Ockulta Aurora Ljungstedt går igen

 På sin litteratur-, språk-och kulturblogg ”Månskensdans” skrev Johan Jönsson för några år sedan att han hellre läser Aurora Ljungstedt (1821-1908) än Jan Guillou. Jaha, och vem är då Aurora Ljungstedt? ...

Av: Bertil Falk | 28 april, 2013
Övriga porträtt

Den subversive Thomas Bernhard

Den österrikiska litteraturen är sällsynt rik och mångskiftande. Det finns diktare för alla temperament och preferensdispositioner; också den mest kräsmagade torde här få sitt lystmäte. Vi möter här alltifrån Grillparzer ...

Av: Simon O. Pettersson | 23 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Sångaren Rickard Söderberg vill ta opera till lyssnarnas vardagsrum. Foto: Christian Andersson.

Operahuset med Rickard Söderberg

”Operan är en av de häftigaste upplevelserna man kan ha. Jag bryr mig inte om alla normer som förknippas med den, kom i skitiga kläder, sitt med din mobil om ...

Av: Linda Bönström | 04 april, 2016
Musikens porträtt

 ”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Johann Heinrich Wilhelm Tischbein - Goethe i Rom

Om den reella humanismen och liberalismen



Esaias Tegnér och Viktor Rydberg är naturliga företrädare för en humanistisk livshållning. Låt vara att dessa författare kanske inte är så frekvent lästa i Sverige numera. Tegnér förbinder man säkert med hans patriotiska diktning, även om denna tillhör det minst väsentliga av hans skriftliga produktion. Ännu mer än rent intellektuellt har dock Rydberg alltid gjort ett stort intryck på mig. Genom sin karaktär och det starkt intagande i hans personlighet. 

Med utgångspunkt från Goethe


Att leva på egna villkor, att inte låta sig villas bort från detta i hopp om ära, makt, lyx eller slapp njutning. Här möts Goethe och Ekelund, och här sammanfaller existentialism och humanism. Låt oss dessutom lägga till Kierkegaard och Rolland (och Mäster Eckehardt) så blir saken komplett.
Vilhelm Ekelund. Foto: Wikipedia

Vilhelm Ekelund. Foto: Wikipedia

Vissa likheter kan man finna mellan Rydberg och den skånske filosofiprofessorn i början av förra seklet, Hans Larsson: gränspositionen mellan diktning och filosofi, humanismen och (den klassiska) liberalismen, det levande intresset för samtidens problem, även de sociala; det lågmälda och friheten från ängsliga åtbörder. En olikhet är väl att Rydberg var mer orolig, på sitt stilla sätt.

Den store vise i sammanhanget är emellertid, och naturligtvis, Goethe. För min del vill jag med stort gillande citera Nietzsches värdering av Eckermans samtal med Goethe: "den bästa tyska boken". Jag tycker, att Goethes humanism knappast någon annanstans kommer till klarare, mer konkret och mångsidigt, uttryck än i den bildningspolemik och samtidskritik, som han där utövar. För övrigt har jag tilltalats mest av central- och tankelyriken och "Wilhelm Meister". Här är jag, liksom i mycket annat, påverkad av Vilhelm Ekelund, den svenske 1900-talsförfattare som tagit de djupaste (och samtidigt mest självständiga) intrycken av Goethe.

Genialiteten och betydelsen av Faustdikten vill jag naturligtvis inte förneka, men jag har ibland irriterats av detta oroliga, hejdlösa jagande (jag läser just nu om detta väldiga verk för jag vet inte vilken gång i ordningen). Samtidigt kan jag undra vad Goethe skulle ha sagt, om han konfronterats med den modernaste tekniska utvecklingen. Man kan i varje fall vara helt säker på att han i likhet med dagens ekologer och ekosofer skulle ha reagerat mot miljöförstöringen, människans giriga profiterande på och våldförande av naturen.

Han hade ju en djup vördnad för naturen, liksom Shaftesbury, som han uppskattade. Att sätta människan i centrum är samtidigt att sätta naturen i centrum. Vi är ett och detsamma. Intressant att notera, när man nu för tiden stöter på brutalliberaler och principiellt ateistiska humanister är för övrigt, att alla de nu nämnda personerna hade en dragning åt klassisk (social-) liberalism och religion (eller åtminstone mystik). Man bör alltså inte förväxla Victor Rydberg och Jan Björklund, lika lite som Goethe och pastor Sturmark.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu kan man naturligtvis säga, att det i Fausts strävan till slut ligger något mer allmänt och allmängiltigt, en lovvärd vilja att inte slå sig till ro; "vaere seg selv nok", utan att söka utvecklas vidare – det dynamiska drag som Goethe vill uppfatta som väsentligt i en humanistisk livshållning. Den visdomen kan man läsa ut ur dikten, men det är klart, att det då inte blir en adekvat eller uttömmande beskrivning av Dr Faust. Denne uttrycker en sida av Goethes eget väsen, liksom Mefistofeles uttrycker en annan. Samtidigt hade Goethe en helt annan sida, som vette mot den österländska kvietismen. Finns något av den i Faustdikten? Kanske. Ty vad är "das Ewig-Weibliche"?

Goethes humanistiska ideal var l´uomo universale (läs anteckningarna från hans italienska resa). Han sätter med andra ord den mångsidiga människan framför specialisten. Vidare: den djupa och sanna humanismens samband med den klassiskt radikala liberalismen; med kravet på tankefrihet. Individens prioritet framför staten – staten som ett medel för individen istället för tvärtom. Det kosmopolitiska idealet: hela världen som hembygd, detta att de bildade möts på ett gemensamt plan ovanför de nationella skrankorna.

Dessutom och inte minst viktigt: humanismens krav på självförverkligande kan inte skiljas från kravet på gemenskap och solidaritet. Dessa förhåller sig till varandra som strängen till resonanslådan. Det viktigaste är emellertid, att var och en är trogen sig själv, sina egna anlag och möjligheter, utan sidoblickar på status eller yttre fördelar. Man kan också tala om att leva "äkta" eller "autentiskt", och det är klart, att man då närmar sig existentialismens språkbruk. Jag tror, att det först och främst är detta som ligger i Goethes "Ich habe mein Sach auf nichts gestellt" (jfr Ekelöf!). Detta synes mig vara det mest fundamentala i den obundenhet, som är något av humanismens absoluta särart.

Att leva på egna villkor, att inte låta sig villas bort från detta i hopp om ära, makt, lyx eller slapp njutning. Här möts Goethe och Ekelund, och här sammanfaller existentialism och humanism. Låt oss dessutom lägga till Kierkegaard och Rolland (och Mäster Eckehardt) så blir saken komplett.

Vid ord som "existentialism" och "äkthet" tänker man dock även – åtminstone jag – på "engagemang", och därmed på "känsla". Rationaliteten, det förnuftsmässiga, är naturligtvis viktigt, men det är långtifrån allt. Schiller, exempelvis, betonar ju särskilt tydligt, i "Briefe über die äesthetische Erziehung des Menschen", idealet av en förening av motsatser, sådana som tanke och känsla, den förening som han menar att konstverket gestaltar. Goethe är på samma linje, givetvis, och han talar om att från den abstrakta spekulationen fly in i "konstens asyl". Redan i antiken finns mönstret, hos Aristoteles och Platon, som låter det sanna, det sköna och det goda/moraliska (förnuft, känsla och vilja kunde man väl säga), bilda en enhet.

Kant var emot detta, men har fått uttolkare (ex., och märkligt nog, postmodernisten Lyotard!) som ändrat den delen. Koestler var definitivt på väg dit. Habermas är – som jag förstår – redan där (åtminstone delvis). På detta plan, som en förening av förnuft och känsla, är den sanna humanistiska allsidigheten ett mål, som kan uppnås också av de många! Denna humanism utesluter för övrigt inte, utan umgås snarare med, religionen och mystiken. Det kanske är dags för en renässans inte bara för Goethe – utan även för Swedenborg, Tegnér, Rydberg och Ekelund.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Heinrich von Kleist - dödens romantiker

   Heinrich von Kleists grav. Heinrich von Kleist - dödens romantiker Romantikerna som ser metafysiken som det väsentligaste i människans tillvaro. Bo Cavefors skriver om von Kleist, Novalis och romantikernas suveräna frihet ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 07 december, 2006

Louis Ferdinand Céline,  1932.  Foto: Globd/Wikipedia

Resa till nattens ände – tre versioner, tre världar

Den franske författaren Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) föll med sin roman "Voyage au bout de la nuit" ur ramen för den franska 1900-talslitteraturen men blev samtidigt epokgörande för denna. Hans litterära ...

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 12 april, 2017

Emmakrönika XIV

herregud vilka åsnor sa myran. Kan hon vara oberörd som en stridsvagn vars larvfötter en pissmyra satt sin syra på, myran som tömd klev upp vidare in i röret och ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 26 mars, 2009

 Chagall

Linda Bönström. Obruten svit

Linda Bönström är statsvetare, debattör och musikredaktör för Tidningen Kulturen. Dikterna ”Obruten svit” är hennes hundrade bidrag i Tidningen Kulturen.

Av: Linda Bönström | Utopiska geografier | 24 augusti, 2015

Festival med celebra gäster

 Göran Sonnevi. Foto: Kenneth Rundberg Festival med celebra gäster Göteborgs Poesifestival bjöd på ett av de starkaste startfälten någonsin – med den experimentella franska poesin och performancekonsten i första rummet. Tidningen ...

Av: Roberth Ericsson | Kulturreportage | 27 november, 2007

Elsa Grave. En sällskapssjuk solitär och egensinnig poet

Den slutna rymden Det står en röd tegelbyggnad på Vapnö-slätten i Halland. Eller stod? Jag utgår från att den står kvar i all sin fyrkantiga, bastanta orörlighet. En dag cyklade jag dit ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om litteratur & böcker | 04 november, 2013

Foto: Pierre Angell

Effekter av Angered och ett Kampala med kläder i blått och gult

Reflektioner dagarna kring valet i Uganda. Geografier av platsperspektiven som byggs, valresultat och minnesbilder, kontextbyten och kursiverade verkligheter samt spelet mellan Museveni och Besigye.

Av: Pierre Angell | Reportage om politik & samhälle | 06 mars, 2016

Fri vilje. Del II

Dermed er vi klare til å ta opp spørsmålet om hvorvidt mennesket har fri vilje. La oss se på det. Jeg starter slik. Møll trekkes mot lys, mens flaggermus kvikner ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 februari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.