Om filosofi som offentlig anliggende og avskjermet livsform. Del II.

Demokrati vs diktatur? Å hevde at demokrati er å foretrekke framfor diktatur, synes å være intuitivt riktig for et stort antall mennesker, til tross for, eller skal vi si og mene ...

Av: Thor Olav Olsen | 17 januari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Utställningen “LUCE- L’immaginario italiano” och dagens italienare

För att fira ett 90års-jubileum äger en viktig utställning rum mellan 4 juli - 14 december 2014 på Vittoriano i Rom, en utställning om institutet LUCE “L'Unione Cinematrofica Educativa” (Pedagogiska ...

Av: Marco De Baptistis | 18 november, 2014
Kulturreportage

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | 22 september, 2010
Litteraturens porträtt

Pierre Klossowski Roberte Ce Soir Schinkel Pavillon Foto Andrea Rossetti

Målarexorcistens demoner

Om Pierre Klossowskis utställning Roberte Ce Soir, Schinkel Pavillon, Berlin.

Av: Tim Schmidt | 17 maj, 2017
Essäer om konst

Johann Heinrich Wilhelm Tischbein - Goethe i Rom

Om den reella humanismen och liberalismen



Esaias Tegnér och Viktor Rydberg är naturliga företrädare för en humanistisk livshållning. Låt vara att dessa författare kanske inte är så frekvent lästa i Sverige numera. Tegnér förbinder man säkert med hans patriotiska diktning, även om denna tillhör det minst väsentliga av hans skriftliga produktion. Ännu mer än rent intellektuellt har dock Rydberg alltid gjort ett stort intryck på mig. Genom sin karaktär och det starkt intagande i hans personlighet. 

Med utgångspunkt från Goethe


Att leva på egna villkor, att inte låta sig villas bort från detta i hopp om ära, makt, lyx eller slapp njutning. Här möts Goethe och Ekelund, och här sammanfaller existentialism och humanism. Låt oss dessutom lägga till Kierkegaard och Rolland (och Mäster Eckehardt) så blir saken komplett.
Vilhelm Ekelund. Foto: Wikipedia

Vilhelm Ekelund. Foto: Wikipedia

Vissa likheter kan man finna mellan Rydberg och den skånske filosofiprofessorn i början av förra seklet, Hans Larsson: gränspositionen mellan diktning och filosofi, humanismen och (den klassiska) liberalismen, det levande intresset för samtidens problem, även de sociala; det lågmälda och friheten från ängsliga åtbörder. En olikhet är väl att Rydberg var mer orolig, på sitt stilla sätt.

Den store vise i sammanhanget är emellertid, och naturligtvis, Goethe. För min del vill jag med stort gillande citera Nietzsches värdering av Eckermans samtal med Goethe: "den bästa tyska boken". Jag tycker, att Goethes humanism knappast någon annanstans kommer till klarare, mer konkret och mångsidigt, uttryck än i den bildningspolemik och samtidskritik, som han där utövar. För övrigt har jag tilltalats mest av central- och tankelyriken och "Wilhelm Meister". Här är jag, liksom i mycket annat, påverkad av Vilhelm Ekelund, den svenske 1900-talsförfattare som tagit de djupaste (och samtidigt mest självständiga) intrycken av Goethe.

Genialiteten och betydelsen av Faustdikten vill jag naturligtvis inte förneka, men jag har ibland irriterats av detta oroliga, hejdlösa jagande (jag läser just nu om detta väldiga verk för jag vet inte vilken gång i ordningen). Samtidigt kan jag undra vad Goethe skulle ha sagt, om han konfronterats med den modernaste tekniska utvecklingen. Man kan i varje fall vara helt säker på att han i likhet med dagens ekologer och ekosofer skulle ha reagerat mot miljöförstöringen, människans giriga profiterande på och våldförande av naturen.

Han hade ju en djup vördnad för naturen, liksom Shaftesbury, som han uppskattade. Att sätta människan i centrum är samtidigt att sätta naturen i centrum. Vi är ett och detsamma. Intressant att notera, när man nu för tiden stöter på brutalliberaler och principiellt ateistiska humanister är för övrigt, att alla de nu nämnda personerna hade en dragning åt klassisk (social-) liberalism och religion (eller åtminstone mystik). Man bör alltså inte förväxla Victor Rydberg och Jan Björklund, lika lite som Goethe och pastor Sturmark.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nu kan man naturligtvis säga, att det i Fausts strävan till slut ligger något mer allmänt och allmängiltigt, en lovvärd vilja att inte slå sig till ro; "vaere seg selv nok", utan att söka utvecklas vidare – det dynamiska drag som Goethe vill uppfatta som väsentligt i en humanistisk livshållning. Den visdomen kan man läsa ut ur dikten, men det är klart, att det då inte blir en adekvat eller uttömmande beskrivning av Dr Faust. Denne uttrycker en sida av Goethes eget väsen, liksom Mefistofeles uttrycker en annan. Samtidigt hade Goethe en helt annan sida, som vette mot den österländska kvietismen. Finns något av den i Faustdikten? Kanske. Ty vad är "das Ewig-Weibliche"?

Goethes humanistiska ideal var l´uomo universale (läs anteckningarna från hans italienska resa). Han sätter med andra ord den mångsidiga människan framför specialisten. Vidare: den djupa och sanna humanismens samband med den klassiskt radikala liberalismen; med kravet på tankefrihet. Individens prioritet framför staten – staten som ett medel för individen istället för tvärtom. Det kosmopolitiska idealet: hela världen som hembygd, detta att de bildade möts på ett gemensamt plan ovanför de nationella skrankorna.

Dessutom och inte minst viktigt: humanismens krav på självförverkligande kan inte skiljas från kravet på gemenskap och solidaritet. Dessa förhåller sig till varandra som strängen till resonanslådan. Det viktigaste är emellertid, att var och en är trogen sig själv, sina egna anlag och möjligheter, utan sidoblickar på status eller yttre fördelar. Man kan också tala om att leva "äkta" eller "autentiskt", och det är klart, att man då närmar sig existentialismens språkbruk. Jag tror, att det först och främst är detta som ligger i Goethes "Ich habe mein Sach auf nichts gestellt" (jfr Ekelöf!). Detta synes mig vara det mest fundamentala i den obundenhet, som är något av humanismens absoluta särart.

Att leva på egna villkor, att inte låta sig villas bort från detta i hopp om ära, makt, lyx eller slapp njutning. Här möts Goethe och Ekelund, och här sammanfaller existentialism och humanism. Låt oss dessutom lägga till Kierkegaard och Rolland (och Mäster Eckehardt) så blir saken komplett.

Vid ord som "existentialism" och "äkthet" tänker man dock även – åtminstone jag – på "engagemang", och därmed på "känsla". Rationaliteten, det förnuftsmässiga, är naturligtvis viktigt, men det är långtifrån allt. Schiller, exempelvis, betonar ju särskilt tydligt, i "Briefe über die äesthetische Erziehung des Menschen", idealet av en förening av motsatser, sådana som tanke och känsla, den förening som han menar att konstverket gestaltar. Goethe är på samma linje, givetvis, och han talar om att från den abstrakta spekulationen fly in i "konstens asyl". Redan i antiken finns mönstret, hos Aristoteles och Platon, som låter det sanna, det sköna och det goda/moraliska (förnuft, känsla och vilja kunde man väl säga), bilda en enhet.

Kant var emot detta, men har fått uttolkare (ex., och märkligt nog, postmodernisten Lyotard!) som ändrat den delen. Koestler var definitivt på väg dit. Habermas är – som jag förstår – redan där (åtminstone delvis). På detta plan, som en förening av förnuft och känsla, är den sanna humanistiska allsidigheten ett mål, som kan uppnås också av de många! Denna humanism utesluter för övrigt inte, utan umgås snarare med, religionen och mystiken. Det kanske är dags för en renässans inte bara för Goethe – utan även för Swedenborg, Tegnér, Rydberg och Ekelund.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Korset och svärdet. En essä om Jeanne d´Arc

  Riddarjungfrun Jeanne d´Arc har blivit föremål för en oändlig mängd böcker, pjäser och filmer och det är inte så konstigt med tanke på hennes unika bana och spektakulära död. Vem ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 11 februari, 2011

Dialekter i Västerbotten

Illustration: Ida Thunström Ola Wennstedt, arkivchef på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) om dialekter som färre och färre talar. I norra Sverige, och särskilt i Västerbotten, framträder dock ett ...

Av: Ola Wennstedt | Essäer om litteratur & böcker | 14 april, 2011

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Varför finns opera?

Också en fråga! Opera finns. Jamen varför? Det finns som en del av vårt kulturarv. Jamen varför? Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 07 oktober, 2017

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Serbiska Vinča var Europas första "stad"

Det som gör Vinča i Belgrads trakt till en sådan spännande och fascinerande plats är de faktum att boplatsen uppvisar många av de karaktäristika som vi idag anser synonymt med ...

Av: Jeremija Isakovič | Kulturreportage | 07 augusti, 2011

Ensamheten är inskriven i en social väv. Intervju med Tova Gerge

Tova Gerge är författare, scenkonstnär och aktivist. Hon har nyligen släppt boken Rakel delat med tio, en text som jag skulle beteckna som en kortroman. Boken är släppt på två ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 20 mars, 2013

Enbart det som låter sig skådas kan berättas. Intervju med Valeria Parrella

Valeria Parrella är en ung författarinna, född i Torre del Greco men sedan länge bosatt i Neapel. Valeria Parrella har vunnit flera litterära priser, hon är översatt till olika ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 15 mars, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.