Veckan från hyllan. Vecka 40 - 2012

Veckans debatt handlade om Tintin. En mycket upprörd och ganska enig allmän opinion krävde – och kräver fortfarande – att Tintin-böckerna ska lämnas i fred. Argumenten är starkt övertygande. Det handlar ...

Av: Gregor Flakierski | 29 september, 2012
Veckans titt i hyllan

Bretagne och Bohuslän i sekelskiftesmåleriet

Få kustlandskap har utövat en så stark dragningskraft på konstnärer som Bretagne och Bohuslän. Flera utställningar både i Frankrike och Sverige har de senaste åren visat att konstnärer av olika ...

Av: Eva-Karin Josefson | 28 juni, 2014
Essäer om konst

Goya. Häxor. Foto: Sparkit

Förföljelsen och dödandet av häxor och shamaner

Nina Michael om häxors trosföreställningar, svenska häxprocesser och dödsstraff.

Av: Nina Michael | 02 april, 2015
Kulturreportage

Barnmålaren Vera Nilsson

Att kvinnor i alla tider har mött motstånd i sin karriär är ett påstående som många kan hålla med om.1800-talets kvinnliga konstnärer togs inte på fullt allvar och betraktades i ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2011
Konstens porträtt

Ljusets skugga



Claes-Magnus Hugoh om terrorattackerna och anarkoterroristismen

 


 

Det förklarar också delvis varför islamofascisterna liksom övriga fascister alltid hatat judar och staten Israel, en stat , i vilken religionen förvisso har stor betydelse, men där man aldrig övervägt att ifrågasätta det mänskliga förnuftet. Och förnuftet har alltid varit osexigt, kan aldrig påräkna stöd från fanatiker eller nyttiga idioter. Islamofascismens nyttiga idioter återfinns däremot i rikt mått företrädda i den europeiska och inte minst den franska vänstern.

Annons:

Nice: ett paradis på jorden. Den palmskuggade Promenade des Anglais, namngiven efter 1800-talets engelska aristokrati, så förfaren i konsten att hitta jordens mest paradisiska platser, ringlar sig halvmånformat i flera kilometer längs Änglabukten. Ingenting kan störa detta paradis – trodde man . Ljumma vindar utifrån Medelhavet smeker ljuvt vandrarna, där de gravitetiskt skrider fram i svala sommarkläder – män, kvinnor och lekande barn. De kan betrakta det osannolikt blå havet vid denna azurkust. På andra sidan denna paradgata kan de betrakta de burgna jugendhusens fasader från La Belle Epoque: Negresco,

Casino Ruhl, så förföriskt lockande för hektiska spelfanatiker som Fjodor Dostojevskij.
Allting här andas luxe, calme et volupté. Ett otal kaféer och restauranger med priser avsedda för världens penningstarkaste människor breder ut sig för vandrarnas blickar. Här finns allt som gör livet värt att leva. Fattigdom finns inte här: för att finna den måste man förflytta sig många kvarter bort från stranden. Här gör den sig bara påmind genom en och annan tiggare, som tilldrar sig några flanörers ogillande blickar. Flanörerna är inga onda människor, de är bara lyckliga där de rör sig i det jordiska paradiset.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någon skulle nog säga, att de är omedvetna om de häftiga kontraster, den fattigdom som finns även i den nära omgivningen, men onda, nej!

Detta är en alldeles särskild dag: 14 juli, den stora folkfestens dag. Barnen har fått löfte av föräldrarna att få vara uppe sent, för i dag skall man fira som man aldrig gjort förr. Våldsamma fyrverkerier, eldpjäser lyser upp himlen i ett tidigare aldrig skådat åskväder. Små barn lyfts upp på fädernas axlar för att bättre kunna se detta bländande skådespel.

En högtalarröst hörs någonstans ifrån: "et maintenant, Mesdames et Messieurs, je vous promets un feu d'enfer". Luften är fylld av höga röster och glada rop. Det är inte lätt att göra sig hörd under denna glädjens afton. Plötsligt hörs gälla skrik som inte verkar glada, ihållande skrik av oförställd fruktan.

Man ser något jättelikt vitt som ursinnigt banar sig in i folkmassan, inte olikt det slags interplanetära föremål, som vår fantasi ibland producerar och som kan ses på SF-filmer. Alla vet att promenaden är avstängd för all slags trafik, så ingen kan föreställa sig något sådant.

Det vita spöket sicksackar genom folkhavet, och någon lyckas så småningom urskilja konturerna av en jättelik vit lastbil med släckta lyktor. Vidundret guppar på ett besynnerligt sätt fram genom havet av människor, måste ta sig fram över berg av fallna, svårt sårade, massakrerade människor. Spöket verkar besatt av viljan att döda så många som möjligt och på brutalast möjliga sätt.

Det tuggar i sig liv girigt, ursinnigt. Man kan urskilja ljudet av krossade skallar, och den tidigare så underbara platsen är nu nedsölad av blod och hjärnsubstans. Uppbådet av polis stormar fram , öppnar eld mot vidundrets käftar, men dess förstörelsevilja synes länge vara ohejdbar. Efter ett par kilometers dödsfärd genom folkhavet träffas dödens hantverkare äntligen av polisens kulkärvar.
Vem är då dödens hantverkare? Svaret är: vår tids hjälte: Herostratos.

Herostratos var mannen som med berått mod brände ner det berömda Artemistemplet i Efesos enbart för att framkalla en känsla och därmed förvärva en ryktbarhet, som han, den obetydlige efesiern, annars inte kunde hoppas på. Som Hjalmar Söderberg sade: människor vill bli älskade, i brist därpå hatade, i brist därpå fruktade, bara inte förbisedda. Vår tids Herostratosgestalter är dessa mestadels unga män, som begår s.k. utvidgade självmord, i vilka de förutom sig själva också dödar största möjliga antal människor, gärna så bestialiskt som möjligt.

timthumb

Denna moderna dödskult har fått sin apoteos i hatets egen religion, islamofascismen, en referensram som garanterar herostratisk ryktbarhet. Denna politiska ideologi har skapat ett böjningsmönster, efter vilket de unga piraterna anpassar sig som beskedliga regelbundna verb.
Därmed föddes en ny människotyp: anarkoterroristen. Denne behöver ingen organisation, ingen samhällsvision, han behöver bara sin egen psykos för att till omåttliga dimensioner blåsa upp sin självkänsla, en obetydlighetens absoluta triumf. Dessa dödsälskare är garanter för den tilltagande entropin i världen, levande illustrationer av termodynamikens andra sats.

Varför drabbas ständigt Frankrike av dessa illgärningsmän, frågar sig många. Ett svar på denna fråga skall inte negligeras. De hatar livet, och den som hatar livet, hatar Frankrike. Detta land representerar på gott och ont det som gjort Europa till vad det är: renässansen, upplysningen, moderniteten.

Man bör inte underskatta den symboliska betydelsen av dödens hantverk vid firandet av franska revolutionen, den moderna världens födelse, proklamerandet av de mänskliga rättigheterna, den moderna toleransen.

Till detta kommer då individens frigörelse, den enskildes, även kvinnornas, rätt att söka sin lycka. Allt detta hatas av de unga mördarna, som med hjälp av halshuggningar, lemlästningar och piskstraff vill föra hela världen tillbaka till ett tillstånd, där man skulle avundas Bastiljens fångar deras relativa frihet. Åsynen av lyckliga människor i denna stad så nära Europas vagga som tänkas kan, en stad som frambringat både en Garibaldi, frihetskämpen som enade Italien och en Gambetta, den viktigaste politikern under Tredje Republiken, upphovsman till den moderna politiska parlamentarismen, måste vara en styggelse för dessa mördare.

En av IS' företrädare har nyligen förklarat, att nu får det vara slut på "gråzonerna", dvs. nyanserna. Den som inte är med oss är mot oss. Detta innebär, att man förklarar krig mot förnuftet, en ståndpunkt som är typisk för islamofascismen liksom för all fascism: den extrema antiintellektualismen. Man må icke förvåna sig över att en rörelse som kräver fullständig underkastelse under religiösa dogmer, utformade på 600-talet och kräver att hela världen skall styras av lagar härledda ur dessa principer, känner den största avsky för en sekulär stat, baserad på förnuftsprinciper och mänskliga rättigheter.

Det förklarar också delvis varför islamofascisterna liksom övriga fascister alltid hatat judar och staten Israel, en stat , i vilken religionen förvisso har stor betydelse, men där man aldrig övervägt att ifrågasätta det mänskliga förnuftet. Och förnuftet har alltid varit osexigt, kan aldrig påräkna stöd från fanatiker eller nyttiga idioter. Islamofascismens nyttiga idioter återfinns däremot i rikt mått företrädda i den europeiska och inte minst den franska vänstern.

Företrädarna för l'esprit laïque förklaras av dessa tiersmondister vara "imperialister", "sionister" och överhuvudtaget på fel sida i det världshistoriska dramat. Däremot förefaller man djupt gripen av den millenaristiska tjusigheten i politisk islamism.

Dock:i rättvisans namn måste sägas, att förnuftet i en förvirrad tid som vår uppträder i en fullständigt ahumanistisk, värdetom skepnad: marknadsliberalismens. Det innebär, att man från början berövat sig möjligheten, att med den politiska reflexionens medel skapa något som skulle kunna möta de förfärande substitut, som teokratiska terrorister tillhandahåller.
Hur skall vi komma till rätta med vår situation?
Jag vet verkligen inte.
Kommer attentaten att fortsätta?
Ja, säkerligen!
Måste man inte göra allt i vår makt för att förhindra detta?
Absolut!

Är det möjligt att förena med västerländsk demokrati?
Det är jag inte alldeles säker på. Det brukar sägas inte minst i Frankrike, att vi måste fortsätta med vårt öppna samhälle för att bevisa demokratins överlägsenhet. Hur länge kan man fortsätta att tänka så?
Är det ändå inte det yttersta målet?

Absolut. Men vi måste minnas en sak: för tillståndet i världen skriver vi inte själva premisserna. Den mest hänsynslöse har här ett uppenbart övertag, och det är mycket, mycket obehagligt. Det kan i värsta fall visa sig, att tillståndet av demokrati och mänskliga rättigheter i västvärlden har varit en lycklig men tillfällig historisk parentes. Aldrig någonsin har jag så starkt önskat, att jag skulle ha fel!

Claes-Magnus Hugoh

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Jörn Donner Foto Bengt Oberger ccbysa4.0

Jörn Donner och Suomi Finland

Den 84-årige Jörn Donner är återigen ett samtalsämne för dagen. Den här gången med anledning av sin senaste bok ”Suomi Finland”, som recensenterna kallar en smädesskrift skriven med anledning av att ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 januari, 2017

Ingrid Bergman - frontfigur under  Cannesfestivalens 68:e upplaga.

68:e filmfestivalen i Cannes bjöd på franska framgångsvindar

Det blev filmen Dheepan av regissören Jacques Audiard som fick Guldpalmen i Cannes. För övrigt bjöd festivalen på starka, franska framgångsvindar.

Av: Lena Andersson | Essäer om film | 08 juni, 2015

Skulptur Jardin d'Email, Jean Dubuffet i KMM Sculpturepark/Nederländerna

Att se det obemärkta

Att måla som ett barn och behålla integriteten. Att hitta sitt eget språk i allt virrvarr av efterapningar. Att söka vidare efter det som är äkta och att finna det ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 06 mars, 2015

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Hur olika utställningars kemi samverkar i utställningsrummet

– intervju med Jan-Erik Lundström på Bildmuseet i Umeå TEMA VÄSTERBOTTEN Ur Joachim Schmids utställning Fotografier 1982 – 2007. Utsikten är global från Bildmuseet på Gammlia i Umeå. Fokus riktas mot det mest ...

Av: Niels Hebert | Essäer om konst | 10 februari, 2008

Melania Mazzucco. Foto: Gian-Luca Rossetti

När socialforskning blir fiktion

Melania Gaia Mazzucco är en känd författarinna från Italien, med många läsare. Melania nöjer sig inte med att skriva romaner som alltid har anknytningar till den sociala verkligheten, utan ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 09 oktober, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Ordet kommer som våren

Jag är av samma skrot och korn som alla andra, så vi behöver inte blygt se ner i backen eller slå fina titlar i huvudet på varandra. Låt oss istället ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.