof Palme.

Mot denna bakgrund är det, milt sagt, en märklig liten bok Per T Ohlsson skrivit. Då han varit en av två huvudredaktörer för Alberts Bonniers förlags storsatsning "Sveriges statsministrar under 100 år" – och alltså styrt över vem som skriver om vilken statsminister – framstår det som ännu egendomligare att han själv valt att behandla Rickard Sandler.

Per T Ohlsson har över huvud taget ingenting nytt att säga om denne udda statsminister och fängslande politiska gestalt. Den biografi som Yngve Möller skrev 1990, "Rickard Sandler – Folkbildare Utrikesminister", utgör helt och hållet grunden för Ohlssons framställning. Han har inte studerat några brev, han har inte bedrivit några arkivstudier – åtminstone inte så att de återspeglas i boken. Det är uteslutande ett kompilat Ohlsson åstadkommit.

"Rickard Sandler kan utan vidare beskrivas som den mest mångsidiga begåvning som någonsin beklätt höga politiska positioner i Sverige. En renässansmänniska", skriver Ohlsson i förordet och citerar därmed nästan ordagrant Yngve Möllers efterord. Men han förmår inte att ge liv åt denna beskrivning.

Rickard Sandler var tillsammans med socialminister Gustav Möller och finansminister Ernst Wigforss de mest framträdande i den grupp som brukar kallas den andra generationen inom socialdemokratin. Det var egentligen dessa tre viljestarka och handlingskraftiga politiker som lade grunden till och skapade det välfärdssamhälle som nu grundligt rustas ned.

Men det är inget som intresserar Per T Ohlsson. Överhuvudtaget är hela hans framställning mer ideologiskt bestämd än korrekt och saklig. Han väljer att starkt och ensidigt betona och skildra den äldre Sandlers insatser, och lägger tonvikten vid hur Sandler med åren tvingas att överge sin tidigare närmast revolutionära hållning när han brottas med politikens vardagliga realiteter. Det i särklass sämsta avsnittet i Per T Ohlssons bok är också det som heter "Ideologen".

Med svepande formuleringar nämner Ohlsson att Rickard Sandler var den som skrev merparten av Socialdemokratiska partiets program år 1920. Denna programförklaring var den radikalaste och mest revolutionära som någonsin antagits av SAP:s kongress. Även om den färgades av ideologiska och utopiska överord var den av stor betydelse för det politiska arbete som låg framför partiet. Jan Lindhagen som ägnat två böcker åt att studera socialdemokratins program lägger stor vikt vid Sandlers skrivning av partiprogrammet. Jan Lindhagens böcker finns inte ens med i Per T Ohlssons litteraturförteckning.

Det är uppenbart att det Per T Ohlsson skriver om Rickard Sandler har hämtat mycket näring från Herbert Tingsten – som väl alltid varit Ohlssons idol och förebild framför andra? – men då bör man veta att Tingsten av flera skäl, många personligt färgade, tyckte intensivt illa om Rickard Sandler.
En mer opartisk skildring av Rickard Sandler kunde ha blivit inte bara en intressant och underhållande bok utan även ett viktigt inlägg om skapandet av det moderna välfärdssamhället Sverige. Det skulle också vara av stor vikt att belysa frågan varför Rickard Sandlers grundläggande värderingar inte fick ett större inflytande i den senare socialdemokratiska politiken. Folkbildning och frihet, det var de två hörnstenarna i Sandlers politiska uppfattning. På Rickard Sandlers gravsten står det: "Folkbildare".

Men Per T Ohlsson har inte skrivit den boken. Han har enbart krafsat runt redan kända fakta, och sedan slarvigt och godtyckligt lagt tillrätta de delar av Rickard Sandlers biografi som bäst passat hans egen politiska hållning. Det är inte bara dåligt. Det är på gränsen till förljuget. Mot denna förljugna bild måste den sanne Sandler gå en renässans till mötes. Han var en föredömlig politiker och intellektuell vars resning och djupa kunskaper står i bjärt kontrast till dagens fifflande och kohandlande.

Gustav Möller


Råttorna är stora som kastrerade hankatter. Lägenheten där familjen bor är trång och året runt så fuktig att väggarna bokstavligen klibbar av väta. Löss och loppor frodas i mängder: stora vägglöss som biter hårt och hårlössen blir ingen fri ifrån någon längre tid.
Misär råder. Stanken på gården kommer från den långa raden av utedassen och från alla sopor som slängs nästan var som helst. Luften är kväljande. Det är bokstavligen hälsovådligt att leva där. Gustav Möller växer upp på Tallgatan i Malmö, i folkmun kallad "Tattargatan".

"Min mor som arbetade ihjäl sig", säger Möller i en intervju, "sådde fröet till socialpolitiken. När jag sedermera kom i kontakt med de politiska tankegångarna, kan jag lugnt säga att det hos mig uppstod ett vilt uppror mot ett samhälle, som skapar och tillåter levnadsöden som min mors."

När han som barn måste gå över gården bort till torrdasset på kvällen övermannas han av känslor av ren fasa. Han tvingar sig att ta ett steg i taget – in i mörkret. Han minns hela livet dessa skräckvandringar i mörkret. Gustav Möller föds i juni 1884. Tre månader senare avlider fadern Ola Möller, smedgesäll på Kockums skeppsvarv. Modern Anna, född Månsson – som bland annat arbetar som "tvätt- och skurgumma i bättre hus" – står ensam med två barn att försörja. Gustav behöver förvisso aldrig svälta, framhåller han. Men hungern är aldrig långt borta.

"Undergrävd till sin motståndskraft av den tidigare omänskliga arbetsbördan", skriver Möller om sin mor, en av alla dessa vardagens bortglömda hjältar, "hade hon fått lungsot. Hon måste gå till sängs en dag i slutet av augusti 1898... På tredje eller fjärde dagen överfölls hon av en blodstörtning som ändade hennes liv." Fukten i lägenheten var en starkt bidragande orsak till hennes förtidiga död. Gustav är fjorton år och får börja som springpojke på Cementbolaget. Där lägger snart den patronlike ägaren R. F. Berg märke till Gustav som redan har visat sig ha ett ovanligt skarpt intellekt – han har läshuvud. Berg utser oväntat Möller till sin privatsekreterare. Därmed är den unge arbetargrabbens framtid säkrad. Vägen in i de rikaste finanskretsarna är öppen. Han har, som sina föregångare, alla möjligheter att på egen hand bli en förmögen och mycket välbärgad man. Vägen verkar vara utstakad.

Det är mot denna dubbla bakgrund som Gustav Möller i många avseenden är avvikande från flera av den "andra generationen socialdemokrater" – som de kallas. Han har grundliga erfarenheter från två helt skilda samhällssfärer, två vitt skilda världar med olika sätt att betrakta och hantera omgivningen. Han besitter därmed en ovanlig förmåga till ett perspektivgivande dubbelseende. Han ser reformförslag med en bättre och klarare blick för deras möjligheter och begränsningar, han kan tydligare än de flesta av sina kollegor se olika reformers brister och förtjänster.
Men nu – i sena tonåren – vaknar på allvar hans intresse för politiken och inom några år dominerar det hans liv.

Han står inför ett val, ett avgörande livsval. Å ena sidan en spikrak finanskarriär och å den andra socialismen, den politik som genom idog kamp ska förändra och i grunden omdana samhället. Han väljer att förbli sin bakgrund trogen och organiserar sig i den Socialdemokratiska ungdomsklubben. Han börjar också flitigt skriva i vänstertidningarna, och är under några år journalist på heltid.
"Min mor som arbetade ihjäl sig", säger Möller i en intervju, "sådde fröet till socialpolitiken. När jag sedermera kom i kontakt med de politiska tankegångarna, kan jag lugnt säga att det hos mig uppstod ett vilt uppror mot ett samhälle, som skapar och tillåter levnadsöden som min mors."

Politiken är inte reducerad till makt och beslutsfattande. Politiken lever i allra högsta grad bland folkflertalet, och starkt bland de som blir medlemmar och sympatisörer i partiet eller fackföreningarna. Många engagerar sig. Rörelsen växer, och får sitt budskap spritt genom ledande medlemmars cykelturer eller tågresor till olika orter där tal och olika samkväm anordnas. Det är politikens bas som det, vid denna tid, aldrig går att bortse ifrån. Medborgarna står i fokus. Och aldrig förlorar Gustav Möller kontakten med vardagens hårda verklighet. Den är på djupet inpräglad i honom.

800px Gustav Möller Sveriges styresmän

Gustav Möller

En av de mest respektingivande egenskaperna hos Gustav Möller är att han höll minnet av nöden och de hårda villkor aktivt levande och hade förmågan att förena det med den politiska praktiken.
Han förblev sin klass trogen, och kom att använda sin makt – som bland annat socialminister – till att oförtrutet försöka förbättra de utsattas villkor och skapa en grund för ett mer rättvist och solidariskt samhälle.

Vilka var då Gustav Möllers mer framträdande politiska mål? En ung Tage Erlander lyssnar i början av tjugotalet på ett föredrag av Möller. I memoarerna skriver Erlander: "När vi hörde Möller fick vi ett starkt intryck av hans intensiva vilja att omdana det svenska samhället. Hans tankar kretsade framför allt kring de sociala trygghetsproblemen." Den unge mannen blir imponerad av Möllers tankar om folkpension, sjukförsäkringssystem, varma och sanitära bostäder åt folkflertalet. "Men hos Möller skymtade också längre siktande tankegångar."

För många inom partiet framstår Gustav Möller med sina visioner om en mer vittfamnande socialisering som alltför radikal. Han kommer att ha många hårda duster såväl med partikamrater som senare med regeringsmedlemmar. Radikalismen och samhällssynen delar han med sin livskamrat Else Kleen – författare och en mycket stridbar och kunnig debattör. Paret gifter sig år 1926.

Gustav Möller är en fascinerande blandning av utopist och pragmatiker. Han förmår förvandla rättvisans drömmar till det möjligas politik på ett osedvanligt effektivt och framsynt sätt. Han ser de alltför utopiska förslagens brister och undviker därmed att fastna i omöjligheternas tragik som många andra inom vänsterrörelserna. Dagens politiker har mycket att lära av exemplet Möller. Det är ytterst lätt att framhålla honom som ett föredöme vad gäller att förverkliga uppsatta mål.

Och dit måste dagens politik återvända, självfallet med andra infallsvinklar och helt nya problem och motsättningar. Den ideologilösa och idéanemiska politiken idag är i grunden odemokratisk.
En av Gustav Möllers viktigaste insatser är att han år 1933 tillsätter den så kallade Bostadssociala utredningen vars mål är att skapa förutsättningar för att bygga modernt sanitära hyreshus med hyror som är överkomliga för folkflertalet. Utredningen arbetar parallellt vidare, samtidigt som bostadsbyggandet i landet sätter fart, fram till 1947. Det är här – med denna och andra utredningar om hur befolkningen lever och vad folkflertalet har för grundläggande behov – som Folkhemmet börjar byggas på allvar.

Bostäder åt alla är en av de grundläggande målsättningarna. Och Möller minns sin barndoms misär. Råttorna fortsätter att springa om nätterna i hans mardrömmar.
Möller har nära till skratt och äger en humor som gärna drar åt det småvassa och ironiska hållet. Till sin framtoning är han sympatisk, öppen och mottaglig för andras argument. Vad gäller kläder och framtoning är han något av en snobb. Och hans stubin är sannerligen inte av det långa slaget. Han kan bli förbannad blixtsnabbt. Och han kan vara hård och rak i sin kritik, och har nog så hårda nypor. Han är också partisekreterare under åren 1916- 1940. Socialminister är han vid flera tillfällen åren 1924-1938 och slutligen från 1939 fram till1951. Gustav Möller avlider vid åttiosex års ålder 1970.

Gustav Möllers grundmurade och ofta utmanande rättvisepatos och viljan att på alla plan förbättra omständigheterna för fattiga och underbetalade är inte av det övergående slaget. Det finns där under hela hans liv som en ständig drivkraft, en pulserande kraft som håller liv i och driver på honom i det hårda arbetet. Han sviker inte sina ideal.

Gustav Möller är en man vars gärning måste återerövras. Där måste den socialdemokratiska reformismen – och även ett allt uddlösare Vänsterparti – söka näring för att kunna överge dagens högeranfrätta och snedvridna politik som enbart gynnar de redan rika, de tryggt besuttna och den välmående övre medelklassen. Det är samhällets fattiga, de sjuka och de ur samhällsgemenskapen utfrusna och utstötta som behöver reformerna – inte de välmående som håller sig med svart arbetskraft som sköter deras trädgårdar, städar deras villor och våningar och passar deras barn, och som med en ansats nära renodlad perversion bygger om kök och köper sängar till ett pris motsvarande minst ett halvt års hyra för de sämre bemedlade.

De som byggde det nu rivna Folkhemmet visste vad de gjorde. Den kunskapen de ägde och deras viktiga insikter måste återerövras. Gustav Möller är en exemplarisk början.
"Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket", framhöll också Gustav Möller.


Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Crister Enander

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna

Joe McGinniss, Castel di Sangro och de konventionella fördummarna En kylig vintereftermiddag färdas jag genom Abruzzos berg i mellersta Italien. Jag har lämnat staden Pescara vid Adriatiska havet, följt motorvägen västerut ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 21 november, 2009

Josefine Klougart av Hanna Nilsson

Ett eget rum, en flytande bild att fånga

Vilka förutsättningar behövs för en människa för att kunna skriva? Författaren och språkvetaren Tove Folkesson sammanfattar sin magisteruppsats "Ett eget rum - en flytande bild att fånga", där hon med ...

Av: Tove Folkesson | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2015

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Om sjelen. Del II

Platon, som var elev av Sokrates og læreren til Aristoteles, tenkte og skrev om menneskesjelen. Ifølge konsepsjonen en finner hos Platon, gis det hos mennesket visse intellektuelle og moralske evner og ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 mars, 2014

Screenshot från videoverket

Intervju med konstnären Jesper O. T. Andersson

Årets ateljéstipendier i Rum 203 för konstnärer i Jönköpings län tilldelades i år konstnärerna Jesper O. T. Andersson och Liselott Bjurgard. Tidningen Kulturen fick en intervju med Jesper om Counterstrike ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 juni, 2016

Manlighet på liv och död

Omskärelseritualen som förut stärkt folkgruppen xhosa har kommit att försvaga dem. Pojkarna blir inte alltid män. Alkoholpåverkade och självutnämnda kirurger gör att några måste gå könsorganslösa, andra begravas. Den här ...

Av: Gustav Broms | Resereportage | 20 december, 2009

Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd

  Bitte Andersson. fotografier Kim Varga  Bitte Andersson – mångsysslerska med anarkistisk DIY-attityd Agneta Tröjer och Kim Varga har träffat bokhandlerskan, serietecknerskan, filmarbeterskan och queerfeministen Bitte Andersson i hennes butik Hallongrottan på söder i ...

Av: Agneta Tröjer och Kim Varga | Övriga porträtt | 19 juni, 2007

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan 1

Kunskapsträdets skuldror och luckorna mellan, om skulle gro bort vetskap. Full omnibussen hade sin en färg till yttre, byggnad vid gräsgrönt som nästan station här liknad något åt i höst ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.