Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | 11 augusti, 2011
Stefan Hammarén

Miró: The Smile of the Flamboyant Wing

Det våras hos Björn Gustavsson

En ny kulturkrönika av Björn Gustavsson.

Av: Björn Gustavsson | 18 mars, 2017
Björn Gustavsson

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

När söndagscynismen tar över

Det är när min väninna och jag ligger i min säng med en stor portion glass i famnen och High Fidelity i bakgrunden som jag inser att jag har tagit ...

Av: Jana Rüegg | 28 september, 2011
Gästkrönikör

War is merely the continuation of policy by other means.( Carl von Clausewitz)

Theodor Fontane vid fronten



Många kulor har sedan 1789 avlossats i spänningsfältet mellan det hierarkiska militära systemet byggt på principer om order och lydnad och författningsrättsligt grundad pressfrihet. Skillnaden mellan militärjournalistik och journalistik om militärpolitiska och militärstrategiska problem är lika uppenbar som att båda verksamheterna är beroende av yttrandefrihet för korrekt och initierad inre och yttre rapportering.


Carl von Clausewitz. Konstnär: Karl Wilhelm Wach

Carl von Clausewitz. Konstnär: Karl Wilhelm Wach

När Fontane efter tolv år skrivbordsarbete är klar med krigsskildringarna anklagas han för att vara fientligt inställd till den preussisk-tyska krigspolitiken, till armén och till Bismarck, men i själva verket är han helt införstådd med den preussiska politiken samtidigt som han står främmande inför Bismarcks absolutism och argumenterar mot den förda politikens negativa inslag.
Fontane, 1860

Fontane, 1860

Annons:

Den populäre, populistiske preussiske fältmarskalken Blücher uppmanar under frihetskriget 1811-1815 journalisten Joseph Görres att efter slaget vid Waterloo skriva sanningen: "Ich nehme alles auf mir, aber das sage ich Sie: wahr muss es sein!" Gerhard Friedrich, född 1921, elev till Karl Jaspers och Paul Böckmann, professor i historia och psykologi men även författare till vetenskapliga arbeten om Adalbert Stifter, Robert Musil, Max Frisch och Ernst Jünger medverkar i antologin med en utmärkt essä om Theodor Fontane och fångar med en kniptångsrörelse hela problematiken i relationen militärmakt/journalistik.

Romanförfattaren, teaterkritikern och journalisten Fontane är under 1800-talets senare hälft en av Tysklands främsta opinionsbildare, välkänd och aktad också utanför landets gränser. Fontane upptäcker landskapets skönhet i Mark Brandenburg, han är mästare i att beskriva människor och miljöer och han är en ytterst kunnig rapportör från tre stora och framgångsrika tyska krig, 1864, 1866 och 1870-1871. Utan kännedom om dessa segrar är det omöjligt att förstå den nationella och enskilda tyska reaktionen på 1900-talets båda militära nederlag.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

1945 innebär inte endast att man kapitulerar inför motståndarna, utan att armén förlorar ansiktet. När mardrömmen är över finner man att omvärlden anser att soldaterna medvetet och okritiskt tjänstgjort under en överbefälhavare som var kriminell. Samtidigt som segrarmakterna anklagar tyska folket för kollektivskuld till nationalsocialismens illdåd utmålas soldaterna som djävulens frivilliga redskap. Aldrig tidigare i militärhistorien har ett folk och en armé utsatts för en liknande kollektivdom och det innebär att såväl besegrade som segrare börjar söka i historien efter katastrofens orsaker. Många menar att spåren leder till Fredrik den Store och dennes far, att arvet från det gamla Preussen är huvudansvarigt för världens lidanden. Preussen och den preussiska armén, den aggressivt militära andan bär hundhuvudet för kulminationen med det nazistiska Wehrmacht.

När mardrömmen är över finner man att omvärlden anser att soldaterna medvetet och okritiskt tjänstgjort under en överbefälhavare som var kriminell.

Tyskland kapitulerar villkorslöst 1945 och upphör att existera som självständig stat. Generalerna som undertecknar kapitulationen fängslas, döms och hängs som krigsförbrytare. Tysk krigshistoria är tillsvidare slutskriven men det är fel att tro att katastrofens följder därför övervunnits. Nederlaget 1918 spökar fortfarande och till detta kommer att den enskilde soldaten 1945 stämplas som förbrytare, som ett villkorslöst redskap i det nazistiska ledarskapets blodbesudlade händer när han i stället borde ha vägrat lyda order.

Vid krigsslutet 1945 menar segrarmakterna att Tysklands stridskrafter skall byggas upp utan anknytning till preussiska traditioner, men efter hand inser den militära ledningen det nödvändiga i att anknyta till tidigare soldatgenerationer för att skapa kontinuitet. Trots detta utmärktes/utmärkes efterkrigstidens Bundeswehr av brist på traditionsmedvetande och man uppmärksammar i ringa grad att den preussiske soldaten förkroppsliga hade soldatandans bästa egenskaper. Vilken armé, vilket land skulle inte vara stolt över att kunna hänvisa till förebilder som von Clausewitz, Scharnhorst, Gneisenau och Moltke. Trots trohetseden till kungen var preussiska armén starkt knuten till folket, yttre disciplin stod i ett paradoxalt motsatsförhållande till soldatens/officerens inre frihet. Intellektuell rörlighet frodades bakom uniformsklädd yttre ofrihet, soldaten accepterade att viljans frihet under vissa omständigheter och av yttre tvång måste ge vika får hård disciplin och absolut lydnad, men att patriotisk hängivenhet och självutplånande pliktkänsla inte ödmjukar människan, utan ger henne kraft att nå utöver sig själv. Fontane skriver om två gamla soldater av detta slag, majoren von Stechlin och generalen von Poggenpuhl.

I ett brev 1896 till dottern försäkrar Fontane att han på varje slagfält funnit hjältemod och att hjältemodet sällan utgått ifrån plikt och fanatism knuten till fursten, härskaren eller diktatorn, utan varit uttryck för preussisk ansvarskänsla gentemot familj, hembygd och stat. Mot livets slut fjärmar sig Fontane alltmer från Wilhelm II och menar att när denne försöker trava på i Fredrik den Stores stövlar bör han i stället göra på stället marsch och blicka bakåt mot Fredrik Wilhelm I om det skall bli möjligt att rädda borgerliga fri- och rättigheter för framtiden. En preussisk kungs uppgift är att bryta adelns makt och Fontane instämmer i Friedrich Nietzsches "Umwertung aller Werte".

Också i dagens Tyskland är Fontane en av de mest lästa författarna. Som samhällskritisk journalist är han i hög grad militärpolitiskt kritisk. Fontane rapporterar initierat om arméns förehavanden. Efter att ha deltagit i kriget mot Danmark 1864 konstaterar han att det är omöjligt att göra en korrekt stridsbeskrivning utan att känna geografin; han reser sålunda till slagfälten i Böhmen 1866 och till Frankrike 1870 och 1871. När Fontane efter tolv år skrivbordsarbete är klar med krigsskildringarna anklagas han för att vara fientligt inställd till den preussisk-tyska krigspolitiken, till armén och till Bismarck, men i själva verket är han helt införstådd med den preussiska politiken samtidigt som han står främmande inför Bismarcks absolutism och argumenterar mot den förda politikens negativa inslag.

Också i dagens Tyskland är Fontane en av de mest lästa författarna. Som samhällskritisk journalist är han i hög grad militärpolitiskt kritisk.

Det storslagna med Fontanes krigsskildringar är att han till skillnad från andra rapportörer och analytiker skriver med erfarenheter från frontens båda sidor, avstår ifrån nationalistiska tongångar och noga prövar såväl Preussens/Tysklands som motståndarnas åsikter innan han bildar sig en egen uppfattning. Fontane bemödar sig att ge en saklig och korrekt beskrivning av skeendet; trots att det i hans krigshistoriska rapporter inte finns hysteriska fördömanden av motståndarna kan ingen tvivla på journalistens patriotiska sinnelag. Fontane skriver tusentals sidor med kritiska synpunkter på den preussiska militärledningens ageranden därför att hann han är övertygad om det rättfärdiga i att Preussen gått ut i dessa krig. Fontane visar hur medmänsklighet och soldatanda kan förenas.

Efter tre vunna krig blommar tyskt självmedvetande och det offentliga livet militariseras. Andan som härskar i en armé som vunnit tre krig är onekligen annorlunda än stämningen som råder i en armé som förlorat två krig, och Fontane som alltid har falkögat öppet för det skrattretande i exalterat militärt utanpåverk vänder sig föraktfullt mot folkets förgudning av arméns reservlöjtnanter när han påstår att det i Preussen finns sex idoler och en favoritidol, att "det Vitzlipützli des preussischen Cultus, ist der Leutnant, der Reserve-Offizier! Da haben Sie den Salat".

Ett av Fontanes favoritämne är engelsk balladdiktning. Kontakterna med öriket är många. I brev till vännen James Morris skriver Fontane att han är övertygad om att Tysklands framtid kommer att bestå av krig och kamp. Moltke gör samma analys och menar att strider Tyskland vunnit under ett halvtannat år tvingas man försvara med svärd i hand under det kommande halva århundradet, dvs. från 1900 till 1950. Båda analytikerna är realister och inser att det icke-tyska Europa aldrig kan tolerera en stark och sammanhållen mellaneuropeisk makt. Fontane påpekar för Morris att engelsmännen är lika ologiska som fransmännen när de inte vill inse att Tyska Riket är en realitet, att man aldrig kan vrida klockan tillbaks till de århundraden då Preussens armé rivaliserade gentemot andra tyska staters arméer, att världen måste väna sig vid att Tyskland kommer att vinna nya segrar men också gå nya nederlag till mötes.

Efter Tysklands två militära nederlag under 1900-talet gäller samma förtröstan inför framtiden som Helmut von Moltke skildrar i ett resebrev från Spanien när han beskriver hur araberna i Sevilla efter nederlaget visserligen låter sig döpas till kristna men i generation efter generation, också sedan moskéerna byggts om till kristna kyrkor, bekänner sig till Allah och hans profeter och "försvarar sina gamla seder och bruk".Illustration: Tidstypisk bild av tysk krigsreporter under 1830-talet.

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I. Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Birger Norman - ett levande arv

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Litterära sällskap ska inte vara rädda att lyfta fram sina respektive skyddslingars kontroversiella och stridbara sidor. Inte minst därför att det är ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 09 april, 2013

Fortelling og personlig identitet

Innledning Til hvert eneste arbeid svarer det en eller flere historier. Hver eneste historie har en forhistorie. I mitt tilfelle består denne forhistorien av en skisse, et utkast, som utgjøres av 10 ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 september, 2014

Fragment av surrogatpyret V

Fragment av surrogatpyret V Hur ska man egentligen uttrycka sig, då ju detta ord själv lånar sin prägel från den skatosociologiska dyngan och helgar denna som stilmönster? Hur ska man ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 30 oktober, 2007

26. Ines

Ur intimitetsboken.   Nummer: 1. Datum: 12/10 1938 Datum för händelsen: 24/5 1938 Plats: Skeppargatan, Stockholm. Person: Karin B Händelse: Jag var hemma hos Karin med anledning av hennes fredsarbete. Jag skulle eventuellt genomföra en fredskonferens och ville ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 08 juni, 2012

Bluesfesten är som en intensiv och händelserik semester - Om Åmåls Bluesfest 2007

  Angela Brown njuter av livet, för allt finns i musiken och därifrån får hon all sin energi. Samtliga fotografier: Sally Blomgren Bluesfesten är som en intensiv och händelserik semester - Om Åmåls Bluesfest ...

Av: Sally Blomgren | Kulturreportage | 24 juli, 2007

Victimae Paschali laudes

Ett tecken som väcker strid – Långfredagstankar

I den judiska Talmud-litteraturen kallas han Ieshoua ben-Miriam, ”Jesus, Marias son”. Liksom Sokrates, Gotama Buddha och, för den delen, även Mohammed, efterlämnade han inte en enda skriven rad. Andra tecknade ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 14 april, 2017

Pernilla Pålsson – Fyra dikter – Det finns inte ett värde i att…

Jag kommer från den delen av arbetarevärlden där det inte finns något värde i att dikta. Min far tillhörde den världen. Vi läste mycket i familjen, men diktning var dravel ...

Av: Pernilla Pålsson | Utopiska geografier | 17 september, 2012

Den europeiska minimalismen

Den europeiska minimalismen Minimalismen i musiken har alltid anknyts till USA och därför till Terry Riley, LaMonte Young, Philip Glass, Steve Reich med flera. Men det har funnits och finns en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 14 november, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.