”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Synden

Innledning Temaet for denne epistelen er dobbelttroen og dobbelttroende folk. Mitt synspunkt er at dobbeltroende folk er langt hardere ute å kjøre enn den en oppfatter som fundamentalist. I det sistnevnte ...

Av: Thor Olav Olsen | 22 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Hjältemodets upplösning och förruttnelse. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 30 december, 2013
Essäer

Sol Invictus i Rom. Terme di Caracalla. Foto: Wikipedia

Den obesegrade solen

Är julhögtiden något som har med Kalle Anka att göra eller är den någonting annat? Är julafton Jesus födelsedag eller har den kristna religionen tagit på sig äran och ansvaret ...

Av: Guido Zeccola | 20 december, 2017
Essäer om religionen

Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism



Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism och/eller anarkism är det mer korrekt tala om konservativ anarkism. 
Mellan lust och skräck finns den verklige Gud, de snabba ljusblixtarna (Paulus trillar av hästen) är levande och äkta spirituell erfarenhet. Guds närvaro är otänkbar utan Hans frånvaro.
Revolutionär konservativ anarkism

Revolutionär konservativ anarkism utövas långt före franska revolutionen. Anhängarna försvarade den legitima furstemakten och sanktionerade "tyrannmord" när så var nödvändigt. Sådana aktioner har även i vår tid genomförts mot skilda former av diktatur. Ett exempel är 20-julimännens försök att röja Hitler ur vägen.

Konservativ anarkism är stundom skeptisk till rationella motargument, men det innebär inte att den är teorihatande: man lägger stor vikt vid ett dialektiskt förhållande mellan rationellt och irrationellt. Tanken på ett "sunt", det vill säga ett realpolitiskt agerande står ingalunda i motsatsställning till politiska idéer med utpräglad ideologisk profilering, som konservatism, socialism och anarkism. Genom konservativ anarkism söker företrädarna förverkliga societas civilis rättsuppfattning och menar att människan inte själv, av egoistiska skäl, med stöd av lagar och filosofi, skall skapa "rättvisa"; rätt och rättvisa FINNS, existerar i sig, som empiriskt faktum i människans Vara. Människan kan inte ta sig rätten att förändra eller förstöra den rättvisa som är av Gud, som är en del av naturen. Rättvisa är sambandet mellan det offentliga och det privata, mellan den stora och den lilla världen, för att tala parlamentariskt politikerspråk.

Av detta följer att den stora världen (legaliteten) aldrig kan härska över den lilla världen (moralen). Societas civilis rättsuppfattning om politik och etik som enhet kontrasterar skarpt mot det moderna parlamentariska samhällets anspråk på att endast fursten, dvs regeringsmakten och till den knuten parlamentarisk opposition, äger rätten utöva makt. Konservativ anarkism är ett logiskt avståndstagande från parlamentarisk machiavellism utifrån insikten att regeringsvåld saknar etik och endast tjänar politiska syften. Sådan machiavellism skadar i grunden relationerna mellan "furste" och folk. Med tanke på den internationella politiska utvecklingen under senare år är risken stor att man i framtiden snarare får tala om en totalitär värld istället för att tala om totalitära stater.

manifesto

makten är ryslig Det är därför som jag är anarkist 

George Buchanan

George Buchanan (De iure regni apud scotos, Edinburgh 1579) och C. Moreau (Bibliographie des Mazarinades, I-III, Paris 1850-51) menar att den moderna staten företräder "orientalisk despoti", att den är ett administrativt tyranni där tjänstemännens och politikernas befordringsgång endast tjänar syftet att nå personlig rikedom och prestige; skadeverkningarna av detta system kan endast mildras om tjänstemäns, ministrars, parlamentarikers och det internationella storkapitalets företrädares inkomster aldrig tillåtes överstiga "des gens de la plus haute condition" (François Fénelon: Oeuvres Complètes, I-X, Paris 1850-51). Den faktiska utvecklingen idag är den motsatta: dagens makthavare slåss redan om köttbitarna som i framtiden skall fördelas av den världstotalitära stormakten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Guy Coquille (Les Oeuvres, I-II, Bordeaux 1703), menar att tjänstemännens avoga inställning till traditioner beror på att de är överbetalda och endast tänker på egna materiella intressen istället för att lojalt och uppoffrande tjäna folk och nation. Med hänvisning till antiken och skolastik företräder konservativ anarkism ränteförbud sådant det uppfattades fram till 1500-talet; man håller fast vid den traditionella idén om att "usury is directly against the Laws of God" (E. Coke Institutions of the Laws of England, London 1817-1832).

Rättsuppfattningen från tiden före franska revolutionen 1789, att rätt och rättvisa till sitt väsen är distributivt och inte kommunikativt är en tanke som omfattades även av Bakunin och Krapotkin när de avvisade statens makt- och suveränitetsanspråk. Anhängare till konservativ anarkism tog redan före franska revolutionen starkt avstånd från varje form av självvald och/eller manipulerad absolutism och den åsikten förstärktes efter 1789 när man såg att revolutionens segrare skärpte suveränitetsanspråken. Under tre sekler, skriver Adam Müller (Kritische/ästetische und philosophische Schriften, Berlin 1967) år 1809, har samtliga "inre revolutioner" resulterat i att segrarnas anspråk på ägodelar och förmögenheter ökat, det vill säga att efter varje revolution har borgarklassens ställning stärkts på den traditionella överklassens och proletariatets bekostnad. Konservativ anarkism kan därför tvingas nyttja våld, om det tjänar en god sak menar Donoso Cortés (Obras completas, Madrid 1970), om denna legitimitet förankras i en "högre legitimitet":. Våld får endast vara kommisariskt och ej suveränt, skriver Carl Schmitt (Politische Romantik, München/Leipzig 1925).

Carl Schmitt

 

Carl Schmitt

Carl Schmitt. foto Wikipedia

Antiparlamentarism innebär att nationen/folket/medborgare med starkt inskränkta möjligheter att påverka sitt eget liv, står i motsatsställning till den moderna parlamentariskt demokratiska staten eftersom den moderna staten och den moderna nationen genom partiväsendet genomfört ett politiskt system där den enskilde individen blivit slav under detta system. Istället förordas ett system som balanserar individens rätt gentemot den mot absolutism strävande statsmakten. Därför avvisas det romantiska folkbegreppet och icke parlamentarikerna menar att nationer kan existera sida vid sida och förenas genom traditioner och konventioner. Sådan nationsindividualism kräver inga gränser som måste vaktas och försvaras. Faktiskt existerande gränser är inte beroende av kollektiva och nationella särintressen. Ett Europa styrt efter sådana principer innebär att den liberala universalismen inte lyckas expandera och vilseleda människor mot ideal som endast stärker egenintressena hos dem som åberopar sig på dessa ideal.

När efter franska revolutionen ledarna talade om mänskliga rättigheters universalitet innebar detta i praktiken att varje individ måste bli fransman för att komma i åtnjutande av dessa rättigheter. Frantz Fanon ger utmärkta exempel på detta den demokratiska parlamentarismens tyranni i boken Jordens fördömda (Stockholm 1962).

Tragiska bevis för det målinriktade samarbetet mellan stat och kapitalism ser konservativ anarkism i den parlamentariska statens skattemonopol som innebär att allt den staten engagerar sig i är beroende av vilka skatteintäkter engagemanget ger. Samtidigt innebär detta system att politikerna, staten, inte tar ansvar för sambandet mellan etik och rätt: samhället sekulariseras (i Sverige förkroppsligat i den decennielånga symbiosen mellan socialdemokratin å ena sidan och Wallenbergs & Bonniers å andra sidan: den gemensamma ambitionen att åstadkomma ett byråkratiskt hanterligt samhälle präglat av konsumism och sekularism). Inom det parlamentariska systemet, som av nödvändighet följer kapitalismens lagar såväl under "socialistisk" som under "borgerlig" regim, frodas en konkurrensmentalitet som slår sönder individers sociala relationer och förvandlar världen till en blodig arena där den smartares lag gäller. Främsta offer för sådan politik är samhällets lägre skikt.

Européns ångest

nasse

A. de Villeneuve-Bargemont (Économie politique chrétienne, ou Recherches sur la nature..., Paris 1834) talar om en mervärdesteori där de utbetalda lönerna i realiteten förvandlas till arbetsgivarens vinst, vilket i sin tur leder till kapitalismens återkommande kriser. Det vill säga: när man producerar billiga varor för att få högra vinster genom ökad omsättning, följer av detta så låga löner till arbetarna, så att dessa, när krisen nått sin höjdpunkt, inte ens kan köpa billiga varor. Marknaden stagnerar. Detta får politiska följder och utrikespolitiskt innebär kapitalismens internationalisering att krig förbereds och verkställes. L.G.A. de Bonald menar i Traité du Ministêre (Bruxelles 1845) att liberalismen/kapitalismen förorsakat och kommer att stå fadder till alla de blodiga krig vilka förs med vinstintresset som ledstjärna. Aktuellt exempel: USA:s och dess nuvarande presidents intressen i oljepipelines genom Afghanistan; ockupationen av Irak.

Europa: politiska, sociala och religiösa traditioner genomsyras av apokalyptisk filosofi. Europén längtar och har alltid längtat efter en renande och djupgående förnyelse, drömmer om något nytt, om bättre tider. Drömmer om revolution. Eller: att flytta ut på landet, lyssna till fåglarna och odla sin egen kål. Kapitalismkritik har sedan franska revolutionen sattes i konkurs effektivt motarbetats såväl från vänster som höger. Konservativa med parlamentarisk demokrati som mål, har identifierat sig med det kapitalistiska samhället och socialisterna - dock ej anarkisterna i Krapotkins anda - har försvurit sig åt positivism och "vetenskap". Georg Lukács uppmärksammade detta i Geschichte und Klassenbewusstsein (Berlin, 1922; sv. Övers.Historia och klassmedvetande, Lund 1968) och förordar en delvis antropologiskt färgad kapitalismkritik, som i sin existentiella form hade visst inflytande som ideologisk orientering på de intellektuella vänsterrörelserna under 1960- och 1970-talen. Mer eller mindre medvetet förteg man då det traditionella ickeparlamentariska och katolska ursprunget till denna kulturkritik.

Européns ångest inför katastrofen visar på skillnaderna i de båda kristna konfessionerna: den protestantiskt asketiska apokalypsdräktiga arvedelen skiljer sig radikalt från katolicismens nyktra syn på den yttersta dagen. Men att Europa måste bort från politikernas civilisationsterrorism är en utbredd uppfattning inom båda konfessionerna. I Günter Grass roman Råttinnan (Stockholm 1987) gör människan bankrutt när till och med det typiskt mänskligt onda överträffas av gnagare, vars kapacitet i övrigt begränsas till okuvlig överlevnadsinstinkt. Grass menar att i den europeiska apokalypsen finns varken kärlek eller smärta, endast motsatsparet renhet och smuts. Författarens föreställningsvärld är intimt kopplad till den bibliska apokalypsen, till Johannes uppenbarelser och till den onda människans längtan till kaos och undergång, den naturliga följden av falsk trygghet. Det onda rycker undan förutsättningarna att kunna glädjas över Guds godhet och nåd.

Det alltför välorganiserade Europa och vår kritiklösa politikerstyrda vardag, leder till att många förtränger döden och projicerar dödsskräcken på världen (exempel: attackerna den 11 september 2001). Drömmen om att överträffa Skapelsen såväl vad gäller säkerhet och oåtkomlighet som att med hjälp av genteknologi skapa Liv, är slutliga bevis på människans storhetsvansinne.

Katolsk teologi

femmes

i den europeiska apokalypsen finns varken kärlek eller smärta, endast motsatsparet renhet och smuts

Kan Änglarna hjälpa oss ut ur denna återvändsgränd? Trots att Gud är nästan död och Djävulen flyr Helvetet? Så förhåller det sig om man skall tro teologer vilka frusteras av vetenskapernas myter om världens skapelse: minimalistisk utförsäljningsteologi med fruktan för att nedgång och kursfall väntar Guds Rike.

Även inom katolsk teologi har angeologi och djävulsvetenskap försummats. Med hjälp av avmytologiseringsprogram upprepar åtskilliga katoliker protestanternas felsatsning. Ekumeniken sätter konfessionerna i gungning när den goda dogmatiken försvagas; katoliker upptäcker kristologin och evangeliskt kristna ockuperar den mariologiska högborgen, andra kastar sig över icke-kanoniska skrifter och gnostiska traktater, men ingenstans ges landningstillstånd för Guds änglar. Kanske därför att man fruktar att ängelns intellektuella och metafysiska dragningskraft talar ett språk som är begripligt för människan och som gör tron trovärdig.

Hans Urs von Balthasar (1905-1988) -, teolog och kardinal - är en av de få som i vår tid vågat tala om andra änglar än de som finns på julklappspapper. I Kirchlichen Dogmat (Band III,3) skriver Balthasar att detta att intressera sig för änglar leder till att Kristus återupptäckes, leder till Kristi uppenbarelse. Ängeln blir då ej endast ett teologiskt bihang till Bibelns mytologiska bildspråk. Balthasar menar att när teologer och religionspedagoger och psykologer avmytologiserar Kristushemligheten, skyfflar man ihop Guds budskap med Sankt Nikolaus och påskharen.

Frånvaron av autentisk religiös erfarenhet är facit av vår tids människas oförmåga att tala om starka inre erfarenheter. Mellan lust och skräck finns den verklige Gud, de snabba ljusblixtarna (Paulus trillar av hästen) är levande och äkta spirituell erfarenhet. Guds närvaro är otänkbar utan Hans frånvaro.

Änglarna guidar såväl till stallet i Betlehem som till Golgatas kors. Ängel och djävul talar båda om Guds hemligheter. Djävulen leder människan till skapelsens avgrund och ängeln förvandlar det oförklarliga till heligt under. Den som med trovärdighet vill tala om Guds budskap måste som psalmisten också tala om nattens mörker. Från djävulen hörs ångestskriet när änglakören stämmer upp lovsången.

Det finns ett äkta samband mellan änglarnas verksamhet och icke parlamentarism.

 

Vi tackar Eva Nylander, bibliotekarie och kulturarvschef på Universitetsbiblioteket, Lunds universitet, där Bo I Caveforsarkiv och rättigheter finns.

Bo I Cavefors

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Erik B. Gustavsson,

Jag mötte en målare

Jag träffade Erik B. Gustavsson (1913-2005) vid en utställning i en stockholmsförort; han närmade sig de åttio, men mannen som klev in i lokalen var ungdomligt flott ekiperad, på ett ...

Av: Gunnar Lundin | Konstens porträtt | 27 september, 2010

Poesi i poetik och praktik

Det råder oftast en förvirring kring begreppet poetik och det blir i det dagliga användandet till en brokig blandning av metodik, estetik, poetik därtill uppblandat med en politisk hållning. Sammantaget ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 21 december, 2016

Materia och ande – den stora gåtan

Vi håller oss med många antiteser. En sådan är människa och natur. Motsättningen kan förefalla självklar, men det är den inte. Människan är en del av naturen, och naturen har ...

Av: Erland Lagerroth | Agora - filosofiska essäer | 24 april, 2014

Baserat på ett sant rykte

Platsannons Ett väl sammansvetsat kollektiv söker en sammansvuren: Osjälvständighet, självupptagenhet, oduglighet och förmågan att vända kappan efter vinden värdesätts extra. Vi skiljer inte agnarna från vetet, ej heller rövslickeri från lojalitet och civilkurage ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 12 oktober, 2013

Gerhard Leberecht von Blücher

Krig och fred i Belgien

I samband med det tyska överfallet på Danmark och Norge stävade en nästan ny kryssare, uppkallad efter just Blücher, in mot Oslo natten till den 9 april 1940. Ombord ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 23 oktober, 2015

Allt är trafikens fel

Trafiken påverkar mig. Sedan tre år tillbaka har jag som Eksjöbo lärt mig att köra fortare men jag har blivit ögontjänare på kuppen. Min hastighet växlar numera beroende på antalet ...

Av: Isabella Clevenhag Sörängen | Gästkrönikör | 27 mars, 2012

Toleransens dilemma del 1 av 2

Ohyggligheterna i Syrien. Ockupationen på Västbanken. Förtrycket i många muslimska länder. Galna kristna, som sätter eld på Koranen. Kongo Kinshasa. Guds befrielsearmé i Centralafrika. Muhammedkarikatyrerna. De fruktansvärda övergreppen på kvinnor ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer | 08 oktober, 2012

Israelisk musik från många kulturer

Israelisk musik från många kulturer Israels 6 miljoner invånare omfattar 100 nationaliteter. Uppgiften kommer från cd-häftet till The Rough Guide To The Music Of Israel. Förvånande? Kan det stämma? Det beror ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om musik | 03 maj, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.